Mitt liv som hora

Hej!

Tråkigt nog har jag tappat många läsare genom att byta portal, vilket var väntat. Fördelen är att jag har en kommentarfunktion som andra kan läsa och jag själv svara i. Men för den som inte frivilligt slutat läsa utan bara inte hittar mig finns bloggen listad under "mitt liv som hora" på www.bloggportalen.se

Mvh Älvan

Efter en tids paus så skrive rjag nu igen på wordpress. :)

Kom och kramas. O visst är Johan i Idol så otroligt söt?

Herregud...

Jag väntar fortfarande på verifiering från wordpress att jag verkligen får blogga hos dem- så jag inte får samma problem där, men tills vidare finns iaf en kommenterbar blogg där under

mittgamlaanvändarnamn.wordpress.com

Jag började med att abuseanmäla mig själv för adult content. Vi får se vad de säger.

Tillsvidare finns jag både här o där.

Mvh Älvan

Jag väntade mig aldrig sådant stöd. Naturligtvis finns det de som tycker att Aftonbladets beslut var det enda rätta, men uppenbarligen en klump av väletablerade bloggare som onekligen anser att det är fel att jag inte behandlas som övriga kring just kommentarfunktionen.

Det verkar som att många besöker denna blogg, trots sin bristande kommentarfunktion eller tack vare just detta. Så här mycket besökare har inte strömmat genom bloggen sedan de glansdagar då jag skrev upprörande inlägg om prostitutionens grundpelare i Sverige varje dag.

Jag vill framförallt tacka för allt stöd. Det värmer att se att jag har ett hörn i er bloggosfär, även om det naturligtvis är väldigt svårt för mig att följa era diskussioner när de främst landar i era egna blogglängder. Tack för de trackbacks som gjort att jag kunnat läsa och följa med i er debatt.

Just nu känner jag mig minst lika delaktig som jag gjorde med kommentarfunktionen- för ett ögonblick när den mediala hetsen kring de begränsande åtgärderna är starka. Det är därför jag väljer att ändå skriva. För jag känner mig i ögonblicket som någon form av kändis som trots sin trasiga gitarr drar av ett sista skrikande riff på den mörka scenen med en kal spotlight inför tusentals av åskådare. Publiken jublar....och responsen är tusentals hamrade bokstäver på era tangentbord...löpmeter av skärmtext som fllödar ut i känslosamma energier över bloggosfären. Jag känner kraften i ordet.

Tyvärr avtar krafter. Intresset svalnar för sådant som en gång var en förstasidesrubrik. Tills nästa gång skandalen ekar genom korridorerna. Blickar blir håglösa och vänds mot nya horisonter. Människans natur. Min vardagliga rappakalja om kärlek, känslor och händelser kommer med alla säkerhet inte omdebatteras någonstans. Därtill är den inte mer intressant än någon annans vedermödor. Så responsen kommer då likväl utebli.

Jag överväger wordpress som ett alternativ...eller att parallellansera bloggen för var inlägg....men sannolikt skulle ej AB heller gilla detta då jag i det andra forumet som speglar detta skulle vara kontaktbar för samma textmassa. Jag funderar hur som helst över lösningar. Jag tycker inte om att känna mig trängd av mattan. Kan man jämföra med en missionär utan kyrka och församling?

Jag vill åter understryka att de som köper sex av mig i 95 % av fallen har hittat mig genom explicita eskortforum. De övriga anger att de blivit rekommenderade mina tjänster av vänner eller arbetskollegor. Jag brukar faktiskt fråga av ren nyfikenhet och för att veta var jag gör min annonsering effektivast. Så pass klarsynt är jag. Fanns jag INGENSTANS, så har jag naturligtvis ingen kundkrets. Idag kanske saken skulle se annorlunda ut. Plockade jag ner varendaste annons så skulle jag eventuellt kunna gå runt på rykte och etblerade kontakter. Det är fantastiskt att människor kan spara information månadvis ibland i åratal.

Hur som haver, jag vill tacka alla för ert stöd. I väntan på vidare beslut från min sida så finns jag kvar när jag känner mig manad att skriva, vilket fick sig en törn av triangeldramat om Ez.

 

Utan era kommentarer förefaller det mig som att sitta i en tom ekande sal. Man har ingen aning om någon lyssnar eller läser det man skriver.

Det gör ont. Aftonbladet kändes som ett hem för mina tankar...vi får se när jag orkar flytta allt någon annanstans. Just nu gråter jag. Asfånigt. Det är bara dumma ord och censur. Jag är ledsen ändå...

Som jag tidigare skrivit har jag framhållit att jag aldrig veterligen fått någon ny kund utifrån min blogg.

Aftonbladet har i en serie av föreskrifter sedan jag började skriva här gjort mitt handlingsutrymme mindre och mindre.

Well, fine. Ingen mailadress. Ingen länk från min hemsida hit. TROTS att det är MINA ord som står här. Jag skriver aldrig ut några länkar till stora prostitutionsforum.

Aftonbladets redaktion tyckte min blogg var bra. Tillräckligt bra för att vara dragplåster för andra bloggläsare och skribenter i pappersupplagan.

De anhåller om ett medgivande, som de tekniskt inte behöver, för att publicera min blogg i papperstidningen. Det ser ju trevligare ut.

Jag går med på en kort intervju och en fotosession för autentiska bilder till detta reportage. Fotosessionen blev av- men inte ens idag, två månader senare, har redaktionen bemödat sig om att göra klart intervju delen med och prestera vad de menade var syftet med tex fotograferingen. Jag är besviken. Det känns obehagligt att de har fotomaterial, en del där mitt ansikte framgår, när de aldrig visar hur de i realiteten behandlar MITT förtroende.

Idag ber de mig byta namn eftersom det forna namnet kunde googlas och därmed kunde man hitta referenser till exemplevis min site. Fine. Jag kan köpa det.

Man kräver även att jag ska ta bort kommentarfunktionen. Jag blir ju säkert en lika uppskattad skribent oavsett menar de. Allt för risken att ingen svärta kan fastna på aftonbladets finger i form av koppleri.

Jag ser inte stor poäng i att skriva för en stum publik. Utan någon feedback känns det inte speciellt roligt att komma hit. Jag loggar in främst för att läsa kommentarerna och det är dynamiken och frågeställningarna, ibland tjafset, som driver min skrivlust.

Aftonbladet vill gärna att jag fortsätter skriva hos dem.

Jag överväger att helt enkelt byta bloggportal eller hålla skiten till min egen site. Den som söker den finner.

Jag är trött och känner mig orättvist behandlad.

/Älvan

Det är söndag. Jag är ensam. Jag är hemma.

Smakar på ordet hemma. Det känns bra. Jag bor på hotell minst en natt per vecka och mellanlandar hos vänner. Det är ändå en hyfsat hög frekvens borta från mitt hem. Det är skönt att komma hem till sin egen säng, soffa matbord. Ibland känner jag mig som en främling i mitt eget hem. Jag funderar på om andra som reser en del känner likadant.

Jag har kännt vänskapsband växa. De fördjupas över tiden. Vi delar mer. Jenni och jag. Vi är olika med olika bakgrund, men har många beröringspunkter i vår olikhet och verkar förstå varandras känsloliv i mångt och mycket. Det är både fascinerande, skönt och läskigt. Jag vet att OM jag blev tillfrågad i kris att åka direkt så skulle jag göra det utan minsta sekunds tvekan. Vi bor 17-18 mil från varandra. Jag är där inom två timmar. Det känns skönt att veta att jag väljer var jag vill vara. Med vilka jag vill vara. Vad som betyder något och vad som är egalt.

Min osäkerhet är självklart där. Min kvarnsten med rädsla att inte räcka till eller vara i vägen. Om och om igen får jag dock kärleken mot mig. Kom som du är- gör vad du vill - jag litar på dig. Villkorslöst. Hon och hennes/vår vän Pierre känns som  familj. Min moderna och vuxna familj. Inre krets. Det är min betraktelse av det hela.

Även det fula är okej. Det som man inte visar för andra. Inte för att man nödvändigtvis vill visa det....och vi tycker långt ifrån lika om allt. Men vi respekterar varandras åsikter, liv och bakgrund.

Först nu kanske jag vågar röra vid dem utan att vara rädd o bli bortstött. Mjoo lite sitter det ju kvar. Jag tror jag har lättare med Pierre då han är en varm och sprallig figur. Lätt för både skratt och bus. Det har självklart hon med - men Jenni är så väldigt snygg-som perfekt- och jag vågar inte riktigt rufsa till ytan av rädsla för att förstöra något. Eller att hon ska känna sig obekväm. Hon har otroligt stark personlig sfär som jag inte vill inkräkta på och få henne att känna sig obekväm. Dessutom så berör man inte kvinnor på något naturligt sätt i min vardag. Det låter ju helt sjukt. Men behovet är väl stort. Bråkiga eller varma kramar.. Beröringen på axeln när man säger något osv. Jag har mest kvinnor omkring mig som inte gillar att man tar i dem såklart. Min mor får lätt ont och Hotchili kryper ofta ur sin egen kropp så varenda millimeter hud som nuddar varandra känns så STOR - för man känner man inkräktar på integriteten. Som ett jobbigt överaktivt barn. Eller att man skulle vara en lesbisk kvinna utsvulten och beredd att ta sin bästa vän....eww..

Det är kanske därför jag gillar hundar o katter. De tycker ofta om beröring och det är okej att ge dem det. Jag kan sitta i timmar och klappa en katt.

Vuxna val. Vuxna samtal och frågeställningar. Vägval. Kanske jag deltar på en högst personlig nivå. Ibland. Kan jag ge kan jag...väljer någon att lyssna eller hörsamma...alternativt plocka ut något korn av det man tror på och finna det som sitt. Då kan jag känna mig lite värdefull samtidigt som JAG vet att jag får jobba med att kunna lyssna. Idag har jag nog öppnat upp för tvåvägslärande. För det mesta.

Jag saknar Ez. Ack det gör jag. Varför ska jag sluta skriva när han fortfarande är en del av mitt känsloliv? Ibland vet jag knappt varför. Anldningarna har suddats ut. Jag vet känslan i magen. Alla goda råd, välmenande vänner och främlingar menar att jag antagligen kan finna bättre i annan hamn. En  annnan bris som blåser min väg. Som värdesätter mig mer- min känslor, mitt engagemang och framförallt min kärlek mer. For one it matters. Det blåste storm. Jag insåg min plats. Jag är. Inte mer. Känslan lika fast. Glädjen lika stor. Sorg i ett hjärta och solstrålar i en själ. Kan man välja bort det? För ett sårat ego?

Ibland tänker jag om jag var mer perfekt...ni vet...the looks the feel...the joy. Så hade utvecklingen sett annorlunda ut. Maybe. Nu är det inte så. Jag knockar iaf inte denna mannen helt av fötterna. Han är dock inte oberörd. Bara att face the facts. Dansa i hans takt och melodi. Jag ångrar ibland jag ställde krav. Sa att planera aldrig tid med mig som du inte garanterat kan hålla. Det kan han ju aldrig. Därav ej heller någon inplanerad tid. Inte ens månadsvis i framtiden. Ej heller något att se fram emot för glädjen av inga besvikelser. Var det värt priset? Jag vet inte...min längtan är helt formlös. Rätt mycket utan hopp. Jag blir inte längre arg. Det är bra. Jag kanske förlorat gnistan att anstränga mig lite. Inga brev...inga dagliga kontaktförsök. Han kanske tycker det är skönt förstås. Pressen har minskat. Min sk kärlek får ingen form eller utlopp alls. Hihi, man skulle lika gärna kunna dyrka Keanu Reeves. :) Typ. Men ja...han hör av sig ibland. Det ska visst bli bättre framöver. Det har jag drömt om länge. Jag vet dock inte vad bättre innebär. Jag vill egentligen inte ha någon annan alls vad jag nu än trycker ur mig. Fick jag det jag ville ha skulle jag inte blinka åt andra. Så är det.

Jag försöker styra min svartsjuka nu när jag VET han träffar många nya och intressanta människor. Kanske långt mer glada, enkla och attraktivare än mig. Så är allt i början när man inte har någon historia. Jag försöker tro på vår gnista. Att den kan hålla för även sådana påfrestningar. Men det är lätt såklart att ta en närmare och enklare kaka. Jag är högst medveten om detta och stålsätter mig för ett samtal som stänger dörren till det blir bättre framöver och öppnar en tomhet istället. Där hoppet dör. Det är ju spelets regler. Att tycka om någon är förenat med risken att förlora vederbörande- förr eller senare. Jag lägger således band på fåniga frågor som- sett några söta tjejer på sistone osv- fast man klart är nyfiken- så vill man nog inte i hjärtat höra svaret. För självklart är det så. Världen är full av frestelser. En del faller man för - men de flesta blir i sanning kortlivade. En del känner man starkt och villkorslöst för och känslan dör inte förrän den dagen man blir grymt sviken. Jag blir lite rädd för mig själv där. Jag har en handfull människor jag känner så för. Däribland Ez. Logiken säger mig att det finns sidor som inte är perfekta vare sig hos honom eller mig och framförallt för oss två i kombination. Sidor vi måste lära oss förstå och hantera. Överkomma och kompromissa. Om man tror och tycker det är värt arbetet. Två individer med ett eget kommunikationsmönster. Ibland sammanfaller de inte alls. Det skär sig å det grövsta och vi båda blir ledsna och känner oss missförstådda. Dags för time out. Backa...ny synvinkel, perspektiv- en kallare analys. Hur löser vi detta nu så bägge mår bra? Det är att vara vuxen i en vuxen relation.

Jag är känslig för upplevelsen av skuldbeläggande. Att det är MITT fel. Att jag således varit så korkad att jag fått någon annan att bli ledsen eller besviken. Någon jag älskar och som jag vill ska tycka om mig. Dessutom ger det flashbacks till en mycket inflammerad relation till en man jag var förlovad med och som sedermera bedrog mig gravt. Han var expert på att få mig att bli boven och han själv att vara ett offer för mina brott. Det är aldrig en persons fel att två träter. Så jag hade definitivt skuld jag med, men han var ej heller utan.

När en relation hamnar i låg näringsnivå så är den skör för inkommande skräp och brus i systemet. Det kräver samtal och vård. Finns inte tid för detta skadas den svårt. Vi försöker iaf utöva vårdprogram på den i brist på naturlig näring. Jag hoppas att jag inte lever i det blå.

Jag drömmer fortfarande om 48 timmar- bara han och jag i en främmande stad. Inga mobiltelefoner. Ibland känns det som jag sitter i en växel och det är alltid någon som vill mig något eller den vars fulla uppmärksamhet jag vill  njuta av. Kanske en utopi- men drömmar är ofta sådana...och hade man inget att drömma om vad vore man för människa då?

 

Det är en ny natt. Jag är som vanligt vaken för sent. Jag tänker för mycket. Finner ingen ro. Jag är varken ledsen eller deprimerad- bara i ett tomrum. Lugnet före stormen...jag håller det sista av vattnet i min hand...det glider mellan mina fingrar som tiden genom rymden. Obevekligt rör sig tidslinjen framåt. Vad vill jag..vart är jag påväg? Jag är 25 år. En tredjedel av livet, minst påväg mot döden. Är det vad jag vill livet ska vara? Håller jag det i min hand eller glider det ifrån mig? Vari är känslan...vad är riktigt, verkligt, förgängligt eller fångat?

Jag borde sova...ska åka 30-40 mil för jobb och nöjen i göteborg till helgen skapligt imorgon bitti. Mök känns det exakt just nu. Det blir nog bra på plats. Men jag måste vara frappant och världsvan. Fånga och behärska var situation och möte i mina händer. Leverera som den konstnär eller artist som har en publik. Just i natt är jag trött. Jag tycker om min kudde. Min varma men ack så ensamma säng. Mina böcker. En god kopp te eller choklad. En stilla promenad...

Jag söker just nu en riktig modefotgraf till min site. Gärna som är van att fota damer likt Bingo Rimér. Inte bara för att höja kvalitén gentemot kunderna, utan för att göra ett rejält och defintivt avtramp mot varje jämförelse med gatuprostitution billighet eller trafficking som någon kan fundera över. Det är bra för min självkänsla och framförallt för att höja nivån i branschen. Någon måste ju vara vägledande. Så är det bara. Utomlands så är man mer noga med sånt än här i sverige. Standarden på den omliggande servicen är högre.

Jag funderar verkigen på sådana frågor. Hur man är och blir bäst. Vem vill göra ett arbete halvdant? Jag vill vara ett proffs.

Har kännt mig sårbar. Som att jag klätt av mig kläderna och någon tagit upp ett fett teleobjektiv och börjat fota innan jag hunnit skylla mig.

Jag känner mig offentligt förnedrad här inne. Så är det. Som man tagit mitt förtroende och håvat ut det i dyngan utanför.

Hur många har skrattat åt mig? Mina känslor? Inte känns det så roligt.

Känslan går förhoppningsvis över. Men jag vet inte om jag ska berätta mer om Ez i alla fall.

Jag har träffat ytterligare en man som inte vill ha en relation-speciellt inte med en hora. Han blir heller inte kär iof...och det får man ju respektera. Aldrig kär. Det låter rätt tråkigt. Men han är rolig att prata och hänga med. Och mysig att kramas med. En sådan kille med bra jobb och framtid och stabilt privatliv som de flesta tjejer borde kasta sig över. Träningsfreak som käkar läskiga saker som gröt. Vi kallar honom Desmo mot allt bättre vetande. :) Han är lite spännande som tycker om att resa och begå äventyr men ändå hunnit skapa sig något formellt också. Vi hade en mycket intressant inledning på vår date. Jag får skoskav i mina nya skor inom 5 minuter...dessutom löser en söm upp sig som han upptäcker och påtalar..eh din sko är sönder.  Much embarrassing! Så hem byta skor..o sedan leta upp thairestaurangen där vi spenderar många timmar över allt från politik till fåniga smågrejer. Efter det så går vi hem till honom och lyssnar på bra musik ungefär. :) Sedan snabbspolar vi fram till det att han onekligen har en schysst bringa..sedan ett biiip o sen så ska vi nog ses någon mer gång. Men vi kommer bara bli vänner. Pga ovan nämnda skäl.

Jag tror dock vi kan bli goda vänner och ha mycket glädje av varandra. Sedan så spökar ju annat som sagt- men det blir ju sannolikt heller inte som jag vill- så man måste ju fortsätta leta och försöka. En av de bästa grejerna med Desmo är att han bor 5 minuter från min ytterdörr. Drömmar tar en dock ingenvart. Varken med Ez eller Desmo till exempel. Däremot kan man få vardagen att inte kännas så tom med hjälp av en kram eller två. Lite närhet om än inte den man exakt vill ha.

Min skrivlust känns lite sådär. Jag har funderat på om det är så att vi eskorter blir jagade av media just för att det är möjligt att jaga oss. Det är väldigt sällan man så skamlöst letar upp människor i deras vanliga privatliv och försöker hänga ut dem som i vår bransch. Prostitution röner ett enormt medialt intresse. I de flesta fall är det journalister och inte polis som tar kontakt med oss. TitanTV har sökt så många i min bransch så det kan jag inte ens räkna upp. De hoppas intensivt någon ska släppa på några godbitar man kan tjäna pengar på. För jag tvivlar faktiskt på att det journalistiska intresset i form av vem som knullar vem är speciellt stort. Egentligen. Värdet av informationen. Det är rätt privat. Ett större intresse finns ju allmänt i företag som lurar folk, vart våra skattepengar tar vägen, hur människor sköter arbeten vars löner de flesta hjälper till att betala. Blir man väl bemött på CSN är snarare en reell folkfråga än huruvida Kalle Knutsson pröjsar Stina Sturesson som kallar sig Amanda 1500 kr för att få sätta på henne i 30 minuter. Att Amanda sedan har råd att ge barnen nya kläder och tv-spel så de slipper bli mobbade i skolan är en annan femma. Hon kanske även kan unna sig en parfym från den fina hyllan i affären istället för blasket på hennes & maurtitz för 19.90? Vem ska döma henne? Vi alla?

Alla som anser sig förmer än henne som lägger sig på rygg för att dryga ut den ansträngda plånboken? Alla som tycker de gjort ett mer rättfärdigt livsval såsom att arbeta på Konsum, McDonalds eller advokatbyrån? Alla som tycker att hon måste må dåligt över att låta Kalles kåtkuk ta henne opretantiöst mellan aktuellt och sporten? Hm....men så ser ju många förhållanden ut ändå. Parterna offrar sig ofta för varandras lust. Inget det pratas högt om-men så är det ofta i perioder då lust kommer och går över åren. Säljer kvinnan sig även då i förhållande till sin man? Kan det vara skadligt för själen måntro att låta sig gnuggas lite före sömnen slår till? Arne och Erik då? Det homosexuella paret där Erik tappat lusten efter prostatacancer men släpper till ibland av rädsla för att Arne ska tröttna?

Mänskliga relationer är komplexa. Det är ändock relationer vi pratar om. Även om det är rent sexuella möten är det fria val vi pratar om. Att andra ska moralisera kring varandet eller inte är tveksamt. Man kan tro väldigt mycket, men inte veta.

Dock är en stor sanning att sex säljer. Porrindustrin i alla dess former och alla sexsiter och förstasiderubriker i både kvällspress och veckopress säger oss detta. Det är bland det viktigaste som finns för oss. Därav vårt otröttliga intresse av varvid kukarna stoppas och tjejerna väljer att sära på benen. Däremot förstår jag inte hur man tänker när man vill förstöra en persons liv genom att hänga ut henne som hora i media eller på hennes vanliga jobb. Att hora kan vara en sexuell böjelse precis som att idka wetsex eller för den delen analsex. En kink man har som agerar som en drivkraft. Pengar har ett stort symbolvärde för människor. Det lockar nog för att det är så tabu - men alla vet det är socialt oaccepterat- så hur kan man göra någon så illa? Det är som att sätta upp lappar på kaffeautomaten på jobbet om att Bengt, grafikern längst ner i korridoren minsann gillar och ta nakenbilder på sin fru på fritiden. Han tom gillar att se henne bli knullad av svarta män. Det är privat.

