Idag är första dagen..eeh..eller hur var det nu..

När jag återvände till bloggen skrev jag att jag redan då anade två saker. Den ena var att det inte skulle kännas rätt att komma tillbaka, att jag skulle försvinna igen. Vad det andra var spelar ingen roll. Men jag hade rätt i båda mina föraningar, ända sedan jag kom tillbaka så har det känts lite fel nästan varje stavelse jag skrivit varje gång jag bloggat.

Bloggen har gett mig mycket men kan inte längre ge mig något mer, jag är bortom all räddning. Det är inte många som kommer förstå riktigt vad jag menar med det, och för en gångs skull tänker jag inte förklara mig heller. För det spelar ingen roll längre.

Kunde jag vrida tillbaka klockan så skulle jag göra det, till när och varför spelar heller ingen roll, jag vet hur jag tänker och... och det räcker.

Detta betyder inte att jag försvinner helt och hållet, så länge jag bestämmer mig för att fortsätta leva det här som ska kallas för ett liv så kommer jag fortsätta läsa mina favoriter och fortsätta kommentera. Hur länge det innebär kan jag inte svara på, men inte heller det spelar någon roll.

Ni är många som skrivit så fina, snälla, stöttande, kloka, härliga, roliga och helt underbara kommentarer och jag kan inte ens börja beskriva hur mycket det har betytt. Speciellt under fjolåret, och jodå, jag kommer ihåg även er som jag bara hade kontakt med under förra sommaren, ni försvinner inte från mitt hjärta så enkelt. Ni vet vilka ni är först och främst som funnits med under någon del eller hela min bloggresa, och jag nämner inte någon så har jag heller ingen glömt.. För ni är så många underbara människor.

Men det är bättre om jag och mina tankar håller oss för oss själva nu, eller åtminstone håller oss någorlunda ifrån er andra. Jag trivs inte riktigt i ensamheten men det är helt enkelt där jag hör hemma. Jag har provat på sedan jag kom tillbaka att må dåligt i min ensamhet istället och det funkar bättre. Bloggen har sett till att det skinit ett litet lyse över mig, problemet är bara att jag inte är något att belysa. Bloggen har gått från att vara helt underbar till att mest vara något som skapar falska förhoppningar, och jag kan inte hantera det. Jag skulle även här kunna förklara hur jag menar, men jag låter bli. Allt som har en början har ett slut och min blogg har nått sin vägs ände.

Tack för allt.

Man kan inte alltid förstå allt, förstå allas åsikter och tankar och tolkningar, och det är okej, men jag hoppas åtminstone att många försöker inse att man kan förstå utan att hålla med... Det kan låta självklart men det är bevisligen inte det.

Och kan man inte förstå så måste man försöka respektera andras åsikter, andras tankar.. för gör man det så ger man sig själv åtminstone en bättre chans att förstå.. Om inte annat så skapar man bättre förutsättningar för en dialog.

Jag har varit inne lite på det i kommentarer tidigare, men hur respekterar man en respektlös person? Då kan det istället bli tvärtom, jag kan förstå varför personen i fråga är respektlös, om inte annat så brukar det framgå ganska tydligt.. men jag personligen kommer att ha väldigt svårt att kunna respektera en respektlös person.. ironiskt?

Min mobil ringde strax före sex imorse, klockan åtta var jag på skolan.. 17 timmar och trettio minuter senare så sitter jag här.. minus lunch och middag så har jag pluggat i ungefär 16 timmar idag.. Nu sitter jag här, ganska nyligen hemkommen och vet att min mobil kommer ringa 05:45... 08 00 börjar pluggandet imorgon med.. och imorgon är deadline, så imorgon måste jag orka upp trots den här dagen.

Det här härligt att känna att man lever! *njuter* .. . . . eller något i den stilen..

Jag är trött...

Varför försvinner så många.. så många jag tycker om så mycket.. skulle vilja använda något starkare ord, men det vore väl bara knäppt.. Är det kanske slumpen? Är det jag? Det spelar inte så stor roll egentligen antar jag..

Om jag kunde backa tiden så skulle jag nog göra det. Inte backa bandet och göra saker ogjorda, ta bort det som förvandlade den där skämtsamma Eldregn till den som utåt sett är skämtsam men som inåt sett... ja som inåt sett reflekteras ganska bra genom bloggen. Men kunde jag backa tiden skulle jag göra det, till en tid då jag mådde dåligt, alltså inte så längesedan, rättare sagt någon gång under det senaste dryga året. Jag skulle backa tiden och sedan spela samma tidsepok om och om igen.. låta mig själv få leva lite i en illusion ett tag.

