Norrköpingsbloggen

Fantastiskt skönt att Leo slutade tidigt idag så vi kunde gå på promenad hela familjen i det där sällsynta novembersolskenet. Jag ser inte ett moln på himlen. Enda smolket i glädjebägaren är väl att unge herrn är så övertrött att han skriker i sömnen just nu. Nåja, vi är snart hemma så det går nog över det med. Jag var dum och försökte smyga på honom vantarna när han nu hade somnat, men det var ju lika dumt som att skotta i snöstorm, för då vaknade han ju så klart till. Borde jag ju ha kunnat räkna ut, kan tyckas.

Barnmodeblogg för dagen - body från Lindex, långkallingar från P.oP, strumpor från Åhléns. De piffiga accessoarerna över hela köksgolvet kommer från glad lek i köksskåpen. Sonen headbangade ivrigt under exponeringstiden, hans ansikte smälter inte på riktigt som tur är. Om ni tittar riktigt noga ser ni också ett skohorn från överskottsbolaget. Det skohornet fungerar som stopp tvärs igenom alla lådhandtag, en enkel lösning för 22.50:- I övrigt önskar jag er alla en trevlig helg!

Porrgodis pratades det visst om. Skulle det vara något nytt, Ahlgrens bilar har varit snuskiga i alla tider! Det finns bara ett sätt att stoppa dem - i munnen!

Ufo? Nej. Det är bara den årliga utsmyckningen av Kupolen mellan Spiralen 1 och 2 som lyser upp i novembermörkret. Fint eller fult? Beror ju helt på tycke och smak, själv får jag lite flashbacks till technorummet på Bergsbron när det stället fanns.

Michis: Solen lyser över vår lilla bit av världen idag. Inte så gassande, men jag njuter ändå av de glimtar jag får. Promenad på G, skoj!

Körde förbi en olycka minuterna efter att det hade hänt, en kvinna blev påkörd på Södra Promenaden.
Jag stannade inte eftersom det redan var två bilar där, varav en taxi och då det satt folk vid den skadade kvinnan och de ringde i mobilen så bedömde jag att det inte var någon mening att stanna utan att det troligen skulle vara så att jag bara var i vägen.
Jag har inte någon aning om huruvida hon hade reflexer, men det är med absolut säkerhet som jag vet att de barn jag höll på att köra på någon minut tidigare längre ner på Södra Promenaden INTE hade det.

En hel familj skuttade plötsligt över vägen, först mamma och pappa, sedan två barn, åtta-nio år gamla. Tonåringarna stannade på halva vägbanan efter att jag fått tvärbromsa för familjen ifråga. Mörkklädda, utan reflexer, springandes över vägbanan på ett ställe där det INTE är övergångsställe. Vädret? Kolsvart, ösregn - varje vattendroppe glimmar i gatlyktorna och sikten är dålig, det var därför jag körde i fyrtio, vilket var tur, för därmed hann jag stanna i god tid på våra sprillans nya vinterdäck med bra väggrepp.

Hur tänker man när man rusar rätt över vägen i sånt väder? Visst hade det varit mitt fel ifall jag hade kört på någon av dem, jag är ju skyldig att se till att inte köra fortare än vad sikten och väderleken medger, men samtidigt så kan jag inte låta bli att bli förbannad över folk som lär sina barn att rusa ut framför bilar!

Jo, jag förstår att det regnade på dem. Jag förstår att de hade bråttom. Jag förstår att de kanske trodde att gatlyktorna över Södra Promenaden lyste upp dem, för de såg ju min bil alldeles utmärkt och (miss)bedömde väl troligen att de skulle vara över långt innan jag hann fram till dem.
Jag såg tyvärr inte dem förrän det nästan var för sent och vore jag inte en särdeles lugn och stillsam bilförare som tog till mig av tjatet om att anpassa farten efter omständigheterna så hade det kanske varit för sent.

Nu var det inte det, men snälla Norrköpingsbor och eventuella förvirrade turister - ta på er reflex och spring inte ut i trafiken om ni inte VET att bilisterna har sett er.
Ta hand om er alla, det menar jag från hjärtat, även fast det fortfarande sitter i halsgropen.

November envisas med att visa sig från sin allra gråaste sida. De enda färgklickarna är de bjärt klarröda rönnbären och så de evigt gröna barrträden.