Om skattemyndigheten har eventuella åsikter osv är det nog främst via lagstiftning och deras egen hantering sådana rent ekonomiska frågor ska avhandlas. Inte i media och framförallt inte personanknutet då prostituerade inte gör något olagligt. Varför jagar man inte misshandlare till arbetet i så fall eller andra mer grava ekonomiska brottslingar i så fall? Nej just det....det ger inte lika feta försäljningssiffror. Således vill ALLA mediala kanaler sko sig lite extra om de kan. Kosta vad det vill på personligt plan för folk så länge inga konkreta laggränser passeras.

Mmm....nu KANSKE det har gått tillräckligt lång tid från historiens början tills dess slut för att det inte ska vara så juicy stuff kvällspressen står på min tröskel.

Tanken väcktes i dryga september månad, ja snart ett år sen. Jag satt som vanligt och chattade med ett fåtal forumdeltagare på en webbplats nära dig. (Nej inte AB. ;) )

VARFÖR har inte eskorter och torskar träffats IRL i grupp med lyckat resultat tidigare? Nåja, några mindre konstellationer förekom givetvis. Men det fanns inget större arrangemang öppet för alla forumdeltagare som någonsin kommit i mål. Dvs att träffen genomförts. Mkt snack och lite verkstad. Jag är självklart en handlingsmänniska. Det kanske några av mina mer trogna läsare har börjat inse. Det jag vill göra gör jag.

Vi började prata lite löst om en Åbo-kryssning ihop. Man ska dock observera att forumdeltagarna inte nödvändigtvis ÄR eskorter och sexköpare. Man har goda skäl att rimligen anta så är fallet. Men inga bevis om hurudetta föreligger eller ej kan uppbringas ur forumet. Ett forum är en plats där människor möts och framförallt käbblar om allt eller framförallt inget. De flesta gånger är samtalet föga anknutet till sexköp. Mycket mänskliga relationer, skämt och även en del båtmotorsförsäljningar kan uppbringas. Det är en plats med mycket högt i tak. Även för rena förolämpningar och sådant som många andra forum ställer sig tvärt på tvären mot. I sverige ska alla vara snälla. Denna server ligger föga i sverige om än debatten hålls på svenska. Spelreglerna ser kanske lite annorlunda ut mot vad det gängse klimatet har blivit på många ställen. Även den största idiot kan bli hörd. Nog om detta, men det är värt att veta man inte ska sticka in näsan där om man inte har skinn på den.

I denna chatt, som är privatägd, uppstod således ett samtal..en idé. Jag kollade enkelt i min kalender. När kan JAG åka? Jag la ut det datumet i oktober på forumet med en öppen inbjudan om att andra gärna fick åka på samma skepp över sjön. Ville man träffa mig, och eventuellt andra deltagare, skulle man helt enkelt hojta till om att man ville ha en middagsplats till mig. All skötte således sina bokningar och betalningar, helt själva utifrån ett inlägg på ett forum om att jag skulle finnas där och eventuellt några andra modiga med mig. Att träffas, festa och käbbla på riktigt. Jag lade dock till att det skulle råda fotoförbud mellan deltagarna så att ingen skulle behöva känna sig obekväm. Tilläggas bör att i princip alla eskorter är jävligt noga med att inte hamna på bild som man inte själv valt att vara med på. Detta är ju självfallet eventuella kunder också måna om. Men framförallt var det ju för min egen skull. Var och en har sitt eget hus närmast.

Efter en del plumpa förfrågningar från forumdeltagare som i princip aldrig deltar i den interna debatten om man kunde KÖPA några horor under själva kryssningen gick JAG ut offentligt med att nej detta är icke syftet med resan. Fest är nyckelordet. En kul grej. Däremot la jag till att alla tjejer och även eskortkillar som var med på resan bestämmer själva över sina egna kroppar och jag kan inte tala helt å deras vägnar eller förbjuda dem att i egenskap av vuxna människor bestämma över sina egna kroppar på en kryssning över sjön. Det säger sig självt? Jag är ingen bordellmamma. Jag kan inte bestämma över andra människor. Endast avråda dem vilket jag gjorde med motiveringen att det inte ser så jävla snyggt ut. Ungefär.

Tidigt uppstod skämt om att Robert Aschberg skulle infinna sig på denna kryss och med kamera och filmteam trycka mikrofonen i fejat på något väl utvalt offer som deltog på nöjesresan. Skämten var halvt rent skämt..men med en hel del allvar under ytan. Jag vill påstå att alla som deltog under kryssningen gjorde ett medvetet val, och risk, att delta. Det journalistiska värdet bedömdes av en del för lågt för att ett sådant medialt intresse skulle uppstå för en grupop festande människor, medan andra ihärdigt menade att är ni dumma i kolat? Det är ju fan guld! Så en del avstod från att åka med denna bild som de stod fast vid. Andra deltog nog enbart för att JAG sammankallade det hela. Vänner till mig både bland eskorter och forumister som hyste förtroende för mig som person. Jag antar det- för annars skulle de inte hoppa på en grej som jag arrangerade? Jag vill dock betona att ALLA gjorde ett medvetet val. Ingen var tvingad att gå på båten eller mötas upp på en känd bar i sthlms city.

Jag är inte feg. Jag älskar att umgås med andra människor. Jag tycker verkligen om att föra dem samman och se mänskliga relationer växa fram och bli starka. Jag tycker om att se människor lyckliga. Jag tycker även människor har RÄTT till sina egna kroppar och att vi som gillar raka överenskommelser eller öppet debatterande på forumet ska kunna träffas irl UTAN några sexuella överenskommelser utan att vi ska bli jagade av människor som vill göra ett scoop utan verklighetsförankring. Nu ser Sveriges lagar ut som de gör, men jag kan tyvärr inte fullt ut sympatisera med kriminaliserandet av sexköp då det är en handfull länder i hela världen som har en sådan radikal syn på denna formen av affärsöverenskommelser.

Denna händelse beskrevs sedan i media som en sexkonferens. Vad nu en sådan är? Hade vi bokat in oss i ett konferensutrymme med mineralvatten och äpplen och diskuterat sexköplagens vara eller icke vara är jag skeptisk till att grejen hade varit MINDRE intressant. För det var deltagarna man var helt fokuserad på. INTE vad vi gjorde. Det faktum att några livs levande horor krupit fram från stenarna de gömmer sig under träffar eventuellt livs levande torskar på en offentlig plats var grejen. Att rota i tjejernas liv och de förmodade torskarnas. Detta var i praktiken tom så tråkigt under själva kryssningen, där mig veterligen det inte ägde rum några sexuella aktiviteter förutom eventuellt mellan de par som åkte med, att tv3 sedan saxade in ett inslag från ett helt annat tillfälle flera år tidigare där en kvinna tar emot någon form av undercover reporter i sin hytt och har sin man som någon form av halvhallick med sig. Detta missade de flesta tittare som inte känner till branschen speciellt väl. Trots 80tals frisyrerna.. *förlåt men nu måste jag fnissa lite* De flesta som såg programmet TRODDE på fullt allvar att kryssningen innehöll utbyte av sexuella tjänster. Journalistik på hög nivå.

Nåja...för att gå tebax lite. Kryssningen ägde rum under oktober månad. Vi var cirka ett tjugotal personer. Vi svullade på buffé som alla andra kryssare och med vid bordet satt tydligen en mullvad från tv3. Jag hade aldrig hört talas om denna kille tidigare, men jag är så orutinerad när det kommer till sådant att jag inte tänkte så långt på det. VILLE verkligen någon ha storyn om vår fest så var det inte alls svårt att få den. Det var i princip en öppen inbjudan. Jag dubbelkollade inga identiteter. Ärligt tog jag inte ens folks riktiga namn och adress. Jag krävde ingenting förutom ett bokningsnummer på båten som jag trodde krävdes för att jag hade fått höra man behövde det för att kunna boka bord i restaurangen. Jag hade ingen ambition att vara kryssningens ledare, bödel eller domare under färd. Däremot kan man ju faktiskt inte hålla upp ett plakat med eh...finns det andra forumister från SA här? Det kändes alldeles för utstickande.

Med på kryssen var en brokig blandning av människor. En stureplanstyp jag är bekant med viskade i mitt öra: Jag tror inte detta är sant? Jag trodde inte det var så olika slags människor. Jag skrattade bara. Det är människor i träskor och smoking. Skalliga långhåriga, vackra och mindre vackra. I princip gäller detta både på eskortsidan och de övrigas sida. Det var cirka 6 kvinnliga eskorter och två manliga om  jag minns rätt. De sista nämner aldrig media. Det man ofta missar tror jag är att vi faktiskt är väldigt olika både som personer och rent utseendemässigt. Jag inser nog för första gången en sanning om detta jag inte trott eller fattat förut. Jag kommer inte kunna bli omtyckt av alla. Det är omöjligt. Jag kommer heller inte kunna bli nära vän med alla. Det är omöjligt. Hur gärna jag än vill så skiljer sig våra liv, tankar och åsikter om saker och ting för mycket. Jag som trodde den gemensamma nämnaren var så stor? Sååå stor är den inte att den överskrider olikheterna. Det finns deltagare från kryssningen jag betvivlar jag någonsin ens kommer betrakta som en enkel vän. Snarare någon enstaka så att säga reptil jag tänker hålla mig way away from.

Kryssningen fortskrider med obligatorisk räd i taxfreen och dans i nattklubben. Folk är fulla och mestadels glada. Jag går och lägger mig hyfsat skapligt. Det är nervpåfrestande ändå att träffa så mycket människor på en och samma gång. Jag hade varit väldigt nervös innan för om  allt skulle gå bra och om alla skulle hitta någon att prata med, trots att det inte är mitt ansvar att se till. Man vill ju att alla ska trivas på en grej som man själv dragit igång. Speciellt eftersom en hel del vänner befann sig på plats.

På hemvägen får en av dessa vänner en sann knäpp i skallen och fotar rutinmässigt i en bar på båten panoram bilder, samt tydligen även någon bild  kvällen innan som personen som var målet på den visserligen full sagt ja till. Några av deltagarna blir skogstokiga, av förståeliga skäl, då det är underförstått att så gör man inte. Helst vill man kasta fotografen och utrustningen över bord. Synbart önskas helt plötsligt min röst som någon form av domare kring detta vilket jag inte var intresserad av att vara. Däremot att man på ett lugnt och sansat, lagenligt sätt kan få bilderna förstörda och en ursäkt från amatörfotografen. Det blev i kort sagt ett väldigt rabalder. Nu i efterhand funderar jag på om dessa personer kommit på tv3 på plats vart tv3s fina kameror skulle befinna sig nu... Hur som haver. Personen som tog bilderna blev väldigt ledsen och påvisade uppenbar ånger över sin något integritetskränkande handling. Detta rabalder avslutas långt efter kryssningen. Folk blev lite splittrade och upprörda av detta men de flesta var nog på det hela glada och nöjda över turen. De flesta hade haft roligt och träffat nya människor. Detta lade trots allt en aning sordi på stämningen.

Några veckor senare ringer en man som deltog på kryssningen och bokar in en tid för träff i min hemstad. Vi ska träffas på en offentlig plats för att typ leka lite i hans bil eller så. Jag minns att det var ett jobb på 1500 kr. När jag kommer till platsen står han där. Vid några korta inledningsfraser har det plötsligt dykt upp tre män till och en stor fet filmkamera som uppenbart är från en tv-kanal. Hobbyfilmare har helt enkelt inte sådant. Jag vet inte om de filmar innan jag gett mitt godkännande, men det måste de ha gjort eftersom de klippte in det i sändningen senare.

Jag minns att pulsen går upp i 200 knyck på en millisekund. Hur omgivningen nästan surrealistiskt snurrar kring mig. Jag ser den gråa stenen på järnvägsbyggnaden. Den extremt stora klockan. Jag tror jag får lite panik. Jag hasplar ur mig något om typ tv3- insider? Skojar du?  -nej det här är på fullt allvar...

Jag tror jag helt enkelt står där o flamsar och tramsar en del medan min blick glider bort mot min parkerade bil. Mina registreringsskyltar. Mitt hem där människor jag älskar bor. Människor som vet vad jag gör men som inte är inblandade. Alla mina kurskamrater som bor i min trappuppgång. Skolan. Klassrummet. Helt plötsligt en fet filmkamera som jagar mig bland bänkarna och oförstående och nyfikna klasskamrater som iakttar situationen.

Varje eskorts typ värsta mardröm. Att bli uthängd på hemmaplan. För ett scoop. Andra människors gottande på andras själar. När de plågat vrids under översyningen och fördömandet.

Jag kalkulerar fördelar och nackdelar. De vill ha en intervju. De säger inte vad som händer om jag INTE ger dem intervjun. Jag känner mig iaf inte säker på vad de ÄR beredda att göra och vad de INTE är beredda att göra. En rädsla de mycket väl känner till. Såklart. De intervjuar ofta motspänstiga offer.

Jag är dessutom idealist. Jag tror på sanningen. Jag tror att människor måste få mötas och vara dem de är. Jag tror även på att svenska folket mår bra av att få höra från insidan. Så här är det. Allt är inte fult. Allt är inte vackert...verkligheten är grå och nyanserad. Jag väljer att ge dem en intervju där jag ska få ha maskad röst och dolt utseende.

Jag plågades väldigt denna tiden. Lite upprymd och chockad över det stora intresset som visades. LILLA jag? Att fyra man brydde sig om att leta upp mig? Samtidigt som man är arg och besviken. Kunde de inte bara ha frågat? Jag var rädd och orolig över vad de skulle göra mot de andra som var med. De var ju uppenbarligen beredda att göra rätt mycket för att få ett uttalande. Jag försökte varna en del som jag trodde var i behov av detta. Jag försökte även radera all info om kryssningen och dess deltagare som fanns på vårt forum. Men detta ville inte forumledningen göra. Anledningarna får de stå för själva. Jag tyckte det var småsint att riskera människors privatliv eventuellt ytterligare genom att människors inlägg om detta fick kvarstå som grogrund för eventuell ytterligare informationssökning. Jag anser med minsta gemensamma nämare så att säga ska man skydda människor som är inblandade på deras egna uttryckliga vilja eller hörsägen om densamma. Bättre att vara lite fööör försiktig i kristider än att läcka information som ett såll.

Jag har ALDRIG uppgett någon annan av kryssdeltagarna som inte offentligt har gått ut med samma information för var och en att läsa. Jag har ALDRIG lämnat vidare något riktigt namn, adress eller telefonnummer i samband med detta. Det var en grupp av människor som tappade förtroendet för mig och anklagade mig närmast för att ligga bakom tv3s beslut att åka på kryssningen. Kanske för att jag gav den intervjun där jag blev förvrängd till den grad jag lät som en manlig transa. Jag hade inte förrän den dag tv3 överraskade mig på gatan här i stan någonsin talat med en medarbetare för tv3, ja en sådan som jag vetat om då självklart.

Jag led rätt länge av denna misstroendeförklaring som spred sig som eld. Mitt motiv skulle tydligen vara pengar. Jag tror även tv3 sedan dementerade det påståendet då jag fick otroligt mkt skit. De bekräftade att jag inte gett dem några personliga upplysningar om någon deltagare överhuvudtaget. Jag kan fortfarande få mig en och en annan, faktiskt oförtjänt, känga om insiders inblandning i vårt sociala evenemang. Inbjudningar till flera sådana ströks jag obarmhärtigt ifrån då man trodde att jag eventuellt var falsk. Jag blev hemskt sårad. Människor jag ansträngt mig för att ordna något trevligt och banbrytande för vände kappan tvärt när det blåste åt ett annat håll. Det var fruktansvärt. Tiden tills programmet sändes på det mest farsartade vis i januari var en enda plåga där alla mer eller mindre höll andan i väntan på vad som skulle komma. Det blev en förlupen hickning. Det journalistiska värdet visade sig lågt, närmast oseriöst. Forumet fick ett besöksrekord.

Man höll vad man lovat mig. Jag blev skyddad i programmet så som överenskommet. Däremot behandlade man andra eskorter närmast respektlöst för deras integritet. Kanske bättre att diskutera branschen än deltagarna? Alkoholen hade lossat några av herrarnas tungoband på ett lite tråkigt sätt där tjejerna beskrevs på ett hyfsat mansgrisigt sätt och bekräftade bilden det svenska folket har om manliga torskars sexköp. Lite olyckligt. Långt ifrån alla män tänker och resonerar på det sättet även med alkohol i blodet. Inte heller dessa när de är nyktra. Kanske de inte vågar då? Jag vet inte. Tråkigt vara iaf att man bedrev tröskeljounalistik och jagade folk i deras hem och föröskte tvinga folk att gå fram som en offentlig torsk. Det är det väl ingen som vill gå med på? Det säger sig självt. Hade man däremot säkrat anonymiteten och inte jagat folk på ett sådant ofint sätt - om folk upplevt de hade kunnat lita på tv3s goda journalistiska syfte och låtit dem träda fram självmant antingen genom lockbete i form av ersättning eller skydd- så tror jag man hade fått ett mycket bättre program. Ärligt talat var jag för korkad för att ta betalt. Flera hävdar att jag skulle kunnat gjort det. Nu som senare för andra bidrag till media. Men jag tror inte jag är sån. Då får jag skaffa mig någon slags agent. *lol*

Nu har iaf det mesta lagt sig. Jag hoppas jag inte rör runt i grytan på ett negativt sätt åter igen. Jag vill dock att människor ska inse att saker inte alltid är som man tror eller media framställer dem. Jag har en något naivistisk grundsyn vill jag nog påstå. Jag tror människor om gott tills motsatsen är bevisad.

Jag kan dock stå för att jag tycker att vi ska kunna träffas under sansade och vuxna former. Utan sex. Forumdeltagare som snackar varje dag precis som många här på AB. De flesta som ses, har ärligt inga sexuella dragningar till varandra. Det är en ytterst liten klick av hela smörpaketet.

Efter detta har andra träffar ägt rum mer i det fördolda som sagt. En del av dem har även jag bevistat så småningom. Det mest värdefulla är att man kan lära känna människor i samma bransch. Utan roller. Andra tjejer och killar som befinner sig i samma situation. En del forumister blir ju nära vänner och vill hänga med varandra även på privat fritid. Inget konstigt med det. Det konstiga är att man ska bli jagad av hemliga kameror....

 

 

 

 

 

Jag funderar....över hösten. Över framtiden.

Jag vet vilket liv jag vill leva och vara. Jag vill vara kvinnan med det perfekta hemmet. Välstädat, ombonat och välkomnande. Jag vill ha vänner på besök där någon gång i veckan.

Jag vill vara uppe vid 7-8 varje dag så man tar till vara på tiden. Jag vill träna en timma på morgonen- i form av en promenad, löpning eller styrketräning. Jag vill studera minst 6 timmar per vardag. Säg mellan 9-16 med paus för mat.

Jag vill klara de svåra mattekurser jag inte tagit itu med tidigare. Jag är beredd att betala för en stödlärare för att klara detta och nå mina inre målsättningar. Denna person är dock inte helt lätt att finna.

Jag vill arbeta en till två vardagkvällar i veckan samt ungefär resa på jobb varannan helg. Det är en bra nivå. Andra kvällar vill jag arbeta på min bok.

Sammantaget vet jag att det är en krävande nivå på tillvaro jag målar upp för mig själv. Jag skulle gärna dessutom vilja ta tag i den där cambridgekuren igen i ungefär en månad till att börja med. Få bort tio kilon så jag orkar mer och slipper få kommentarer från välmenande vänner.

Jag är rädd för att jag ska bli sjuk igen. Jag vill gärna bli fri från den rädslan och samtidigt återfå mitt självförtroende om att det jag företar mig kommer jag att klara.

Jag vill bli avundad av människor omkring mig någon gång i livet. Där människor tycker att jag ser oförskämt bra ut och avundas alla som tycker om mig och definitivt mitt ordinarie jobb (som jag då har) och min snygga och trevliga kille.

Jag vill synas höras och bli älskad.

Är jag skvatt galen?  Nej-för jag är knappast den enda som hyser denna hemliga tanke...

Ja...som många andra väljer jag nu att gå med här för att se om man får några röster. Om inte annat så för att man ska se vad man kan göra bättre med sitt skrivande i förhållande till andra. Sedan hade jag ju en person som ville rösta på mig...

<a href="http://www.aretsblogg.se/in.ashx?blog=a109" title="Mitt betyg i Årets Blogg 2006"><img src="http://www.aretsblogg.se/tracker.ashx?id=109" style="border:0;" /></a>

Hmm...efterdyningarna av gårdagens avslöjande verkar ha uppstått tidigare.

Av uppenbara diskretionsskäl har jag valt att inte hänvisa till vem Ez är. Detta för att den personens profil på AB inte är hälften så skyddad som min. Jag vill inte att någon annan ska drabbas av mitt arbete...eller sammankopplas på ett sätt som de inte önskar. Jag har denna blogg på AB för att delge er tankar och inblick i hur en kvinna som valt att vara prostituerad lever sitt liv. Jag är tveksam till om denna kille Ez vill bli sammankopplad i något offentligt sammanhang till att ha någon form av relation till en hora. Detta självklart för att min roll inte är socialt accepterad.

Jag önskar de som skriver på AB skulle kunna förstå detta och inte hänga ut folk. Ibland får man ju självklart skylla sig själv...men ändå så är det av ondo. När man tänker på familj, vänner mm. Alla är inte lika vidsynta som jag.

