Kung Bore har givit upp kampen !

Nu är det 1 månad sedan jag bloggade senast. Alldeles för länge tycker jag själv, men lediga stunder är det ont om. Jag har inte ens haft tid att läsa mina bloggfavoriters bloggar en enda gång den sista månaden.

     Jag är ordförande i 3 föreningar, sekreterare i tre andra och valberedare för ännu tre föreningar, och om man betänker att just vid denna tid på året har nästan alla föreningar i Sverige sina årsmöten, så kanske jag får en viss förståelse för att tiden varit knapp för bloggeriet.

 Vad gäller min fysiska hälsa så var jag till min onkolog några dagar efter min förra blogg, och vi bestämde att jag skulle börja en medicinsk behandling med början i April. Dessvärre ansåg han inte att min enda kvarvarande njure skulle klara den effektivaste behandlingen. Den kanske skulle knäckas av den medicinen och utan njure vore det nog som att hoppa ur askan i elden.

   I stället tar jag nu sprutor med isoferon, ett i och för sig kroppseget ämne, som hjälper kroppens immunförsvar mot olika inkräktare som virus och bakterier, men även cancervävnad i viss mån. Men nu fylls interferonet alltså på i ökad mängd på konstgjord väg. Sprutorna injicerar jag själv och det är en enkel och smärtfri manöver, men man mår lite ”pyton” av dem. Det känns som när man håller på att få influensa, känns alltså som lite olust i kroppen med ont lite här och där, men mest i huvudet. Dock inte värre än att jag glömmer av det, när jag gör något som fångar hela min uppmärksamhet.

   Största metastasen, som var 17 mm när den upptäcktes i höstas, har undan för undan vuxit ett par millimeter vid varje röntgen, och vid sista skiktröntgen i Februari var den uppe i 26 mm. Så länge de växer fritt i lungorna så känns de inte, men när de blir så stora att de når lungväggen så växer de fast i den och då hörs det som att de kommer att börja ge smärtor ? Men den tiden den sorgen. Nu om några timmar ska jag åter göra en röntgen, som jag väl får svar på om nån vecka. Det blir intressant.

 Nu över till nåt roligare

 Äntligen har vintern släppt sitt grepp hos oss i mellannorrland. Den har varit extrem i hela Sverige, och inget undantag här. Snön låg redan decimeterdjup i November och sedan fyllde kung Bore på hela tiden så i Februari var det runt en och en halv meter på öppna ytor och kanske två meter där det fanns fördjupningar. Och då är att betänka att jag bor nästan exakt vid mitten av Sverige. Hur har det sett ut i Kiruna i vinter ?

   Det var ej heller några dagar med plusgrader som kunde stabilisera snön, så skidåkning kunde ej företas i naturen. Endast preparerade spår kunde användas, och sådana finns det ej i mitt närområde. Dessutom låg temperaturen stadigt mellan minus 20 till 30 grader. Neej, vinterns nöjen har bestått av att sitta framför brasan mellan snöskottning, av tak och mark.

   Snötäcket låg alltså ganska orubbat till för 14 dagar sedan, men då kom fröken Vår och snödrivorna sjönk så snabbt så man nästan kunde se det. Och i dag är både öppna ytor och skogen nästan snöfri. Det är bara de ihopskottade drivorna som fortfarande minner om den tid som var.

   Indalsälven gick upp för en vecka sedan, men den lilla gren som går förbi vår stuga är ännu isbelagd. Rådjuren har slutat komma på dagarna, men på nätterna äter de med tacksamhet ännu upp den mat vi regelbundet lagt ut åt dem hela vintern. Vår halvtama fasantupp flyttade ifrån oss för några veckor sedan, men kanadagäss och svanar har anlänt i stället samt många andra fåglar.

   Nu slutar jag pga. tidsbrist. Det blev nog inget intressant läsning det här, jag får försöka göra lite mer spännande saker till nästa inlägg.   ;-)

 Avslutar med samma motiv som överst, men som det ser ut i dag.