isig

om tre timmar är vi på arlanda och vår resa har börjat.

eftersom at jag aldrig gillat att ligga på stranden och bara dega (anser att det är bortkastade pengar) så har jag och min älskade man bestämt oss för att fara till Brasilien.

Det hela börja idag, första flyget anlände i frankfurt ungefär fyra timmar efter avgången i stockholm. Sedan bär det av med ett flyg som tar 12 timmar och landar i rio. och det sista planet tar 4 timmar inrikes till manaus. 

väl framme sover vi på mango guest house och på morgonen blir vi hämtade av en jeep som kör oss ut till amazonasfloden där vi ska paddla fram till ett ställe som heter amazonas rainforest adventure station. och här blir vi boende i 5 dagar, vi ska paddla på floden, fiska pirayor, mata delfiner, hälsa på indianer och mycket mer..

efter det blir det ytteligare 12 dagar på olika platser i brasilien..

fortsätting följer...:)

Jag har alltid haft höga betyg i allt jag tagit mig för, klarat allt jag vill, allt förutom mattematik. Min stora dröm sedan barnsben har varit att bli polis. sist när jag sökte in så var det 7000 sökande, jag var en av de 900 lyckliga som kom vidare till de sista testerna på pliktverket.

När vi skrev svensprovet hade jag nästan full pott, var näst bäst av tjejerna och slog även många killar på fysen.

sen gick det åt helvete för att uttrycka det milt.

på pliktverket ska man göra ett logik test, vilket innebär att man ska jobba med siffror. jag fick en etta av nio möjliga. jag förstod helt enkelt inte ett smack. och eftersom att det är väldigt svårt att komma in på polishögskolan så sållades jag bort, och jag antar att det var för just det här testet.

alltid har matten satt käppar i hjulen för mig. i hela mitt liv och speciellt under skoltiden förstod inte lärarna varför en annars så duktig tjej var så totalt krockad när det gällde matte. och i åtskilliga timmar har jag suttit med speciallärare som tillslut blivit arga på mig för att jag inte förstått, inte kunnat. gråtit.

tårar. så många tårar, och nu i vuxen ålder, då livet ska börja, gråter jag fortfarande.

det är ingen uphakning som jag har, det är ett medfött fel, jag kan verkligen inte och äntligen finns det ett ord för mig, dyskalkyli.

det kom bara 23 år försent.

hur ska jag nu klara av att skriva högskoleprovets mattematikdel? det kommer ju att förstöra hela mitt snitt. jag kan inte ens läsa en kurs på högskolan då jag inte har matte b i bagaget.

jag känner en stor sorg.

jag behöver hjälp, men det finns knappt någon att få i sverige då dyskalkyli är så nyupptäckt.

någon som sitter i samma hemska position?

Nyper tag ganska hårt i nedre delen av magen, det veck som ligger i mina händer är det lilla fett jag har. Min fettdepå, den som alltid funnits där vare sig jag varit underviktig eller normal, tränad som otränad. Mina 13% fett, ligger där och fettar sig i mina händer..

mysigt?

För blicken vidare mot mina små b kupor till bröst. Formen har jag alltid varit nöjd med, runda med små bröstvårtor. Precis en handfull, om man har små händer vill säga..

fint?

Pojkvännens syrra ska greja till brösten snart, från b till d ska hon gå. Det är fruktanvärt stor skillnad. Men det har fått mina tankar att börja spinna.

I tidningen jag köpte igår är det ett specialavsnitt om skönhetsoperationer. Om nya sortens fettsugning, smart lipo eller vad det nu hette. Ska jag ta bort min lilla fettdepå, som förvisso ibland kan störa mig när jag ska ha tajta "skinny" jeans?

Men hallå förstå mig, blond, lång , smal..

bara lite fettreducering och ett par nya bomber till bröst..hejdå Carro, Hello barbie!

Det pirrar i kroppen när jag styr handen mot pennan som ska göra pappret till något vackert, till det där jag ännu inte vet vad det ska bli. till det där som jag e så duktig på att göra.

Men strecken som blir till på allt det vita flyter ut och blir just det, ingenting speciellt alls faktiskt. obetydliga. 

Hur jag än försöker så kan jag inte finna inspiration någonstans. och den där längtan som förr brukade infinna sig inuti mig, den har varit bortrest länge. Det kan ibland hända att den skickar ett vykort någonstans från fjärran, som för att påminna mig om att den fortfarande existerar.

Jag tror, och det efter en tids funderande över saken, att jag mår för bra för att kunna få ur mig någonting kreativt alls. För lika sant som att vi alla andas är att varje gång jag varit i svackor har mina målningar spirat som blommor om våren.

och nu blir de lidande av lyckan.

är det inte ironiskt?

passade iaf på att hotta upp bloggen med en höstbild. för nog är den är nu, lukten av den sprider sig sakta men säkert och rotar sig fast i oss alla...