Sensationsjournalistik bygger på popularitet, ögonblicksbilder och gör mig lite illamående. Fem sekunder i rampljuset. Jag har inget emot att synas. Men jag mår dåligt när människor jag tycker om riskerar att bli påhoppade. Alla människor som umgås med mig gör ju självklart ett val. Är jag beredd att stå för att jag träffar eller tycker om en tjej som jobbar som eskort? Vänner som älskare- under förutsättning att det på något sätt blir offentlig information.

JAG har gjort mitt val för flera år sedan. Jag har inget problem med det jag gör ur den bemärkelsen att jag blir kallad hora av någon. Well, fine. Jag har valt det och tjänar ibland bra på det. Klart man kan bli sårad när människor väljer det som förolämpningsord. Man är inte mer än människa. Men ingen tycker väl om otrevliga kommentarer...

Hur som haver...jag får snacka med Ez om detta... Som en del av er nu vet har han ju själv inte varit så aktiv här på sistone. Jag önskar iaf att ni inte upprepar sammankopplingen offentligt. Onödigt om man inte känner till konsekvenserna.

Det är ändå någon form av privatliv vi pratar om...

En fråga som berör mig djupt är hur man ska skydda prostituerade från människor, män och kvinnor som inte uppför sig som man ska.

Vi pratar om män med våldsamma tendenser, män som våldtar, män som är psykotiska och förföljer eller på annat vis utsätter den prostituerade för obehag eller hot. Män som är otrevliga och oförskämda och får den prostituerade att må dåligt genom eventuella tillmällen eller trakasserier jämte förtal. De som skickar hem saker till anhöriga eller den prostituerade för att få denne att framstå i dålig dager eller informera anhöriga-vänner som fiender. Skrämma upp släktingar, familj eller den prostituerade själv.

Det finns ytterligare en kategori sk falskbokare som upptar ibland så mycket som 75 % av vår tid en del dagar. Det är oartigt och respektlöst. Ämnar man inte konsumera eller köpa en tjänst ska man definitivt inte beställa den. Falskbokare gör tjejerna cyniska, misstänksamma och säkerligen sämre förberedda vissa gånger då man i riktigt utsatta perioder tappar engagemanget att vara top of the knotch. Att vara perfekt förberedd både psykiskt, fysiskt inför en träff samt att ordna närmiljön för de som tar incall på ett för kunden tillfredställande sätt. Hela branschen tjänar på att de oseriösa försvinner. Tjejerna mår bättre och kunderna får ett bättre bemötande både i telefon och vid träff.

Idag finns ett internt system där vi tipsar varandra, dock på ett synnerligen ineffektivt sätt då alla nya tjejer har mkt svårt att rekognosera bland det snåriga systemet för att få ut något vettigt av det. Dessa män släpper oftast inte taget bara efter några månader, utan här pratar vi om år där de enbart byter objekt. Oftast till nya och orutinerade tjejer som inte lärt sig att skydda sig ännu.

Således har jag gått i bräschen för ett uppdaterat modernt system med en databas som sköter detta för inloggade godkända användare. Som vanligt utbryter ett ramaskri bland sexkunderna. De är rädda för att fel man ska hamna i systemet och att polisen ska få tillgång till detta och deras liv blir förstörda då familj och barn får reda på att de kanske köpt sex någon gång. JAG anser att tjejernas säkerhet ska sättas högt och att myndigheter tom för länge sedan borde utrustat branschen med ett varningssystem fredat från polisens försök att sätta dit sexkunderna. Tyvärr verkar myndigheterna stirra sig blinda på lagtexten och bry sig mindre mycket om hur verkligheten ser ut och HUR man faktiskt gör en reell skillnad för de prostituerades arbetssituation när det kommer till personskydd.

Jag arbetar så att jag lagrar nummer som tipsas av andra i min mobil kontinuerligt för att undvika att svara på kända mindre trevliga kunder. Det är många gånger det enda sättet att undvika dessa människor. SAMT att vilka som finns i systemet är hemligt. Så fort det läcker att ett telefonnummer är brännt kommer kunden byta nummer och således fortsätta sina trakasserier på ett icke ont anande offer. Tyvärr kan jag erkänna att jag själv tröttnat på att motta 40 samtal per dygn av någon ihärdig karl och svarat och sagt att han kan glömma det då han är svartlistad. Då har dock samtalen upphört. Jag skulle tippa på att i 25% av fallen byter då förövaren nummer. Ett nytt objekt är väl dock lättare att finna. Det beror oftast på hur stark fixeringen är.

Jag har haft ett långt, icke diariefört, samtal med datainspektionen om detta och tyvärr ser Sveriges lagar ut som så att det är mycket svårt att få tillstånd ett helt lagligt sådant här system inom EUs gränser. Således måste man lägga det på en server i ett land som skiter i Sveriges PUL lagar. Det största problemet med en sådan här databas är inte att vi samlar kunder och deras eventuella personuppgifter. Utan ett register över kunder som eventuellt är sexkunder. Alltså ett register över folk som misstänks ha eller begår brott. Det är typ rätt olagligt att föra register över, även om det finns starka skäl. Så ser de svenska lagarna ut...men naturligtvis är det inte så över hela världen som tur är.

Ni kan anse att jag är en lagbrytare aldrig så, men jag anser att män som beter sig så illa som vissa gör- inte har någon kvarvarande rätt att bekymra sig för om de hamnar i ett register för tjejer som vill skydda sig från dem. Den rätten förbrukade de när de betedde sig illa. Någon sa mig: Men har du inte tänkt på att ett svin kanske har en familj som kan komma att må dåligt?

Själv tycker jag att visst, det är ju ömkansvärt, men fortfarande väger vårat skyddsintresse högre än att hans fru blir ledsen över att han knullat en prostituerad eller att hans chef och arbetskamrater tycker illa vara och han får det kämpigare i sin karriär. Vi ska inte tvingas utstå våld, hot om våld, förföljelse, trakasserier eller ens alla dessa falskbokare som slösar med vår tid. Vem bryr sig om vi ligger o gråter om nätterna efter att något klantarsle gjort oss illa? Gör man andra illa får man räkna med att vedergällning förr eller senare kan komma att slå tillbaka. Vi gör inget aktivt mot dessa människor som kollektiv. Vi har en listning i preventivt syfte. No more no less. Vi använder aldrig uppgifterna för att måla ut personen i deras privatliv.

Däremot finns det många män som känner sig manade att ta till våld, med eventuella tillhyggen, när vi pratar om kvinnovåld. Speciellt sådant man redan blivit utsatt för. Jag jobbar för att man aldrig ens ska utsättas för våldet eller obehagliga människor. Tyvärr är det alltid någon som råkar illa ut innan någon listning kan ske. Det är risken vi tar. Sedan tycker jag att vi ska skydda varandra.

Det många är rädda för är att systemet skulle hackas och de skulle utsättas för utpressning altenativt polisiära åtgärder. Men fortfarande vidhåller jag att efter allt jag hört tjejer råka ut för, att skyddsintresset hos den som faktiskt skrämt en eskort eller betett sig tillräckligt illa för att listas, borde tänkt på det tidigare. Fungerade detta felfritt skulle man inte behöva en lag som skulle skydda oss tjejer. För det gör den faktiskt inte.

Vilken dag. Ez förgyller morgonen, nåja min eftermiddag då jag gick och la mig strax före hans mess vid 07 på morgonen. Jag avslutade min natt med frukost... Jag läste en hel bok efter mitt svammel inne på bloggen här. Den var ju bra så den läste jag ut. Det är fördelen med att vara ledig. Man härskar över dygnets timmar så som man behagar.

Nåja han har varit sjuk, ni som funderar. Fine. Det kan alla bli....och gudarna ska veta killen inte är gjord av tid. Men till jobbet brukar han gå oavsett. Det krävs säkerligen en mindre kärnvapenattack för att hindra honom.

Det intressanta dök upp under dagen. Min tillit till honom sätts graveligen på prov genom att en annan kvinna tar kontakt med mig angående att även hon haft kontakt med den sk Ez. Min reaktion är självklart någon form av svartsjuka...trots att granne Ez inte lovat mig vare sig guld eller gröna skogar. Vi har en tyst överenskommelse som plågar mig när tystnaden går över en vecka. Det är bara för att jag är kär som jag inte riktigt klarar att vara så kylig och beräknande som det krävs för att hålla den. Större delen av tiden går det bra. Det faller när tiden går för länge eller svartsjukan slår till.

Jag har pratat med Ez rätt länge idag om det inträffade. Benat ut gränser och känslor. Mest skrattat en hel del och jag inser varför jag har fastnat. Vi har rätt roligt ihop ändå. När vi tramsar om allvar och rent onödiga ting. Att han kan få mig att uppleva glädje och le och skratta...även när jag är ledsen eller arg eller enbart i missmod. Jag ger kravlöst min känsla. Jag tycker om, är kär och vill vara med. Vi får se hur länge den håller. Ez ger vad han kan. Just nu. Man kan aldrig fånga fågeln i en bur och tro den är lycklig...eller kräva en känsla tillbaka. Det jag sa var främst att den dag han känner MER för någon annan kvinna han dejtar än mig-att han respekterar min önskan om att meddela mig detta så jag slipper önska, hoppas eller tro på något mera. Det vore hänsynslöst och självplågande. Att man däremot...jag..inte kan få hela kakan här och nu får jag finna mig i. Kanske en dag han vill ha detsamma som jag. Kanske min känsla tynar ut eller hans. Framtiden är vår hursomhelst.

Det finns all tid i världen. Det är lätt att glömma det när man blir uppslukad av passion eller andra känslor... Är det rätt hittar man hem. Under tiden står alla dörrar öppna. Ez får gärna träffa denna dam. Det gör mig naturligtvis inte lycklig, men jag kan inte hindra en fri man från att ta sina beslut och göra som han vill. Att älska är att ge frihet. Vill han ha mig kommer han hit. Förr eller senare. Regnbågen börjar här..men den slutar bortom horisonten. Inga tårar behöver längre falla. Smärtan är borta. Det är i mig rädslan bor. Oro och svaghet. Kommunikation är A och O. Ez vill inte göra mig illa. Han vill ha friheten att leva sitt liv som han finner bäst. Jag står inte utanför. Jag är bara en mindre pusselbit än vad mitt hjärta önskar. Jag är glad över den bit jag har.

Gapar man över mycket...förlorar man oftast hela stycket. Så sant....man kan inte knuffa in en människa i ett hörn. Men som jag sa idag. Jag vägrar skämmas för min känsla. Den finns där och är ytterst verklig. Positiva känslor ska inte behöva göras fula.

Konkurrans om en persons uppmärksamhet kan alltid vara svår att möta. Speciellt om man längtar väldigt mycket efter någon. Idag fick jag mig en knuff. Jag står upp igen.

Nu ska jag se stjärnor strös över himlen...

JRF: Ja du har rätt...hade Ez tokuppvaktat mig...som jag gjort...jag har inte ens vågat erkänna i min blogg allt jag gjort. Så hade jag dragit öronen åt mig. Speciellt om mina känslor inte vara lika överväldigande.

Jag pratade med MissMoss ikväll...och hon säger det så klockrena. "Jag kan visserligen ta första intiativet, men visar han inte sedan kontinuerligt och ihållande intresse är han bara inte för mig. Är jag inte värd mer i hans ögon får det vara." Nu är ju iof denna tjej utrustad med en kropp nedsänd från gudarna och en personlighet som gör hon har lätt att umgås med killar = drömtjejen för många. Så uppvaktningen står i rad. Så är det ju inte riktigt för en annan. Att det skulle räcka för mig att vifta lite med en ögonfrans känns högst osannolikt. Samtidigt som att det egentligen antagligen inte ska behöva vara så mycket svårare. Man ska inte behöva vända ut och in på sig själv i sin uppvaktning och engagemang i att fösöka få en relation att växa fram. Om trögheten är stor är det sannolikt helt fel. Ömsesidigt tycke bör väl finnas där och viljan måste vara tillräckligt stor från bägge sidor för att få det att fungera.

Jag är väl framförallt lite trött på att vara singel med. Jag tycker om att bry mig om någon. Partnerskapet i sig. Någon att krama, tänka på och göra lite planer med. Sex med lite närhet skadar ju inte heller. Nu var det...hm...1 år och cirka 9 månader sedan jag blev singel. Snart börjar jag tror det är något fel på mig *lol* Jag vet det är normalt att inte hitta rätt. Jag har all tid i världen. Jag skulle bara tycka det var skönt att inte alltid vara så ensam. Kompisar är inte samma sak. Jag sover inte med dem. Jag andas inte i samma takt. Ingen av dem stryker mitt hår eller håller om mig framför tvn. Jag har haft relationer i totalt cirka 5 år. Det är ganska länge...ungefär hälften av tiden från min sexdebut. Lite mer. Jag är lite bortskämd med att ha haft någon många ggr. Att prata med. Jag öppnar mig nog inte exakt likadant för mina vänner. Pratar inte om mina innersta rädslor eller drömmar speciellt ofta. Självklart ibland....men de där smånojjorna- tjejbeteendet och rollerna mellan man och kvinna är stendött som singel. Nu måste jag jämt klara allt själv. Vara stor och stark. Det är nog det tuffaste. När världen är galen vill man gärna ha någons hand att hålla i. Vännens hand funkar inte alltid...för jag vill ha närheten. Tryggheten i omfamningen. Jag har inga vänner som erbjuder mer än en kram ibland...

Ojj...nu gråter jag visst....första gången på ganska länge...FAN. Det gör ont. Jag känner mig lite besviken ett ögonblick på livet. Den ologiska känslan av orättvisa dyker upp. Många verkar vara så lyckliga. Deras liv löser sig. De hittar partnern....jobbet...friden. Jag kände mig faktiskt väldigt positiv ett tag. Nu har jag en stunds dip. Jag känner mig lite sårad. Är jag inte värd mer? Återigen känner jag mig inte nog intressant.

Jag funderar fortfarande, speciellt i denna stund, på om jag skulle bli mer älskad om jag var 20 kilo lättare, hade en normal livsföring och en vanlig familj. Antagligen.

Det är lite sorgset. Men jag sitter i min eka. I ögonblicket känns den inte så stor. Sanningen är väl att jag mest är ledsen över Ez...så jävla ologiskt. Jag flyter i en död sjö. Det känns som jag måste tvinga mig själv till insikt...men det gör ont. Mina glasögon blev så rosa. Förlåt. Förlåt för kärleken...det kommer inte mycket gott ur den. Jag känner mig så dum.

Min gud---idag är jag sant ensam.

Jag avskyr när det kryper i kroppen när man träffar en människa. När obehaget sprider sig längs ryggraden. Du känner instinkttivt att det inte känns rätt. Att du sitter i fel båt. Ett skepp som seglar åt fel håll.

En gänglig man med spanskt påbrå kommer in på mitt hotellrum. Vi har avtalat en tid om en timma a gängse timtaxa på tvåtusenfemhundra svenska riksdaler. Det är fredagskväll. Fönstret står på glänt bakom fördragna gardiner. Han är säkerligen över 180 cm lång. Luktar en aning fränt av svett i värmen. Hans mörka ögon bedömer mig. Glider över min sobra tredelade klädsel i grått med vit blus under. Jag försöker hålla på det proffesionella i min klädsel rätt ofta vid nykundsmöten. Det skapar en lämplig distans. Han är iklädd skjorta o jeans. Hyfsat modernt-förutom hans bristande kontakt med badsvampen. Hans odör får mig att rygga tillbaka när han försöker närma sig mig. Jag tänker...well fine..men jag ska sannerligen ha betalt före som brukligt. Inga undantag- för ett äckel. Så är det bara. Jag förklarar lugnt spelreglerna. No money no honey. Det är så det fungerar. Vill man att jag ska lätta upp för fysisk beröring så får man öppna plånboken i egenskap av kund. Man kan inte dricka mjölken på konsum innan man passerat kassan. Det säger sig själv.

Mannen ifråga försöker åter inleda en fysisk kontakt utan att ha besökt plånboken. Jag ihärdar med betalningen varvid han frågar om man får röka. Jag säger att nej tyvärr, det är dryga böter på hotellrum för detta. Men har du cigaretter då? följer... Nej tyvärr jag röker inte och har aldrig gjort säger jag en aning tillspetsat vid detta laget. Han tillstår att röka är ett abolsutum i detta ögonblick och att han måste besöka sin bil där han kvarglömt sina stinkpinnar. Jag påpekar att vårt möte inte fungerar så. Har han en tid mellan 19.00 och 20.00 är det den tid som finns. Han kan visserligen gå iväg och röka på den, men så brukar det inte fungera. Man lämnar inte en eskorts domäner utan att pröjsa först. Så är det. Inte om man är klart attraherad...vilket jag får påstå vid hans försök att kyssa mig. OM man inte är attraherad betalar man ändå- en avbokningavgift om 500 för besväret för tjejen att fixa iordning sig. Smink och tidsuppehållandet mm. Det är kutym i alla anständiga kretsar. En del betalar tom full taxa. För ingenting. Det finns alltid snåljåpar som vill komma undan detta....men för mig är det bara oseriösa och falskbokare som agerar så. Jag avisar i princip aldrig kunder...även om känslan inte är hundra procent från min sida så utgår jag från att kunden är attraherad till motsatsen är bevisad och försöker leverera oavsett. Jag har mött både alkoholberusade och narkotikapåverkade män utan att avvisa dem. Respekt för mig är att ge min vidsynthet betalt. Jag delar inte deras missbruk. Jag levererar en tjänst de åtrår även i sitt tillstånd.

Detta betyder naturligtvis inte att jag inte blir äcklad eller kanske tom föraktar en del av dem....och aldrig skulle komma åter vid ett annat tillfälle. Men där och då levererar jag om det är möjligt så länge jag får betalt. Call me cold as ice. Jag sätter mig över känslolivet. Det problemet är mitt att hantera i min ensamhet.

Majoriteten av tjejer håller nog kanske int emed mig. De backar tidigare-utsätter sig inte för något gung av äckel. Jag gör detta så mkt för kickarna som något annat. Jag tror det är min drivkraft och som håller mig kvar även när det är skit. Jag kan. Jag härdar ut...härdar mig själv. Det kan inte komma åt mig om jag inte tillåter mig själv att känna. Det är en svaghet. Den ska bort. Kan de inte komma åt mig mentalt så är det egalt. Jag övervinner rädslan. Bemäktar den....övertygar den...kontrollerar den.

Denna man lämnar hursomhelst mitt hotellrum för att röka. Jag vet att han inte kommer tillbaka och jag är uppfylld av en känsla av ilska för hans fräckhet att slösa min tid. Lättnad över att slippa hans stinkande lekamen och rädsla för att han ska komma tillbaka. Rädslan är sund håller min säkerhet och vaksamhet på plats. Han är obehaglig. Han vet vart jag finns närmsta tiden. Rädslan ebbar ut på ett par timmar denna gången.

Jag är alltid otroligt diskret. Endast knappa handfull personer vet exakt var jag är när jag reser. Jag är sparsam med informationen. Sannolikt hade han inte råd. Drog en rövare o chansade på att jag skulle leverera min tjänst före betalningen så han kunde lura mig. Sorry pysen. Jag är för gammal i business... De vackraste hem kan dölja de snålaste själar. Visserligen får man sällan dricks om man tar prepayment...men det är inte värt lite dricks att bli lurad. En sann gentleman känner till detta och agerar därefter. Man ska inte behöva be om pengarna. De vet ju vad de beställt.

Prosit! Det verkar kämpigt att bli av med sommarförkylningen. Ont i halsen och hostan vill inte riktigt ge med sig. Jag funderar på om man borde unna sig ett läkarbesök...samtidigt som att de i 90% av fallen säger: Du har ett virus-åk hem och lägg dig. Nu har det gått in på åtminstone den tredje veckan. Det är tröttsamt. Jag orkar inte riktigt ta tag i kartongerna som borde baxas ner i källarförrådet eller all packning och ren tvätt som tornar sig som berg i mitt sovrum.

I helgen besökte jag stockholm och tittade på pridetåget. Så mkt glada människor...och några små banderoller med tre personer bakom som de kanske skulle skippat. "Stolta vänner" tex--de såg ut att vara typ 4 stycken. Något missvisande...och förefaller lite trist. Betraktade detta från en paradvåning vid slussen. Jag borde verkligen haft glasögonen med mig. Åter igen funderar jag på om inte en laserbehandling så jag blir normalsynt vore bra. Nackdelen är att det är lite dyrt...och en aning läskigt. Fast på ena ögat spelar det snart inte så stor roll...jag ser otroligt dåligt. Med enbart det känner jag inte ens igen min vän rakt över bordet.

Mmm...provade o ringa Ez igår...ja jag gör det ju rätt ofta. Han hör numera sällan av sig...men tja...fast jag vet vad det betyder så kan jag inte riktigt släppa taget. Jag förväntar mig liksom att han inte ska svara på mina samtal numera. Ringer jag en gång per dygn i sju dagar i sträck. Kanske han svarar en gång. Ringer åter gör han ju ej heller. JA-JAG VET- jag är en fullkomlig idiot. Vore han kär eller intresserad borde han ju själv ha ett intresse av att relationen inte dör ut... Men mitt hjärta sitter i skiten. Så är det ju bara. Annars skulle jag inte bete mig så destruktivt. Jag sopar molnen under mattan och drar fram ursäkterna. Tidsbrist, mycket åtaganden med mera. Sanningen är den att jag är oprioriterad. Hårt men sant. Träning 6 dagar i veckan på gymmet går före ett samtal med mig en av dessa dagar. Att familjen går före köper jag. Att jobbet går före köper jag också. Att jag kommer efter..ja jag vet inte längre...känns som ett gravt misslyckande. Nåja åtminstone brist på affektion från Ez's sida.