Kanske vore det egentligen bäst att avsluta den här bloggen, se till att bara blogga på min andra blogg och istället ha mina cirka 10 sidvisningar i månaden, det kanske skulle reflektera verkligheten lite bättre, och jag skulle få stänga inne mig i min egen värld och kanske sakta men säkert förstöra mig själv. Som det är nu så känns det som jag slängs mellan hopp och förtvivlan, kanske vore det bättre att slängas enbart mellan förtvivlan och.. ja.. uppgivenhet.

Jag vet inte hur länge till jag orkar bygga upp hoppet om och om igen.. jag vet ärligt talat inte om jag orkar det.. Många av de faktorer... eller, rent ut sagt, många av de människor som lyfte mig uppåt en bit, hjälpte mig att ta små små steg framåt försvinner eller har redan försvunnit och jag vet inte om jag fixar det på egen hand... Det finns folk kvar, det ska jag erkänna, men jag är tveksam om jag fixar det ändå.

Kanske är det helt enkelt bäst för alla, kanske främst mig själv, om jag såg till att i min egen hörna förgöra mig själv helt enkelt. För i ärlighetens namn, vem bryr sig ens i att jag har legat på golvet här inatt och gråtit sådär tungt som jag inte gråtit på flera månader..

Den där gråten som är mer än tårar. Det är knappt så att jag ens bryr mig längre.

Den där känslan.. När det känns som kroppen töms på allt blod på en gång.. många skulle nog beskriva det som "jag blev alldeles kall", men jag vet inte riktigt om det stämmer alla gånger. Känslan kan infinna sig t.ex. om man blir väldigt väldigt väldigt nervös, oftast om man blir plötsligt nervös. Hjärtat slår antingen för fort eller för långsamt, man måste andas djupt för att fylla lungorna. Slår hjärtat för långsamt så känns det som tiden stannar, man måste andas. Slår hjärtat för fort så hör man sina egna hjärtslag, bultande, ekande högljudda hjärtslag som gör fysiskt ont om man tillåter sig att känna efter.

Den känslan infann sig nyss. På grund av något.. Men...

JAG VILL INTE REAGERA PÅ DET VISET!. . . . Jag vill bara kunna vifta bort det... varför klarar jag inte av det?

Låter man bli att ge något näring så dör det till slut, sedan spelar det ingen roll hur mycket man än försöker nära det, man får försöka finna något nytt att nära istället. Alla människor har ett tålamod, det är bara olika långt.

Många underbara människor har ett enormt tålamod, inte någons varar för evigt. Men det gör inget, för det är helt förståeligt. Lovar man inte något så är varje liten del utöver det en liten skatt i sig, en gest som värmer både själ och hjärta.

Man inser först efteråt vad man haft, men kanske också vad man inte haft.

Den där kärleken, den är lite av en paradox.. eller, en tragedi kanske..

Läste ett mail för en liten stund sedan, angående kärleken.. Det enda jag verkligen verkligen drömmer om och det jag definitivt inte får uppleva. Man måste våga för att vinna, ta chansen, vad är det värsta som kan hända?

Det värsta som kan hända... läs de där orden igen och fundera. Om jag vågar, och misslyckas, vilket väl chansen är ganska stor för åtminsone första gången, säkert också andra och tredje, så är risken att det sänker mig djupare än jag kan ta mig upp, risken är att det kväver det lilla hopp jag har kvar och som jag skrev i en kommentar tidigare: Den dag mitt hopp dör så dör även jag.. inte bildligt på något vis utan bokstavligt.

Jag har ingen aning om hur det är att bli älskad, hur det känns. En fin insida.. jag börjar ta till mig det, men vad är det värt? Jag kan inte se att det är värt någonting, inte enbart med en insida i alla fall.

Det värsta som kan hända om jag vågar är att det är det sista jag gör.. och vågar jag inte så kommer jag aldrig få uppleva kärleken och då kommer det krossa mig istället. (jag antar här att det aldrig kommer inträffa att någon chansar med mig.. utan att det är jag som måste våga..)

Det känns som att kärleken är vad som skulle kunna rädda mig, men också det som skulle kunna förgöra mig.. precis som den olyckliga kärlek jag fått uppleva under mina snart 21 år hittills.

Det är komiskt egentligen.. Fel, det är tragiskt. Jag påstår att jag inte är rädd för döden, vilket jag verkligen också känner. Så varför skulle jag inte kunna våga? Våga och dö?

Jag är inte rädd för att dö, jag är rädd för att misslyckas.. få bekräftelse på hur värdelös jag är, bekräftelse på att jag är ett misslyckande, få veta att jag inte kan bli älskad av någon jag själv skulle kunna älska, få veta att jag inte ens är värd chansen att bli älskad.

