Lurkar du på nätet?

Den senaste veckan har jag i olika sammanhang råkat ut för diskussioner om lurkers. Sådana som lurkar eller anses tjuvlyssna på andras aktiviteter på internet utan att själva delta. Ett beteende som man kan ägna sig åt i forum, på mejlinglistor, på Twitter och i bloggar. Jag skulle härmed vilja försvara lurkandet, med två huvudargument.

1. Alla är olika. Somliga pratar mycket. Är bra på att ta plats, höras och synas. Andra är tystare, säger knappt ett pip, men lyssnar och observerar desto mer. Självklart finns de olika rollerna också på internet. Somliga har helt enkelt inget intresse av att hela tiden vädra sina åsikter eller att berätta saker om sig själva, vilket inte betyder att de inte har något utbyte av att höra på andras ord och göranden.

2. Internet är öppet och fritt och så vill jag att det ska förbli. Och internet blir vad varje enskild gör det till, för sin egen del. Egentligen existerar inte tjuvlyssning heller. När man skriver eller gör något på en öppen plats som en blogg eller i ett öppet forum får man räkna med att vem som helst kan se och höra, utan att nödvändigtvis ge sig till känna. På Twitter ser man vilka som följer en också. Nu försvåras det av de nya listorna, och det faktum att vem som helst kan göra en sökning eller följa en hashtag utan att det syns, men är man väldigt nojig kan man låsa in sina tweets också så att de bara blir synliga för dem man godkänner. I ett stängt forum måste man ofta bli medlem och medlemslistor brukar finnas att tillgå. Alltså är det svårt att tjuvlyssna i ordets rätta bemärkelse.

Det finns illasinnade lurkare. De där som plötsligt ger sig till känna och då med någon bitsk inte sällan insinuerande kommentar som tydligt visar att personen länge följt exempelvis en blogg. Men det finns folk till allt och självklart kan möljigheten att följa en persons blogg "i smyg" användas i mindre behjärtansvärda syften. Det är det onda man får ta med det goda, för alla lurkare vill inte illa. Jag har stött på motsatsen också. Lurkare som plötsligt ger sig till känna med vänliga och kloka ord för att de inte längre kunde hålla sig från att säga något.

Den som föredrar att lyssna och lära men inte känner att den själv har något att tillföra har också ett existensberättigande och bör inte frysas ut eller nekas tillträde, tycker jag. Någon som är av en annan åsikt?