Jag kan joddla om att han kanske inte upplever det var rätt tid för en relation mm mm..det kanske är sant. Men jag framstår inte som mindre korkad för det. Jag gör mig själv illa på taggtråden. Jag är där och pillar i en önskan om att bli insläppt...när min lott är att betrakta paradiset från utsidan. Jag är lite trött. Trött på att tycka om någon så pass villkorslöst utan gensvar. Det kommer lite ibland...så att hoppet inte dör..men mitt hjärta stannar nästan. Jag är som vanligt beredd att åka när som helst. Bara jag får ett klartecken. O det är säkerligen det som är felet. Att jag är så tillgänglig gör mig skrämmande plågande och alldeles fel helt enkelt.

Vad är det som är så unikt? Jag känner mig så otroligt kvinnlig i hans sällskap. Feminin. Han må vara brutalt ärlig och säger exakt vade han tycker till mig...men det är rak kommunikation...jag kan inte tycka illa om det även om jag får skrämselhicka. Nackdelen är att jag så otroligt gärna vill anpassa mig så han tycker om mig. Inte vara för jobbig, krävande eller något annat som är icke önskvärt. Behöver han fria band så behöver han väl det...den taskiga sidan av myntet är att jag behöver lite kärlek, tid och uppskattning... Jag försöker vara stark...lossa banden så långt jag bara kan och vågar...men rädslan för att det betyder att de ska kapas är stor. När tiden går utan att man pratar...så blir man främlingar för varandra. I början pratade vi nästan vare dag..numera cirka 1 gång i veckan med några sporadiska fraser. Jag vet vad det betyder men det gör så vansinnigt ont att se smärtan i vitögat. Att inse att den man känner så starkt för inte vill ha det man vill ge. Jag funderar på när orden kommer. Jag väntar nästan på smärtan som det ser ut just nu. Håller den envist på halster i väntan på fällande dom. Alla drömmar jag från början hade...förhoppningar och längtan.....har suddats ut till vaccum. En känsloneutral balans. Inga drömmar får komma åt och dra i hjärtat. Leva i ögonblicksnuet. Aldrig drömma om kommande dagar eller helger. Inga promenader med handen i din...ingen soluppgång på stranden...inga nätter med het älskog eller tv-kvällar vid din sida. Det gör så ont att drömmen aldrig blir sann. Det var bäst att sluta drömma. Längtan efter dig finns dock kvar. I hjärtat. Vad ska jag göra med den Ez?

Det spelar ingen roll vilka jag träffar...1,2,3,4....snygga, söta ...trevliga..med tid o engagemang eller utan tid o engagemang...längtan finns kvar. Mmm o jag försöker träffa andra.. I värsta fall blir jag äcklad..annars oberörd. Det är lite smek medhårs för min själ....någon som har tid och vill vara med mig. Som säger jag är vacker och unik. Spännande. Jag vet dock att sa du jag vill ses NU... skulle jag handlöst bara gå eller slänga ut personen ifråga för möjligheten att se dig. Du säger jag får träffa o vara med andra...men jag vet inte vad det betyder. Att du unnar mig sällskapet eller att du inte bryr dig om mig och önskar jag hittar någon annan?

Jag är lite trött på att höra av mig...för hjärtat blöder varje gång jag inte får något svar. Jag inte är tillräckligt unik eller speciell för dig. Och mina krav dödar relationen. Att jag vill ha mer än vad du mäktar av från din kant. Jag driver kniven sakta genom min egen kropp med min längtan.

Jag gör allt jag kan för dig...inom mina händers makt. Vänner säger jag är en idiot som lägger ner så mkt tid på dig i din frånvaro. De hjälper dig för mig...för att de ser hur mkt JAG tycker om och längtar efter dig. Jag känner mig som en hjälplös idiot...en oattraktiv sådan...varför vill du inte ha mig mer än vad du gör just nu? Varför vill inte ödet mig bättre...?

Livet har många svåra frågor...en av dem är du. Vem är du? Kan du någonsin bli min?

Eller varför inte bara texten- Jag är en hora.

Det vore befriande, provocerande, underbart och stötande. Allt på samma gång och olik känsla för olika individer.

Jag har ibland en enorm lust att bryta gränser...göra sådant man inte borde göra. Stå upp när andra sitter.

Naturligtvis har prostitution inte direkt med HBT-frågorna att göra...men det som pride står för ....stolthet och frihet i sin sexualitet. Att få vara den man är och gå ut med det. Jag trivs...ser mig inte som förmer än andra, men tycker att jag har lika rätt att uttrycka min sexualitet och leverne som alla andra. Det är skönt att få vara fri.

Det är självklart svårt att göra en sådan grej-med tanke på att det kanske fotas och hamnar i fel sammanhang- i en krets som inte är redo och som jag är beroende av. Samtidigt skulle jag få en enorm kick av det. Precis som jag får av det förbjudna och annorlunda i att sälja sex. Man FÅR inte göra så enligt gängse normer. Människor är både nyfikna och fördomsfulla...och tyvärr bygger vårt arbete delvis på mytbildningen. Mystifieringen ger oss underlaget.

Jag funderar fortfarande...eller om jag kan göra någon variant på det...

Mmm...vilken dag....jag har kört hem från Göteborg...ja säg en cirkus 40 mil efter en dag med äventyr på Liseberg. Jag blev tvungen att ställa in min jobbhelg uppe i Stockholm, men jag tänkte försöka skjuta den till nästa då Pridefestivalen ändå äger rum. Se tåget och gå på kinkyfest med en massa polare sen som kommer från hela Sverige. O nej, alla är inte homo... :P

Det blev en tur med Balder, Kållerado, Flume ride, Pandavision nångonting och spökhotellet gasten som var helt underbart inrett...jag önskade att jag hade vågat titta mer. Men jag var upptagen med att vara rädd och skrika. Balder var helt galet bra. Feta sug i magen gång på gång. Men denna lördag på Liseberg var överlag vansinnig. Mycket folk på semester samt lönehelg. Kötiderna var uppemot 40 minuter till attraktionerna så det var lite ohållbart. En fantastisk upplevelse dock som jag gärna skulle vilja göra mer grundligt när det är mindre med folk på plats så man får lite fart på åkandet och således även tid för lotter och annat mysigt skräp.

På vägen hem stannande jag en timma till låns hos Ez. Cirka 50 minuters stulen tid av livet. Med tanke på att vi nog inte setts sedan typ maj blev känslorna otroligt stora från min sida. Jag blev först lite nervös och osäker...sen kastade vi oss över varandra som förutspått... Jag började nästan grina där för att hjärtat blir så påverkat. Ja inte av hjärtsjukdom utan av känslor då... Det är lite jobbigt att ses så när man känner minuterna ticka som till låns. Underbart är kort sa någon....men problemet är att känslan av lättnad, glädje, saknad, lycka, osäkerhet, nyfikenhet osv osv blandas upp till en enda smörja som blev skitstor. En stor klump i halsen och tårar i ögonfransarna. Ez hmm...tycker väl det blir jobbigt när jag är sån..för jag blir liksom djup osh svår- när man vill ha något lättsamt och glatt... Positivt att man äntligen kan ses. Han nämnde något om att han la på en mask...av lättsamhet typ..o menade att jag med mitt jobb borde ha lätt att göra likadan och typ bara dra upp mungiporna.

Riktigt så funkar jag ju inte...speciellt inte när det känns som jag blir överkörd av en lastbil av känslor. En stor del av den baserades i nuläget även på orimligheten---är det sant..möjligt..här och nu? På riktigt...tiden är kort...vad ska man prioritera? Kramas...kyssas...älska....prata..titta...? Om jag blundar kanske jag missar något viktigt som det dröjer innan jag får se igen...njuta...då blundar jag ofta...påminna...jag vill se, titta och spara...bära kvar inom mig för de långa tider man inte ses. Skratta är viktigt ihop..leka, busa och bara vara....svårt o hinna med. Lite panikkänslor. Klockan går väldigt fort när man har bråttom och trevligt. Först på slutet lyckades jag mata undan en del av panikkänslorna som for över mig till förmån för ett blekt leende.. Herregud jag förstår ju om killen inte tycker man är så het när man ser ut som man sålt smöret o tappat pengarna när man ses. Idag såg jag dessutom helt galen ut som var ute igår...liseberg idag o kört så långt innan...inte så himla fräsch o snygg precis...om man nånsin är då . :)

Jag är ledsen Ez att allt blev så himla stort....som jag sa till dig...mina känslor tar minst 20 minuter att börja kontrollera...sex privat kan även väcka otroligt starka känslor då man typ är lite kär...som ni redan förstått.. o ja Ez med... *sucka* Så jag blev i en känslomässig storm. Jag sa...med mitt känsloliv är en timma på två månader inte en rättvis chans för mig att stråla i. Jag är glad inombords...jävligt tacksam...men har svårt att plocka upp det som den högsta känslan där exakt i nuet där tiden känns som en raket som man ska försöka fånga med bara händerna, dvs omöjligt. Sannolikt blir det här något bättre med tiden...om vi vill det och vill fortsätta ses.

Jag sa kanske det dumma....att jag blir så tråkig med en massa känslosvall för att jag uppriktigt bryr mig om allt som händer mellan oss. Varje sekund. Varje känsla. Hade jag inte brytt mig hade jag iof kanske inte ens varit där idag efter så lång tid...jag brukar släppa saker som inte betyder något särskilt inom en viss tid som har passerat lite. Jag har naturligtvis försökt skita i o trycka bort det. Jag har dejtat andra...still do, men jag vet att för Ez släpper jag allt jag har i händerna-so insane. Det kvarstående problemet i vår relation är ju naturligtvis bristen på live-tid. För att lära känna varandra. Nu när vi ses övertar passionen det mesta fort och hett...och efteråt så står jag ställd och undrar VEM jag känner så mycket för...och varför. Man kan ju bli skraj för mindre. Vad bygger känslan på? Den slår ur luften i hela mig...jag försöker flämtande finna ord eller skratt att dela...men chocken av närvaron är fortfarande så stor.

En retsticka är han...o han vill gärna avdramatisera denna uppbyggda känsla som kan bli svår att leva upp till osv. Det är skönt....men såklart jag vet inte om det rår på djupet eller skrapar på ytan.

Men överlag tror jag att jag har blivit bättre på att hantera vår vardag så som den ser ut. Jag blir inte så ledsen..försöker bara strukturera om i huvudet eventuella, oftast numera, obefintliga planer. En liten nackdel är kanske att man inte drömmer så mycket heller...vilket kan vara trevlig inspiration och näring för en relation. Jag har landat mer på jorden...fast att ses är ju som o bli ivägsänd till himlen igen. *skratt* Jag resonerar...så länge han känns speciell är han värd att fundera över och att träffa när det går...den dag han inte bekommer mig har känslan dött....och då behöver man inte varandra längre. En klar nackdel överlag är att jag tror att känslan som övermannar mig omkring Ez är starkare från min sida än hans-nästan som att bli sjuk eller i trance. Det planar säkert ut om man umgås mer till en mer vettig och saklig nivå.. Fast man kan ju inte begära att man ska förvrida huvudet på folk precis..

Jag borde kanske sova...o begrunda huruvida det är bra Ez läser det här eller ej...svårt...jag är så öppen man kan bli...men det kan skrämma den bästa.

*kram*  / Patricia

Livet var ganska bekvämt på den tiden jag var tillsammans med en riktig tekniknörd...Superexxet tex.

Han hade stenkoll på datorer, kameror, tv, ljud osv osv...ja det har alla mina seriösa killar haft. De har även stått för själva hanteringen av dessa maskiner i form av installation och underhåll. Jag har aldrig behövt bekymra mitt söta lilla huvud om jag inte velat. Mycket av det praktiska kan jag ofta reda ut själv...men för vissa grejer krävs det faktiskt en del kunskap och intresse.

Jag har sedan en tid tillbaka drömt om både ny laptop och hemmabiosystem. Antagligen inte med projektor utan med en minimum 32 tums flatscreen. De tekniska specifikationerna för att få alla prylar att passa ihop är dock en hyfsad gåta för mig. Datorn ska väl helst förses med ett tv-out kort....så man kan se på foton. :) Just det BARA foton..haha.

Jag pluggar ändå en teknisk utbildning på hög nivå...men jag är inte så tekniknördig att jag kan speciellt mkt specifikationer på olika maskiner deras synkronisering med varandra och skillnaderna mellan olika fabrikat osv. Det var bekvämt att ha pojkvän.

Jag tycker ju inte om att köpa grisen i säcken och inte riktigt veta vad jag får. Som med laptop vet jag nu at jag vill ha en klockfrekvens på minst 1,8 GHz, ram-minne på minst 1 GB samt en hårddisk på minst 40 GB. Brännare och ett grafikkort med cirka en halv GBs intern prestanda är ju i princip självklart. Att köpa begagnat ska ju vara ekonomiskt...men man kan ju bli såååå lurad..så oavsett om jag har råd eller ej avvaktar jag... Batteritiden har många svårt att uppge och huruvida maskinen är tystgående, sval osv...saker som jag tycker borde vara prioriterade..

Många gånger tycker jag det är svårt att unna sig tekniska prylar i tiotusenkronorsklassen. Det ÄR mycket pengar. BEHÖVER man dem verkligen eller är det någon form av ...öhh...fittförlängare? Förträngare?

Som att ha schysst ljud när man ser på film...för o inte tala om bild.. Jag har en vanlig 28 tums tv. Jag hör vad som låter o ser vad gubbarna gör, nåja med glasögon... VARFÖR ska man ha feta ljudkanaler så soffan vibrerar och grannarna hoppar i sina sängar? Jo för det är en häftig och kittlande känsla i magen. Jag blir alltid imponerad av killar med dessa typer av grejer...men helst i hemlighet vill jag ha dem alldeles själv..

Detta gäller även för häftiga bilar. Jag dejtade en gång en man från match.com med en minst sagt häftig röd liten sportbil. Okej gubben var uråldrig..men jag stannade hela kvällen i väntan på ögonblicket då jag fick beundra hans v8 under motorhuven. Så fucking vacker. Men så fort mannen la sina ålderstigna händer på mina axlar för en rendevouz...drog jag mig bakåt och sa att det nog inte kommer att fungera. Jag hade ju redan sett det bästa han hade att erbjuda...

Så jag är svag för tekniska prylar av olika slag...

Jag hade en kund som kör lastbil. Fatta vilken monstermaskin de kan vara. Så häftiga! Jag vet inte om han uppskattade min närgångna studie av lastbilen och alla tusen frågor när han betalat mig för att knulla...men sådan är jag. Jag älskar teknik och maskiner...

Jag vill ha fler...större och bättre... visa mig allt ni har :)

 

Det där är en grej som jag börjar bli lite trött på. Anklagelserna om att jag är falsk haglar.

Jag blir anklagad för att antagligen vara man. Jag finns inte. Jag jobbar inte med sex på riktigt. Jag är ingen hora. Om jag är en hora så är jag en hora som mår dåligt. Mår jag inte dåligt, så gör jag det fast jag inte vet om det. Jag ska tydligen tycka det är okej för unga tjejer att börja sälja sina kroppar. Detta har jag tydligt dementerat tidigare och framhärdat att detta ÄR ett arbete med psykologiska beröringspunkter jag inte tycker man ska chansa på.  Det har tom framkommit att det skulle vara möjligt att jag har en hallick som tar delar av min inkomst osv. Att detta skulle vara ett vanligt fenomen liksom. Jag ska inte säga det inte finns killar som har försökt bli någon slags beskyddare, men jag har alltid tackat nej med hänvisningen-> så vad tusan ska du ha betalt för när det är jag som gör jobbet i sovrummet? Vad ska du göra om killen drar kniv, misshandlar mig osv när vi blivit ensamma? OM kunden blir hotad i efterhand har jag ändå inte vunnit något på mitt beskydd som polisen inte redan erbjuder. Jag tror inte på egen rättsskipning till skillnad från många andra.

Jag har ingen aning om vad en hallick skulle ta. Jag har aldrig haft någon och ingen av de tjejer jag känner till heller. I den frivilliga delen av prostitutionen är det ett begrepp, en roll, som inte finns.

Jag håller med en del läsare om att den manliga prostitutionen på något sätt inte finns eller erkänns. Dessa män är tydligen inga offer ens enligt lagtexten som enbart vänder sig till att beskydda kvinnorna. (Sexköplagen.)

Jag kan nämna ett antal fristående och frivilligt arbetande män som jobbar som eskorter: EskortDaniel i Stockholm, Pierreescort i Stockholm, Kent i Göteborg, Nisse i Jönköping, Robertino i Stockholm osv. Alla dessa män är vuxna och medvetna personer som gjort sina val att arbeta med detta under lite olika former och ibland sällskap med sina fruar. Här har vi inte ens börjat prata om alla de småkillar mellan 16-25 som säljer sig till män unde rmindre organiserade former. En del av branschen som jag uppriktigt inte känner till så mycket om. En del där killarna oftast vänder sig mot andra män. Det gör naturligtvis en del av de etablerade eskorterna med....men dessa unga killar är de enda som omnämns i debatten i media- inte de fristående och helt vuxna männen som VÄLJER detta utan yttre eller inre tvång. O jag vet...för två av dessa ovanstående uppräknade män står mig otroligt nära.

Men varför skulle inte kvinnor ha lika stor frihet som männen att köpa sig lite kravlöst sällskap där de själva får vara helt i fokus för den andre personen en stund? Klart det finns en marknad. Man pratar bara inte om det då kvinnor oftast är tre gånger så diskreta som männen och sällan skryter om sina erövringar då det är socialt HELT oacceptabelt att köpa sig sällskap som kvinna. De flesta kvinnor kan få detta i princip vilken bar som helst...men oftast är det ett jonglerande med grisen i säcken. Karlarna är oftast fulla och söker sin egen erövring- vilket inte är speciellt attraktivt. Dessutom kan man ha man och barn och ett rätt kasst sexliv hemma...då är valet på en man mellan 20-30 med snygg kropp, trevlig personlighet och mycket goda social skills och moves i sängen ett utmärkt diskret alternativ. Naturligtvis är detta i princip enbart ett fenomen som existerar i större städer där kvinnor är mer frigjorda. Fördelen är att man inte spräcker familj och barn - men samtidigt får sina personliga behov uppfyllda. Kanske sexfantasier som man inte vågar leva ut med sin partner. Det är ganska vanligt att kvinnor längtar efter att få vara lite dirty...underkasta sig en lätt dominant man och få vara lite lagom slampiga en stund. Naturligtvis är inte detta den enda fantasien. Men dessa själviska stunder är och kan vara väldigt svårt även för kvinnor att finna. Någon som verkligen lyssnar på alla deras behov och tankar. En riktig samtalspartner som inte är en del av den snurrande vardagen utan står helt utanför. Det jag främst vill belysa är faktiskt att den manliga prostitutionen också finns- men den ojar man sig inte så mycket över. Att fullvuxna män skulle vara någon form av offer om de tar ett par tusen för att sällskapa och knulla av en brud är det ingen som ids säga. Många skulle nog mer framhålla de är otroligt lyckosamma som lyckas knulla och samtidigt få betalt.

Hur som helst- att jag inte skulle finnas på riktigt är rent löjeväckande. Jag är otroligt lätt att hitta i ett tjugotal olika escortsammanhang med en enkel sökning på nätet. OM detta skulle vara falskt....så har jag redan erbjudit eldstjälarna i debatten om att jag säkerligen är man....att ringa upp mig och höra jag är en kvinna. Men säkerligen är jag en man som lurat min välmenande syster att svara i sådana fall? Helt vansinnigt befängt. Tråkigt nog är det dock de som här via aftonbladet tom gått så långt att de letat fram mina personliga telefonnummer och identitet....för att typ göra livet surt för mig. Detta är naturligvis inget jag önskar eller längtar efter bara för att bevisa för några individer att jag faktiskt är en levande person. Vill ni ha ett finger i brevlådan liksom? Den som söker han finner oftast. Oftast långt mer än vad man som liten individ debatterandes på nätet kan inse eller förstå.

Jag kan även tillägga att jag haft personlig telefonkontakt med medarbetare på aftonbladet vid ett flertal tillfällen som säkerligen kan intyga att jag åtminstone är kvinna. En av dem har jag även träffat på riktigt. Jag har även figurerat i Tv3s sändningar under det senaste året...

Jag vill höra er säga att ni käkar upp er halmhatt om jag är kvinna.....och sedan glatt gör det när jag överbevisar er med en liveträff...ger ni mig då fem kronor ska ni få se bara bröst..så har vi bevisat jag säljer sexuella tjänster... Självklart enbart för symbolikens skull.

Gud vad jag blir trött...

 

Edit: Om någon får för sig att påtala att jag försöker sälja tjänster genom mitt sista utbrott...så är det naturligtvis mest en tankevurpa..vilket jag hoppas ni förstår. Kan även tillägga att posering är fullt lagligt att köpa - det är beröringen eller den sexuella tillfredställelsen av någon som är olaglig. Så det inte blir en massa onödigt ståhej...men jag vet faktiskt inte hur man bevisar för främlingar att man finns.

 

Jag vill tacka er alla för att ni får mig att trivas på mitt arbete med er omtanke, vänlighet och förmåga att visa respekt för både min person och tid.

Jag har nog aldrig trivts så fantastiskt bra med mitt arbete som jag gör idag. Detta är mycket tack vare er.

I den tid som finns nu står jag stark och klar över hur jag utför mina tjänster och var jag är omutbar. Det känns tryggt.

Vill understryka att jag uppskattar såväl alla de enstaka träffar som jag får samt särskilt de som valt att träffa mig flera gånger och över längre perioder. De underbara kvällar av spännande upphetsning och småfniss jag fått dela på svensexor och andra högtider i egenskap av strippa.