För så länge jag inte har misslyckats så finns fortfarande lite hopp, men misslyckas jag så kan det rinna iväg snabbt..

Och den dag hoppet dör..

Lilla Anna hade gjort en utmaning för några dagar sedan och jag var länge tveksam om jag skulle ge mig på den men, jag tänkte i alla fall föröka.. men det var svårare än jag trodde, det här fick jag åtminstone till.

Eldregns 5 inre:

1. Snäll.
2. Ärlig.
3. Omtänksam.
4. Använder det jag har innanför pannbenet någorlunda i alla fall.
5. Tålmodig.

Eldregns 5 yttre:

1.  Hmm....
2.  
3.  Fick höra när jag var yngre, kanske 8-10 år sedan, att jag hade fina ögonbryn, så det kanske jag har... (tillägg den 17 september, det var ögonfransar jag menade.. har inte märkt förut hur fel jag skrev :S)
4.  
5.  

Det händer så sällan, i sådan omfattning, att jag blir helt mållös när det väl inträffar. Något får mina ögon att öppnas, att vidga sig. Ett igenkännande, delvis ett igenkännande. Ord som berör, som troligtvis berör mig mer än många andra. Ögonen vidgas inte för attse något nytt, inte för att se något banbrytande, utan för att se precis det jag själv sett en gång i tiden.

Det är som att jag förlorar mig själv. När jag läste orden var de som att se sin spegelbild, att se en plågad och en älskande människa. Ni kan nog inte förstå vad jag menar, för det är inte så enkelt som det låter. Jag såg en vacker bild. Att läsa de orden var en mer identisk spegelbild av mig än den spegelbild min egna blogg reflekterar, min blogg reflekterar min resa som ett psykiskt illamående tagit med mig på. Hur vet jag vad som är jag?

Jag har mitt liv i ett ihoptrasslat garnnystan och vilken ände jag än börjar nysta i så blir det fel. Jag trasslar in mig mer och mer och jag vet inte när min blogg egentligen återspeglade den där sidan av mig senast.. om den ens gjort det. Jag saknar den där känslan, inget kan sänka mig när jag är i den sinnesstämningen. Händelser kan kortsiktigt såra mig, göra mig ledsen, men för att sänka mig krävs det händelser i mångfald. Allt måste gå fel gång på gång på gång.

Jag vill känna den känslan igen, en lycka, en livslust som jag inte kan beskriva med ord. Få människor som läst min blogg tror mig säkert inte, men jag är en väldigt bekymmerslös människa egentligen, fortfarande empatisk och en känslomänniska, men som kan se glädjen i saker och ting och som inte tar för hårt på en motgång. Inom loppet av minuter han jag känna så mycket, och för några sekunder fick jag känna hur det är att vara jag, hur det var att vara Eldregn på riktigt.

Jag vill känna den känslan igen, men jag vet inte i vilken ände jag ska börja nysta, och i ärlighetens namn så kan ingen annan veta det heller.

en måndagsnatt medan jag sitter på golvet med tårarna strilandes längsmed kinderna. Brukar fundera ibland kring vissa personer, hoppas de har det så bra som jag vill att de ska ha det, de förtjänar det. Det skulle åtimstone skänka mig lite glädje.

Jag föll djupt inatt, inte längst ned men.. våningen ovanför kanske man kan säga. Fick tillbaka en känsla som det var ett tag sedan jag hade, åtminstone på det här sättet, vet inte vad jag tycker om det.. på sitt sätt skulle det ju kunna vara ett steg mot en upplösning.. å andra sidan så.... hmm.. så kommer jag inte på något vettigt.

Förut har drivkraften åt det ena hållet varit drivkraften åt det andra hållet också, på så sätt så har det kunnat rädda mig lite från att falla än djupare.. Men när hoppet aldrig infrias så spelar det som ingen roll.. Jag kan dö som det är. Och om jag kommer till punkten att jag ska dö som den loser jag är så kanske jag lika gärna kan göra det utan hedern i behåll? . . Tanken har slagit mig ett par gånger.

Vari ligger poängen egentligen i att dra ut på lidandet om lidandet bara är till för att föda nytt lidande.

Jag skrev i ett inlägg för ett ganska bra tag sen att det finns somliga underbara människor som ser mig trots att jag är osynlig. När jag bloggar i alla fall.. men vore det i verkliga livet så skulle ingen se mig, jag fick något enstaka mothugg då, men det blir bara mer och mer tydligt hur rätt jag hade.. och det är säkert helt och hållet mitt fel, ska jag vara helt ärlig så skiter jag i vilket. Min ensamhet och det faktum att den enda kärlek jag kommer få uppleva är olycklig sådan är den pest som helt enkelt följer mig, en pest utan botemedel.. Det kan tyckas finnas botemedel, men den här pesten är betydligt knepigare än så..