Vattnet srålade över mitt ansikte, som varma piskor överallt. Full styrka på, helst kokhett så att det är lte skön/smärtsamt

minnena.

sluta besöka mig.

Jag har alltid avskytt att bli kallad för lilla gumman...aldrig funderat över varför. Men nu fick jag svaret som ett knytnävsslag mot magen.

Han kallade mig alltid för lilla gumman..alltid när han ringde "hej lilla gumman"..och han sa det med den mjuka kärlek som han kunde ge de få gånger han var frisk.

och inte elak mot mig.

lilla gumman med den mjuka varma rösten. sa att han älskade mig, lyssnade på mig och brydde sig om mig. böjde sig ner, kramade mina ben och grät..grät ut sitt förlåt...men fann inga ord, endast förtvivlan..

lilla gumman

lilla gumman..

hans tårar.

lilla gumman.

kalla mig aldrig för det mer.

I dagens samhälle blir det stora rabalder om en människa dör på ett sjukhus, med tex en läkares hjälp. Och då pratar vi om en person som förmodligen skulle dött 'ndå, men som bara låg och led. Eller varför inte tala om alla mycket för tidigt födda barn, men men för livet eller andra missbildningar?

I grund och botten är vi ju alla djur. Och våra husdjur, de avlivas friskt när de blir för gamla eller har för ont för attt det ska vara "humant" att leva vidare. De behöver sällan gå på övertid och det är ingen som oponerar sig mot det, snarare tvärtom, man e lite utav en djurplågare om man inte gör det bästa för djuret.

Mellan en människa och en apa skiljer det en kromoson, om jag inte minns fel. Så varför ska våra gamla och sjuka utan livsgnista eller något annat kvar behöva ligga och lida. varför inte bara ge en överdos med sömnmedel och få dö värdigt?

men det är klart, vi är ju människor, guds avbild, klart vi ska få leva så länge som möjligt. bortse sen ifrån att du kanske inte ens kan andas själv, eller har så ont att du måste ligga nerdrogad.

det folk inte fattar är att i dagens samhälle är det större risk att du får leva på övertid än att du för tidigt. Lev ditt liv här och nu, unna dig av livets goda och dö lycklig och frisk. Hellre 10 år för tidigt än 10 år försent i lidande.

Det är helt enkelt för många som står i dödens väntrum. Hoppa av så att man får minnas er som de underbara personer ni är. Inte som pengaslukande kollin på instution.

är det någon som anser att tv avgiften verkligen är nödvändig?

varför är den inte valfri? jag tex tittar aldrig på de kanalerna, och använder inte radio.

så varför ska jag få räkningar på flera hundra? och inte för att tala om alla gamla människor som måste pröjsa mycket pengar av den lilla pension de har. om de fick välja, skulle de då ine nöja sig med tex fyran och andra kanaler, som de förmodligen betalar för.

och så har de som jobbar där, med tv avgiften, radiotjänst eller vad de nu heter. de har mage att ringa hem till en och tjata om pengar. vart så förbannad att jag gjorde mig av med tvn, är iaf aldrig hemma. och då undrade tanten som ringde vart min tv nu befann sig..VA?!

ska väl hon skita i, sur'*'***

nej avskaffa tv avgiften snabbt. gammalmodigt och dessutom så gör den mig förbannad.

ska man behöva sälja telefonen med?

"du ser ut som en docka i ansiktet"

sa han och log lite, han tycket att det var ovant att se mig med foundation. eftersom att jag sällan sminkar mig med det. han anser att jag har så fin hy som den är, och det har jag, men det känns extra fint med min nya mineralfoundation; vuxet lixom:)

piffigt tycker jag, dockor är ju fina. med sina kalla porslinsansikten och glasögon som tomt stirrar på en. passar en sån isig en som mig utmärkt bra.

var snöstomrm när jag åkte till stallet vid sex tiden imorse, stackars isigs islandshäst tyckte inte alls att det var speciellt kul att kliva upp och ta ett morgonpass. inte för att han igentligen hade så mycket att säga till om där. Men att trilska sig i tråk ridhuset gjorde han iaf, och frustade högljutt när vi var klara.

så nu sitter jag här framför min datorskärm, med en ritning av ett kök att träna lite på..slutar vid sex idag iaf, och då är ridningen avklarad:)

som sagt, otroligt piffigt.

isig laddar för psyktester. det gäller att vara iskall.

kvinna 23 år säger nej till barn.

