En blivande före detta tjockis bekännelser

Till er som följt mig genom åren. Jag kommer fortsätta skriva. Dels för GI viktkoll men även på den här bloggen tror jag.

De nya adresserna som gäller är......

https://fdtjockiss.wordpress.com/

http://gi-nystart.blogspot.com

Hör av er vet jag.

Del två av squashkursen igårkväll. Till skillnad från förra gången har jag enorm träningsvärk redan idag. Fasar lite för morgondagen men jag lär nog överleva den med.

Jag har märkt att jag är lite överrörlig i lederna så när jag ska ta ut en squashswin fullt ut så sträcker jag mig lätt, jag håller alltså igen lite vilket tränaren inte alls är sen att påpeka. Jag önskar jag vågade ta ut den helt fullt men jag är rädd att verkligen skada mig, jag menar, jag sträcker mig ju när jag strechar och det är ändå i rörelser där jag har kontroll. I min squash swing har jag inte kontroll,,,, än.

Ja, kul är det iallafall. Vi skrattade oss mest igenom övningarna och spelet för än så länge liknar det inte alls någon form av squash jag sett. Men kul är det.

Varför är det så enkelt att skjuta upp saker på framtiden? Sånt som man vet måste göras. Inte arbetsgrejer utan privata grejer.

Som att städa innan det kommer hantverkare. Istället för att göra lite på fredagen och lördagen kör jag maratonrace på söndagkväll/natt istället.

Livet vore ju för enkelt om man inte behövde panikplugga inför tentor eller putta högar under andra högar för att dölja hur oplanerad man kan vara ibland.

Har förresten hört två enormt bra citat, jag letar lite efter en livsfras som jag ska kunna följa, så dagens två alternativ är

yes, and...

och

No thinking

Båda kommer från en skola med improvisationsteater i USA. Yes and handlar om att ta det man får från motspelaren och lägga till något eget. No thinking lite samma sak, lev i nuet, tänk inte för mycket. analysera inte för mycket, reagera på vad någon faktiskt säger, inte vad du tror dom säger.

Jag har gott och velat fram och tillbaka i flera månader. Att ha eller inte ha I phone. Att jag ville ha en smart phone var ju klart men vad ska man välja. Inte helt förvånande säger Iphone användarna att I phone är bäst, Htc gruppen älskar sin HTC och alla andra verkar vara lika förvirrade som jag.

Så, slumpen fick faktiskt bestämma. Såg en annons i Metro för ett par dagar sen där man annonserade om alla smartphones 299:-/månad inkl telefon och man fick ringa för allt. Lät perfekt. Jag var ganska säker på att 1, dom skulle vara slut och 2, en gammal anmärkning skulle göra att jag inte kunde köpa telefonen så alt två var enkelt. då skulle det bli en HTC wildfire. Fanns I Phonen där så skulle det bli en sån (jag kunde helt enkelt inte bestämma mig,  slumpen, ödet, universum fick faktiskt bestämma sig åt mig).

Ja, jag blev iallafall med I phone och tappade den lilla fritid som jag har. Smart phones verkar vara en tidskrävande hobby, att lära sig, att hitta appar, att leka med, pilla på och lyssna. Sen ska vi inte tala om all tid man kan lägga på tillbehör för nu behövs ju bra hörlurar (dom man fick med är burkiga) som är snygga med, som funkar på löpbandet eller promenaden (finns appar för stegräknare och mäta löprundan med tydligen). Sen måste man ju ha (minst) ett nytt födral till den lilla älsklingen, han är ju alldeles naken nu och riskerar repor (han får nog ett metalliskt råsa skal).

Hmm, just nu underhåller han mig med musik, jag har äntligen lyckats synka honom med datorn så jag kan föra över musik.

Nämnde jag att jag inte alls är specielt teknisk lagd?

Nästa stora steg.... hur för jag över gamla kontaktlistor mm från gammla telefonen till nya?