Tur i vart fall att vi har mängder med värmeljus hemma och höga hyllor där vi ställer värmeljusbehållarna. När vi eldat dem färdigt så sparar vi själva kopparna i en särskild påse, den ska min systerson få eftersom han är med i värmeljusjakten.
Hade vi inte sparat dem till honom hade vi visserligen lämnat dem i kärlet för metallåtervinning, men alla sätt är ju bra utom de dåliga, så tillbaka kommer de i vart fall.

Har ruinerat mig på adlibris idag igen, genom att köpa ännu fler barnböcker, denna gång är det böckerna om Bäbis som handlades hem.

I övrigt är det en sån där dag när jag och sonen helt enkelt nöjer oss med att titta på gråvädret genom rutan då och då, istället har vi med god vigör rivit ut allt ur de tillåtna köksskåpen, (nåja, mest han), sedan har vi med lika god vigör plockat tillbaka allt, (nåja, mest jag), därefter har vi ätit en hälsosam och nyttig lunch bestående av Majas överblivna barnmat samt en ekologisk banan, (nåja, faktiskt bara han, jag borde nog äta lunch jag med) och nu sover den lilla ängeln, prinsen, snorkorven som jag älskar över allt annat i sin spjälsäng.

Livet är bra. Fantastiskt fint faktiskt.
Trots att regnet öser ner som om molnen hade betalt för det.

För vet ni vad, ända sedan jag såg ett program på TV:n där de berättade om lerskred i Venezuela så har jag kommit fram till att mitt liv är underbart. I det programmet så berättade de om hur räddningsarbetarna hittade en överlevande man som var begravd upp till halsen i lera.
Han bad räddningsarbetarna om att skjuta honom, han hade inte längre något att leva för, sa han. De försökte resonera med honom medan de började gräva - men han bara grät och bad dem att döda honom. De frågade honom varför.
"Jo, i händerna håller jag i mina barns händer. Jag vill inte leva längre."

Ända sedan dess har jag kommit fram till att mitt liv är underbart. Jag sitter här, torr och varm, med kylen och frysen fulla av mat och med min son tryggt sovandes i sin säng. Det finns inget som fattas oss.
I det sammanhanget så blir lite novemberregn inte så mycket att tänka på, inte sant?

Nu minns jag vad det var jag ville skriva om, något som jag pratade med Anna om förut på promenaden.

Alla barn är olika varann. Det är inte så skojigt att få konstiga blickar från andra föräldrar när de frågar hur det kommer sig att vi tejpar fast lampknapparna för att få ha lamporna tända på kvällen.
Om vi inte tejpar fast knapparna så kommer unge herr Dexter och släcker, för det är ju så roligt att trycka på knapparna och då blir det svart. Tänder vi igen så släcker han igen. Och igen. Och igen. Inte bra för vare sig tålamod eller miljö, misstänker jag.

Då kommer det: "Men varför säger ni inte åt honom att han inte får trycka på knapparna på väggen/diskmaskinen/toaletten/telefonen?"

Åååh, så dumt av oss. Ja, varför har vi inte testat det?
Varför har vi inte sagt: "Nej, fy, så gör man inte!" och så slutar han genast upp med tryckandet på det spännande och går och leker med allt som han faktiskt får leka med.
Att vi inte har tänkt på det.
Jättekorkat, verkligen.

Eller så är det som så att det inte hjälper att tjata sig blå. Nej, fy, nej, låt bli, avledningsmanövrar i oändlighet. Det. Funkar. Inte.
Inte för oss.

Det finns mängder av små barn där ute som det fungerar på. De uppfattar vid ett års ålder att nej betyder nej och minns det dessutom och rör aldrig mer de där grejerna som var nej.
Och så finns det barn som vårt, som tycker att det är väldigt roligt att vi säger nej, för VI trycker ju minsann på samma knappar, så då kan det ju knappast vara förbjudet, eller hur? Och roligt är det ju när det blir kolsvart. Klart man ska trycka då!

Så vi tejpar och tänker som så att det här nog är en fas som går över, den med. Nån gång kommer han att gå in i ett rum där lamporna är tända och inte gå fram till lampknapparna och släcka. Nån gång kommer diskmaskinen få köra sitt program utan att bli snabbspolad av de snabbaste fingrarna i Peking.

Framförallt så behöver inte vi som föräldrar bli galna av att vår ettåring "inte fattar någonting" för nog gör han det alltid. Det är inte många ettåringar som håller i pennor och ritar på papperet hellre än bordet och det är inte många ettåringar som gillar att läsa böcker på det sätt han gör, får han en ny bok så är han som uppslukad av de nya bilderna ett bra tag innan han är redo för att få den läst för sig.
Han kan peka på sin näsa när man säger näsa, peka på ögat när man frågar om han är trött, säga Mamma, Pappa, Nää, Tack och Häst (av någon anledning).

