Direkt från Ryd

När jag och Pontus var små spelade vi rätt mycket hockeyspel ett tag. Medan vi spelade så refererade vi matcherna, varför det förutom det obligatoriska kivet om vem som skulle spela med Finland också alltid bråkades om vem av oss som skulle få vara Lasse Kinch.

Också på fritids spelades det hockeyspel flitigt. Där var det Ryssland som stod för motståndet. Jag kan skjuta ett ganska hårt specialskott, genom att klämma fast pucken mellan en spelare och det egna målet och sen skruva i så hårt som det bara går. När pucken väl far iväg så kan det bli ruskigt hårt. Tyvärr är det lite svårt att sikta, ofta blir det grova missar, men det räcker att träffa målet en gång per match eftersom skotten (nästan) alltid går in. Alla som sett kultfilmen The Mighty Ducks vet vad jag talar om: scenen där Fulton Reed står inne i gränden och matar in puckar i en soptunna så att det dånar i hela kvarteret. "Träffar du mål då?", frågar en imponerad Gordon Bombay. "Vart femte skott", säger Fulton och dänger iväg ännu en projektil. Trots att Fulton aldrig har stått på ett par skridskor får han genast en plats i laget, och en sak ska jag säga er: målvakterna får det jävligt hett om öronen.

Det var rätt mycket hockey när man var yngre. På den tiden då fritidsgården fanns nere på Slättas bystuga var det alltid käbbel om vem som skulle få lira NHL 95 på Sega Mega Drive. Det fanns en bokningslista som man kunde skriva upp sig på, men varje gång man kom in för att spela så skulle de som hade tiden innan "bara spela klart matchen först". En annan höjdare var när Dalarna vann tv-pucken 1996. Det var en jäkla stämning framför tvn nere på fritidsgården då. De har nog aldrig sålt så många Banana Skids, varken förr eller senare.

För övrigt så ångrar jag att jag aldrig började på hockey när jag var liten. Jag tror att jag hade varit jäkligt bra faktiskt. Fast det är klart, innebandy är ju rätt mycket coolare. Eller inte.

De som är positiva till skidskytte brukar ofta motivera sin entusiasm med att "det är så himla många spännande moment". Då brukar jag ställa mig frågan: just vad är det som är så himla jävla spännande?

Det hela går alltså ut på att ett gäng andraklassens skidåkare åker runt lite på en snitslad bana. Då och då kommer de till en lång raksträcka där någon har lagt ut en massa mysmattor - ett perfekt läge för att lägga sig och skjuta lite prick på fem svarta prickar. Här gäller det dock att amatörerna (nej, de är inte speciellt bra på skytte heller) koncentrerar sig ordentligt; om de missar ens en enda liten prick så är det helt kört.

Mellan alla dessa vilostationer är det en jävla labyrint av spår, kors och tvärs genom den ukrainska urskogen. Den enda fasta punkten man som tv-tittare har är Christer Ulfbåges malande stämma och de fattigt producerade inforemsorna som rullar i bildens nedkant, det finns absolut ingenting annat som ger någon som helst känsla av att det faktiskt är en tävling det rör sig om. SVT hade lika gärna kunnat visa arkivbilder från sista säsongen av tv-succén Varuhuset, så länge Christer Ulfbåges röst hörs och dumma inforemsor visas i bildens nedkant.

MEN SÅ HELT PLÖTSLIGT kommer den svenska åkaren in på upploppsrakan. En konstig klocka börjar ticka och bredvid visas en annan tid. Christer Ulfbåge blir helt vansinnig: KOMMER DEN NYA TIDEN ATT BLI LÄGRE ÄN DEN GAMLA?! Nej - det blev den visst inte. Men kanske nästa tävling...

Jag tror att det jag stör mig mest på är att mina tv-licenspengar (de jag betalade förrut alltså, när jag hade tv...) går åt till att skicka Christer Ulfbåges tv-team till olika fjärran delar av Sovjetunionen. Och förresten: detsamma gäller för alpina sporter. Det är samma sak där, det enda man kollar på är en jävla klocka som tickar. Men mer om det en annan gång...