Antagligen för första gången faktiskt. När jag var som störst såg jag inte hur stor jag var, nu när jag tappat 50 kilo ser jag inte hur jag ser ut idag heller. Jag pendlar mellan att se mig själv som större än jag någonsin varit eller som jag kommer bli när alla operationer är klara. 

Jag har alltså inte lyckats riktigt se mig själv under hela den här resan på  nästan två år. Rent mentalt vet jag att jag är mindre, jag menar, jag ser ju hudvecken och hänget. Jag vet ju att jag köper kläder i storlekar jag aldrig kommit i tidigare så något händer. Jag vet att jag blir sedd och behandlad på ett helt annat sätt idag än jag tidigare blivit men trots allt detta ser jag inte mig själv. 

Men så idag gjorde jag det, på väg in till squash kursen ser jag min spegelbild i tunnelbanedörren. Råsa och lila träningskläder, råsa högtalare, råsa läpglans och naglar. Och röda mocka skor med klack. 

Det är jag nu, Jag som jag faktiskt ser ut nu, jag som jag faktiskt lever nu. Jag har blivit råsa, jag är girlie, jag gillar träning och köper snygga träningskläder med, jag är inte rädd för att åka till gymet i träningskläderna. Och jag älskar mina klackar. 

Jag ser faktiskt att även om jag har ett antal kilo kvar, ett antal operationer för att bli av med överskottshuden så är det jag, så som jag ser ut idag och det är helt ok. 

Jag har äntligen, efter nästan två år sett mig själv för första gången och jag gillar faktiskt vad jag såg. 

Det är en bit kvar på resan men som en tjej sa idag, jag har ju redan kommit jätte långt. Det är mycket mindre kvar på resan än det var när jag började. 

Ombytt och klar redan, tittar på sista minutrarna av biggest loser sen är det dags att ge sig iväg och förhoppningsvis svettas häcken av mig. 

Mina förväntningar inför morgondagen är mega träningsvärk i rumpa, arm och skrattmusklerna. 

Men roligt ska det bli

Jag könner mig kort och trött i musklerna, känner att jag vill bli bra på en sak, vill träna en sak flera gånger i veckan och tanken vänder sig då naturligtvis till.....yoga. 

Jag har tidigare provat någon yoga klass på ssif när jag tränade där, jag har provat på power yoga (dock inte frivilligt) på worldclass när jag provtränade där och just då när jag provade var det verkligen inte en träningsform som jag uppskattade men nu, ja, det lixom suger lite i magen när jag tänker på det. Jag vill bli stark, jag vill få bättre hållning, jag vill bli avsressad och uppfriskad så.... yoga. 

Jag erkänner, jag tittar mig omkring just nu efter både power yoga och bikramyoga. Bikram måste jag verkligen prova på. Funderar verkligen på ett prova på kort eller ett 30 dagars kort någon stans och försöka ta så många klasser som möjligt under den tiden. Låter det inte fantastiskt?

Yoga i typ 30 graders värme. Hard core. 

Ja, på något sätt ska jag komma åt yogan om jag så måste köpa hem yoga dvds för att komma igång. 

En väninna har nyligen blivit godkänd för operationen. Hon är gift och har man och barn. Hela kallaset lixom. Fick mig och tänka lite på min resa efter operationen.

Jag gjorde faktiskt slut med killen ca två månader innan jag till slut gjorde operationen, en stor anledning var faktiskt just operationen. Nej, inte för att han inte stöttade mig, för det gjorde han, fult ut faktiskt. Utan för att det hände så fruktansvärt mycket i mig redan innan jag ens gjorde operationen att jag inte orkade med att ta hänsyn till någon annans åsikter och kännslor än mina egna. Det var rörigt nog i mitt huvud utan att behöva bjuda in någon annan. 

