The art of losing half of me

Idag är det bara en sån dag antar jag. Trött, oinspererad och almänt lat. Finns ju högar med borden. Massa saker som jag kan göra om jag bara orkade. Köket städar inte sig själv och kycklingen lagar inte heller till sig utan min hjälp.

Tyvärr kommer ingen hem till mig och tjuvstädar utan att jag vet om det. Jag måste ju göra det själv. Men som sagt, allmänt oinspererad idag. Slits mellan viljan att gå och lägga mig en timme (inte helt fel, jag stännger på jobbet idag) och nödvändigheten i att fortsätta städa köket och laga till den där kycklingen.

Finns väll egentligen bara en sak att göra. Och det är inte sova.

Jag blir så jävla skitförbannad.

Vi har ett gemensamt kylskåp på jobbet. Jag måste använda det för jag måste ha mina mellis hela tiden. Jag måste kunna planera att jag har vissa saker där helt enkelt. Ändå är det en eller flera skåpråttor som äter upp min mat. Det spelar lixom inte roll vad jag ställer i kylen det försvinner ändå. Kokta ägg, kaviar, vitlöks ost och nu senast hittade jag min ost som jag ätit typ två skivor på som någon annan är och äter på. Jag har all min mat i en liten låda med mitt namn, ändå äter man den. Jag har namn på nästan all min mat, ändå äter man den.

Det är jävligt respektlöst för jag har inte lust eller råd att handla mat åt alla andra. Och som sagt, jag måste planera. Jag måste veta att det jag har finns kvar.

Har ni tänkt på att när man inte får göra något, eller när men inte bör göra något så har man aldrig velat göra det så mycket någonsin.

Har du tappat rösten har du så enormt mycket viktigt att säga att det nästan är smärtsamt att inte prata. Samma sak nu med träning och foten. Jag vill träna. Jag vill träna så mycket att det kryper i kropen på mig just nu. Jag försöker vara smart och ta det lungt. Går jag på kryckor kanske jag inte ska dra iväg på ett power yoga pass. Jag vet ju hur mycket foten inte gillade att simma veckan efter jag stukade den.

Så jag försöker bita ihop och tittar avundsjukt och suktande på människorna som går och tränar här på gymmet. Och tänker tyst för mig själv att kanske, bara kanske kan jag smygträna lite försiktigt i cirkelträningen innan jag stänger jobbet idag.

En stukad fot kan tydligen få vem som helst på fall (ha ha, det var ju nästan kul). Sen igår känndes fotleden sämre. Det knakade och värkte när jag gick, känndes nästan som om saker och ting i foten inte satt där dom skulle. I morse var det än värre. Slutade med att jag gav upp och åkte in till city akuten.

Läkaren tittade på foten i si så där 1 sekund innan han utbrister att "ja, när en fot ser ut sådär ska den alltid röntgas" så det blev ju till att halta till röntgen. Allt som allt tog väll besöket två timmar. Mycket väntetid men ja, vad gör man.

Foten är fortfarande ordentligt stukad (i läkarens egna ord, "det var en jävla stukning det där") Kaaaaanske en antydan till spricka men inget säkert. Hur som helst är det tillbaka till hårt lindad fot och kryckor ett tag till. Jag skulle typ förvänta mig att ha besvär ett par veckor till.

Som plåster på såren så att säga fick jag ett recept på citodon. Nu visar det sig att jag blir 1, ap hög på citodon nu för tiden och 2, när dom går ur systemet mår jag ap dåligt.

Det slutade faktiskt med att jag stod och kräktes över en soptunna på gamla stans t bane station. Trevlig syn inte sant. Hadde jag haft något i magen skulle det väll varit värre men nu blev det mest en sån där "efter gastric bypass slemmkräkhistoria". Många av oss opererade kan inte kräkas längre utan får bara jätte mycket slem och saliv i munnen. Hmm, nuff said tror jag.

Jag är faktiskt frustrerad för universum har ju gett mig möjligheten att träna nu. Och jag vill träna. Fast det kanske mest beror på att jag inte kan. Eller iallafall inte borde just nu.

