MARATHONBLOGGEN

En bild säger mer än tusen ord, och allt det där....

Så tog jag mig i mål till slut på tiden 4.35.29.

Loppet:
Kom iväg tillsammans med Äppelviksmannen, vi sprang ihop de första tre kilometrarna, innan han släppte.
Tempot var uselt, 6.20 km-tid i början, men Valhallavägen ut på Gärdet kändes rätt bra. Första milen på 1.02. Ända fram till Västerbron första gången var det inga problem, men efter Västerbron, som var fruktansvärd, fick jag håll och fick dra ner ännu mer på tempot.
Men därefter, uppför Flemminggatan och över till Vasastan, gick det rätt bra. Hållet släppte, syrran var där och gav mig vatten, bara att se nån man kände gav en en kick.  Odengatan ner ökade jag tempot och sen vid varvningen upp mot Stadion kände jag mig pigg. Jag bestämde mig för att öka tempot.
Men då kom värken i knäna. Jag var tvungen att stanna och smörja dem med Voltaren.
Fortsatte ändå i hyfsat tempo i skuggan på Valhallavägen, men när vi kom ut på Gärdet igen så märkte man att det var som att springa två olika lopp - när man sprang i skuggan och hade fått dricka så kände man sig rätt pigg och alert, men ute i solen var man dödens lammunge.
Tredje milen ute på Djurgården började det kännas riktigt tungt.
Men det var först när vi kom in på Söder Mälarstrand som orken riktigt började ta slut.
Man kämpade sig fram mellan drickastationerna, jag drack och åt allt jag kom över.
Jag gick uppför halva Västerbron andra gången, och det var smart.
På Norr Mälarstrand försökte jag öka farten igen, sprang förbi 4.30-farthållaren, men fick släppa honom förbi mig igen och smörja mina alltmer värkande knän med Voltaren. Men ändå! Knäna höll! Jag visste nu att jag skulle klara mig i mål, det var bara sju kilometer kvar.
Men de sista kilometrarna blev en pärs. Jag gick några meter vid ett par tillfällen och när två kilometer återstod så hade jag krampkänning i vaderna. Jag fick stanna och stretcha mot ett träd på Odengatan.
En Östermalmsdam som stod och hejade på sa: "Åh kära barn, nu när du är så nära. Ska jag spruta lite vatten på dig med min blomspruta?"
"Tack, sa jag, det ska nog gå vägen":
Såg en kille som kollapsat vid 41 kilometer, han låg på en ambulansbår.
Jag var nu helt slut, men man kunde höra högtalarljudet från stadion. Precis när vi kom ut på Valhallavägen igen så fick jag världens håll, var tvungen att stanna, 400 meter från målet. Fick stå så en stund innan jag kunde börja springa igen.
In på stadion, och jag försökte tänka på vad jag kände egentligen - var jag glad, lättad, apatisk?
Faktum är att jag inte kände någonting särskilt. Alla känslor var så nerslitna på något sätt, ens medvetande var som en guldfisks - fortsätt simma, fortsätt simma.
Stapplade mig i mål på 5724:e plats.
Men sen, efter några minuter, så upplevde jag en fantastisk eufori. Farsan, ungarna och Petra mötte upp utanför och jag var på ett strålande humör.

Oändligt glad, lättad och stolt över att ha klarat det trots den usla våren, överraskad över att knäna höll, sitter jag här och skriver detta. Jag har ont överallt, under armarna, i knäna, tånaglarna, hälarna, ryggen, njurarna, axlarna, men det är en skön smärta.
Jag ska sitta här i fem minuter till och njuta, innan den här bloggen läggs till handlingarna.
Sen ska jag ut och köra sten till Lövstatippen.

All right, då är det dags att ge sig in till stan.
Det här blir det näst sista inlägget på den här bloggen.

Jag får tacka alla som kommit med tips, råd, uppmuntran och kloka kommentarer.
Tack även Möbelhandlaren.

Sekonderna lämnar ringen.
Nu: 42 195 meter.

