Stordåd som kom av sig

Valter verkar ha fattat galoppen. De senaste nätterna har han sovit så bra som man bara kan begära. Nio timmar i sträck i natt utan att äta. Därför vaknade jag utsövd och redo för stordåd. Siri är hos mamma och bilen är på verkstad. Solen gassar och jag har sköna skor. Därför stoppade jag Valter i vagnen och promenerade till E-center. När vi just flyttat hit till Lycka så gick jag ofta dessa två kilometer med Siri men det var faktiskt första gången som jag gick dit med Valter. Det började så bra. Vi strosade i affärer och handlade lite. Säkerhetsammade innan vi gick in i en sista affär för att sedan så sakteliga vända hemåt. När vi passerade genom industriområdet vid E-center så började Valter skrika hysteriskt och kroppen spändes i båge. Har sällan eller aldrig hört honom skrika så och inte ville han sluta heller. Vi fortsatte tappert en bit till, men till sist fick jag ta upp och försöka trösta. Det hjälpte inte. Till slut såg jag bara en utväg. Desperat halade jag fram bröstet och ammade mitt på cykelvägen. Det lugnar ju honom alltid. Men stå med en klump på dryga tio kilo i famnen gör man inte så länge, så när armarna började värka fick jag kämpa ner skrikhalsen i vagnen igen. Halvvägs hem somnade han till sist. Nu är jag svettig, fötterna värker och jag är inte så sugen på stordåd längre.