Alla de personliga möten som sker, visserligen under diskretion med med stor öppenhet och hjärta. Jag känner att många av er verkligen börjar bli vänner eller åtminstone bekanta. Jag värdesätter varje kontakt och ser visserligen våra möten som arbete, utbyte av tjänster. Men även som möjlighet att knyta kontakter inför ett långt och spännande liv såväl i branschen som utanför.

Som kvinna är jag idag starkare och dessutom mer trovärdig i min sexualitet. Vågar ta för mig och dra gränser. Alla de komplimanger man fått motta stärker självförtroendet och gör mig nog till en mer trygg person.

Varje möte ger alltid en kick av energi och lust till livet. Ibland finns det lite smolk i bägaren- men alltid kommer det nytt guld. Jag tror på att varaktighet och kontinuitet vinner i längden. Jag är inte snyggast, smartast, sexigast, bäst i sängen, roligast eller vackrast. Men jag är ofta tillgänglig och alltid mig själv. För det mesta resonabel och social. Ibland känner man av konkurrensen...och attraktion till kunder man ännu aldrig fått äran att möta. I det långa loppet går dock känslan alltid plus.

Många nya vänner inom de arbetande tjejerna och killarna har det också blivit. Människor som är öppensinnade och roliga och som jag aldrig mött i ett annat livsval. Ni är oerhört värdefulla- både i medgångar och motgångar.

Fortsätt vara så trevliga, artiga och omtänksamma som ni brukar så kommer jag stanna med er i alla de tre år jag föresatt mig.

You complete me...one way or another...

1: Vara generös

2: Dansa improviserad dans

3: Tro på människors förmåga

4: Vara öppen och ärlig

5: Att älska

6: Se lösningar och möjligheter där andra ser problem

7: Att organisera

8: Oralsex

9: Enskilda samtal

10: Att trygga tillvaron-ta hand om ekonomin

11: Ta tag i saker- när det behövs

12: Värna om de mina

13: Hålla tal inför andra

14: Planera

15: Ha åsikter-korrekta eller ej

16: Vara modig

17: Låta min nyfikenhet få uttryck

18: Dela med mig av mitt inre

19: Hålla mycket olika saker igång samtidigt

20: Få personer att känna sig avslappnade

21: Bjuda på mig själv för att spräcka dödlägen

22: Hålla huvudet kallt i kriser

23: Ge komplimanger

24: Vara romantisk

25: Drömma

Jag avslutade under semestern en rekommenderad bok från en av mina bloggläsare som heter Elva Minuter. Boken är skriven av Paulo Coelho och är i princip en verklighetsbaserad roman av en författare som normalt sett inte skriver om sex eller kärlek direkt såvitt jag förstått. Upplevelsen är alltså inte självupplevd utan bygger på intervjuer och faktastudier.

Historien bygger kring en ung vacker brasilianska som genom omständigheter börjar sälja sig som prostituerad i Schweiz. Slutligen gör hon valet att sluta. Hon finner även den stora kärleken. Hennes emotionella känsloläge svänger mellan styrka, villrådighet, avsky, kategorisering, roller och slutligen tron på att det förstör kärleken i princip att ge av sin kropp för pengar. Att det fina försvinner. Hon hatar det hon gör och det får hennes väsen att tro att allt kan köpas för pengar. Att gränserna mellan hennes arbete och privatliv blir tunna och oerhört sköra. Å andra sidan verkar hon även i storyn ha inlett privata kärleksaffärer med just män som även valt att vara hennes kunder. Hennes mål med det hela vara att spara ihop pengar till ett visst ändamål. Hon slutar tvärt sedan i tron på det evighetslånga fängelset skulle skapas om hon inte slutade i tid. Att beroendet av pengarna skulle bli för stort så hon aldrig skulle kunna ge upp det. Själva säljandet sker under mycket strikta former. Hon finns på en bar. Kunden köper drinkar, de dansar, de går iväg och hon jobbar. Tebax till baren och så om igen om det inte är sk VIP kunder som bokar helkvällar, dvs motsvarande tre andra kunder på en kväll. Rutin på högform.

Klart boken fick mig att fundera lite...mkt är gemensamt...men mkt annat skiljer sig åt. Hon delar in kunderna i tre kategorier:  terminator, pretty woman och gudfader typerna. De första berusade och väldigt fokuserade på att komma till akten direkt. De andra goda snälla och rara men krävande genom sin osäkerhet i sovrummet och slutligen gudfadrara som betraktar kvinnans kropp och väsen som den vara och tid de köpt. Artiga men mkt medvetena om gränserna. Jag själv betraktar dem nog inte alls i kategorier alternativt i många många fler. Sexköp på vårt vis känns så mycket mer komplext än vad som beskrivs i boken.

Hon beskriver även sina roller som den förstående modern och tex den oskuldsfulla flickan gentemot kunderna. Roller som jag kan förstå men inte helt införliva mitt arbete efter. I relationer till alla människor tar vi på oss roller. Kanske blir de tydligare vid tillfälliga möten. En del hävdar att min avsaknad av roll och föreställelse i mitt arbete kommer att leda till att jag kommer må mycket dåligt en dag om jag inte gör det nu. Att denna typ av distansering skulle göra förutsättningen att skilja på arbete och privatliv större. Jag håller inte med. Att uppsöka en roll som är något annat än sig själv borde i mina ögon vara mer traumatiserande i det långa loppet.

Denna kvinna blir köpt av sin älskare som hon sedan väljer att leva sitt liv med. Detta är jag mycket skeptisk mot. Jag tror det är en osund inledning på en relation mellan två människor där kvinnan ska sluta se mannen som en del av hennes arbete. Kanske jag målar fan på väggen. Det mesta går att lösa om man vill.

Det är mycket otroligt fina ord i boken och fraseringar som fångar både hjärta och öga. Däremot skulle jag se upp med att ta dem alla för sanningar även om de lindar sig lite kring hjärtat. En duktig retoriker kan få människor att gå i döden för dennes ords skull. Ord kan vara mycket kraftfulla och påverka människor oerhört starkt. Att de smyger in ens omedvetena jag och gör åsiktsbanken osäker.

Det som färgar mig mest i slutet är att hennes avsky för det hon gör är så stark. Periodvis kan jag nog ha upplevt antipati. Men detta mest pga enskilda händelser och inte företeelsen som sådan. Det var fel för henne hur som helst. Det får man respektera att hon kände. Jag måste ju å andra sidan int ekänna likadant. Jag trivs rätt bra. Upplever ingen hets eller att jag blir jagad av pengar eller män.

Klart funderinagr dyker upp på om allt kan köpas för pengar som karaktären beskriver. Och ja....väldigt mycket kan faktiskt köpas för pengar. Undantagen är äkta kärlek och hälsa. Sedan är det mest en fråga om prislappen. Priset måste man dock bestämma själv. Mycket svåra frågor- men det är sällan man utsätts för sådana extrema frestelser där moral och hjärta går i klinch med en ekonomisk ersättning. Få människor är ändå beredda att betala vad som helst såvitt jag vet för en specifik upplevelse. En otroligt smal kundgrupp.

Det som fascinerade mig lite är de giftermålsanbud som hon beksrivs fått mottaga...män som kanske vill rädda henne eller ha henne för sig själva. Jag har väl fått något själv...men tagit det som otroligt oseriöst i praktiken. Däremot fått lite vanliga jobberbjudanden och hjälp med en del praktiska saker i livet som inte har med sex att göra.

Nåja..boken väckte lite funderingar...men ändrade inte min grundsyn.

Usch...energinivån är på botten. Förkyld som bara den. Klassiska svullnaden i halsen..onda i halsen, hostan, trycket över bröstet, smärtan i öronen och tjockheten i näsan. Toppat med led eller muskelvärk i omgångar. Greit.

Ensamhet förstärks sannerligen av sjukdom. Antingen ignorerar de som vill ha något av en att man är sjuk och bara vill köra på- eller så känns världen väldigt tunn på vänner eller kära som ringer o frågar hur det är eller bistår med lite glass eller någon måltid. Jag är glad över att jag inte fått exakt samma som HotChili, som jag bor och lever med. Hon har haft frossa hela nätterna. Tyvärr orkar vi väl inte riktigt ta hand om varandra utan försöker klara oss var och en.

Haha...detta är hemskt..jag orkar knappt skriva.

Nåja....skiter sig det här med Ez finns det i alla fall två kort som jag ska efterforska. HotGuy i Göteborg och Sweety i Stockholm. Haha den senare kanske jag får döpa om här sen. Stackars karl.. Det känns lite naivt och tro att lovestorien med Ez håller på att leda någonstans. På många vis hade han varit perfekt. Han äger lugnet, ömheten ...omtanken och kroppen som jag drömmer om. Vi delar rätt mkt mentalt sett. Men jag börjar känna att jag tappar både sexappeal och självförtroende på att smäkta efter en man som ignorerar mig eller glömmer bort mig. Kanske är jag värd bättre.

Jag hade önskat en höst där vi gav relationen en chans att slutligen utvecklas. Men utan några som helst ord om framtiden eller försök att träffas känner jag mig mest som en åsna. En ensam och korkad sådan. Kanske vi möttes vid fel tid...men jag behöver några former av tidsramar...kan jag hoppas på morgondagen eller kommande år? Jag är inte typen som lojalt tycker om att sitta ensam och tycka synd om mig själv. Jag vill leva livet nu. Men har jag hjärtat på ett ställe känns det tomt att dejta andra- så är det ju. Även om man kan tvinga sig själv.

Han har aldrig bett mig avstå från att träffa andra...inte önskat jag ska vänta på honom. Det är jag som bygger luftslott. Ez är ju inte den siste mannen på jorden och jag borde sluta bete mig som att han är den enda som räknas. Det finns massor av fina killar som kan tänka sig att dejta. Bara o gå ut genom dörren. It's probably time. Får Ez mer lust sen är ju inte allt kört för det...men jag måste släppa taget. Sluta hoppas.

Jag är trött. Det går inte att ensam och i motvind vårda lågan av lust och spirande kärlek.

Det är lite skrämmande att min blogg..som jag började kanske i maj...haft fler individuella besökare vid detta laget än min hemsida som jag startade upp vid årskiftet. Snart sprängs 40 000 vallen...svårt att säga om det är lite eller mycket. Men det borde betyda några hundra besökare per dag. Jag önskar lite fler ville skriva lite kommentarer...jag blir jätteglad när det finns nya...även om man inte alltid hinner svara på alla funderingar eller frågor.

Min blogg får mig i alla fall att känna mig en aning mer betydelsefull. Att min erfarenhet kommer till någon nytta här i världen. Jag vill bidra till upplysning och kunskap.

På min hemort har jag fått en uppsving av bokningar efter semestern på något märkligt vis så jag haft arbete eller förfrågning om sådan varje dag...helt otroligt. Det är skönt när man är efterfrågad...helst rejält så man har möjligheten att välja lite mer noggrannt vilka jobb man ska ge sig ut på.

Tröttheten smyger sig dock på då jag börjar mitt vanliga feriearbete 07 varje morgon. Ez är tyst som muren för tillfället...jag söker honom cirka två gånger per dag men det är som att skrika i vinden. Det når visst inte fram bakom hans skal....av plikter eller vilja/trötthet. Jag saknar honom....och förösker låta bli att tvivla när han blir såhär tyst....men jag är inte mer än människa. Problemet är väl alltid att om man får lillfingret vill man ha hela handen. Att återgå till ickevarandet i perioder är således tungt. Jag försöker anpassa mig. Jag intalar mig att det inte hänt oss eller honom eller hans familj något speciellt bara för att det blir tyst. Jag funderar på om det är fel på mig som känner och undrar lite som jag gör eller han som inte prioriterar mig tillräckligt helt enkelt. Just nu kräver jag inte så mkt tror jag...men ett sms varannan dag typ hade suttit rätt okej...kanske det är för mkt det med...

Jag behöver en kram...

1: Jag är en känslomänniska och har nära till både skratt och gråt.
2: I två omgångar har jag lidit av depressioner. Jag har således haft totalt 3 psykologer och en psykiater som arbetat med mig.
3: Jag har försökt skada mig själv allvarligt två gånger med hjälp av mediciner såsom lugnande, sömnmedel och antidepressiva. Ingen ur min familj har då besökt mig på sjukhuset.
4: Jag har levt med en mytoman i 13 år.
5: I tonåren såg jag min mamma panta sina smycken för att få mat på bordet och för att ge min pojkväns syster en studentpresent.
6: Jag har haft två seriösa förhållanden. Ett på cirka 4 år och ett på 7 månader. Den senare personen var jag även rekordförlovad med i tre månader. Ett misstag.
7: I rätten har jag blivit dömd för medhjälp till försäkringsbedrägeri till villkorlig dom i två år. Idag är den över. Jag är lättad för jag har skämts som en hund.
8: Jag har läst juridik i cirka två år och arbetat som lärare för barn med särskilda behov.
9: En tid funderade jag på att studera till lärare uppe vid Gävle Högskola. Där skrev jag en kort berättelse som gjorde djupt intryck på gruppen jag satt i. Det är upphovet till att jag bloggar och vill skriva en bok.
10: Man har konstaterat att jag inte lider av någon psykisk störning. Däremot av ett flertal borderlinedrag som förstärks i sin karaktär av stress.
11: Jag lider av en kronisk stressutlöst tarmsjukdom. Colon irritabile. Numera är det rätt okej.
12: Jag har genomgått en mycket stor operation som liten. Jag var sjuk i flera år. Utan detta hade jag inte funnits idag. Tack gud.
13: Jag tror på det övernaturliga och på något mer än bara oss. Kanske man kan kalla det gud. Jag tror mest för att jag behöver tilltro till att livet är meningsfullt.
14: Jag vill gifta mig i en kyrka. Något annat är nästan otänkbart.
15: Jag har aldrig testat droger eller rökt en cigarett.
16: Min pappas bästa gåva till mig är mitt körkort.
17: Jag är ett sk skilsmässobarn, dubbla familjer. Inga hela syskon men flera halva.
18: Ärlighet är så viktigt för mig att jag mår dåligt av att inte tala sanning eller undanhålla information.
19: Jag är mycket svår att få kontakt med om jag är koncentrerad i tex läsning.
20: Jag älskar frihet att göra som jag vill. Egensinnig.
21: Min bästa barndomsvän var mitt mjukisdjur snobben som det finns en lång story till.
22: Jag tror aldrig på att jag är älskad - på riktigt.
23: Jag har under min uppväxt alltid varit en bror duktig typ. Flitig i skolan, elevrådsordförande och kallad hysch hysch av kamrater för jag alltid ville tysta dem i klassrummet.
24: Betyg grundskola: 4,94 Betyg gymnasie: 18,6 Motivationen avtog när jag visste jag skulle komma in på det jag ville.
25: Drömmer om att få se och uppleva USA
26: Är en kattmänniska. Men börjar gilla hundar mer och mer.
27: Är rädd för tvestjärtar, silverfisk, mörkt vatten, strömmande vatten och det som finns i och alger.
28: Jag har svårt att be även mina närmaste om hjälp.
29: Var bortskämd med de medel som fanns när jag var liten.
30: Jag drömmer ibland om den perfekta kroppen eller talangen. Att få vara unik och speciell osv.
31: Är naivistisk i min tilltro till människor. Har ofta därmed blivit besviken. Är dock ibland mer cynisk.
32: Har blivit bedragen och kännt mig otroligt bortvald.
33: Är lite hemligt svartsjuk. Känslan bygger mest på osäkerhet.
34: Jag är en godisråtta. Jag tycker om choklad, colasmaken  och gelé och
skummisar.
35: Mer eller mindre coca-cola beroende. Dricker dock ej kaffe.
36: Jag älskar beröring såsom massage och strykningar tex över kropp och ansikte. Fyller mitt närhetsbehov.
37: Strävade efter perfektion men blev ständigt besviken på att misslyckas..numera är kravbilden formellt sänkt-dock kanske inte i hjärtat.
38: Jag fuskade en gång i ett lotteri på mellanstadiet och fick så dåligt samvete det förföljt mig länge och gjort jag inte vill göra sånt mer. Tanken kan dock hägra. Stal även bokmärken från en kompis som jag sedan smugglade tillbaka.
39: Jag har slagit två män som jag minns. Min fästman och en främling. Jag känner mig då som världens sämsta människa som inte klarat att kommunicera på ett bättre vis. Att slå är aldrig rätt- även om man som vid ena
tillfället blev spottad i ansiktet.
40: Längtar efter kärleken som man inte ska jaga.
41: Är vattuman och apa i det kinesiska horoskopet. Karaktärsdragen stämmer bra.
42: Somnar ogärna efter mitt sängsällskap. Vill alltid lägga mig ihop, även om den andre sedan går upp en sväng igen.
43: Vänskap är inte för mig hur ofta man ses, utan hur väl man förstår varandra när man väl gör det.
44: När jag är som mest inåtvänd och mår dåligt så upplever jag tillvaron som att jag sitter i en glasbubbla likt guldfisken eller astronautens hjälm. Jag hör inte riktigt vad som sker utanför men de hör heller inte mig...eller ser mig för den delen.
45: Jag spelar inte speciellt mycket. Tar en trisslott ibland. Bara utifall att. Ödet funkar dock inte så.
46: Tycker om att kramas mer än jag vill erkänna..reserverad kroppsframtoning men vill gärna ha mer.
47: Älska mig mest när jag förtjänar det minst, för då behöver jag det bäst.
48: Mitt motto: Allting är relativt.
49: När jag var yngre tyckte jag om att måla och teckna.
50: Jag är en hemskt osportig person. Jag identifierar mig inte alls med kroppsliga aktiviteter..nåja utanför sovrummet.
51: Ser allra helst action eller komedifilm om jag får välja.
52: Läser romantisk sliskig litteratur utan litterär verkshöjd. Finner det avkopplande och ett sätt att drömma sig bort. Förstör säkerligen chansen
till en normal relation med en man. *lol*
53: Brukar bli omnämnd för min ambitiösa natur.
54: Har periodvis haft svårt att lyssna till andra människors åsikter och behov. Vill gärna ha rätt.
55: Tycker det är kul med tv-spel i form av äventyr eller typer av gåtlösning. Gärna ihop med en vän.
56: Drogs en period till lajvande. Detta speciellt som vampyr. Funderar på att leka på medeltidsveckan nån gång.
57: Ibland kan jag säga elaka och sårande saker som jag absolut inte kan ta tillbaka i ögonblicket...även fast jag HÖR hur illa det låter. Jag kryper dock gärna till korset en stund senare.
58: Jag lider av att jag har lätt att börja gråta...för det bara svämmar över och jag kan inte få stopp på tårarna hur ologiska de än må vara.
59: Det är en skön känsla när någon annan tvättar och borstar mitt hår.
60: Jag kan längta efter att få bli lite omhändertagen. Slippa bry mig och bara få vara...andas utan ansvar en sekund.
61: Tyckte relationer var enklare att förstå sig på på den tiden man kunde fråga chans på varandra. Antingen så är man ok eller så är man inte ok. Inga tvetydigheter eller onödiga funderingar.
62: Är nog lite bisexuell men inte biemotionell.
63: Får ont i bröstet ibland av att dricka alkohol, är därmed sparsam. Förklaringen kan vara en brist på en nedbrytande enzym i levern.
64: Jag avskyr att kräkas. På andra plats kommer kass mage åt andra hållet.
65: Har lite problem med reumatism- men hoppas det dröjer tills det blir mer kännbart.
66: Är rädd för döden och att den ska sluta livet alldeles för tidigt för min vilja.
67: En mardröm är att mitt hem brinner ner, då mitt hem är min borg och ger mig trygghet- så undrar jag vad som finns utan det.
68: Är extremt dålig på att packa. Stort och tungt blir det.
69: Min favoritårstid är hösten med sina vackra färger, klara luft och ibland regn och blåst som ger mig ursäkten att mysa och tända ljus efter lite rusk.
70: Jag älskar julen, förväntningarna, utsmyckningarna och alla ljusen som sprider sig i mörkret. Julmarknader och liknande är jag såld på.
71: Pengar är lätta att konsumera upp. Oftast njuter jag helhjärtat av det och att kunna ge.
72: Jag drömmer om lite besparingar så att min tillvaro känns tryggare.
73: Känner mig ofta grå och ointressant bredvid andra människor, även de gånger jag vet att jag inte är det.
74: Har en förmåga att bli kär upp till 4 ggr per år vid obesvarad kärlek.
75: Jag älskar enbart en handfull människor.
76: Håller medvetet en låg stressprofil på mitt liv så att jag inte ska bli sjuk igen.
77: Har inte haft mens på snart ett år.
78: Kan surfa in på bröllopstorget trots att mitt liv är långt ifrån någon form av bindning eller giftastankar. Singel som man är.
79: Jag kan skämmas för min udda familj. Ibland undrar jag om vissa grejer smittar på mig...eller tvärtom.
80: Rädslan för att ödet ska ta min lilla knappa familj från mig innan jag
är redo. Tex genom befintlig sjukdom.
81: Jag får komplimanger för mina bröst och ögon...och ibland håret.
82: Jag blir däremot hemskt ledsen när folk frågar om jag är gravid, då jag inte är det.
83: Tycker väldigt mycket om att sjunga. Bra på det  vet jag inte om jag är däremot.
84: Känner mig inte bekväm med att misslyckas eller vara svag.
85: Har genom sjukdom blivit osäker på min kapacitet som jag med ungdomens övermod aldrig innan betvivlat.
86: Livserfarenheten är ganska stor för min ålder. Ibland känner jag mig väldigt gammal i jämförelse med jämnåriga.
87: När jag var liten kallade mina bröder mig för skeleton- så tunn var jag.
88: Jag ramlade ofta ur sängen som barn och var en riktig tävlingsmänniska tillika dålig förlorare.
89: Ibland har jag svårt att se mig själv som förälder- det kanske kommer när storken gör besök.
90: Jag kan ta livet av alla sorters grönt- även kaktusar.
91: Jag tycker om att vara kär och uppvakta någon. Jag får passa mig för att bli kär i kärleken.
92: Är en synnerligen praktisk person på många vis och tycker om att pröva mina idéer direkt.
93: Lite rädd för det okända vågar jag inte släppa taget om det trygga o ge mig handlöst iväg på tågluff eller långa asiatiska resor.
94: Experimenterar gärna socialt men gillar inte extremsporter odyl.
95: Jag är rädd för att bara flyta med strömmen och simmar gärna motströms bara jag får vara unik och sticka ut lite.
96: En av mina svåraste tider i livet var den då jag fick koncentrations- och inlärningsproblem och inte kunde prestera som jag brukade.
97: Jag är ständigt lite rädd för att inte duga och att människor inte ska tycka om mig fast logiken säger att man inte kan bli det av alla så vill hjärtat gärna vara omtyckt.
98: Tycker det är läskigt att försöka skaffa nya kompisar och utsätta sig för att vara ny i en grupp. Jag gör detta ofta däremot-men är lika rädd varje gång.
99: Jag tror på kärleken ungefär lika hårt som jag betvivlar dess varaktighet.
100: Jag besitter ett yttre lugn och reservation som skyddar min kärna från intrång.

