Jag lever än

Nu är det 2 månader sedan jag bloggade senast. Kanske att någon funderat om jag redan avlidit ? Men det har jag inte. Det är andra angelägna uppgifter inom politik, föreningsåtaganden och andra stressande moment som ej givit mycket utrymme för fritid. Jag ej heller haft mycket allmängiltigt material att blogga om, och gamla minnen ur mitt leverne kanske inte är så intressant ? Vad gäller min fysiska hälsa så har jag faktiskt ännu ej ens känt av några symptom från de lungmetastacer som kanske en dag tar livet av mig ? Jag har ju nämnt dessa i ett par bloggar tidigare.

Största metastacen hade vid förra skiktröntgen, som gjordes vid Jultiden,  vuxit från 17 till 21 millimeter sedan den först upptäcktes  4 månader tidigare. De kan eventuellt bromsas men ej botas, säger min onkolog ( min cancerläkare). Dessvärre ger dessa mediciner en mängd biverkningar som låter otrevliga. Jag kommer inte att tappa håret, viket för övrigt hade gjort detsamma, jag har ganska litet av den varan ändå ;-).  Men däremot så kan man bli helt skinnlös i handflator och fotsulor, viket låter desto värre för en som tycker om att arbeta praktiskt med hela kroppen, och därför avvaktade läkaren med att sätta in dessa mediciner tills jag hade gjort ännu en skiktröntgen. Och den gjorde jag för 14 dagar sedan, och nu på Fredag ska jag till sjukhuset och träffa ”min” läkare igen. Så då blir det väl att kolla på röntgenbilder och diskutera om vi” ska börja medicinera, eller om det är bättre att låta naturen ha sin gång ?

För att detta blogginlägg inte ska verka alltför negativt så finns en teoretisk möjlighet att metastacerna kan ha bromsat in sin tillväxt själva. Men det får jag veta på Fredag.

Men för att övergå till något roligare (höll jag på att skriva), men jag menar förstås något värre, så är det katastrofen i Japan. Förlusten av hela områden med både byggnader och tusentals människoliv gör ju hela Sveriges och även ens egna problem bagatellartade. Än värre är problemen med deras kärnkraftsverks problem med kylningen och risken för härdsmältor både här och där. Om personalen drabbas av panik och flyr sina plikter och vägrar att gå in i den farliga strålningen och explosionsrisken igen, vad händer då ? Då är det inte bara ett nationellt problem för Japan, då det ett globalt problem !

Men förlåt, nu blev det ju en ännu tråkigare blogg. Jag tror jag tar en historia som avslutning ; Det var en mamma som hade en liten dotter som alltid skulle kommentera omgivningens klädsel och utseende. Detta blev ofta pinsamt och mamman kom överens med dottern om att spara kommentarerna tills de kom hem.

Så åkte de buss en dag, och bakom dem satt en herre med en ovanlig näsa, både till form och färg. Då pekade dottern på mannen och säger med hög och klar stämma ; ”Den där farbror´n, mamma, hans näsa ska vi prata mycket om när vi kommer hem !”