Nu börjar det bli sent igen, det blir det varje dag. När det här inlägget pupliceras är det nog till och med så sent att det är tidigt. Jag borde gå och lägga mig men jag kan inte. Det känns som om jag har alldeles för mycket att göra för att bara gå och somna sådär. Jag borde rita lite till formgivningen, fila lite på frågor till IFP:n, fundera över förbättringar till kabelmätningsmaskinen i produktdesignprojektskursen... Meen jag orkar inte.

Faktiskt så har jag gjort någonting bra nu på kvällen: var och tränade på gymet. Irriterande är den höga idiothalten på gymet vid den här tiden på dygnet. En massa jävla puckon som släpper in sina jävla puckokompisar genom slussen fast man inte får (HUR VÅGAR DOM?!). En massa jävla töntar som bara kommer in och tomtar runt inne på gymet med jeans och kepa, eller konstiga farsor som läser tidningar medan dottern (knappt) tränar. VET DE INTE ATT DET ÄR FÖRBJUDET ATT VISTAS I GYMET OM MAN INTE TRÄNAR ELLER ATT DET ÄR FÖRBJUDET ATT GÅ IN FLER ÄN EN GENOM SLUSSEN PÅ SAMMA KORT? Jag bara frågar.

Det sägs att slussen in till gymet ska vara kameraövervakad. Det sägs också att nödutgången bredvid skall vara larmad. Inget av detta stämmer: det där jävla gymet har nog fler freeloaders än betalande kunder. Det hela kanske skulle kunna vara lite mer okej om gymet i fråga faktiskt hade plats för fler än tio pers...

Jag ska nu sätta mig och skriva ett brev till typerna som driver Korpen Kollegiums gym och kräva att de stänger av personerna i fråga. Fast först ska jag tänka på det jättelänge tills jag blir så arg att jag antingen: 1. somnar, eller: 2. exploderar.

Jag har märkt att min blogg allt mer blir någon slags dagbok, till glädje för min mamma och pappa antar jag (jag ringer inte så ofta, dålig på att prata telefon). Någon som det inte är till glädje för är mig. Jag vill skriva en helt annan typ av blogg. Om det nu hade varit någon som hade läst min blogg så hade jag frågat: "Vad vill ni läsa om? Personligt eller funderingar? Kommentera!", men det gör jag ju inte... Istället kan jag lova mig själv att jag kanske kommer att bättra mig.

Sitter och äter nån konstig kantarell och kyckling-gryta och glor på Antikrundan på SVT Play. Det tycks som om antikviteterna i landet börjar ta slut, allt fler inslag handlar om halvnya grejer. Slog förresten upp pucko i ordboken idag, så här stod det: "En kvinna eller man som tar med sig en halvny grej till SVTs populära program Antikrundan". I det här avsnittet var det till exempel en konstig tant som tog med sig en konstig kaffekanna ifrån 2001 och sa att "nä den kommer jag aaaldrig att sälja!"

Det vore så jäkla nytt och fräsht om programledaren: "Jag skulle säga att den här är värd någonstans mellan femtio- och sextiotusen kronor" och den vanlige tjommen: "Du får'n fö tretti!" 

Min plan från i går kväll var ju att sova länge och åka och träna idag. Det sista jag tänkte innan jag somnade igår var: imorgon ska jag köra max på gymet alltså.

Så ni kan ju gissa vem som vaknar klockan 0600 med en jävla hosta. Jag har mått skitbra hela veckan men så helt plötsligt bara skiter det sig och jag ligger där igen, svettig, irriterad och hostande. Och då tänkte jag så här: nu jävlar är det allvar, idag ringer jag till sjukvårdsupplysningen.

Jag undrar vilken diagnos jag får. Den diagnos jag ställer på mig själv är: allergisk mot att vara frisk... Fan ta min jävla hosta!