Ooj ojoj...hemma igen...en vansinnig festvecka i Visby. Mycket tid har tillbringats på Gutekällaren med en avstickare till Burmeister och lite häng på Tofta strand. Hur soft som helst. Och väldigt mycket rätt stroppiga människor som anser att det är status med helrör, backslick och tonårsbrudar. *skratt* Ja...man passar ju inte riktigt in i konceptet.

Många av dessa rikisar tycker dock att jag e dyr, uppenbarligen. Har mött de som kan sitta o snorta amfetamin i dagar- men tycker jag e dyr. Nåja, en god vän till dörrvakt sa mig sedan att det kostar typ 150-200 kr med amfetamin för en kväll och med det perspektivet kan jag ju förstå att jag är dyr. *ler snett* Jag kan nog dock inte förstå prioriteringen. Tyvärr är det jävligt svårt att höra i telefon om folk är drogpåverkade. Alkohol hör man ju hyfsat, men droger lyser först igenom när man ser personen. Tacka vet jag normala familjefäder...ursäkta att jag säger det..men unga arroganta människor som beter sig mer eller mindre som svin är det väl ingen som vill umgås med? Kundkretsen brats från stureplan är nog mycket tveksam om man verkligen vill ha. Maken till mer självupptagna människor får man visst leta efter... de verkar ha en smal utblick på världen. Rätta mig om jag har fel du där ute som känner dig förtalad å det grövsta av detta.. *ler snett* Kanske jag haft lite otur. Vad vet jag.

Pengar går iaf åt som smör i solsken under semestern..men i brist på trevligt manligt sällskap och uppvaktning får man ju ge de små presenterna till sig själv. Köpte framförallt ett fint halsband och armband i hamrat silver som minne av denna sommar. Mindre kul o komma hem till verkligheten med en bunt av räkningar... ajaj...men tja..man vet ju de ligger där och väntar..de är bara så otroligt realistiska och konkreta...tråkiga allvarsamma och en aning krävande. Så känner nog de flesta.

Ska om vardagarna hålla mig på hemorten under några veckor framöver...får se hur mkt resand ejag orkar på helgerna utöver mitt vanliga jobb. Det är nämligen dags att lägga upp en ny turnélista så kunderna vet var jag tar vägen. Man är lite slav under sitt arbete- även om det är väldigt fritt. Man ska leverera konkreta svar för att ge en god service. Det låte rkanske märkligt...men för att överleva på detta måste jag ju resa runt...så det är bara o ta tag i det hela nån av de närmsta dagarna. Tyvärr måste man ibland ställa in det man planerat pga bristande förhandsbokningar eller privata saker som kommer mellan...men det är ändå bättre att ha en plan att utgå ifrån. Lättast för alla parter.

Usch jag borde verkligen sova..men vill inte riktigt...för nästa gång jag vaknar är det in i ekorrhjulet igen...

*kram*

WOW! Vilken vecka...

Jag har agerat dominant i två sessions med två olika män. Med mycket lyckat resultat. Jag känner mig rätt upprymd av den form av starka bekräftelse deras uppenbara tacksamhet ger. Nu vet jag att jag klarar denna typen av psykologiska lekar. Såväl som de fysiska bitarna. På den ena slog jag mig till och med svettig...men naturligtvis lyssnar man ju på om eventuella stoppord uttalas. Det var helt enkelt en otroligt skön känsla.

På totalen har det varit en sanslöst händelserik vecka emotionellt där jag utvecklats på flera plan och vågar vara mig själv.

Jag började nästan gråta häromdagen. Ez skickade ett ljudmeddelande där han sjöng Tommy Nilssons öppna din dörr för mig...efter att ha läst min blogg.... Tårarna bara steg. Så himla stort. Jag tror inte någon man sjungit för mig av fri vilja på det viset i hela mitt liv....och definitivt inte förevigat det. Mjoo...en gång tidigare...men den storyn är så pinsam att man svimmar vid bara tanken. Jag saknar dock Ez så det gör lite ont just nu..

Nu har jag landat på gotland med min lilla brumbrum...långa sträckor på 50 mil i taget har det blivit- tufft...känner mig ännu lite vilsen... Jag hoppas det ska bli roligt..men ikväll har jag ingen att dela min upplevelse med...så lite tom känns den även om det är lite skönt o pusta ut efter mycket sällskap på sista tiden.

 

Ahhh...så nu är ytterligare en sak på att göra före jag dör listan avprickad. Jag har haft sex med enbart en kvinna i säng....helt ensamma.

Hur spännande, konstigt och samtidigt häftigt som helst. Lite ovan känsla men långt ifrån otrevlig. Det är lite speciellt att hångla med en tjej...och det är sanslöst annorlunda att ge en kvinna oralsex-  vad olika vi ser ut därnere....i praktiken så skulle man behöva en karta. ...

Jag tror det är mycket svårare att tillfredställa en kvinna...jag kan förstå männens frustration och kvinnans kropp som det mystiska väsendet.

Nu bär det av på semester på västkusten...undrar om det finns internetcafé där.. :)

See you...

 

Mmm...den mannen.

Hur kan det kännas som någon finns där fast man är ensam? Hur kan man längta efter någon som man knappt sett? Han är numera en naturlig tankegång, bana och individ i mitt huvud i vardagen.

Hur kan man känna någon form av äganderätt till någon man inte ens är tillsammans med? Nåja- kanske inte äganderätt...men revirtänkande. Jag vet att jag skulle bli sårad om han sprang och dejtade någon annan tjej utan att säga något. Givetvis skulle jag bli ledsen om han nu gjorde det och sa det till mig- men var det bakom min rygg och för att han inte alls har samma betraktelsesätt han gör det...så skulle det nästan vara värre. Jag är lite knasig.

Vi har träffats live en gång. Kanske 4-5 timmar och inte ensamma. Vi pratar mycket i telefon och delar mycket. Det är ändå galet att känna som jag gör. Kanske är det det starka begär som jag hyser för denna person som färgar mig. Jag minns när mina ögon låstes i hans den gången vi träffades. Som fångad av en stark magnet. Oundvikligt att hända. Som att solen alltid går upp...man föds och man dör.

Häromdagen fick jag ett antal kort på honom som totalt förvred huvudet på mig. Hur kan en människa som är så förbaskat snygg vara så jordnära och vanlig att prata med? Det gör ont i ögonen att titta på honom och strupen snörs samman samtidigt som det pirrar mellan låren och kroppen värker av åtrå...jag kan inte förhålla mig normal. Retas gör han med...att jag blir så till mig att jag inte kan koncentrera mig....o eh...jo ja han har ju rätt, även om jag vägrade o erkänna det rätt i vår vanliga konversation i telefonen.

Det är mycket som känns så rätt...samtidigt som jag logiskt sett vet att vi knappt känner varandra.

Jag har slitigt rätt hårt de senaste dagarna för att hjälpa honom med en grej som kanske kan lösa det han bekymrat sig över. Jag hoppas att det ska ge oss tid att träffas en dag...igen. Något sådant känns mer hallucinationer numera...jag har en tidsbild på lyckosamt i slutet av juli- kanske sannolikt i augusti....lite dåligt om inte färrän i september. Då vet jag inte vad jag gör..*lol*  Tar en bandspelare o hajkar nedanför hans fönster med Tommy Nilssons Öppna din dörr och säg du vill ha mig här...

Han ska tekniskt sett få bättre möjligheter att ses from mitten av juli och framåt...men det känns fortfarande lite som en dröm. Kan det bli verklighet, kan han o jag bli en verklighet- och i hur grad är den det nu? Många frågor...få svar...som inte tiden måste få ge...

Nu kommer jag strax antagligen blogga än mindre än vad det blivit senaste veckan. Jag ska ner till Smögen vecka 28 och sedan vidare till Stockholmsveckan i visby vecka 29. Närmast blir det i helgen en tur till Stockholm. Kanske man hittar något internetcafé att härja på på vägen....jag är ju lite beroende...

I gästboken på min hemsida fick jag en fråga om jag inte bekymrar mig för att jag kan utgöra en farlig inspiration för tjejer och killar att börja med prostitution.

Ja naturligtvis är det inget jag rekommenderar. Det vill jag återkomma till. Det här jobbet är inte ett arbete för alla människor. Alla kan inte hantera den närhet och distans som skapas i så många flyktiga sexuella möten. Det krävs ett starkt psyke och mycket skinn på näsan att hantera många av de förfrågningar som man får. Man bör vara exceptionellt intresserad av sex och mänskliga relationer samt individer. Dessutom måste man ha självbild nog att hantera den objektifieringman utsätts för och att en del har speciella fantasier och önskemål som de vill få uppfyllda. För att bli riktigt framgångsrik kan man inte ställa orimliga krav på sin kundkrets.

Rika, snygga män av rätt ålder, personlighet och sexuella preferenser för att passa just mig är tex hyfsat orimligt att kräva. Då får man inga jobb. Ja ett eller två kanske om kunderna inte finner dig snorkig och odräglig.

Jag har blivit ombedd att trampa ihjäl fåglar. Klä mig på all de olika vis samt säga vissa speciella saker. Ha sex på märkliga platser osv. Även om man inte går med på alla dessa påhitt- så måste man fortfarande bemöta dem och detta helst på ett artigt och belevat sätt. Sätter man inte upp sina inre gränser för vad som går att köpa för pengar- så ruckar man snart på sin självbild.

Om en person vill brännmärka mig? Ja...vad skulle det kosta? O ja...det kan vara en sexuell preferens. I detta fall skulle jag säga blankt nej, nästan övertygad oavsett omfattningen på ersättningen. Personen som ville jag skulle trampa ihjäl två fåglar...erbjöd mig först 5000 kr. Jag sa nej efter en kort tanke. Han höjde budet till 10 000 kr. O nej jag gillar inte duvor ska erkännas...så jag tänkte lite till. Sen så kom jag fram till att det var omoraliskt eller så att säga oetiskt att plåga djur för pengar för att någon vill runka till det. Ja lite sjukt liksom. Hade mannen höjt budet till 50 000 kr....ja då vet jag inte längre vad svaret hade blivit. Jag har aldrig ägt så mycket pengar på en och samma gång. Då blir frestelsen större.

Något som är en mer vanlig förfrågan är den huruvida man utför analsex eller inte. Jag har ofta uppskattat det privat med pojkvänner trots den där förbjudna, kallsvettiga känslan som ändå utmynnar i något skönt. Men efter att mitt ex gav mig skador där samt våldtäkten-om än inte med riktigt fysiskt våld så har jag bestämt att i gängse mun och mening erbjuder jag inte analsex. Privat händer det att jag har det. Möter jag en dag en kund ur min kundkrets som jag regelbundet träffar likt en älskare och som har detta som en stark fantasi kanske jag med tiden och enbart med den individen skulle ompröva mitt beslut. Just nu står det benhårt fast. Det är inget inhål på jobbet..utan ett uthål. "Ett Hotchili expression."

Pengar är inte allt. Det här fungerar för mig för att jag är just den jag är, men jag vill inte rekommendera det till andra. Det händer att nya förmågor kontaktar mig för råd och stöd...och visst kan jag ge vägledning angående personlig säkerhet...men inte vare sig marknadsföring, etablering eller vad som krävs. Jag vill inte leda in någon i detta. Inte för att det är så dåligt för mig nu- men det KAN vara dåligt. Risken att man får psykiska men av att harva på MacDonalds är säkerligen mindre. Dessutom finns det ju vissa risker som ökar angående tilldragandet av psykotiska människor. Man ska tänka sig mycket noga för.

Men det hjälper oftast aldrig vad man säger till den målmedvetne. Barn gör som andra gör..inte som de säger. Då får man rädda vad som räddas kan av situationen. Arbetet är dock mycket riskfyllt på olika vis och detta ska poängteras.

Några bär vi nog alla på..småsaker man irriterar sig på eller större saker som gör att man tänker sig för en extra gång innan man visar upp det.

Mina komplex är:

• Magen, den buktar ut en faslig massa och är man kärleksfull kan man smeka den men för det mesta är den förknippad med ångest förutom att den strejkar rent allmänt ibland. Det kallas colon irritabile. Så jag gillar väl varken utsidan eller insidan egentligen.
• Fötterna. De har alltid varit känsliga och tar extremt mycket stryk på fotsulorna av högklackade skor. Humöret ryker snabbt också i dessa. De är mest skådebröd.
• Mina skinkor. Jag önskar de var en aning rundare till formen i den sk klykan. Jaja utan att mans tår i den bästa vinkeln då. :)
• Mina ärr. Jag har några lite större efter medicinska operationer.
• Jag irriterar mig på att tum och pekfingernaglarna brukar brytas av och flika sig.

 

Men många gånger har vi även delar vi tycker om...som jag gillar tex:

• Mina handleder de är smala och nätta.
• Mina bröst som har en fin och fyllig form och är rätt fasta för sin storlek. Men klart ibland rä de jobbiga.
• Mina ögon som skiftar i nyanser av blått och grönt.
• Min mus som är prydd med en piercing i form av en blomma- jag brukar få komplimanger för att den är snygg.

Hur mycket man fokuserar på kroppsdelarna skiftar ju i perioder. Just nu funderar jag ju uppenbart på en hel del av dessa saker och har tom tänkt att går jag ner i vikt och den sabla magen fortfarande finns kvar- då vill jag lägga pengar på att skulptera om formen permanent med hjälp av fettsugning på magen. En del tycker säkert jag är galen. Men det känns som om den alltid är i vägen och att den stör min självbild hur mycket den än är en del av mig.

Det känns som ett galet grepp att ta till, men nu börjar man ändå bli så gammal man verkligen vet vad man känner inför sin kropp och vad man ser i spegeln. Hade inte magen funnits hade min runda form i spegeln i princip inte rört mig det minsta.

Det är märkligt att mina kroppskomplex blir tydligare när jag träffar killar privat än i jobbet samt om jag träffar kunder som är ovanligt snygga. Jag har mycket svårare att få av mig kläderna på ett naturligt sätt eftersom jag verkligen bryr mig om vad den andra tycker i privatfallet. I det andra fallet beror det nog på att ens egna brister blir väldigt tydliga om någon kommer in med ett praktexemplar till kropp.

Träffar jag då en riktigt vältränad och snygg kille privat blir känslan av osäkerhet ganska stor kring att slänga av sig kläderna, fast jag borde vara en av de mest rutinerade i Sverige på just detta.

Har ni inte någon gång delat denna tanke när ni kännt er riktigt svikna?

Mina fulaste tankar dök upp när jag blev lämnad för en annan kvinna av en man jag var nyförlovad med. Han var tillsammans med oss bägge i dryga månaden, skapade mig en fet telefonräkning och drog utomlands för pengarna som jag skulle betala den med- naturligtvis med den nya kvinnan. Han talade om för mig hur mycket bättre hon var på alla de sätt och vis. Fler gemensamma intressen, bättre bildad, finare kropp osv osv. Det sista jag såg honom just då var när vi hade break-apart sex och han gav mig analfissurer genom ett rätt hårt analt samlag. Det var ok-för det var skötn sex just då. Problemet kom senare när smärtorna kom. OH MY GOD! Inget av denna världen. När man hellre karvar ut porslinet i toastolen med händerna än att skita så måste man uppsöka akuten. Sagt och gjort.

Läkaren undrade naturligtvis om jag hade blivit våldtagen- nej så var ju icke fallet. Det enda de kunde göra var att ge starka värktabletter och bedövning tills det läkt av sig själv. När han ringde från sin semesterresa som jag betalat så garvade han bara åt mig. Liksom den gången han sov ihop med en 18-årig tjej i hennes föräldrahem och tyckte att det skulle jag skita i.. osv osv. Det var mycket trassel. Stormigt. En av två män jag slagit till på allvar när han spottade mig i ansiktet under ett gräl.

Hur som helst blev jag ändå förkrossad av vårt avslut då jag faktiskt hade varit hemskt kär. Det var en intensiv relation men betydde uppenbarligen en hel del ändå. Mer som det personliga misslyckandet att min förlovning som var en dålig idé från början gick i kras och att mina flickdrömmar naggades i kanten.

Osökt kom jag att tänka på hämnd en dag då en av våra matnyttiga veckotidningar hade en artikel om hämnd på ex. Hm...det var riktigt hyfsat elaka saker.

Denna kille var en riktig prylbög. Jag gillade iof det eftersom jag är ganska mycket materialist själv. Däremot kunde jag inte riktigt försona mig med hans sida där man knappt fick använda grejerna av rädsla de skulle gå sönder. Han hade en massa fina och dyra märkeskläder han var stolt över. Och den ultimata hämnden beskriven var att klippa en enkronas storlek av hål i alla fina plagg på olika ställen. Precis så de inte skulle gå att laga utan att det syntes.

En andra hämndaktion gick ut på att släppa in små möss i brevlådan hos den man skulle hämnas på. Dessa skulle sedan knapra hål på både dyra hemmabiokablar, stoppning i hästensängen och tex de dyra italienska skinnsofforna.

Nu genomförde jag ingendera av dessa. Men tankarna på hämnd var lite ljuva när man satt ensam och kände sig lite lurad på livet.

Vilka hämndtankar har du haft och eventuellt även genomfört?

Den första svenska blogg jag stötte på som en svensk eskort skrev var Esmeraldas. Med tiden har jag kommit att inse att jag även faktiskt träffat henne på riktigt liksom med Pillu som börjat blogga i dagarna. Greta Garbo har tagit intryck av mig medan jag från början tog intryck av en kvinna som kallar sig Catrin med en sällsynt förmåga till dikt och poesi inne på SA. Mimmi i sthlm har jag inte träffat personligen, ännu, men jag har bara hört gott om henne så med tiden sammanfaller nog våra vägar genom livet vid någon punkt. Nu börjar det bli så pass många att det finns ett värde att samla kategorin av bloggare i en lista så ni enkelt kan hitta ut till likasinnande som bloggar ur samma situation. Nåja, mer eller mindre. Våra liv ser ju inte exakt likadana ut- men vi arbetar alla som eskorter.

Efter lite påtryckningar från oss tjejer har även några killar tagit sig i kragen och börjar våga berätta offentligt i forum som inte enbart är vår egna och riktar sig till oss utan även till sådana som riktar sig till den stora allmänheten. Vi tror gemensamt att det är av ett samhällsvärde att vi pratar om detta generellt hyfsat tabubelagda ämne. Våra roller beskrivs ofta i film och på tv och genom tidningar och andra former av media. Men orden kommer sällan från oss själva och vi beskrivs utifrån skribentens referensramar, politiska tillhörighet eller samhällsklass. Många har ju aldrig befunnit sig i denna världen och skall och kommer så heller aldrig göra. Det gör att vi är en mindre grupp av människor som delar något som omvärlden har svårt att få inblick i.

Allt som är främmande är skrämmande och brukar utmålas historiskt sett som mörkt, destruktivt och farligt. Detta har vi ju bland annat sett Sverigedemokraterna använda i sin propaganda liknande: " Är du rädd för att möta främlingar i mörkret?" Denna frasering spelar ju på skräckfilmernas huvudtema- att man inte ser sin fara. Ja varför i hela friden tänder folk aldrig lamporna? Hur som helst är det en effektiv teknik. Skapa utanförskap och rädsla. En känsla av samhörighet med sådana som tänker exakt likadant. Ett klyftskapande mellan oliktänkande människor som minskar utbytet till debatt, upplysning, kunskapsutbyte och vänskap. Det är ju klassiskt för alla former av extrema politiska rörelser.

Det är främst samhällets värderingar kring prostitution som ska vara politikernas budskap. Det är välkänt att håller partierna en rak och tydlig linje där man är återhållsam i sin natur så vinner man trygghetsröster. Folk vill inte chansa om sin samhällsuppbyggnad. Det är lättare att vara konservativ än okonventionell och öppensinnad. Förändringar känns av ondo eftersom de är en smärtsam process där man måste öppna upp sitt inre för omvärlden och även syna sitt inre.

Hela porrdebatten har ju utmynnat i en form av ytterlighet där statsanställda inte får bo i hotellrum där man kan få in en erotikkanal på tvn. Kan härledas ur socialdemokraternas kvinnorörelse- som vars främsta argument enligt hörsägen var att städerskorna på dagtid inte skulle behöva öppna rumsdörren och möta en man som runkar sin penis. Nu funkar ju faktiskt vanliga svenssons inte så att man sitter och runkar hela dagen framför tvn när man har ett arbete att sköta.

