Den anonyma pöbeln II

Jennifer Wegerup har skrivit en bloggpost om Kuksugarkommentarer. Den är lång, men läsvärd. Den handlar om pöbeln. Pöbeln som skriver anonyma kommentarer och som ungefär så som Gunnar Bergdahl uttrycker det på hd.se, kommentarer skrivna av personer som förefaller förlora normal, mellanmänsklig kommunikationsförmåga så fort de hamnar framför ett tangentbord.

Han skriver också att en dagstidning inte är en anslagstavla. Att den ansvarige utgivaren har rätt att bestämma vad som ska publiceras. Det har han helt rätt i. Precis som att Jennifer Wegerup har rätt i att det finns kommentarer på sådan låg nivå att de inte förtjänar att synas, besvaras eller bry sig det minsta om.

Men det är ett komplicerat problem. Av flera skäl.Jag kastar upp några tankar och frågeställningar, och hoppas på respons, för det här är en viktig diskussion.

För det första: I Sverige har vi yttrandefrihet. En viktig lag som måste värnas. Medieföretagen spelar en viktig roll för yttrandefriheten. Insändarsidorna är bland de mest lästa och har tidigare varit i praktiken det enda sättet för en "vanlig människa" att göra sin röst hörd till fler än sina närmaste. Så är det inte längre. Idag kan vem som helst med tillgång till internet publicera sig snabbt och lätt. Medieföretagen är livrädda. De är rädda för kommentarer på de egna sajterna, och de är rädda för hoten utifrån. De vill ha kontroll, en kontroll de redan förlorat. De kan fortfarande ta kontroll över den egna sajten - men läsarna vill kunna kommentera, tycka till. Och släpper man inte in dem på sin egen sajt skriver de annorstädes.

För det andra: Rätten att anonymt uttala sig är en viktig rättighet, som finns för att människor inte av rädsla för repressalier ska behöva hålla inne med viktig information och upplysningar till framförallt journalister. En rättighet som om den missbrukas - vilket den gör big time - är hotad.

För det tredje: Ett vanligt problem om en nyhetssajt modererar kommentarer och väljer bort de allra lägsta, smutsigaste och sådana som till och med bryter mot lagar om hets mot folkgrupp eller förtal, är att de då blir anklagade för censur. De anklagas för att vinkla sanningen och välja bort den. Konspirationsteorierna haglar tätt, och förtroendet för tidningarna naggas i kanten.

För det fjärde: Vilka är egentligen dessa anonyma personer som kräks skit i kommentarsfält? Din granne? Farfar, pappa, kanske du själv eller din syster? Och vem bedömer vad som är skit? Är det skit om det är taskigt skrivet? Om skribenten verkar förvirrad, knäpp i största allmänhet? Är det skit om det innehåller kritik mot invandring eller krävs grova påhopp och hot för att det ska kategoriseras som skit? Är det skit om det innehåller uppgifter som slirar på sanningen? Är inte dessa anonyma människor också omfattande av yttrandefrihet och anonymitetsskydd? Vem avgör vad som är viktigt för någon att uttrycka? Var går gränsen? Och om de inte släpps in i de offentliga rummen, var tar de vägen då?

Som jag skrev tidigare idag - vi lever i en revolution. Vårt sätt att kommunicera förändras, och makten flyttas. Medierna har inte lika stor makt idag som igår. Man kan tycka att det är bra eller dåligt - men man måste acceptera faktum. I en demokrati (för vi vill väl fortfarande ha demokrati?) måste alla ha rätt att uttrycka sig och göra det anonymt, även om vi inte håller med dem. Och lösningen är inte att inskränka yttrandefriheten. Som fortfarande inte är enbart medieföretagens ansvar, men vars upprätthållande ändå vilar tungt på dess axlar.

Vad är rätt väg att gå? Släppa ordet helt fritt? Strama till och sätta upp hårda regler och moderering? Ska man tiga ihjäl pöbeln eller bemöta den?

Jag tror att om man är aktiv och talar om hur man vill ha det i sitt kommentarsfält, om man gör klart att vissa saker inte är accepterade, att man vill hålla diskussionen på en nivå och visar var den nivån ligger, då kommer man långt. Man behöver inte bemöta varje troll. De kanske kan få skylta med sina dumheter, lämnade utan svar, utan notis.

Jag tror inte på den metod som flera yngre mediaprofiler försvarade för en tid sedan - att sjunka till samma låga nivå och be folk dra åt helvete eller sticka och brinna. Då har man faktiskt mer eller mindre accepterat den samtalsnivån, och det blir svårt att styra upp diskussionen sen. Även om det kräver is i magen. Och även om jag slängt ur mig ett och annat lågvattenmärke själv också.

Min privata blogg har gjort sig känd delvis för att den har så intressanta diskussioner och kommentarer. Många tycker att de är intressantare än mina postningar. Jag har också haft troll. Jag får ett och annat anonymt påhopp. Men de blir mer och mer sällsynta - trots att bloggen växer och får fler och fler besökare. Och jag vill tro att det har att göra med hur jag bemöter och hanterar dem som kommenterar hos mig. Jag tar dem på allvar, även om deras åsikter är åt helvete. Jag utgår ifrån att alla faktiskt vill få kontakt. Jag ger alla en chans, ibland två, och även i de fall där jag inte orkar eller har lust att bemöta plockar jag ytterst sällan bort kommentarer. Och jag tror att det på något sätt för en del respekt med sig. Jag kan ha fel - men ett bra samtal kan behöva tid på sig att växa fram, och ibland måste man ha tålamod.