Jag vet att många par där ena parten gör en bypass får problem och slitningar i förhållandet just för att all focus lixom går åt till operationen och det nya livet, kärleken blir lidande när en person genomgår en så drastisk förändring som en gastric bypass faktiskt innebär. Att bygga upp en ny relation till sig själv och sin nya kropp är svårt, det är jätte jobbigt tidvis faktiskt och jag klarade inte av att låta någon annan vara del i den processen. Många par klarar sig alldeles utmärkt och förhållandet blir istället stärkt. 

En annan sak som påverkar förhållandet var bristen på sexlust efter operationen, kanske då framför allt hos tjejer (ok, jag är partisk här, jag läste mest tjejers historier och gjorde inte så mycket reaserch om killarna). Jag var faktiskt helt förberedd på att tappa sexlusten totalt. Jag förväntade mig det....

Gissa om jag blev förvånad när jag gått ner de första tio kilona och istället kände mig som en kåt tonnåring. Jo, jag ångrade beslutet att dumpa killen, helt klart. Hormonerna rasade i kroppen och gjorde att det inte behövdes mycket för att få mig att tappa konsentrationen när härligt väldoftande män helt plötsligt dök upp i min väg. Tur för mig att det var sommar inte sant?  

Ja, för mig blev det så att jag gick tillbaka till killen efter ungefär ett år, och sex månader senare var det slut igen. Inte pga vikten den här gången, det funkade bara inte. Jag har förändrats alldeles för mycket men kåt tonnåringsstadiet är fortfarande kvar. Nu är det stora problemet att trots att jag gått ner 50 kilo känner jag mig mindre bekväm i  min kropp än när jag var som störst, 50 kilo fet som försvunnit lämnar stora hudveck lixom. 

Ja, jag ska bespara er bilder eller beskrivning, kan bara säga att det jag ser när jag tittar i spegeln är inte de 50 kilon som försvunnit utan hudvecken. 

Så nu är frågan, 

Är det ok att sätta på ett "one night stand" ögonbindel? För just nu känns det lite som om det är det som krävs. 

Efter m ånga om och avbokningar, en del missförstånd med tider och livet i stort blev det av, lite mindre än tänkt kanske men det blev av. 

Han var sen och jag började med löpbandet (jag vet, hur konstigt det än låter så gillar jag faktiskt löpbandet även om det mest blir snabba promenader med små korta intervaller). 20 minuter senare när jag är uppvärmd och klar blev det iallafall av, mest sparring faktiskt. Jag har upptäckt att jag verkligen gillar slagkombinationer och diverse kickar. 

Jag går igång på agro sporter helt enkelt. 

Kan iallafall lungt säga att jag har träningsvärk i axlar och armar idag, Låren protesterar härligt dom med så det känns lite som om jag är utrustad med ljudeffekter. Vissa rörelser utlöser en hel serie "aj, aj, aj, aj, stöööööön" men det är det faktiskt värt. Det finns en pervers njutning i träningsvärk. Jag har ju förtjänat det genom hårt arbete. 

Helgen blir iallafall hyfsat motionsfri tror jag. Ev försöker jag få in en lång promenad på väg till mormor annars så blir det ändå squashkurs på måndagkväll så jag lär nog bränna några extra kallorier då. 

Roar mig kungligt med att diska och städa så här mitt i natten. Av någon underlig anledning är jag rastlös så in i hel**. 

Den här veckan har varit jobbig. Vädertriggad migrän har gjort att jag trots att huvudvärken inte riktigt kommit igång ändå varit helt sänkt. Att vakna och se snö igen var som en spark i knävecken, jag föll som en fura.  Den lilla energi jag har haft går åt till jobbet men imorgon är det fredag. Nu ska det bli PT träning, kanske till och med lite spring på löpbandet och/eller en lång promenad hem. 

Träningsväskan är nästan färdigpackad så imorgonbitti ska jag inte ha en bra ursäkt för att inte ta med den (jag vet, ingen ursäkt är faktiskt bra när man skippar gymväskan). 

