Solvinden möter det interstellära mediet, alltså rymdplasmat mellan stjärnorna, vid en gräns som kallas heliopausen. Innanför och utanför heliopausen bildas chockfronter eftersom solvinden och det interstellära mediet flödar supersoniskt relativt varandra. Området innanför heliopausen, alltså hela det område i vilket solvinden flödar ostört och supersoniskt, kallas heliosfären. Vårt planetsystem befiner sig inne i heliosfären.
Heliopausen har ännu inte observerats direkt, men rymdsonden Voyager 1 korsade den inre chocken i november 2003[2], och Voyager 2 följde efter i slutet av augusti 2007[3]. Sonderna når förhoppningsvis heliopausen före slutet på sin livstid någon gång på 2020-talet[4].
Heliosfären och dess avslutande chockfronter är en sorts tredimensionell motsvarighet till den tvådimensionella chockvåg man enkelt kan iaktta i köksvasken: se chockvåg. Den detaljerade fysiken är dock annorlunda, eftersom rymdplasmat till skillnad från vattnet är kollisionsfritt
--------------------------------------------------Slut citat -------------------------------------------------
Ovanstående var nog ganska svårfattat, eller hur ? Men om du nu lämnar datorn och går till diskbänken så blir det lättfattligare. Ta ur diskproppen och skruva på en så kraftig stråle som möjligt, utan att hon börjar fyllas (strålen så långt som möjligt från utloppshålet). Nästan omgående ser du hur en plan vattenyta bildas runt strålen, men längre ut, närmare kanterna, där bottnen börjar stiga, bildas en högre vall av vatten (chockvågen). Sätter du ner ett hinder i den plana vattenytan, t.ex. ditt finger, så närmar sig vattenvallen (chockvågen) ditt finger.
Se där ! Nu begriper du nästan lika mycket som en rymdfysiker.