Men i Sverige är män flata inför kvinnorörelsen. I hemlighet så är de bittra över rabiata feminister som utmålar dem som våldtäktsmän och pedofiler. Men det är mycket sällan de vågar säga ifrån och ge igen med att anklaga kvinnorna för att vara lurmurar (kvinna som utlovar sex o sen kniper ihop) eller manshatare. Eller något jämförbart som passar in. Män ska tassa på tå för alla kvinnor och jämlikhet är numera att mannen betalar notan på krogen utan att gnälla och tar hand om barnen varannan vecka medan kvinnor ständigt klagar på deras utsatta könsroll i media och att de inte får lika hög lön.

Jag kan också tycka sådana uppenbara orättvisor är fel, men jag inser att man inte kan förändra alla nuvarande löner i sverige utan att försätta sverige i konkurs eller starta inbördeskrig. I reklamen skrattar vi åt män som utmålas som korkade och kåta på mat och kvinnor medan en avklädd kvinna utmålas som ett offer för männens lustar- och en bimbo som går med på att göra skiten. Män blir konstant hunsade av kvinnor numera och förväntas äta skit mer eller mindre varje dag.

Våra svenska män är så jävla snälla eller korkade att de inte protesterar. De är medvetna om de orättvisor just angående löner och medial exponering av kvinnan som byggts upp under århundranden- och sålunda får de äta skit varje dag. Många vill nog helt enkelt inte säga ifrån eftersom de då hamnar på topplistan av mansgrisar fast de som enskilda individer aldrig gjort något för att understödja de orättvisor som föreligger.

Jag älskar män...jag tycker om könsskillnaderna-och ofta även könsrollerna. Jag tycker det är fel att man hackar på halva befolkningen som kollektiv och är besviken över att det inte finns män som sticker ut hakan och säger ifrån i större utsträckning. Kvinnor är inte bara ofta elaka mot män- utan även mot andra kvinnor. Män intrigerar sällan eller aldrig så som kvinnor gör.

Jag tycker att det är starkt att framförallt några män här vågar kliva fram och börja uttrycka sina åsikter i offentligheten även om de är obekväma och inte delas av andra. Välkomna in i debatten.

Hmm...okej Ez har jag ju redan sagt hur det ligger till med...typ över tills han anropar annat.

Nu fick jag precis ett sms från min hyfsat regelbundna älskare sedan en tid tillbaka Mr falling in love into om att han tydligen börjat dejta någon tjej nu som det inte är rätt emot o träffa mig...o inte heller mot mig. Synd att man inte stod lite högre på topplistan, men det har jag ju anat sen tidigare att någon kärlek var det inte tal om från hans sida...även om mini-me kanske önskat en aning mer affektion.

Sålunda vette tusan hur jag gör med kvällsaktiviteterna... Det känns bara korkat att åka o kolla på hans spelning som jag o HotChili var inbjudna till. Dels att strö en aning salt i mitt sår...för det är alltid en form av separation att skiljas från en bra sexmöjlighet om inte annat. Lite sorgset känns det ju.

Just nu känner jag mig kanske extra stukad eftersom jag typ blev dumpad av Ez i början av veckan. Så de två personer jag mest brytt mig om på sistone i mitt kärleksliv har snabbt och under kort tid lämnat det. Ja de har vetat om varandra hela tiden- så just det är inte grejen. Mr falling in love into och jag har ju haft just dealen att man får träffa andra, men att man ska säga till om det blir seriöst någonstans- vilket nu tydligen sker.

Dt verkar som att när man har mycket luft under vingarna och man är lycklig för det händer så roliga och underbara saker i kärlekslivet....så kommer allt på en gång...men även olyckan som kommer som ett brev på posten efteråt.

Jag kanske borde ta upp mitt dejtande lite mer seriöst igen då...jag vill inte sitta helt ensam i sommarsolen...det suger ju rätt bra. Jag som hade taggat ner en del...men det är väl bara o slampa till sig ikväll och le som en sol så har jag iaf löst sängsällskapet en gång... *cynismen talar* Å andra sidan tror jag min diet underlättas av en miserabel känsla. Just nu vill jag varken äta eller dricka...

Hmm....ja jag får väl sitta i min ensamhet och kika på min fina franska manikyr jag anlagt under dagen... *skratt* Lusten att gå ut o tjattra med folk på en bar är väl inte så stor...även om jag ikväll lovat HotChili ett krogbesök...för sedan lämnar jag stan nästa helg för en helg i Stockholm, en vecka i Smögen och sedan en i Visby---så någon utgång häromkring blir det inte sen. Nåja...jag hade ändå inte velat se Mr Falling in love into gå och hålla någon annan i handen. Det slipper jag i alla fall med Ez, han bor ju 2 h körning härifrån.. Mmm...o ja....jag är lite svartsjuk av mig om jag har lite känslor.

Jag borde banne mig försöka utveckla en stark relation till min studielitteratur och inte en massa killar som jag alltid blir sårad av sedan..

Jag är en obotlig romantiker...jag drömmer och grubblar. Jag älskar flärd och lyx likväl som att dela på en påse smågodis framför en film.

Små som stora gester....jag vill ha lite dramatik. Livet är tråkigt utan spänningsmoment. En del människor grälar sig till detta...jag anser det finns andra sätt att liva upp vardagen.

Ibland kan dock mina romantiska drag slå snett...eftersom jag är en estet ibland och kan fastna vid något jag tycker är vackert för att bara uppleva det. Jag kan tom gråta. Jag har gråtit vid riktigt bra sex ett par gånger. Den gången jag strödde ut hundratals rosenblad över min älskares säng...o när vi hade älskat klart inte förmådde lämna dem i soppåsen direkt...okej jag satt faktiskt o strök dem som Gollum i typ en halvtimma.... *host*

Jag älskar att överraska...tända upp ett femtiotal ljus i ett rum tills det nästan är eteriskt...och helvetiskt varmt då. Jag har överraskat min älskare med att vara helt klädd i lack vid vårt möte.. Att smeta ut ätbar massageolja i smak av champagne o jordgubbar över hans kropp. Jag tycker om att visa min affektion- när jag slutar anstränga mig så slutar jag bry mig. Så är det bara. Känner jag starkt ligger jag på topp i min uppvaktning. Jag kan hänge mig åt att skriva poesi, brev eller låttexter. Men även andra överraskningar och presenter. Jag tänker sällan bara på mig själv utan även alltid på de jag bryr mig om när jag rör mig ute i livet.

Antagligen måste jag dock söka upp en 18årig goth-kille för att hitta någon som kan uppskatta denna form av galenskap. Resten skrämmer man till döds. BU! Jag är nog mer passionerad under ytan än vad jag först vill erkänna. Generellt lägger jag band på mig själv och riskerar inte ett avvisande genom att ge av allt jag har. Jag tröttnar tyvärr även ganska raskt om jag inte får något gensvar. Blir bitter och missnöjd med relationen. Något som ska hålla livet ut måste vara byggt på underhåll av relationen. Att se sin partner och komplimentera denna. Stödja och finnas till för. Dyrka. Vara sexuell slav under.

Antagligen är jag dels Barbie-skadad samt även förvriden av alla tantsnuskromaner jag läst i min uppväxt. De slutar alltid lyckligt och paret visar alltid sin kärlek på de mest romantiska vis. Verkligheten ser ju oftast inte ut så. Naturligtvis ska man inte gå till överdrift. Men ibland är ändock uppvaktningen viktig att komma ihåg för att få den man älskar att känna sig unik och speciell. Jag VILL verkligen inte att min partner ska vara otrogen på grund av att jag engagerar mig för lite. Det har redan hänt en gång att en man fann en annan kvinna en bättre partner än mig...och det gjorde helvetiskt ont att vakna upp till. Samtidigt ger jag till dödsdagen....jag hoppas alltid det ska gå att vända trenden. Men i svåra tider kommer även mina dåliga sidor som snarstuckenhet, otålighet och lite dåligt självförtroende fram. Jag är inte alltid snäll...å andra sidn förtjänar inte alltid motparten att man är en blid ängel heller. Det är svårt att veta om en relation som stormar lite är bra eller dålig. Är det bättre när man aldrig tjafsar om något? Jag har nog tyckt så...och håller fortfarande på den trenden i stora drag, även om man måste våga säga ifrån innan det byggs upp en massa hemskt groll.

Tyvärr kan jag aldrig förlika mig helt med en relation som saknar romantik- eftersom jag känner mig förfördelad som kvinna- långt in i själen. Mitt kvinnliga ego kräver uppmärksamhet. Tyvärr, jag har försökt under många år att bli mer neutral och inte bry mig mer än vad vardagen kräver i omtanke, men det faller alltid på mina inre tvivel och drömmar om hur jag vill ha det.

Jag vill få vara sagoprinsessan ibland..och ännu har nog ingen kille eller man fått mig att känna att jag är så speciell som jag önskar vara. Kanske är mina förväntningar för höga..men samtidigt vet jag att vill en man tillfredställa detta behov är det inte speciellt svårt. Dessutom får han en väldigt kåt, glad och tacksam tjej som gör allt för honom i sin tur. Man får den lojalitet och engagemang man själv uppvisar.

Jag vill inte leva halvt eller lite grand...utan fullt ut. Aldrig släppa chanser eller drömmar. Livet är helt enkelt för kort för att nöja sig med adjektivet okej.

Kan det inte bli lite trendigt att vara passionerad, öppen och romantisk?

~en funderande fairy~

Jag vet inte riktigt vad som händer på den här fronten. The EZ-affair. Som kvinna tänker man tusen gånger mer på saken än vad den stackars killen ens gjort under utfört högskoleprov. Vi har en tendens att mala och analysera saker tills de går sönder. Så även jag.

Denna kille har ett antal ansvarsområden som han inte riktigt styr över hur de kontrollerar hans liv. Jobb, barn och närstående familj. Jo, han är singel såvitt jag vet. ;)

Jag gillade honom skarpt...framförallt hans omtänksamma och öppna sinne. O ja...okej även hans kropp som är nedsänkt från himlen.

Moi: Satsar friskt. Skickade en blomma och i dagsläget två gammaldags brev på papper. En blandning mellan allmänna tankar och de klassiska kärleksbreven. BIG NONO: det vet man väl, men jag trodde detta var annorlunda. Det är stalkigt...jag vet...don't tell me. Men jag ville dela av mig själv och visa jag verkligen bryr mig.

Vi har lyckats ses en gång. De följande två gångerna har blivit inställda pga hinder å hans sida.. Jag blev självklart besviken och förmådde inte dölja detta då jag blev så förtjust redan vid vårt första möte. Han har å andra sidan sina åtaganden som går före och kunde inte relatera till min besvikelse.

Det händer saker även i hans liv som jag inte får ta del av...så jag känner mig lite utanför. Nu har han som sagt bestämt sig för att höra av sig när han känner det blir aktuellt... O det förstår jag inte vad det innebär- Är det helt slut vill jag ju veta det så jag slipper gå och hoppas i onödan. Jag känner mig lite oklar på vad som hänt. Var jag så jobbig? Kanske...eller så har det inte alls med mig att göra. Men min okunskap gör mig både förvirrad och osäker. Är faktiskt ledsen över som det blev nu. Inte hört ett ljud sedan måndags.

Det är mycket uppoffringar och chanstagande som skulle behöva göras från både honom o mig om man skulle ha satsat på en relation. Så som med alla sådana. O det fanns det nog inte plats för i hans liv just nu. Det är okej...det kanske kommer...men drömma vill jag gärna sluta göra om en man, i det läge han finner mig ointressant.

Jag är passionerad och kastar mig in i saker...sålunda även dumdristig många ggr och öppnar hjärtat på vid gavel....alldeles för tidigt. Skrämmer pojkarna...

Ohh...den är häftig. Den glänser i vitt och metall. Och den har underbart många löjliga tekniska funktioner som jag inte hundra förstår mig på, ännu. Den nya vågen. Den mäter fettprocent, vattenprocent och muskelprocent av kroppen samt naturligtvis själva vikten. Sammanställer kurvor över detta och ger råd om närmaste åtgärder. Helt galet. Ger man en sådan till en person med ätstörningar är det som att vinna en miljonvinst?

Vågen säger idag att jag väger 76,8 kilo placerade på min kortare 158 cm. Detta betyder ett BMI på cirkus 31 vilket innebär i statistiken att jag lider av grov fetma. Nåja iaf mer än stadiet övervikt. Det är ju hyfsat deprimerande förutom när man kollar sig i spegeln. Jag är ingen träningsmänniska och kommer antagligen aldrig att bli pga sjukdom när jag var liten som gjorde att jag avråddes från att spela fotboll etc. Jag är en bokmänniska....en Ferdinand som trivs under min korkek tillsammans med läskande iskall coca-cola och helst lite lyxig choklad. Jag borde väga max 60 kg...helst en aning mindre för att motsvara något som helst veckotidningsideal.

Överlag känner jag mig okej nöjd. Jag har inget svårt o få killar i säng, de verkar tycka jag är hyfsat söt och attraktiv ändå. Det som gör mig mest ledsen är de gånger man fått frågan om man är gravid. INGEN ung kvinna vill höra denna fras, och speciellt inte om man bara är tjock. En del är väldigt klumpiga. Jag har naturligtvis ätit mig till varendaste kilo själv. I tonåren antog jag direkt en rund form....sedan utökades den med 1½ års arbete i gatukök...undrar om fettet även kan smyga sig in i porerna? Jag har varit under depression...ätit p-piller..och tycker hemskt bra om mat. Jag har de sämsta matvanorna man kan tänka sig o det är inte ovanligt min dag börjar med middag efter 16 och sedan en nattmacka.

Jag funderar dock på om mannen har ett inbyggt beteende att undvika stabila relationer med fetare kvinnor? Genetiskt är det ju kasst, och ännu värre om man ser till statistiken om att kvinnor går upp i vikt i fasta relationer...då riskerar man att bli strandad med en valross!

Åh nej...det är inte kul och tvätta ludna karlar mellan bilringarna heller... Deja vu´ ...

Jag dras i princip alltid till normalbyggda till vältränade män. Något annat är nästan otänkbart i mitt privatliv. Jag har typ fetish på schyssta muskler...

Nåja....köpt och gjort...jag har mätt min kropp med ett måttband som den värsta dockan och konstaterat en fettprocent på cirka 36 %, vattenhalt på 48,5% och en muskelnivå på 35,7 %...o eftersom vattnet i musklerna räknas twice så blir totalen över 100%...så ni inte tror jag är en helt äkta blondin .. ;) Ja man ser ju direkt att det inte ser så himla lysande ut.

Jag har gett mig i kast med att prova lite på Cambridgekuren en vecka nu...står jag ut denna tiden ska jag försöka ta ett nappatag på en längre tid efter semestern, som jag inte vill sabba med att springa runt med en anal mixerstav o sniffa puder typ...

Naturligtvis har jag en självbild som tjockis. Jag kan helt enkelt inte föreställa mig hur jag skulle se ut som smal även om det kanske vore en cool känsla. Jag ösnkar man kunde få se i ett dataprogram så som på tv hur man skulle se ut med 20 eller 25 kilo mindre på sin kropp. DET skulle vara motiverande för slökorvar som mig. Jag har betalat gymkort i tre år och i princip använt det lika många ggr som jag städar bakom spisen...ja o jag är inte pedantisk av mig...

Det svåraste med att sluta äta är nog den sociala biten för mig- för det verkar inte vara hungerskänslorna som jag knappt känner av överhuvudtaget. Men alla andra äter, pratar om mat och lägger tid på mat. Mitt tar 3 minuter...från mixning till rapen. Helt galet 2000-tal. Lite gott luktar det ockå...men ingen lust att stoppa det i munnen direkt.

Jag funderar lite på om jag skulle få fler eller färre kunder om jag vägde under 60 kg. De jag träffar nu gillar mig väl mycket för min person-så kanske business skulle få sig en markant uppsving? Det tål sig en funderare...o ärligt...sannolikheten att jag kommer bli smal...är jävligt låg. Jag behöver en personlig tränare för detta och någon som berömmer min uthållighet varje dag- kanske pussar på mig och säger jag är bäst för o stå ut någon längre tid. All alone är det jävligt tufft.

 

Ok, cyberdog åt mitt inlägg....så detta kanske blir sämre..

Har fått en del påstötningar angående detta med att det är kanske svårt för mig att hitta en partner eftersom jag jobbar som eskort.

Frågan är om det finns några killar överhuvudtaget som kan tänka sig att bli tillsammans med en tjej som jobbar eller har jobbat som hora. Procenttalet lär vara försvinnande litet. Det kanske inte ens är procent vi talar om. Det gör det naturligtvis väldigt svårt för mig att hitta någon vettig och gullig kille som vill försöka sig på en relation med mig.

Många blir nog skrämda av mitt arbete även om en närstående hävdat att det var de nog redan innan på grund av det faktum att jag är smart. De flesta kan inte hantera tanken ens en gång. Dejtade en kille en tid som trodde sig kunna finna sig i sammanhanget. Men en dag bröt han tvärt kontakten då han kommit fram till att han inte kunde förlika sig med tanken på mig som han blivande flickvän och fru med denna typ av skelett i garderoben. Jag passade helt enkelt inte in i hans fina och välordnade värld.

Varför jag inte hittar en partner behöver ju inte ens ha med mitt arbete som eskort att göra...det kan vara bristande personlighetsdrag, övervikten eller att jag inte har kommit så himla långt på livets väg rent materiellt sett för min ålder. Jag har ingen fin bakgrund eller stora meriter att skryta med. Jag har däremot stor livserfarenhet för min ålder som ibland gör mig lite cynisk i min betraktelse av omvärlden. Många händelser och en del depressioner har kanske även lagt en viss melankoli över mina inre tankar och självbild. Det är sådant jag arbetar år efter år på. Jag är långt ifrån perfekt. No perfect catch. Men många andra lyckas trolla fram relationer ur intet, även om de inte alla gånger är speciellt bra eller stabila. Så funkade det ungefär för 19 år sen för mig, på låg o mellanstadiet där man frågade chans på varandra och lekte obekymrat pussdatten.

Andra gånger är jag oanständigt naiv och positiv i min syn på omvärlden. Vill inte tro människor om ont och tror på rättvisa och att människor i grund och botten tycker om varandra. Min världsbild är på totalen väldigt varm även om jag inte alltid själv upplever att jag passar in i gängse normer. Men det handlar inte bara om mitt arbetes eventuella utanförskap utan är något som kommer inifrån. Ur min mer tänkande personlighet och distanserade betraktelse och analys av omvärlden. Att människor gör varandra illa är fullkomligt abstrakt för mig och jag kan gråta av att främlingar träter. Jag tar mycket illa vid mig vid slagsmål och hetsiga gräl. Det är nog min renaste sida i själen.

Jag blir ofta ledsen av att höra man är utrangerad på grund av yttre omständigheter som inte är mitt hjärta. Jag är inte mitt arbete. Jag är en individ. En person dock som gjort ett val jag får leva med resten av mitt liv. Det är ett högt pris att bära, men jag hoppas att tiden ger mig någon äkta kärlek så att prislappen inte blir för hög. Jag vet att jag även gör en medmänsklig gärning för de jag möter. Inte alla, men en del. På vägen får jag den ekonomiska tryggheten jag aldrig haft och aldrig förväntar mig någon ska bistå mig med.

Frågan är bara om du finns därute?

Det gör ont o bli bortstött - o inte förstå varför.

Jag har slitit som ett djur senaste dygnet och lite till.....i princip jobbat nonstop...först en vanlig bokning...sen en helnatt...sen vanligt dagarbete i den vanliga världen...o sen rakt på det ytterligare en flertimmarsbokning. Jag är typ lobotomerad av trötthet.

Sen längtade jag efter att få prata med någon jag verkligen gillar. Bara för att få känna jag lever. Ja nej..man kan inte leva genom andra...men andas lite några minuter i verkligheten som inte är helt vansinnig. Det funkade väl inte riktigt då jag blev hyfsat avsnoppad. Jag tror knappt jag fattade om det var permanent eller inte. Höras av någon gång när jag får lust betyder oftast när helvetet fryser till is. Jag vet inte om jag kände det. Vill inte tro så. Förstår nog mest inte något jag inte får dela. Man är rätt värdelös då. Känns meningslöst att tänka på en individ som väldigt långt ner på listan tänker på mig. Jag vet att livet kan se ut så. Det passar inte. Jag passar inte just då. Om jag visste att jag passade senare kanske jag skulle länna mig mer hoppfull. Men jag vet inte om det är så. Jag brukar aldrig passa. Sånt är mitt liv. Ingen som tackar en för man bryr sig ändå. Man kanske får en stjärna i himlen för man är en god människa....eller nått på sin höjd. OKej det där var pessimistiskt. Jag behöver väl bara en kram. Jag är ganska lättköpt.

Jag kan inte hjälpa någon som inte vill ha hjälp...jag kan inte trösta den som inte vill dela att den är ledsen. Jag kan inte lösa problem jag inte vet om. Jag känner mig som en hjälplös man. Vanmakt.

Jag önskar bara gud ville göra nån annan människa kär i mig någon gång så jag slapp sitta i den dumma båten själv jämt. Det blir rätt ensamt. Man känner sig rätt oälskad också.

Jag är barnslig och självupptagen...jag har det ok. Det borde vara nog. Inte allt för skabbiga killar vill sätta på mig ibland. Varför vill jag ha någons ömhet då? Ibland känner jag mig så fånig och korkad över sådant som jag ändå inte kan påverka...gör mig liten och ömklig så jag tycker synd om mig själv på det mest patetiska vis.

