Filosofiska tankar kring muffins

Senaste tiden har jag provat det ena muffinsreceptet efter det andra. Det har varit äppelmuffins med havretopping, muffins med apelsin, kokos, vit choklad och grädde och nån totalt misslyckad hallonvariant. Snart ska jag till och göra nån sort med lemon curd och marshmallowfluff. Men så i onsdags ville vi ha nåt att gotta oss åt till Lost, så jag slängde ihop hederliga chokladmuffins av kladdkakestuk. Och de är såklart bäst och godast. Vad kan man dra för slutsatser av detta? Att det enkla ofta är det bästa? Att man inte ska krångla till det i onödan? Och är i såfall muffins som livet självt?