Nu kommer det visst in ett jävla oväder över Sverige. De varnar för fullt på radio och på TV och i tidningar för att det kommer bli halt och jävligt och blåsigt. Helst ska man inte ge sig ut på vägarna, men jag säger så här: har jag att välja på att cykla och att ta bilen när det är storm ute, då tar jag bilen hundra gånger av hundra. Jag ryser bara jag tänker på min cykeltur upp till gymet imorgon: full jävla vindstyrka rätt i ansiktet med pisskall ishård stensnö, växlar som strejkar, hala trampor, kall sadel, iskyla ända in i märgen och halt som in i helvete.

Jag hatar att cykla, det är bland det värsta jag vet. Andra saker jag hatar är: skidskytte, Takida, smörgåstårtor, snuva och C-sams dyra priser.

I går satt jag och Petter på Island och kollade laguppställningar inför OS (i hockey naturligtvis). Vi var jävligt överens om en sak: DET KOMMER BLI FETT GRYMT!

Det var kul!

Nu händer det inte mycket stimulerande alltså. Idag var vi (Jag, Tony, Olle, Patrik) iväg till Örebro och glodde på kabelmätningsmaskiner. Det var ungefär vad man hade förväntat sig: de mätte kabel. Mycket kabel!

På vägen hem råkade vi ta den långsamma vägen. På Sibylla i Pålboda sänkte vi en varsin Big Cheese Bacon Meal. På den tvåfiliga motorvägen körde jag upp bredvid en annan av universitetets lånebilar och bara låg där bredvid ett tag, Patrik tyckte att det var pinsamt.

I helgen hände inte heller mycket. I fredags var jag på HG och åt och drack och såg min gode vän Jesper C lira bort slantar på black jack. I lördags var jag på De Klomp och drack pissdyr öl och sen på NH och dansade tills klockan tre. När jag kom hem somnade jag på soffan med kläderna på. Ida somnade på sängen med kläderna (och lampan) på. På söndagen köpte jag 450 gram ostbågar.

Lite roligt var att kabelmätningsföretaget hade ett konferensrum som hette krämaren. Där kan man gå in och lägga en kabel. Ha ha ha. Imorgon ska jag sova länge och gå på gymet. Nu: sitta och skriva ned mina intryck från dagens studiebesök.

Tyvärr blir det inte heller idag av något inlägg om skidskyttets uselhet. Jag råkade få i mig ett par-fem öl nu på kvällskvisten, varför jag just nu inte känner mig i stånd att göra sporten rättvisa. Om jag så bara skulle råka beskriva en tusendel av skidskyttesporten som intressant så skulle det gnaga på mig under resten av mitt liv.

Därför får det, för nu, räcka med ett uttalande: skidskytte suger!

Kanske blir det idag som jag skriver inlägget om varför skidskytte är så jäkla uselt.

Spännande va?

Jag var och tränade igår. Vaknade med hosta i morse men mår ändå ganska bra nu. Vilar från träning idag så får vi se hur det känns imorgon.

Mina armar hänger och slänger som två tjocka slipsar idag. Helt lealösa. Jag hoppas att det är ett resultat av träningen och inte av någon skum sjukdom. Var hemma hos Olle igår. Han har precis kommit hem från Hong Kong så det kan ju vara vad skit som helst. Den nya pandemin: armarna ramlar av-influensan.

Mina absoluta favoritjeans gick sönder idag - igen. På två ställen dessutom. Under de senaste två åren har de blivit lappade och lagade säkert sju-åtta gånger, oftast i skrevet, vid mobilfickan (höger) eller vid blixtlåset. Nu får det snart vara nog tycker jag - och Ida som alltid får laga dem (nu när jag inte har mamma till hands).

Och som om det inte vore nog så är även mina number 2-jeans trasiga. Ibland undrar jag över om det beror på att alla mina jeans är inköpta för ett pris < 400 svenska enkronor. Lika ofta undrar jag över om det beror på att jag är för stor för byxorna. Pontus tror det, han brukar kalla mig för Sprängarn, eftersom jag alltid tar med mig ett sprängt byxpar när vi åker för att hälsa på mamma.

