Har ni tänkt på att när man inte får göra något, eller när men inte bör göra något så har man aldrig velat göra det så mycket någonsin.
Har du tappat rösten har du så enormt mycket viktigt att säga att det nästan är smärtsamt att inte prata. Samma sak nu med träning och foten. Jag vill träna. Jag vill träna så mycket att det kryper i kropen på mig just nu. Jag försöker vara smart och ta det lungt. Går jag på kryckor kanske jag inte ska dra iväg på ett power yoga pass. Jag vet ju hur mycket foten inte gillade att simma veckan efter jag stukade den.
Så jag försöker bita ihop och tittar avundsjukt och suktande på människorna som går och tränar här på gymmet. Och tänker tyst för mig själv att kanske, bara kanske kan jag smygträna lite försiktigt i cirkelträningen innan jag stänger jobbet idag.