Har iallafall avbokat mötet med plastikkirurgen. Dom där 10 kilona jag måste gå ner sitter som berget, stor del beror på mig det vet jag men så snart det blir en deadline på kilona brukar universum konspirera för att sabba (eller så sparkar jag mentalt bakut och sabbar för mig själv helt enkelt). 

Ja, jag vet att jag kommer lyckas, det får ta den tid det tar även om det börjar bli larvit frustrerande men jag kommer gå ner 10 kilo, jag kommer göra bukplastiken och jag kommer göra allt annat på listan. Jag har inga som helst tvivel om det. Den här viktresan har iallafall lärt mig den saken, jag kommer lyckas, jag kommer nå mitt mål. 

Jag har funderat, tänkt, läst, kommit tillbaka och försökt svara flera gånger nu på Nattuglans inlägg om Gastric bypass operationer.

Pag blir otroligt provocerad av inlägget och känner det lite som om jag måste/ borde försvara mig samtidigt som jag till viss del håller med i argumenten men det skjuter lite fel när man vänder argumenten mot den som gjort operationen.

Ett argument är att man borde gjort något tidigare men tyvärr finns det inte altid bra alternativ. Någon stans mellan bara överviktig och sjukligt fet slutade jag väga mig och jag slutade se. Jag försökte ändå tjata mig till remiss till överviktsenheten men jag var inte tillräckligt tjock då, många många år senare när jag var tillräckligt tjock kom jag ändå till överviktsenheten och där var deras lösning just... ja, operationen.

För i dagsläge har operationen blivit det enda riktiga hjälpmedel man erbjuder sjukligt feta människor. Där man kanske istället behövt hjälp, stöd, dietister, sjukgymnaster erbjuds kirurger.

Det är inte lätt att välja att operera sig, det innebär en anpassning av din livsstil som tvingas fram genom en drastisk stympning av din kropp. Något som du kommer ha resten av ditt liv. Det erbjuds sällan stöd efter operationen och det erbjuds minimal med hjälp från dietister både innan och efter operationen.

De biverkningar man får efter en stor viktnedgång får man inte heller hjälp med även om det är nödvändigt för många. Just operationer av överskottshud är en kostsam historia men för mig kommer det vara nödvändigt för att få ett drägligt fungerande liv.

Jag önskar inget helldre än att jag sluppit göra den här operationen men jag var tvungen. Jag blev övertalad av vården att det här var den enda lösningen som höll i det långa loppet som garanterade en stor viktnedgång och en viktnedgång som höll i sig.

Trots att jag tränade och skötte maten lyckades jag ändå inte gå ner tillräckligt och min kropp tog stryk av att träna. Jag orkade helt enkelt inte träna så mycket som jag behövde och efter som jag tränade behövde jag äta med.

Lösningen är inte att skulldlägga tjockisar för att man väljer operationen utan att istället erbjuda fungerande alternativ tillräckligt tidigt innan något så drastiskt som en gastric bypass operation krävs.

Men behandling av övervikt numera jämnförs med gastric bypass operationer och jämnfört med dem är det inte ett alternativ för långsiktig effektiv viktminskning så därför får den typen av behandling inte några pengar.

Nej, man ska inte särbehandla tjockisar den saken är klart, övervikt är en självförvållad sjukdom till stor del men det är mycket av det vi ser innom vården idag och man kan inte välja att behandla eller inte behandla beroende på hur tillståndet uppkom till att börja med.  Övervikt är en livshotande sjukdom precis som anorexia. Det är för många en ätstörning, för andra ett psykologiskt problem, för ytterligare en grupp kanske det är mediciner som leder till viktproblemet eller kanske till och med hormoner eller ämnesomsättningen. Vad det än är som är orsaken förtjänar även vi tjockisar att få hjälp via vården.

Jag har varit besatt av kokböcker länge. Senaste åren har många av böckerna varit just GI kokböcker även om jag sällan lagar mat efter recept. Jag vet, onödigt och så men det är matporr. Jag älskar bilderna. Jag blir inspererad och får lust att planera. 