Hur som helst så tror jag att det börjar bli dags för mig att inhandla ett nytt par jeans. Det känns bara så jäkla svårt att slänga ut över tusenlappen på ett par jeans som man inte säkert vet att man kommer tycka om. Lika svårt känns det att gå in på en affär som säljer dessa jeans och ta kontakt med den, allt som oftast, överdryga personalen. Det man vill säga till dem är ju oftast att "Jag vill ha ett par snygga byxor, de ska vara ungefär den exakta motsatsen till vad du har på dig just nu".

Jag är på intet sätt erfaren när det gäller kläder, jag måste ta på mig byxan innan jag ser om den är snygg. Det lättaste är väl att gå in och säga att man vill ha en byxa som ser ungefär ut som den som man redan har på sig, men hur kul känns det? Ungefär som att gå till frissan och "Jag vill bli klippt som jag är nu fast kortare". Tyvärr är det så jag alltid har gjort, men nu skall det bli ändring! Den här gången skall jag köpa ett par nya byxor helt från scratch. Jag ska också klippa mig i en helt ny frisyr. Förhoppningsvis redan denna veckan.

The new me väntar alltså. Om jag hade varit en Pokémon så hade Ash ropat: "Marcus; utvecklas till NYA MARCUS!"

Kan det börja nån gång eller? Fan vad stämning det kommer att bli. Det ska jävligt mycket till om jag ska missa en os-match kan jag säga.

Fast nu pratar jag naturligtvis bara om hockey, i övrigt är vinter-OS totalt ointressant. Det går att se finalen i skidsprint, eftersom den är över så snabbt, men i övrigt är det fan äckligt tråkiga sporter: curling, bob, skridskoprinsesseri, slalom... Och den tråkigaste sporten av dem alla: skidskytte.

Skidskytte kan dra åt helvete, men mer om det en annan gång. Nu: glo hockeykväll på SVT Play.

Jag hade verkligen tänkt gå och träna idag. Det var ett tag sedan nu och jag hade verkligen sett fram emot det. Jag hade inte hostat alls på hela helgen, och hade faktiskt känt mig ganska frisk rent allmänt.

När jag vaknade i morse fanns den dock där igen, den satans jävla hostan. Fick lov att gå upp åtta fastän jag tänkt sova till nio. Jag känner mig verkligen inte frisk heller längre, helt stel i lederna, helt frusen ända in i märgen. Jävla pisskropp, bli frisk! Jag vill träna!

Nu ska jag sätta på en kastrull gammal glögg och grina.

2009 var ett riktigt rekordår för svenska biografer. Att detta var mycket tack vare Stieg Larsson-filmerna tycker jag bevisar att det inte är den illegala nedladdningen som är det största hotet mot svensk bio, det är snarare kvaliteten på svensk film (inte för att Millennium-trilogin är speciellt bra, eller ens okej för den delen, men det finns vissa som tror att det är bra filmer).

Den extra publik som filmer likt Män som hatar kvinnor kan locka består inte av nedladdande ungdomar. Jag ser framför mig ett gäng med medelålders tanter, isolerade pensionärer och andra som inte vet någonting om film, men som vill se "den där nya svenska filmen som det pratas så mycket om". För att locka den stora publiken måste filmerna presenteras i ett sammanhang som de äldre känner till, man måste locka fram citat i stil med: "Ja men det är ju den där boken det", "Göta kanal 2? Vad kul! Jag såg ju den där Göta kanal 1 på min 50-års dag" eller "Titanic - var inte det den där båten som sjönk?".

Personligen tycker jag att det är pinsamt att invånarna i Sverige så ivrigt springer och ser svenska filmer på bio. Vem som helst som har någon som helst koll vet ju att det inte kommer vara värt pengarna, speciellt inte om man går på bio i Linköping: 110 kronor för Flickan som lekte med elden=sjukt.