Har precis varit ute på Västerbron, mitt bland bilarna, för att en fotograf ska ta bilder på mig och Äppelviksmannen. Sportbladet ska göra nån grej på oss till i morgon, vinkel: "Den ene har tränat jätteseriös och den andre har bara festat och slarvat - vem tror du vinner i dag?".
Jävla kvällstidningar, ska alltid måla världen i svart och vitt.
Känns som att jag har allt att förlora på det upplägget.

Men så här ser min fina nummerlapp ut.

...och nyss var vi nere och hämtade ut våra nummerlappar.
När vi körde dit var vi på rätt gott humör, skämtade och skojade om att "här ska vi springa, hö-hö."
När vi klev ur Äppelviksmannens luftkonditionerade bil - en del har råd med extraordinär lyx - var det hett som i underjorden.
Gruset på Östermalms IP var torrt som en Marsyta. Solen pressade oss mot marken som om vi var två insekter.
Överallt runtomkring oss folk som pratade på främmande språk.
Termometern på Östermalms IP visade 35 grader och jag hoppas ändå att det var i solen.

Inne i tältet där vi hämtade lapparna var det varmare än så. Som i en drömtillvaro föstes vi mellan olika stationer som ville sälja saker till oss.
Plötsligt stod jag med en keps i handen.
Jag kände mig som i en dikt av Thomas Tranströmer:

Inne i den väldiga romanska kyrkan trängdes turisterna i halvmörkret.
Valv gapande bakom valv och ingen överblick.
Några ljuslågor fladdrade.
En ängel utan ansikte omfamnade mig
och viskade genom hela kroppen:
”Skäms inte för att du är människa, var stolt!
Inne i dig öppnar sig valv bakom valv oändligt.
Du blir aldrig färdig, och det är som det skall.”
Jag var blind av tårar
och föstes ut på den solsjudande piazzan
tillsammans med Mr och Mrs Jones, Herr Tanaka och Signora Sabatini
och inne i dem alla öppnade sig valv bakom valv oändligt.

I bilen sedan, på väg tillbaka, var vi tysta.
Knät började plötsligt värka igen.

Nu är vi tillbaka på redaktionen.
Hockeyreportern Patrik Thorneus går förbi min rygg och säger lättsamt:
"Laddad inför helgen, Jeppsson?"
Äppelviksmannen testar några joggingsteg, han har plötsligt fått ont i ryggen.

...och Äppelviksmannen är så uppe i varv och pratar så mycket om maratonloppet att Sybariten mitt emot till slut ber att "kan vi inte bara ta TRE maratonfria minuter?".

I stället pratar vi George W Bush.
Sybariten säger plötsligt: Jag tycker inte att det är något större fel på Bush.
Det blir tyst.
När jag skriver det här drar jag fortfarande efter andan.

Efter en stund skriker Äppelviksmannen: DN! Jag måste ha tag i DN! De har en stor genomgång av hur många som bryter för varje grad varmare det blir.

Vi ska åka in till Östermalm och hämta våra nummerlappar på lunchen.
Bekanta oss med maraton-hoodsen.

Min omtänksamma mamma mailar:
Tänkte bara säga att det är väldigt viktigt det här med att dricka - kolla upp det Jonathan är du snäll, jag har läst om det och något om hur hjärnan svullnar när den blir utsatt för en så stor press som när man springer maraton.

Ta chansen att ha koll på Christer Fuglesang innan han går upp i omloppsbana igen. Han har nummer 2352 och hans dotter Malin har K230. Jan Dinkelspiel, överklasspolingen, har 10510.
Det är den kändisspotting jag har lyckats hitta. Magrare än Kjell-Erik Ståhl, med andra ord.

Sarah skriver:
Jahopp, hur känner man igen dig då? Vad ska du ha på dig, vilket startnummer har du osv? Kan vara bra att veta så att jag kan putta dig framåt om du ser ut att behöva det.

Mitt startnummer är 6780. Jag ska ha ett par enkla vita shorts och en vit keps på huvudet. På tröjan ska jag ha en bild av Edward Munchs "Skriket".

På marathon.se finns nu en väldigt informativ sida, här, om "Vad som kan gå snett och vad man kan göra åt det".