Mycket kan han, men än så länge så kan han inte förstå varför han inte får trycka på lampknapparna när vi vuxna uppenbarligen får göra det.
Jag tycker inte att han är ett dugg konstig som inte lyssnar till vårt Nej-tjat, precis som jag inte tycker att det är ett dugg konstigt att det finns barn som lyssnar till sina föräldrars Nej-tjat, för jag vet att barn är olika varandra. En del är lugna.
Andra är... mindre lugna.

Men alla är de precis som just de barnen ska vara. Varje barn är just sig självt.
En del saker tar lite längre tid för en del barn, men nästan varenda vuxen människa kan gå på toaletten själv, klä på sig själv och ge sjutton i att snabbspola fram diskmaskinen.
Och så är det med den saken.

Visserligen gick det blixtsnabbt över i normalgråhet och ösregn, men jag såg det minsann ändå och jag tänker vara glad över att jag hann se det!

Intressesmurfarna hoppar sig lila i ansträngning över detta blogginlägg för hör och häpna: Idag tänker jag minsann ta en dusch och försöka fixa julkort när maken kommer hem!
Det ni!
Julkort, det vore väl något?`
Och nej, jag tänker inte tvinga på stackars lilleman en tomtedräkt, det blir normala kläder istället. För flera av de som vi skickar julkorten till så är julkortet det foto de får på sonen, då kan de klippa bort biten där det står God Jul och Gott Nytt År och sätta upp fotot på kylskåpet sen och nä, jag skickar inte det julkortet till folk som jag tror är ointresserade av att få ett färskt foto på lillplutten.
Sisådär ja, då var det sagt, så får du ett kort på min son som julkort så vet du att jag anser att du bör vara intresserad av det, kom inte och säg något annat sen!

Konstaterade helt utan häpenhet att hela världen verkar finnas med som medlemmar där och konstaterade sedan med viss häpenhet att när folk säger att de inte har tid att ses så har de ändå haft tid att göra trettio quiz och starta två grupper en helt vanlig vardagkväll.

Bah.

Nä, på Facebook hittar ni mig inte, jag har knappt tid att blogga, så varför skulle jag vilja skaffa mig ett nytt tidsslukeri?

Argumenten om att det är så roligt att hålla kontakten med sina vänner köper jag inte, mina riktiga vänner får jag kontakt med via telefon om jag behöver nå dem, (och i ett slag så kände jag att jag behövde skaffa krullpermanent och tjocka glasögon för oj vad gammal jag är.)

Missförstå mig rätt nu, alla Facebookanvändare, det är säkert jättejätteskoj att sitta därinne, men jag känner mig alltmer teknikstressad. Jag vill inte öppna min ICQ (som alla använde innan MSN kom) och jag har inte ens MSN. Jag vill inte IM:a folk som sitter vid sin dator för jag antar att de är där av samma anledning som jag är, för att läsa nyheter, söka information, kanske blogga lite eller nåt liknande.

Jag tröttnade på att folk kunde störa mig framför skärmen för länge sen. Meddelanden av typen "Vgd?" (Vad gör du?) som besvarades med ett: "Sitter framför datorn naturligtvis." och som sedan följdes upp med ett "Nu då?" två minuter senare gjorde mig bara irriterad.
Visst hände det att man kunde prata på riktigt med någon, men för det mesta sades inget som inte lika gärna kunde ha varit osagt.

Ju äldre jag blir, desto mindre känner jag mig intresserad av andras vardag. Jag är inte alls ointresserad av att ses, ta en kopp valfri varm eller kall dryck och babbla en del om vardagen, för då ses man ju, men att hela världen ska behöva veta vad jag gör varenda stund på dagen, det känns lite onödigt.

Visst, jag bloggar. Jag lämnar ut valda delar av mitt vardagsliv hela tiden, när jag känner för det. Men det är ju just det, när jag känner för det och valda delar av det.
Mitt liv är så mycket mer än det som finns på bloggen.

Och jag har ingen lust att ödsla värdefull tid på Facebook. Jag träffar dig hellre och pratar bort en stund. Betydligt trevligare... Tycker jag.

Okej, jag ljög i rubriken, jag tror inte att precis allting går.
Det mesta tror jag dock är möjligt att uträtta om man bara orkar börja, genomföra och avsluta det man vill få gjort.

