Nätkärleken vinner över näthatet - alla gånger

Vi får inte låta dom "onda" ta över utan sprida kärlek i stället.
Vi måste visa att kärleken är starkare än hatet, sprida glädje och uppmuntran i stället för att trycka ner andra.

Självklart hakade jag på din och Tonårsmorsas utmaning om att sprida mina positiva och kärleksfulla upplevelser av bloggandet.
Självklart!

http://evassvammel.se/?p=379

Hur tänker du kring att släppa fram elaka kommentarer?

Jag läser Ebba von Sydows blogg då och då, och blir ständigt förvånad över att Ebba släpper fram de helt poänglösa hatkommentarerna (av typen "Du som har så stabbiga ben, hur kan du visa dem?"). Spontant tycker jag att det bästa vore att inte släppa fram dem alls, för att inte föda trollet. Men det kanske finns olika åsikter där?

När det gäller otrevliga kommentarer tycker jag att det är bra att bemöta de, men man skall bemöta ATT de kommenterar och inte VAD de kommenterar. Viktigt att inte hamna i sitsen där man börjar försvara sig för orealistiska saker. Sen håller jag med om att man skall göra det på en vuxen nivå.

Jag har varit med på internet ungefär så länge som det funnits tillgängligt. Med åren har jag blivit alltmer bitter över hur detta fantastiska hjälpmedel missbrukas. Som jag ser det så är det anonymiteten som är problemet. Skulle du sitta och föra en konversation med en person i verkliga livet som är förklädd och inte vill säga vem h*n är?

Folk som är öppna med vilka de är uppträder alltid mycket bättre än de anonyma.

Amen!
Utan ens samma referenser och utan kunskap om det du tar som exempel så håller jag med dig. Det finns kärleksfulla människor eller rädda människor, man kan möta i rädsla eller kärlek. Tack.

Klart att jag hänger på Tonårsmorsans och din uppmaning!

http://blogg.passagen.se/pgrrr/entry/n%C3%A4tk%C3%A4rlek_vs_n%C3%A4that

Är näthatet verkligen ett problem?
Jo, det är naturligtvis tråkigt för de som drabbas av många trollkommentarer, men i det stora hela är de hatiska/elaka kommentarerna ganska få.
Det finns en del som gömmer sig bakom Internets relativa anonymitet, men det är ju inte så att påhopp och elakheter inte existerar utanför Internet och bloggosfären.

Jag har kanske fått 5-10 riktigt elaka kommentarer i min blogg, men samtidigt har jag fått 1000-tals som inte på något sätt har varit det minsta otrevliga.
Nu har jag visserligen en ganska "snäll" liten blogg, men inte heller när jag har provocerat har jag känt av något "hat".
Nej, jag är ju ingen "kändis", och nej, jag är inte heller kvinna...

Dessutom ska man kanske vara noga med att skilja på hatiska och kritiska kommentarer.
Allt negativt är inte hat.

En sak till: Om det nu är så att ett litet antal människor har en massa hat, ilska och frustration i sig så är det kanske bättre att de får ut det genom att skriva otrevliga kommentarer, än att de går ut och slår någon på käften.
Hellre att de lättar på trycket genom att skriva elakt till mig, än att de låter ilskan och hatet drabba någon i deras fysiska omgivning.

Just de anonyma kommentarerna är tråkiga tycker jag. Det är inte direkt modigt att lämna kommentarer anonymt och personerna som skriver dem har sällan något vettigt att säga.

Annars är det bara trevligt att få kommentarer. Lite direktrespons på det man skriver och faktiskt är det roligt om alla inte håller med.

Hej!
Jag träffade en man som läst min blogg ett tag igår på en fika . Det var trevligt och befriande att slippa presentera sig så långrandigt.
Fridens,
/Alexandra

Jag har fått så otroligt många goda och trevliga bloggvänner. Knappt så jag tror att det är sant.
För några år sedan drabbades jag dock också av näthatet, i form av pedofilförsvarare.