Så, vi skjuter på träningsplanerna lite grann. Jag får träna på tålamod istället.

Styrketräning är helt enkelt inte min grej. Jag tycker det är tråkigt. Jag tycker det är jobbigt men jag vet att det är nödvändigt för att 1, bränna mer kalorier och 2, skydda kroppen när jag börjar träna mer. Jag vet det. Gör tyvärr inte styrketräning mer lockande.

Nu har jag nog skaffat en PT, tror jag. Vi ska byta jobb. Jag rör en websida han tränar mig. Jag lägger träningen i hans händer faktiskt när det kommer till program. Jag vill ha ett komplett program som jag kan gära en gång i veckan. Alternativ två kortare program som jag kan köra två gånger i veckan då. Det får vara funktionelt, traditionelt styrketräning med vikter och maskiner eller kettleballs, pilates boll, gummi band ja, you name it. Så länge det funkar.

Det jag vet är att jag vill träna med min PT en gång i veckan till att börja med. Sen kanske var annan vecka beroende på vad som händer.

Men, jag kanske har skaffat PT nu iallafall. Vi har planer på att boka in ett möte.

I dagens hälsobilaga för Expressen kunde man läsa om olika nya hälsotrender. En sak som intreserat mig en tid är just power plate. Man gör olika övningar på en platta som vibrerar kraftigt i små micro rörelser. Vi har ju en sån på gymmet som lockar. Just nu oanvänd för det mesta men jag gillar den. Ska försöka gå ett prov pass inne i stan för att lära mig mer. Jag hoppas vi kommer behålla den, små rörelser som ger stor utdelning just på grund av vibrationerna. Att den sen är jätte skön vid migrän och funkar som en super mysig massage är ju bara guldstjärnor i kanten.

I bilagan fanns en hel drös med spännande GI recept som bara gjorde att jag blev mer beslutsam. Jag måste gå över till GI. Jag måste få rutin på maten och jag måste börja planera. Just nu funkar maten inte alls. Jag äter fortfarande var tredje timme men inte allltid bra. Måste bli bättre. Måste bli mycket bättre för jag mår inte så bra just nu. Magen strular vilket gör att resten strular.

Just nu är det synd om mig, Jätte super synd faktiskt till och med. Foten tycker inte alls om att ha simmat på förmidagen och sen stå och jobba hela kvällen. Nu bultar och värker det enormt. Och sitta går knappt heller för blåmärket kring svanskotan sitter verkligen helt fel för att jag ska kunna sitta på en vanlig stol.

Sen har jag nog en migrän på gång för dofter är lite kännsliga. Sur svettiga gympa kläder eller kylskåp som luktar död och rutten fisk (kylen har jag skurat ut med ättika just nu, jobb kyl med allt det innebär). Ja, som sagt, det är super jätte synd om mig.

Men om en och en halv timme får jag gå hem....

Jag har återfallit i frukostträsket. Tyvärr inte vanan att troget äta frukost utan vanan att inte vilja äta, inte ha matlust alls. Så idag blev det en swedbar. Något är ju bättre än inget alls tänkte jag. Nu mår jag lite lätt illa. Ska ta en promenad på matbutiken för att skaffa hem bra frukostval. Jag har både fiberberikad havre och havre  qinoa blandning hemma men allt annat saknades. Tanken är att jag ska lära mig att äta..... gröt, havregrynsgröt till och med på morgonen. Jag har till och med köpt hem keso för att öka på proteinmängden, just havregrynsgröt ger ju inte fasligt mycket protein.

Men, mjölken var slut. Jag klarar inte av en stabbig klistrig röra utan mjölken för att bryta av. Så det ska köpas med hem efter dagens simmtur (väskan är nästan färdigpackad. Ska bara hitta hårtorken sen kan jag åka).

I eftermiddag blir det pass planering och förberedelse. Det blir även till att åka in till jobbet lite tidigare. Jag tar över värdansvaret på jobbet idag och vi har ett möte med värdarna ikväll. Man vill ju vara förberedd.