Sedan vi flyttade in i radhuset har jag retat mig på att golvet på lilla toaletten har varit täckt av färgstänk och färgdroppar. Den där färgen är grå, golvet är typ så där härligt linoleumbeigt, så golvet ser ju skitigt ut, även om det är nystädat.

Idag fick jag nog. Tog fram en sån där fönsterskrapa med ett rakblad i och skalade lätt bort de större färgfläckarna. Sen tog jag en sån kudde som man städar kastruller med, (åtminstone i vårt hushåll), en sån där som inte är som svinto, men täckt av något slags metallmaterialaktigt och sen gick det som en dans att gnugga bort alla små färgstänk.

Okej, kanske inte alla och nu orkar jag inte hålla på med det där mer i kväll, men skillnaden blev helt klart möjlig att se med blotta ögat och jag slipper förhoppningsvis sitta där inne och reta mig på hur otroligt mycket färg det är på golvet nästa gång jag är där inne.
Det gick ju att städa av det där golvet, om man bara orkade ägna lite mer tid åt det.

Projekt framöver blir ju att äntligen få upp de sista flyttkartongerna, rensa ur en massa gamla papper som skulle ha rensats ut INNAN vi flyttade, men som vanligt bara åkte med, storstäda inför julen och fixa julpyntat här hemma.
Förutom det så ska det ju som vanligt jobbas och tas hand om barn ni vet och eftersom jag är som jag är och prioriterar att leka i sandlådan framför att putsa fönster så kommer det säkert ta ett litet tag att få det gjort, men gjort kommer det att bli, förr eller senare.

Så fundera på om ni har några projekt som ni vill ta tag i och se till att få dem gjorda. Det känns jäkligt skönt efteråt. Jag lovar.

Tror det blir band nummer tre jag sett honom sjunga i. Fortfarande bra!

Optimus Prime ser rätt så feminin ut nu för tiden. Det är Club 2 Fingers på Svea Skeppet ikväll, så jag tänkte kika dit och titta på banden som spelar.

Min mamma var fantastiskt snygg som ung tycker jag! Nu har ju jag två mammor, en som födde mig och en som tog hand om mig under hela min uppväxt och det här är alltså den mamma som uppfostrade mig. Såg att Malin Collin skrev om det där, att en gång i tiden var det våra föräldrar som var framtidens hopp, det var de som var snygga och hippa... År 1968 typ så såg i alla fall min mamma ut så här.

Julklapp? Klart! Riktigt skoj att hitta barnböcker som Leo kan läsa för Dexter och som blir extra roliga just för att de handlar om en liten Leo!

Bara minnen kvar av en väldigt rolig dag i Stockholm. Sitter på tåget hem igen och vet inte riktigt när resultatet av dagens vedermödor får se dagens ljus. Nästa år någon gång, 21.30 på tisdagar i SVT2, hörde jag, om jag nu minns rätt. Bara att hålla ögonen öppna efter Sissela Kyle och hennes dödssynder! Jag var just med på inspelningen av programmet om Vrede... Fantastiskt kul!

Södra Bars utsikt är faktiskt ganska fantastisk får jag nog lov att säga.

Dagens outfit - en P-vaktsuniform lånad från SVTs kostymavdelning. Blev dock jeans till istället, då kjolen blev för kort.

Det skulle kunna finnas en bild här på det, men det skulle väl knappast göra saken bättre, eller hur?
Det är liksom bara att ni blundar om ni vill se hur mörkt det är.
Inte bara i Norrköping, naturligtvis, utan i hela Sverige.
Positivt nog så är det inte alls långt kvar till vintersolståndet och sen blir det ju ljusare igen, jag lovar.

Dessutom så måste jag säga att just min november har lysts upp en ganska stor aning av något som jag ska vara med om i morgon. Har tänkt försöka att mobilblogga en del om det funkar, för det är inte varje dag som jag åker upp till Tokholm för att... Ja. Just det.
Hinner inte träffa någon i Sthlm i alla fall, för varje minut av dagen är uppbokad, jag sitter och tittar på schemat just nu.

Men jag är nervös och kolugn i en konstig mix.
Hoppas det blir bra med alltihopa. Tja... Det kan ju inte bli värre än illa i alla fall och jag är säker på att det blir suveränt.

Avdelningen för jobb jag inte vill ha: Sitta jättehögt upp i en stor lyftkran. Jag är så höjdrädd att jag får svindel när jag står på en mattkant och tittar ner.