Bland annat står det så här:
Kroppen bestämmer sig akut för att lätta på alla möjliga tryck innan start
När man förbereder sig för start frigörs ämnen i hjärnan/kroppen som gör att kroppen försöker tömma sig på så mycket som möjligt. Så har inte magen varit samarbetsvillig på morgonkvisten får man med största säkerhet bita i det sura äpplet och pipa upp i skogen innan start (köerna till bajamajorna brukar nämligen vara oändliga). Toapapper är därför en rätt bra grej att stoppa på sig innan man lämnar tryggheten i hemmet/hotellet.

Det känns helt overkligt.

Från Äppelviksmannen fick jag under Nationaldagen två sms:

"Nu har jag sprungit. Jag hoppas INTE på solsken på lördag..."

Senaste prognosen jag hörde var 26 grader och sol.
Nästa sms:

"Nu dricker jag öl till matchen. Kolhydrater du vet..."

Själv har jag drabbats av ett fästingbett och det skulle inte förvåna mig ifall jag fick bryta loppet på grund av borelia. Förmodligen kommer jag också att fastna med benet i dörrarna till en tunnelbanevagn på väg till loppet.

Försökte börja kolhydratladda i går. Det blev couscous, det visar sig att det innehåller ett gram mer kolhydrater per 100 gram än pasta. Är man seriös så är man.
Har därför också köpt en klocka med tidtagarfunktion. 199 kronor på Teknikmagasinet.

Kampen mellan mig och Äppelviksmannen har stundtals jabbats upp som värsta Sebastian Coe-Steve Ovett-bataljen här på jobbet.
JAG skulle då tydligen vara Sebastian Coe.
Och faktiskt - i det kommande numret av Sportmagasinet har vi ett stort reportage om duellen Coe och Ovett.
Coe säger där så här om det upphaussade 800-metersloppet i Moskva-OS 1980 (som Coe var favorit i men som Ovett vann):

Med 30 meter kvar så visste jag ju att jag inte skulle vinna, och det extraordinära var att min första reaktion var en enorm känsla av lättnad, snarare än besvikelse. Det var över.

Ah. Det där kan jag identifiera mig i...

Så här ser Äppelviksmannen ut när han har anmält sig.
Har ni sett ett galnare leende?
Jack Nicholson i "Gökboet?" Eller "The Shining"?




Nejdå, välkommen in i matchen.
Kul att ha någon att springa med!

(På uppmaning från Äppelviksmannen har jag maskat honom. Han vill springa "in cognito" eftersom han springer under falsk identitet).

Äppelviksmannen, denna vidriga människa, som sitter precis till höger om mig - försöker nu efteranm'la sig till Stockholm Marathon på lördag.
Han sitter här brevid, pigg som en ekorre, och säger att "tja, tänk om jag klarar det och du får bryta". Han har bara sprungit fyra x 7 kilometer sammanlagt och har naturligtvis inte en chans.
Eller?
Tänk om jag måste bryta och Äppelviksmannen knallar i mål på, säg 5.30, med sitt ekorrflin på läpparna....
Jaha.... nu har han lyckats ringa upp en som vill sälja sitt startbevis på Blocket. Och nu... verkar han ha bestämt sig för att köpa loss det.... Det här händer inte....

"Det är fortsatt risk för någon regn- eller åskskur i söder även senare i veckan men annars fortsätter högtrycket att dominera med ganska soligt väder. I veckoslutet försvagas troligen högtrycket och skursannolikheten ökar med det blir forstatt varmt."

"Forstatt"?  Inte ens SMHI kan stava längre...

Satt och kollad på TV4 i går, en reklam kom där någon springer på ett löpband, man ser bara fötterna.
Så pågick det en lång stund, sedan slog det till: "STOCKHOLM MARATHON LÖRDAG KLOCKAN 13.30 I TV4!".

Och det var som det högg till inom mig. Lördag. Inte "lördag den 9 juni" utan lördag, nu på lördag.
Jag är exalterad och lätt skräckslagen på samma gång.
Jag vill dit men ändå inte.
Jag vill att det ska vara över, men ändå inte.
Eller jo - jag skulle nog vara rätt glad om det var över.