Jag ber till gudarna att du ska se......

....samma saker som jag, om så bara för små ögonblick!

Jag har gjort mer än jag skulle idag, helt utan planering så var de gjort.Jag börjar likna mig själv med en narkoman eller alkoholist.

Min kropp säger en sak, men min handling bli en annan.

Vad händer, jag känner hur kroppen nu arbetar hårt, hårt, hårt för att ta sig tillbaka till lugnet. Otäckt att vara så trött att jag inte orkar gråta, fast jag känner att jag vill.

Tanken är tom och de ekar ett varför?

Om du såg med mina ögon i små, små korta ögonblick.

Då kanske dina strumpor inte skulle ligga kvar under vardagsrumsbordet efter två veckor.

De har blivit något i min självhjälp, att se dom ligga där och hela tiden intala mig att låta dom ligga.

Du sa åt mig att sluta tvätta..."jag köper nya kläder om de behövs" sa du.

Men att se med mina ögon någon sekund då och då kostar mindre.

Viljan att lära dig förstå vad jag brottas med verkar inte finnas hos dig, utan jag ska bara bli frisk.

Jag minns mig själv då du var där jag är nu, även om mitt går djupare och är värre!

Med gud och framförallt övriga familjen som mitt vittne så kan jag svära på att jag gjorde allt i min makt för att förstå och hjälpa dig. Jag ville hjälpa dig att komma på fötter igen!

Jag minns att jag gjorde allt för att underlätta för dig, allt,allt,allt. De är nu en liten bidragande orsak till att jag är där jag är nu! Jag tror du blundar för de.

Du är bra nu!

Jag vet att du tycker att du hjälper till.

Du hjälper till med att skjutsa och hämta våra barn till och från dagis och skola, när du ändå ska till jobbet.( hämtning av barnen blir en extra biltur för dig, då du åker tillbaka till jobbet efteråt)

Du hjälper till med att fixa köpamat med dig hem när du ändå åker från jobbet.

Du hjälper till med att handla om de är absolut tvunget.(och då bara om du är ute och åker)

Ja, du hjälper till och lägga barnen på kvällen, men med mycket suck,pust och stön. Irritationen är då väldigt hög hos dig.De ger min ångest och otroligt dåligt samvete...jag känner mig såååå värdelös för att jag inte orkar ta över. Men har jag minsta ork så hjälper jag, de vet du! För jag vill hjälpa dig!

Jag önskar så att du hade viljan att se de jag ser, bara lite, lite, lite. Jag har inte lika höga krav på dig som på mig själv.

Jag älskar dig över vett och sans, bekanta har frågat i flera år; Hur orkar du??

Antagligen för att jag älskar!!

Jag vet ju innerst inne att du inte kräver någonting av mig, utan allt ligger hos mig. De är jag som har kraven på mig!

Jag vet att de är fel av mig att gnälla på dig titt som tätt, för jag har bara mig själv att skylla.

Jag sitter där jag sitter för att jag inte insett mina egna begränsningar. Men jag har gjort allt för att jag älskar så högt. För att du ska vara stolt över mig,för att vara den bästa mamman, för att alla andra ska slippa och framförallt för att jag ska känna mig nöjd med mig själv.

Men med de facit jag sitter med nu, så kommer jag aldrig bli riktigt nöjd!

De är nog därför jag ber till gudarna att du ska se med mina ögon ibland på samma sätt som jag ser med dina!

För då skulle du se strumporna med dina ögon genom mina och ta upp dom och se med mina ögon genom dina och lägga dom i tvätten.

Jag älskar dig och barnen såååå högt...för lyfter man blicken ser man inga gränser<3

M