Kändisar som klagar över näthatet ställer jag mig tveksam inför. De kan ju faktiskt stänga av kommentarsfunktionen eller helt enkelt inte bry sig.
Många gånger tror jag dock att de mest är ute efter uppmärksamhet. De har någon bok eller utställning på gång och vill förmodligen att det ska skrivas om dem.

Tänker på det Lokesson skriver, ilska föder ilska och rädsla föder rädsla och hat föder hat... så tänker jag.
Och ska nätet vara ett attribut för verkliga livet, i verkliga livet spyr jag inte galla över någon öga mot öga men jag på nätet kan jag möta människor hur som helst? För att få ur mig det jag behöver....
Ska vi nöja oss med den mänskliga bristen för människors elakhet på nätet?

HAT!!!!!1

Jag drabbas i princip aldrig av näthat. Jag inser att jag är väldigt lyckligt lottad på det viset. Men de få gångerna någon sagt något elakt i kommentarsfältet och jag så mycket som funderar på hur jag ska tackla det visar sig nätkärleken istället. Mina läsare går in och försvarar mig. Jag tycker det är någonting alldeles fantastiskt som jag knappt vet hur jag ska kunna värdera.

Visst har du helt rätt både här och i ditt inlägg på Newsmill, Mymlan. Fokusera på det goda. Det kommer att vinna över det onda.

<3 internets.

Jag tror att de allra största flertalet som bloggar och som läser bloggar är snälla och vänliga människor. Skriver man om vardagliga saker som till exempel inredning, böcker, matlagning och handarbete så är det ju oftast folk med liknande intressen - och kanske ens familj - som läser det man skriver. På något vis verkar det som att det är när man blir mer "känd" som bloggare eller skriver kontroversiella saker och har åsikter om allt, det är då elakingarna tittar fram. De behöver inte alltid tänka annorlunda, men den som då fått en välbesökt blogg ska ju inte tro att den är något... .
/Yvonne

Jag skrev ett inlägg i min blogg Maskroskvinnan på Passagen igår gällande artikeln som Alex Schulman skrivit. Inlägget heter "Behövs tjej-bloggarna egentligen?".

Den värme och kärlek som jag möter i bloggvärlden är överväldigande. För mig är bloggandet en fråga om överlevnad i en tuff tid. Jag får dela med mig, ta emot, skratta, gråta, känna värme och medkänsla. Jag för möjlighet att uttrycka mig fritt och också att ta del av andra människors tankar och funderingar. I bloggvärlden möter jag människor i alla olika åldrar. Bloggvärlden är gemenskap.

http://blogg.passagen.se/maskroskvinnan/

Angående kvinnliga bloggare som drabbas av "näthat". Tyvärr verkar det ofta vara andra kvinnor som utsätter dem för detta. Se hur Monica Antonsson blev utsatt för en riktig häxjakt av ett antal kvinnor som inte kunde tåla att hon avslöjade sanningen om Gömda. Likaså är frilansjournalisten Ingrid Carlqvist också utsatt för förtalskampanjer från i huvudsak andra kvinnor i sin blogg. Nu har hon till och med drabbats av att någon har skickat lögnaktiga brev till hennes arbetsgivare. En annan journalist som vittnat om samma sak är Ann Helena Rudberg.

Du menar alltså att du inte på något sätt bidragit till det "krig" som nu pågår mellan bloggare och andra?

Vi i Hammarby Sjöstad har vår egen blogg och vi är jättesnälla mot varandra. Se och lär av oss, Sweden :)

Det är spännande att en av de mest "fria" kommunikstionskanalerna pratar ramar och regler. Lite Flugornas herre...

Helt sant! Det känns som om Shulman o co utvecklade någon slags "elak kommenteringsteknik", där man hackade på kända personer både på 1000apor samt att läsarna klagade på varann och på Schulmanbröderna. Men nu känns det som om den trenden kanske är på väg bort, det elaka kommenterandet, klagandet. Det passar ju liksom inte att applicera det på allt. Det ska ju fortfarande finnas massa debatt och åsikter, men det finns ju sjyst sätt att säga saker på utan att kränka!