VA?!

folk sätter genast igång och ställer frågor, ger konstiga blickar säger att jag kommer ändra inställning när jag blir lite äldre.

vaddår lite äldre? jag e fan 23 år i år, jag e lite äldre än när jag var 18, eller 13, eller ja till och med 10 då jag sa att jag aldrig ville ha barn för första gången.

om sanningen ska fram så gillar jag inte ungar någe vidare mycket alls. luktar illa, gapar, skriker, är elaka mot varann.

visst inser jag väl att det finns härliga saker med att skaffa barn oxå. man ger liv, lämnar efter sig något. mysigt osv..men det är aldrig något jag velat ha, eller känt att jag behöver.

sluta att döma mig för att jag valt att leva ett liv utan. jag e ingen jäkla barnmaskin som vissa får det att framstå som, heller inte konstig på något sätt.

vill bara inte, vissa ska det inte avlas på, helt enkelt.

en blogg är väl igentligen till för att man i princip ska kunna skriva vad som helst (så länge det inte skadar någon annan).

inte till för att ens kära sambo ska läsa den och sen kritisera och bli arg över saker som han/hon inte förstår. det har nu hänt mig, känner mig hämmad på min egen blogg, därför byter jag nu namn. snurriga carro blir isig..

älskling kallar ju mig för isprinsessan. för att jag kan stänga av om jag blir arg eller ledsen..

så välkomna till isigs blogg.

när jag svängde av motorvägen i torsdags så slog röklukten min rakt i ansiktet, hårt, som ett knytnävsslag mot lungorna.

min stad stod i lågor. himlen var askgrå, och det var kvavt.

åker förbi mina föräldrars företag, deras livsverk, som inte längre fanns kvar. bara aska, rök och bränt virke överallt. poliser och brandmän, avspärringar.

mamma ringer och gråter, förtvivlad, förvirrad. utan jobb..allt är borta.

de har satt eld på tre matvarubutiker, och mina stackars föräldrars butik var i anslutning till en av dem.

folk förstår inte, jag förstår inte. varför ska det behöva vara såhär?

man blir förbannad och ledsen. de som gjort det här har inte tänkt i överhuvudtaget. barnfamiljer blir utan inkomst, företag förstörda, saker för flera miljoner har gått upp i rök.

jag vill göra skillnad. jag hoppas verkligen att jag kommer in på min utbildning nu.

vill inte bara sitta här och se på mer. något måste ske, nu.

min mamma är min idol. hon kom från finland när hon var 16 ( hennes mor flydde från en alkoholiserad man (morfar) som även slog henne och barnen), kunde ingen svenska och hade inte ens gått ut nian.

i flera år jobbade hon på olika företag som säljare, idag har hon och min plastfar ett företag som säljer och installerar bergvärme. hon har varit en av sveriges bästa säljare, och pratar även sedan många år tillbaka flytande svenska.

de har just köpt en stor villa men sjötomt ute på landet, vilket alltid varit deras dröm.

hon är den mest envisa, starkaste och morgonsuraste människa jag vet. jag älskar henne och vet inte vad jag skulle ta mig till om hon inte fanns. hon är min förebild och stora idol.

och om är hälfen av den min mamma är när jag är lika gammal som hon, så ska jag vara stolt över mig själv.

mamma är bäst!

varje människa är som en egen liten värld..

bonke

han är världens störstaste person som jag känner, absolut inte fet, bara lång, skäggig och ja, bergatrollig. om man förstorar upp dvärgen i sagan om ringen berättelserna, då har du bonke.  en otroligt skånsk herre med bestämda åsikter, och som tyvärr är, väldigt pessimistisk. men man gillar honom..(han har även, världens minsta matlåda trots sin storlek)

amerikanarna

två unga, extremt välskapta tränade killar, med absolut ingenting bakom pannbenet. de är killarnas motsvarighet till en dum blondin. vilket vissa i min närhet anser vore den perfekta pojkvännen, dum och skitsnygg. (de har två matlådor var varje lunch, förutom i maj då de deffar inför beatch säsongen)

mick

hans mest berömda komentar (även den jag mobbar honom mest för) är "jag är visst smart, i huvudet!"

ja mick, vart annars? :) det bästa är att han vill ha mig, tycker jag är kul faktiskt...en typisk "öh hockey hockey kille"

klick

smal, rakad och med en enorm attityd och uppkäftighet, men man tycker om honom iaf, det e hans grej lixom. röker 2 paket cigg om dagen, äter skit och festar. hans motto är "lev livet och dö ung"...

bettan:

kontorsperson, försöker sluta röka konstant, vilket bara innebär att hon blir skitsur och röker ännu mera efteråt. är annars otroligt snäll. stressar tyvärr för mycket vilket ger henne migrän.

mårten gås

har tandkräm i mungiporna på mornarna, äter bara halva bananer som han sedan slänger på golvet i sin bil. röker och snusar, är klumpig och gör illa sig hela tiden. skar nyligen upp sin tumme som han fick sy. har numer kniv, skruv, och alltiallo förbud, vilket har resulterat i att han har blivit företagets soppkörare.

han är som en stor nallebjörn, ställer alltid upp. inget ont i mårten.

jag

nästan yngst, enda tjejen

ni kan ju förstå att jag har skitkul på min arbetsplats, det här var ju bara nårgra av mina kamrater..