Now im off... simmning, pass planering, frukost shopping och ställa in den nya stegräknaren. Lång dag idag tror jag.

Otroligt roligt litet påfund det här med pedometer eller i vardagsmun, stegräknare. En liten manick som man snäpper fast på byxan och som sen registrerar steg (i sin mest basic model, även kalorier, avstånd och aktivitetsnivå mm i delux modellen).

10.000 var ju rekomendationen förut. Steg alltså då, per dag för att hålla igång. 10.000 steg som minimum. Men den summan har ju växt lite. Nu säger man 13.000 -15.000 för oss tjockisar som vill gå ner i vikt.

Nu för tiden finns det aktivitetstableller som kan omvandla annan aktivitet till steg (typ 1 timme simmning är xxx antal steg). Det finns websidor där du kan registrera dina steg och se vart du är på väg i värden (kan man gå till kairo på en månad???). Det finns stegräknare som till och med kan kopplas ihop med datorn så du kan ladda ner allt och få statestik och fina grafer på hur mycket du rör dig.

Men som sagt, i sin mest basic variant räknar den just bara steg.

Problemet är att många stegräknare räknar helt åt Hel*** fel. Alldeles för lite, eller för mycket. Vissa räknar inte de sex första stegen (hmm, kul va, bränner inte dom någon ynklig kalori eller) andra kan helt plötsligt nollställa sig mitt under dagen för att du satt på ett möte mer än en timme.

Ja, det där med stegräknare kan helt plötsligt bli väldigt komplicerat. Jag har en, ok, rättar mig själv här. Jag har nog sex stycken stegräknare som jag nu dömt ut. Ingen funkar. De flesta har kostat under hundralappen, några varit gåvor. Nu har jag då köpt en turbo. Jag köpte en Omron - Walking Style II. lite drygt 270:- på gym grosisten. Nu har jag äntligen provat den för första gången. Mycket olika inställningar. Mycket att läsa men den känns bra. Den känns säker. Och räknar gör den med. Vi får se om den faktiskt räknar rätt. Men det ska den göra. Dubbla räknings funktioner som gör att man ska kunna ha den i fickan, i väskan, runt hallsen eller till och med i bältet. Det ska helt enkelt inte påverka resultatet.

Jag håller tummarna iallafall. För jag gillar grejen med stegräknare. Det håller ju en lagom koll på vardagsmotionen som är minst lika viktig som att gå och träna på gym. Kanske mer faktiskt.

Den stukade foten hindrar mig fortfarande. Just nu från att utnytja det sprillans nya simoch gruppträningskortet som jag köpte igår. Jag ger mig själv en vecka till sen är det dags att börja. Jag försöker tänka smart och inte ta i för hårt i början. Jag använder kryckor och stödförband (nästan hela tiden) och trappar sakta upp. Tanken är att jag inte ska använda kryckorna nästa vecka, och att stödförbandet ska försvinna veckan efter. Jag går hemma nästan helt obehindrat utan dem redan men ute är det ju halt och moddigt. Jag vill inte halka för att foten är svagare just nu.

Men jag suktar mig själv. Jag tittar på  dom olika passen som jag kan göra och en helt ny värld öppnar sig. Jag kan köra yoga, salsa, orientalisk dans, simma, vatten gympa och så många andra saker. 

Syrran är som vanligt lite negg, inte använder man kortet så mycket lixom. Det gjorde ju inte hon så varför skulle jag. Men jag vet ju hur mycket jag gillade passen när jag tränade förut. Och jag har använt simkortet, kanske inte lika mycket som jag velat men mer än många trott.

Det har gått tillräckligt lång tid efter operationen och tillräckligt många kilon har trillat av för att jag ska känna mig redo att börja träna, på riktigt åxå. Min kropp vill röra sig och jag ska ge den alla möjligheter att göra det åxå. Att leka, att pröva nya sätt göra roliga saker som kräver energi. Inte bara motionera utan röra sig med lust. Vare sig det är orientalisk dans eller rock climbing. Jag ska leka och experementera.