Så, än en gång tänkte jag ge mig i kast med GI kokboksprojektet. Nä, jag ska inte skriva en egen utan lusläsa varje kokbok jag har. Markera intresanta recept och göra en exel fil där jag kan snabbt få en överblickc över recepten. 

Sen, när jag är iårdning så tänkte jag matplanera och laga mat efter recepten faktiskt. Till och med ta foton av maten och på så sätt få ett bra receptarkiv med mat jag gillar att äta som är GI.

Smart va. Jag har redan börjat lyfta fram alla böcker. Nu ska jag snart till jobbet och efter promenaden hem blir det projekt GI kokboken

Inte ens ABs artikel om färgmedel från löss och svinsvål avskräckte. Nu är jag iallafall lagom godisäcklad och vill nog helst inte se lösviktsgodis på en halv evighet. Det som finns kvar åker i sopen tror jag.

Imorgon är det iallafall jobb. Funderar på att  promenera dit men definitivt hem iallafall. Har saknat mina promenader även om det bara varit ett par dagars uppbehåll. Måste hitta bra promenadstråk här där jag bor för helgen och så.

Funderar på att ställa in mötet på plastikkirurgen. Det är idiotiskt men så fort jag får en deadline med vikt så slutar jag gå ner i vikt för att jag tappar kontrol. Det är som om jag omedvetet sabbar. Jag menar, jag vill ju ha bukplastiken samtidigt som jag är livrädd. Inte för själva operationen utan för resultatet. Jag tycker ju inte om magen men magen tar iallfall ifrån uppmärksamheten från låren och dom gillar jag verkligen inte alls. Så utan mage blir det lixom mer lår och det kommer ta ytterligare ett år att nå en punkt där jag kan fixa dem.

Så jag sabbar för mig själv. Nu är jag på banan igen men känns onödigt att ta besöket på plastikkirurgen när jag vet vad dom kommer säga. Jag måste fortfarande gå ner ca 10 kilo innan jag får ställa mig på listan för operationen.

GI grejen funkar för mig även om påsken kom lite ivägen. Oh well, imorgon är det måndag, dags att rensa och börja om.

Låter det inte som en fantastiskt underbar kombination. Jag är trött. På gränsen till tårar trött men så rastlös att jag vill börja ett jätte mega projekt av gigantiska proportioner (typ tapetsera om sovrummet eller slipa golv). I normala fall brukar ju det här tyda på att jag är på väg att bli dundersjuk. Som om kroppen upptäcker ett litet extra lager energi och i ren desperation och panik måste göra av med det på en gång (lite så där som man kan känna när man hittar en 500:- på kontot dagen innan lönen, pengarna måste spenderas).

Jag har inte specielt mycket lust att bli sjuk. Jag har egentligen inte lust att börja med något jättemegaprojekt heller för den delen så istället ska jag krypa upp i sängen tror jag och gå och lägga mig tidigt. Kanske ta med en bok eller tidning som jag faktiskt helt kan skippa läsa när det väl gäller.

Nej, något supermegajätteprojekt blir det inte ikväll för mig. Och jag vaknar inte dödligt sjuk i en släng av böldpest heller imorgonbitti (ok, liiiiiiiite lätt överdrivet där med pest men ärligt, det brukar snudd på vara den nivån när jag blir sjuk).

Natt natt på er

De senaste två veckorna har jag försökt gå mycket mycket mer än någonsin och det gör jag. Jag hoppar inte bara av t banan tidigare utan skippar t banan bitvis helt och hållet. Jag försöker peta in vardagasmotion där jag kan, kroppen känns behagligt trött just nu men efter helgens personalsquash på jobbet blev det till och med träningsvärk.

En hel muskel i ena armen är jätte öm och rumpan känner jag av på ett bra sätt. Börjar nästan fundera på om jag inte ska lära mig squash ordentligt. Det är ju faktiskt jätte kul. Ok, så här i början kanske jag skippar det där med en medspelare och bara bollar med mig själv för att lära mig tekniken men det blir man ju svettig av med.

