Läkarstudenten

Jag börjar bli lite överhettad, känner jag. Tankemässigt överhettad. Förutom en intensiv skolperiod behöver jag fundera över alldeles för stora saker. Planera. Prata med folk som kommer att beröras av mina beslut. Ja, och så har jag det där mötet nästa vecka som skrämmer livet ur mig.

För att inte tala om de lite mindre sakerna, som lik förbannat tar upp en stor del av min tankekapacitet. Saker som jag steg för steg vågar plocka fram och vända och vrida på, men som inte alltid lämnar mig ifred ändå. Som lämnar mig sömnlös alltför ofta.

Jag behöver vår och värme nu, för att åtminstone optimera de yttre omständigheterna. Jag behöver känna att jag lyckas med saker och ting. Jag behöver klä på mig, borsta tänderna och åka bort med bilen till verkstaden.

Barnkirurgikursen började lite slappt den här veckan, med inställda lektioner. Kursledningen uppmanade mailledes till intensiva hemstudier inför veckans seminarier. Jag hade every intention att göra samtliga seminarier, jag lovar.

Problemet var bara att jag råkade snubbla över en gammal lapp med några textrader på. Text som i låttext, som i egenkomponerad låt. Alldeles ofullständig låg den där och frestade, och jag drabbades av akut inspiration.

Eftermiddagen har således ägnats åt att göra ett första utkast till nästa superhit på musikmarknaden. Two coffee cups. En fantastisk låt, om jag får säga det själv. Tyvärr äger jag varken gitarr eller piano (och inte skulle jag väl kunna spela något vidare även om jag gjorde det) så jag fick försöka få lite feeling på en acapellainspelning på iPoden, för att kunna ta med till A och be om hjälp att färdigställa.

Blir den bra kanske jag till och med postar den här på bloggen, när den är ordentligt inspelad och fin.

Tanken var ju att jag skulle åka på utbyte till Argentina nästa termin. Nu sitter jag här och inser att sista ansökningsdag är imorgon, och att jag inte har något personligt referensbrev från "lärare eller likvärdig person vid KI". Hur fan ska jag få tag på ett sådant?! Jag hatar att vara senil! Jag ville ju åka utomlands!

Fredag. Det har varit en jobbig vecka, på många sätt. Jag är helt slut. Ingen utgång ikväll, men det lär inte bli särskilt lugnt ändå. Vi ska nämligen passa A:s brorson, 2 år. Jag ser det som en liten flash av framtiden - någon gång lär det väl bli min tur att sitta där med familj?

"Sitta" är kanske optimistiskt förresten. Det är en sjuhelsikes fart på den där ungen, så jag misstänker att vi kommer få springa livet ur oss. Jag vet inte hur det är med A, men jag är inte speciellt erfaren när det gäller att få ordning på fredagströtta barn. Hittills har jag haft nog med mig själv.

Han kom med en rad obehagliga sanningar och frågor, sittade vid mitt köksbord i väntan på att rättiks-pyttipannan skulle bli färdig.

"Ditt sms var ett rop på hjälp."

"Jag finns här och vill hjälpa dig, men du måste vilja ha hjälp."

"Är det så här du vill att ditt liv ska se ut? När du tänker på din framtid? På oss?"

Vidare och vidare, medan jag inte kunde annat än erkänna förnedringen, ilskan och vanmakten.

Kanske var det sista gången. Kanske kan jag klara att be om hjälp den här gången. Med hans stöd, och med insikten att jag inte vill leva såhär längre. Att jag inte orkar en gång till.

Tydligen pågår någon form av reparationsarbete här i huset idag. Eller också har vintern tagit sitt slutgiltiga grepp om Bromma och frusit sönder vattenledningarna. Man kan skruva på kranarna tills man blir blå i ansiktet här - det kommer inget vatten. Inget kallt, inget varmt, inget alls.

Vilken rackarns tur att jag duschade igår kväll efter träningen, och att jag fortfarande har lite vatten i träningsflaskan så jag kan borsta tänderna!

Inatt hjälpte inte ens sömntabletter. Jag låg klarvaken, trots att det börjar bli ganska många dygn sedan jag presterade mer än fyra timmars sömn under en och samma natt.

Hade jag vetat att A låg bredvid och var precis lika sömnlös som jag, skulle det ha kunnat bli en pratnatt. Nu blev den mest bara jävligt lång och trist. Bortkastad, liksom.

...och någon tar tag i min arm, när jag är på väg att baxa dagens alla shoppingfynd i riktning mot coffeeshopstället där K och C väntar.

"Ursäkta, jag var bara tvungen... jag ville bara säga att du är så himla vacker!"

Han står där och ser alldeles frusen och lite blyg ut. En för mig alldeles okänd kille i tjugofemårsåldern. En sådan där modig kille, en sådan som vågar (fast min mindre självsäkra sida misstänker förstås att någon slagit vad med honom om att han ska säga så till den minst attraktiva tjejen på gatan).

Den kalla, gråaktiga och snöiga söndagseftermiddagen har plötsligt blivit lite ljusare. Lite roligare. Jag har blivit några centimeter längre och mitt leende lite, lite bredare.

Tänk att vänliga ord från någon man inte ens känner kan vara så mycket effektivare än den varmaste vinterjacka!

Efter att ha funderat och trånat och velat ha i flera år, har jag nu börjat använda en. En (nästan) egen. Den är röd. Jag gissar att den är finsk. Som så mycket annat jag trivs med i mitt liv just för tillfället, kommer den från A. Den heter Juhla Mokka och den underlättar min vardag en hel del. Dessutom bidrar den till förbättrad privatekonomi såväl som global miljö, och den är ett utmärkt sällskap i kollektivtrafiken.