En stukad fot kan tydligen få vem som helst på fall (ha ha, det var ju nästan kul). Sen igår känndes fotleden sämre. Det knakade och värkte när jag gick, känndes nästan som om saker och ting i foten inte satt där dom skulle. I morse var det än värre. Slutade med att jag gav upp och åkte in till city akuten.
Läkaren tittade på foten i si så där 1 sekund innan han utbrister att "ja, när en fot ser ut sådär ska den alltid röntgas" så det blev ju till att halta till röntgen. Allt som allt tog väll besöket två timmar. Mycket väntetid men ja, vad gör man.
Foten är fortfarande ordentligt stukad (i läkarens egna ord, "det var en jävla stukning det där") Kaaaaanske en antydan till spricka men inget säkert. Hur som helst är det tillbaka till hårt lindad fot och kryckor ett tag till. Jag skulle typ förvänta mig att ha besvär ett par veckor till.
Som plåster på såren så att säga fick jag ett recept på citodon. Nu visar det sig att jag blir 1, ap hög på citodon nu för tiden och 2, när dom går ur systemet mår jag ap dåligt.
Det slutade faktiskt med att jag stod och kräktes över en soptunna på gamla stans t bane station. Trevlig syn inte sant. Hadde jag haft något i magen skulle det väll varit värre men nu blev det mest en sån där "efter gastric bypass slemmkräkhistoria". Många av oss opererade kan inte kräkas längre utan får bara jätte mycket slem och saliv i munnen. Hmm, nuff said tror jag.
Jag är faktiskt frustrerad för universum har ju gett mig möjligheten att träna nu. Och jag vill träna. Fast det kanske mest beror på att jag inte kan. Eller iallafall inte borde just nu.
Så, vi skjuter på träningsplanerna lite grann. Jag får träna på tålamod istället.
Linn_Q