Ibland undrar jag om man är omöjlig att älska...o det är den mest fåniga o töntiga tankegång som jag nog skäms mest för att vilja ha bekräftelse på att man inte är. Vem vill ha en loser? Ingen.

Jag blev tillfrågad av Blogge Bloggelito hurvida och i så fall hur sexualiteten förändras av mitt arbete.

Gradvisa förändringar är svåra för den som befinner sig i något att upptäcka. Min andra sexpartner var en kund. Jag tror att har man sex med nya partners ofta så kanske man ser sex som en mer fysisk akt än om man enbart har det med en eller ett fåtal personer som man är kär i eller älskar. Jag tror att för mig har det blivit en mer normal aktivitet som kan utföras utan relation till min motpart. Mer som lättjefull onani med en främling. Man delar helt enkelt kroppen en stund. Sedan så blir nog tekniken viktigare. Hur man suger killen...hur man berör honom, klär av sig, visar upp sig eller genomför olika samlagsställningar. Hur man placerar en kondom över penis på det smidigaste sättet utan att störa mannens upphetsning. Även givetvis hur den inre muskulaturen möter upp mannens könsorgan för kvinnan. Så är det iaf för mig. Jag är mycket mer medveten om tekniken än vad jag var tidigare. Kanske detta händer för alla som har ett reglbundet sexliv, men detta kan jag icke sia om.

Jobbsex kan vara en teknisk uppvisning eller vanligt dunka på hett sex. Precis som privat. Ibland blir jag även själsligt medryckt i den fysiska njutningen och tänker mindre på min roll som den som ska prestera njutning för den andra parten. För så tänker jag ofta. Det är mitt JOBB att se till att killen njuter och förhoppningvis får utlösning minst en gång under en träff. Detta är inte självklart då fler män än vad man pratar om högt har potensproblem. Ibland får man slita väldigt hårt för att killen ska komma och ibland är det väldigt lätt. Ibland med delad själslig kemi och ibland enbart fysisk stimulansbaserad. Även förekommer det att det endast är mannen som egentligen upplever njutningen och jag som betraktar och får det att hända. Det finns tillfällen då mannen måste hjälpa till själv för att inte han själv är avslappnad nog eller upptänd nog själv att komma i mål.

Det finns en kategori män som enbart vill se min njutning och närmast är likgiltiga för sin egen stimulans. Då måste jag kunna försöka öppna mig själv och ge av min naturliga lust. Men för en del är det egalt om jag haft det skönt eller inte. Så länge jag inte upplever olust är de flesta nöjda. Ungefär 50 % är noga med att de känner att man är naturligt våt och redo för samlag, uppskattningsvis. Annars ger det sig lite efter en stund...kroppen fixar det där med hjälp av hur jag styr mina tankebanor. Det är sällan jag haft sex som kan kallas torrköra. Då brukar jag använda mig av glidmedel. Tyvärr kan detta vara nödvändigt även om man känner uppriktig lust då kondomer kan vara riktigt fuktkrävande eller om man har ett tidsmässigt långt samlag.

Jag brukar ge av mig själv och min lust så långt det bara går. Det är vad kunden kommer för. Jag har inget emot att dela om motparten uppskattar det. Det handlar mycket om att försätta sig i ett känslomässigt tillstånd av sexuell upphetsning. Det kanske man får öva lite på. Detta handlar om en själslig förspelssession. Jag triggar mig själv för en träff med en främling. Tänker kåta tankar och liknande så att objektet som jag träffar kanske inte ens utgör huvudakten i min upphetsning. Många gånger kan man sedan överföra känslan till mannen man möter så att det handlar om en gemensam akt och inte bara min egen sexualitet.

Överlag har jag ett väldigt öppensinnat betraktelsesätt på sex och är nyfiken och vill testa en massa olika saker. Inom jobbet får man dessutom höra det mesta. Så man blir nog mer luttrad när det kommer till sexuella böjelser och säkerligen mer benägen att tillfredställa både sina egna och andras än genomsnittspersonen. Gränserna skjuts med tiden framåt.

Privat är ju mitt sexliv färgat av mitt prestationstänkande. Att det är viktigt killen kommer och är tillfredställd. Jag försöker ju även ta för mig mer så att jag också får mer njutning utifrån det hela. Jag får ofta skärpa mig och tillåta killen ge mig mer obegränsat med tid och njutning som han vill skänka. Tyvärr är man en rutinerad älskarinna och jag kan få flashbacks från när jag jobbar om jag har otur. Mer angående mönster av beteende man kan uppvisa då det vanligaste sättet att träffa kunder på är över entimmassessioner. Ofta är detta inget problem, men jag kan vara rädd att min vanliga älskare ska möta någon form av maskin som man inte ser man har blivit. Jag är naturligtvis som många rädd för att inte räcka till på olika sätt eller att han skulle se mig som uttjänt gods eftersom jag jobbar med sex. De killar jag har träffat har dock hävdat att verkligheten är långt från detta och att jag är precis lika söt och gullig som vilken annan vanlig tjej som helst i sovrummet, förutom att jag möjligtvis kan vara ett strå vassare tekniskt sett i vissa situationer. De har inte kännt av att jag skulle vara märkt av mitt arbete. Jag är nog mest rädd att jag ska bli det. 

Man vill ju inte förstöra det finaste som finns.  Mötet mellan två älskande själar.

 

Jag får faktiskt rätt ofta höra att jag som oberoende och självvalt arbetande eskort utgör någon form av minoritet bland de prostituerade i Sverige.

Så är sannolikt inte fallet.

På den största siten för svenska eskorter finns det ungefär 200 damer som annonserar om sina tjänster, uppskattningsvis. En hypotetisk spekulation följer.

Av dessa är faktiskt 90 % fullt frivilligt arbetande. Övriga är sannolikt ett fåtal traffickingoffer eller personer som känner sig på annat sätt tvingade av hallick eller livsomständigheter att lösa sina ekonomiska problem på just detta sätt och känner högsta ovilja för sitt värv vilket måste räknas som ofrivillighet.

Gatuprostitutionen i Sverige är i princip utrotad genom sexköplagen. Säg att göteborg, malmö och stockholmsregionen numera tillsammans inhyser max ett sjuttiotal kvinnor som går på gatan. Av dessa är sannolikt 90 % missbrukare eller beroende av pengar på ett sådant sätt att de även känner sig tvingade att utföra prostitution för att försörja sig. Således är dessa högst ofrivilliga i sitt värv.

Därtill kommer den trafficking som finns i Sverige. Sannolikt är inte desssa kvinnor fler än dryga sjuttiotalet till sitt antal heller. Av dessa traffickingoffer är troligt 70 % högst ofrivilliga medan 30% tycker att jobbet är okej mot vad de får för pengar i sitt hemland på att göra samma sak som de skulle få göra om de blev hemskickade. Även om dessa konkret är tvingade att lämna merparten av det de tjänar har en grupp det faktiskt bättre konkret sätt än vad de har hemma i sitt eget hemland. Tro mig eller ej. Men denna grupp av kvinnor finns faktiskt. Det är fullt möjligt, fast de försörjer ett antal mellanhänder,att de har ett ekonomiskt rikare liv som kan hjälpa även deras familjer i hemlandet. Detta är för många en så pass god situation på det hela taget att den är att föredra framför andra levnadssätt.

Lilja 4-evers bild av trafficking är EN bild framställd av en regissör som vill uppmärksamma det omänskliga i en viss typ av tvång. Om man vill betrakta allmän utsatthet som tvång däremot så har vi utvidgat begreppet om vad som innefattar ofrivillighet så pass långt att individen inte ängre helt kan separera vilja från ovilja. Då säger vi att en kvinna som från början blivit mer eller mindre lurad att börja sälja sex för att dra in pengar inte KAN känna sig mer nöjd med sin vardagliga situation än vad hon gjorde innan. Detta är att dra för höga växlar angående vår kännedom om det mänskliga psyket, människors beteende och känslor.

Poängen är att jag vill framhärda att majoriteten av alla prostituerade i Sverige INTE är missnöjda över sin situation i högre grad än att de kan i gängse tal anses vara och är frivilliga i sitt val av värv.

Således är det en grov missuppfattning byggd på medias framställning av vårt yrke som ett nödvändigt plågeri av kvinnans känsloliv och kropp. Majoriteten av de som säljer sex i Sverige är således fullt frivilliga och nöjda med sin sysselsättning och vi kan således inte utgöra någon minoritetsgrupp som man inte ska ta hänsyn till när det kommer till politiska beslut och debatt kring prostitutionen i Sverige. Se oss för hur verkligheten ser ut. Vakna upp.

Sitter nu och slår ihjäl tid på ett internetkafé nere i Lund. Har bevistat skåneregionen för jobb och en eskortträff. Jobbandet har väl gått sådär då ungefär 50% av pågarna här nere verkar ha svårt att dyka upp på tid som de bokat. Lite respektlöst att slösa med andra människors tid och energi.

I övrigt har jag hunnit träffa två goda vänner som jag inte sett på år och dag. Och jag får lov att säga att killen av dem höll jag på att inte känna igen när han dök upp i sitt monster till bil och med bara halva kroppshyddan kvar.  Klart imponerande. Han är skitgullig. Jag önskar verkligen vi bodde närmare varandra så man kunde ses oftare och ha en mer innerlig relation då han är en av de godaste och bästa människor jag känner.

Jag har även träffat min bästa vän sedan barnsben. Vi har umgåtts sedan fjärde klass och hon är klart exceptionell. Den jag är mest imponerad av. Snygg och smart så erövrar hon världen. Det var enormt kul och ses o få ta igen lite tid. Visst kanske det är en aning stelare när man inte hörs så ofta, men man får ta det för vad det är och uppskatta att man kanske genom att ses kan reparera lite av det som brister när man inte ses och hörs så ofta. Lever man normalt så långt som vi gör från varandra numera är det ju klart att vardagslivet tränger undan vänner på avstånd. Vänner är ingenting som definieras av hur ofta man hörs, utan hur väl man förstår varandra när man väl ses. Dessutom finns den äkta vännen alltid tillgänglig vid allvarligare samtal och händelser i livet.

Under helgen bevistade jag en träff mellan eskorter i sydsverige först och främst. Dessa möten med andra tjejer i branschen om än i sin rent sociala natur är stärkande för banden och identiteten inom jobbet. Det skänker en viss trygghet och samhörighet som tjejer som väljer att stå utanför aldrig kan få. Det finns alltid någon att vända sig till för hjälp och råd samt många gånger även extranatta hos eller umgås med. Vi blir starkare i våra roller och yrkesutövning samt även gentemot samhällets instutitioner och media genom att hålla ihop och samtala om svåra frågor med varandra. Naturligtvis är det inte så att vi har någon form utav konferens utan möten sker över kaffekoppar eller en öl eller två. Man kan möta människor med liknande erfarenheter och känna att detta faktiskt är ett jobb på många sätt som kan liknas vid andra yrkesgruppers internhumor och språk.

Jag beundrar de kvinnor som vågar mötas upp och träffas öga mot öga för chansen att utveckla något stabilt att luta sig emot. För de som inte har foten inne i branschen kan inte riktigt utgöra samma typ av stöd. Flertalet av oss är inte heller öppna mot övriga personer i sina liv och kan således få en möjlighet att prata med andra personer öppet om sin situation inom yrket och liv och funderingar kring detta. Detta är i de närmaste ovärderligt och jag hoppas innerligt att människor inte kommer försöka förstöra dessa träffar med att jaga oss kring detta då hela situationen oftast är bräcklig och sårbar. Skillnaden i dessa sammanhang utgörs tex av att ingen använder sin kameramobil eller dylikt för att föreviga kvällen med respekt för deltagarnas integritet.

Eventuellt ska jag idag över till köpenhamn och kolla in porrutbudet...fämst på kläder och skor.

*kram*

Köp mina bröst! Köp mitt kön! Min heta lust och mitt sällskap..min själ! Helena undrar hur det kommer sig att man kan börja se sin kropp som en handelsvara.

Okej för det första kan man inte köpa människor eller deras kroppar, som typ någon form av illegal organhandel eller slavhandel. Så att beteckna sexförsäljning som att sälja sin kropp är högst missvisande i praktiken. Man kan på högsta nåder låna ut delar av den, ja inte ens det. Man kan låta någon annan ta och känna på den och njuta av den utan någon upparbetad relation. Jag kan aldrig skilja mig från min kropp vare sig fysiskt eller psykiskt. Jag är hela tiden där. Under varje såkallat sexköp. Jag kan sälja tid från mitt liv som jag delar med en främling. Jag kan sälja tid som kan användas för att nyttja min eminenta, nåja, konversationsförmåga eller mina skickligheter i sängen. Jag tycker inte jag säljer min kropp. Jag säljer min tid. Som på vilket jobb som helst. Däremot delar jag mer intimt av min privata person då hela tjänsten bygger på högst sociala egenskaper som förknippas med det privata för många människor samt sexliv. Jag kan inte helt avskärma den privata person jag är från min yrkesroll. Då skulle kunderna möta en mycket skicklig skådespelerska som skulle kunna dikta ihop ett helt liv, och så bra är jag inte.

För det mesta är jag helt och hållet mig själv. Jag är kanske lite restriktiv att dela mitt privata sexliv och kärleksstatus, familjeförhållanden och levnadsomständigheter. Men detta är ej heller nödvändigt att i detalj genomgå i en professionell eskortverksamhet. Poängen är att man ska vara ett trevligt sällskap utan att bli alldeles för privat, såvida man inte har en långt utvecklad även vänskaplig relation. Det är ett affärsförhållande mellan två avtalande parter. Jag ljuger dock aldrig om intressen eller bakgrund osv. Snarast skulle man genomskådas som en falsk person, vilket faktiskt inga människor uppskattar. Varken privat eller i affärer.

Det vore fult att ljuga. Det har funnits tillfällen då man försökt att psykiskt avskärma sig från det fysiska man genomför med en kund under själva akten. Detta mest då beroende på att mannen måhända varit en fyllekaja till drägg eller på annat vis hyfsat mentalt retarderad eller obehaglig på något vis.

Jag kan erkänna visa kroppsodörer, bajsränder, snorkråkor, hudutväxter, viss hårutväxt eller missformade leverfläckar kan få mig att psykiskt vilja avskärma mg lite från den intima närvaron. Är personen en idiot rent mentalt angående ekonomi eller t ex genom förolämpningar så är det också främst psykiskt man drar sig undan. I detta fall kan jag förstå att termen sälja kroppen kan komma närmare sanningen. För det är enbart en fysisk interaktion med målet att kunden ska få utlösning och känna sig sexuellt tillfredställd. De flesta möten är dock inte alls förenade med mentala flyktförsök från min sida. Således säljer jag en tjänst där både själ och kropp förenat står till buds för mysig samvaro såväl inom som utanför sovrummet.

Däremot har det hänt att jag faktiskt tänkt att lite idioti eller äckel kan jag stå ut med- för jag får faktiskt fruktansvärt bra betalt. Man ska inte leka prinsessan på ärten. Att torka skit på servicehus kanske inte är så kul, då kan jag stå ut med att en man som jag älskar med luktar dagsgammal svett någon enstaka gång. Inte för att jag uppskattar det, utan för det känns inte riktigt värt besväret att klaga alla gånger och dra ut på umgänget längre för duschar och den själsliga omvårdnad man då måste trösta mannen med. Många tycker inte alls som mig här kan tilläggas, och jag vill verkligen inte ha några äckel. Vi använder ju alltid kondom-och jag smakar aldrig direkt på mannens kön, vilket kunde varit traumatiskt vid doftbomb, samt sedan duschar jag alltid direkt efter träff. Fast hehe...ibland tycker jag själv jag är lite knäpp...som när jag mötte han som luktade våt gammal hund eller den som luktade så mkt häst eller ko så det började klia på mina armar.

Man får helt enkelt vara lite mentalt tuff om man ska jobba med människors kroppar och omvårdnad av deras själsliv. Kroppar är generellt inte luktfria och ljudlösa. Och i de sämsta fallen har människor en ful personlighet som vida överstiger bristen på en välvårdad kropp. Man kanske får vara lite extra tuff om man ska dela ett intimt samliv. Dock säljer jag inte min kropp, utan en sexuell tjänst som är byggd på att jag delar med mig av min tid och min kropp. Kroppen kommer aldrig utan knoppen!

Att man kommer på idén att sälja sexuella tjänster..oj..tanken planteras där någon gång, men hur man kan genomföra det tror jag mer beror på att man ser en efterfrågan och att man kan fylla denna och samtididgt vinna något på saken. Jag vet att jag är en god älskarinna och ett trevligt sällskap. Således kan jag vara efterfrågad trots att jag inte är så snygg. Jag var villig att ge det ett försök för at se om jag kunde få en bättre ekonomisk situation i livet. Att jag skulle ha kapat hjärnbalken någonstans och börjat se min kropp som en ren produkt stämmer inte mer än de dagar man har lite dåligt självförtroende och jämför sig med andra och får för sig att män jagar och väljer kvinnor enbart på grund av deras utseende och att det utseendet då skulle vara något som jag saknar. Då kommer tanken på mig själv som en produkt. Om man bara tar en bild o hänger upp med ett pris och ett telefonnummer. Men verklighetens träffar bakom denna korta ögonblicksyta skiljer sig väldigt mycket från annonserna i 85 % av fallen.

Vill smeka linjen över dina axlar ner över dina skulderblad. Låta mina fingertoppar nudda och runda dina axlar och förnimma känslan av dina muskler längs dina armar. Känna den manliga strukturen så vitt skild från min. Andas lätt mot din ryggtavla och sakta dra in doften från din fräscha bruna hud. Den uppfyller mitt sinne och hettan möter mina mjuka läppar som pressas mot din lena hud. Utforska dina händer med mina. Känna varje topp, dal, skarv och rundning. Fantisera om dem mot min kropp. Styrkan, ömheten och den vibrerande energi de skänker. Låta dina fingertoppar möta mitt ansikte..känna dem glida över mina anletsdrag. Forskande, dröjande...väntande på att min andning hakar upp sig.

Låta mina små händer glida upp i din nacke, känna ditt mjuka hår i nacken..luta min kind mot ditt bröst och höra ditt hjärta slå i takt med mitt. Känna dina läppar mot min panna, kind och hals..låta dina händer fånga mina lätt bakom min rygg och kyssar som går nerför nacken längs min ryggrad. Rysningar som sprider gåshuden längs hela min kropp. Din andedräkt som viskar nonsens i mitt öra. Mitt hjärta som slår som en sparvs vilda flykt. Din hand i mitt långa hår...som mjukt tvingar mina läppar mot dina. Kyssar på mina ögonlock som känns som fuktigt regn under sommarnatten. Mina händer på dina starka axlar som bärs upp av din smala midja och höfter. Du är så mycket man det snurrar i huvudet...min blick som glider över din mage ner till dina lår. Den brännande känsla jag förnimmer sätter en ljus rodnad över mina kinder. Jag vill vara ett med dig som smält lava i min famn.

Är detta galenskap vill jag inte bli frisk..

Mmmm...Ez återuppstod från de döda. Han körde ifrån sin telefon varvid radiotystnaden åter härskade till söndag eftermiddag då han fick den återlämnad.

Det är svårt att tycka om någon. Lära känna och komma nära. Dela med sig och att utforska. Det är både tidskrävande och själssnärjande. Ibland tänker man att livet hade varit väldigt enkelt och bra om man kunde ha varit kär i och behållt kärleken till den första mannen man mött. Då skulle man inte behöva börja om igen. Visserligen är utforskandet, spänningen och nyfikenheten rolig och en inspirerande tid, men den är även plågsam i sin ovisshet om framtiden och den andra persones känslor handlingar och göranden. Man blir ju sårbar. Men man kan inte älska utan att öppna dörren till hjärtat. Då blir det bara ytterligare en ytlig relation bland alla andra. Man måste våga satsa för att vinna. Ja det säger ju sig själv, är man inte med i spelet så är det inte möjligt att få någon utdelning. Brevbäraren kommer inte trycka in drömmannen genom brevlådan. Inte ens en liten hemangubbe. *skratt*

Jag chansar lite. Går mer på hur jag vill vara mot Ez eller den jag håller kär än vad jag borde göra. Mamma tycker jag är dum i huvudet ungefär. Hon hade säkerligen gett mig en skrapa om hon visste jag skickat en grattisblomma till Ez. Alldeles för stor gest. Låt snubben ringa liksom. Var sval o cool. Låt berget komma till mohammed. Nu är det ju inte så jag vill vara och jag anser inte att man bygger en relation till en annan människa genom att vara sval och oåtkomlig. I bästa fall får man sig ett julknull. *host* Men de som står mig nära uppskattar min mer generösa sida och tycker inte den är jobbig utan blir förhoppningsvis glada. Men klart det är en balansgång. Vem vill ha en stalker?

Att prata med Ez sätter fart på min puls...o lite fjärilar i magen får jag allt. Min tankeverksamhet är en aning för ockuperad av hans mentala närvaro. Det går kanske över. Antingen växer det eller så dör det ut i brist på näring. Så fungerar all kärlek. Sannolikt har jag i dagarna en aning för lite att göra med. I princip helt ledig från arbete o studier hela 5-6 dagar i taget och läser enbart böcker, ser film eller njuter av solen och blänger lite på någon ouppackad kartong förstås. Såg flying daggers idag...den är sjukt vacker o fick mig även att gråta trots mina mer syrliga kommentarer tidigare under filmen. Har börjat läsa en bok angående internetdejting o dyl vars inledning jag iaf kan relatera humoristiskt till. Titeln är kärlek@första.träffen av Jane Moore. Fått mig ett par rejäla skratt hittills.

*kram på er* Så ska jag tänka syndiga tankar om Ez, tänker jag tillräckligt syndigt kanske gud ser till han uppenbarar sig i egen hög och levande person.