Jaha. Den obligatoriska ursäkten (tja, förklaring iallafall).

Under hela min viktnedgång har jag råkat ut för platåer när något hänt eller när jag börjar närma mig dom där stora magiska siffrorna. Ändå har jag bara stannat av, inte gått upp. Det krävdes att jag gjorde slut med exet för att maten, motionen och drivet skulle falla isär och jag faktiskt skulle gå upp. 

Ska jag vara helt ärlig brydde jag mig inte om vad jag åt eller hur och resultatet kom som ett brev på posten (eller ett e post kanske). Jag gick upp ca 5 kilo över ca 10 veckor. Inte bra men jag överlever och jobbar på att istället gå ner dem igen även om det nu såhär i efterhand känns fasligt tråkigt att gå ner dom fem kilona igen. 

Ja, så är jag då igång igen. Inte militant men jag tänker på vad jag äter mer. Jag har börjat på Ola Lauritzons GI seminarieserie och det var inspererande. På ca 11 dagar har 2.6 av dom där 5 kilona försvunnit och jag jobbar vidare. Den här helgen blir det planering för att gå in på rivstartsfasen. De två första veckorna har det bara blivit att äta regelbundet och att öka på vardagsmotionen. Hmm, kanske inte så bara men en ny sak i veckan räcker just nu. 

På sätt och vis vet jag ju att 2.6 kilo på mindre än två veckor faktiskt är jätte bra.... MEN, det känns lite fjuttigt. Jag vet, jag är bortskämd när det gäller siffrorna. 

Jag kan lixom inte stå stilla längre. Från det jag kommer till jobbet vill jag ut och gå. Vet inte vart så just nu blir det större delen av vägen hem. Har inte vågat mig på vissa sträckor än men fortsätter det här så kommer jag nog promenera hela vägen hem under sommaren, skulle väll gissa att det tar en bit över två timmar.

Senaste dagarna blir det liten promenad till jobbet, dvs, hela min lilla promenad hem under vinten. jobbet till t centralen. sen blir det en en och en halv timmes promenad hemmåt på kvällen.

Det känns skönt, uppfriskande, avslappnande och jag får lixom chansen att stänga av, ingen musik, ingen störning bara gå. Jag har släpat omkring på stegräknaren i ett par dagar och resultatet har varit strålande.

Tisdag   7153
Onsdag   12950
 Torsdag   10656
Fredag  14281
Lördag   4522
Söndag  4285
Måndag:  14 968

Inte helt fel för en vecka. Behöver mer steg på helgen men det kan vi fixa.

Hur lång tid tar det egentligen? Kommer man någonsin verkligen över någon eller finns dom kvar där för alltid.

Livet vore så mycket enklare om man bara kunde stänga av den känslan som man släcker lyset i ett rum när det är tomt.

Jag önskar att jag hadde råd att göra alla de rekunstruktivaplastikkirurgiska ingreppen som jag faktiskt behöver göra efter viktnedgången i sverige. Jag önskar att det var ett val eller att man som gastric bypass opererad faktiskt fick den hjälp som så många av oss desperat behöver.

För enligt vården är operationen klar så fort vi gått ner ett visst antal kilo och hamnar på "rätt" BMI. Man bryr sig mindre om livskvalitet. Att kroppen istället för att vara fången i ett fettlager nu är fast i veck och flikar, magar som hänger på fel ställen eller lår som skaver så pass att det kan blöda det gör mindre. Jag fick ju min hjälp i och med operationen.

Så, jag kommer bli en av många som pga ekonomi får åka utomlands för att göra operationerna. För även efter jag opererar bort överskottshuden på magen behöver jag nog fixa armar, lår, bröst och kanske lite mer. En kostnad som i sverige skulle ligga en bra bit över 100.000 kr och som i Tailand hamnar runt 60.000.

Ja, jag kommer definitivt bli en plastikkirirguturist i framtiden.