Jag vill bara lite kort berätta om när jag var och såg Avatar på bio i Karlskoga: För det första var det inga som helst problem att få biljett, fastän filmen bara var en dag gången på bio. För det andra kostade det bara 90 pix. För det tredje så började filmen på utsatt tid. Vilken jävla legendbiograf.

Brukligt är ju att man, såhär i början av ett nytt år, sammanfattar året som varit med någon slags lista. Här kommer följaktligen mitt tvåtusennio i listform:

Årets sämsta manliga artist:
Nominerade:  Martin Stenmarck, Brolle Jr, Ola Svensson, Darin
Vinnare: Martin Stenmarck
Motivering: Det finns  ingen artist i Sverige som är fjantigare än Martin, som samtidigt själv tror sig vara så otroligt cool. Vad är Septemberland egentligen för namn på en skiva? Det är meningen att man skall tycka att åh, han är så djup och nedstämd men istället tänker man: ge upp nu för fan! Övriga nominerade säger egentligen allt om hur jävla usel Martin Stenmarck är.

Årets sämsta kvinnliga artist:
Nominerade: Shirley Clamp, Jill Johnson, Sarah Dawn Finer, Lena Philipsson
Vinnare: Jill Johnson
Motivering: Försök göra en låt som inte är en cover nån gång...

Årets sämsta grupp: 
Nominerade: Takida, E.M.D, Poodles
Vinnare: Takida 
Motivering:
 

Årets sämsta och mest irriterande trummis:
Nominerade: Kicken
Vinnare: Kicken
Motivering: Överflödig.

Jag vill fira min akademiska framgång med ett dyrt köp. Någon som har något förslag? Nån teknisk manick vore skoj.

Idag kunde jag förresten också, efter ett jullov med idel tidiga morgnar, konstatera att jag inte har förlorat förmågan att kunna sova till klockan 12. Det kändes skönt, fast imorgon blir det att ställa klockan igen. Som pappa brukar säga: man kan ju inte sova bort hela livet.

Jag funderar på att köpa en kam. Kanske kan jag ge ett lite mer seriöst första intryck om jag går kammad till skolan. Dessutom ser det ju coolt ut om man har med sig kammen, och ibland plockar upp den och kammar till sig lite. Som en backup liksom; om de inte direkt fattar att jag är cool när jag kommer där med kammat hår, då plockar jag upp kammen och visar de jävlarna.

Fatta om jag hade haft kammat hår idag på muntan. Direkt jag kom in så hade de sett att här har vi en som vet vad han sysslar med. Sen om jag skulle vara lite osäker på en fråga, då skulle jag bara kunna säga: "ah vänta ett tag bara, ska fixa frissan lite". Det skulle ge både betänketid och ett proffsigt intryck. Jag vill ju inte sitta där och se ut som en jäkla slusk, herregud!

Sen finns det ju massa annat coolt man kan göra med en kam. Till exempel så tror jag att man kan spela på den. Festens mittpunkt; den kamspelade trubaduren! Och om man verkligen kan sina grejer så kan man bryta loss nån tand från kammen och dyrka upp lås med. Och det, mina barn, kan vara mycket nyttigt om man planerar en framtida karriär som spion.

Gick skapligt bra för mig idag på muntan. Vi var tre duktiga grabbar som gjorde den idag. Så här sa gubben till oss efteråt: "Jag tycker ni har gjort det mycket bra alla tre, ni ligger på minst en fyra i betyg allihop. Ni har alla gjort likvärdiga prestationer...".

"...men Marcus ligger på en något högre nivå."

Aldrig har jag varit med om liknande. Jag höll nästan på att gå sönder i morse innan tentan för att det kändes så jäkla dåligt. Det gick inte att göra någonting. Jag var rädd för att tänka, rädd för att skriva över ledarskapskunskapen i min hjärna. Tänkte blogga om det, vågade inte.

Tydligen så fanns det tillräckligt med kunskap kvar i alla fall. Nu: glömma allt så fort som möjligt.