Men jag kräver inte att någon ska förstå, önskar det självklart, men det är inget jag räknar med eller riktigt tror på.

Mycket kan man göra, mycket kan man ta för sig och påverka alldeles själv. Man kan bestiga många höga berg alldeles på egen hand, man kan både förvåna och förverkliga sig själv. Jag har ett antal sådana drömmar, sådana som jag kan hålla i min hand själv om jag vill, det är inte så många sådana drömmar egentligen men några stycken är de. Upplevelser, inre och yttre, relativt små motivationer men motivationer likväl.

Sen finns det det där som man inte kan påverka till den grad jag skulle vilja, de där drömmarna man kan påverka till en viss grad men där man sedan måste ha lite tro eller lite hopp. De där drömmarna som inte är en verklighet, de som är ett fragment av en inbillad möjlig verklighet. Illusioner. Kunde jag fånga en sådan här dröm en kort stund så skulle jag kunna offra alla drömmar jag nämnde först för all framtid. Jag kan betala ett enormt pris för något jag inte ens vet om det är verkligt, om ni bara visste hur mycket jag skulle kunna betala för mina högsta drömmar. Priset man skulle kunna sätta på de drömmarna skrämmer mig en aning. Det skrämmer mig för det finns knappt någon begränsning av det priset.

Hur kan jag ha råd att betala ett pris som knappt en människa någonsin skulle få för sig att betala? Dels så tar många människor mina drömmar för givet.. och med all rätt. För i slutändan så löser det sig, sanslöst nog för i princip alla. Kanske kan det göra det för mig med (jag lever ju fortfarande, så chansen finns ju förstås.. även om jag himlar med ögonen åt mig själv bara för att jag skriver en sådan sak), men än så länge så finns det inget som talar för att det kan inträffa även för mig. Vad som behövs här är just en tro eller ett hopp... och varför skulle jag använda mig av något som aldrig hjälpt mig tidigare?

Jag duger till för mycket... eller något i alla fall.. jag kan vara många saker förutom vad jag vill. Det finns noll och ingenting som talar för att jag duger till det jag vill.. kanske det också med all rätt.

I'll never know if love's a lie.

Eller? Hmm... Den låt som vann fick mest poäng, alltså mest röster sammanslaget från länderna.. Alltså vann rätt låt?

Fast det är klart, om världsmakten Sverige gnäller över fel låt så lyssnar nog resten av Europa på det. Det var kanske ingen låt som gick hem så bra i Sverige som den gjorde i många andra länder men fortfarande var det den låt som fick mest poäng, mest röster. Och kompisrösta? Det har alla länder gjort så länge jag kan minnas (vilket inte säger så mycket egentligen..), men tydligen så är det mycket värre nu för att kompisrösterna var fler (?) den här gången? D.v.s. att Serbien fick fler kompisröster än Sverige normalt brukar få? . . . Men.. hur många kompisröster fick de egentligen och hur många röster fick de för att den musik de spelade var en musikstil som funkar i länderna som ligger i närområdet? Många i Sverige verkar t.ex tycka att Finlands låt var bra, men den fick inte särskilt många poäng utanför Norden.. KAN det kanske vara så att den musik man lyssnar på och uppskattar skiljer sig från olika områden av Europa? Kors i taket....

Serbien: En ganska tråkig låt i mina öron, ville inte att den skulle vinna.. Kan förstå lite varför refrängen säljer, men fortfarande är det en tråkig låt.

Ukraina: Hade hellre sett dem vinna än Serbien, en rent musikaliskt sett mycket sämre låt, men skillnaden är att det känns som Serbien verkligen försökte göra en bra låt medan Ukraina försökte göra en parodi. Serbien lyckades sådär med att göra en låt medan Ukraina lyckades helt ok med att göra en parodi.. dock inte låten i sig.

Finland: En helt ok låt, t.o.m ganska bra, men lite lite slätstruken och lite för mycket av att bara följa en trend.. (inte en ESC-trend..). Men ändå en av de bättre låtarna.

Sverige: Första gången jag hörde hela den här låten, bara hört snuttar av den tidigare, och den var bra, sett till tävlingen så var den riktigt bra i mina öron. Men tydligen är det en sorts musik som funkar bäst i lilla Norden.

Tyskland: Det här var tävlingens kung, helt suverän låt och helt suveränt val av genre, bra låt, bra framförande och framförallt så fick han tyskan att låta riktigt skön.

Har kommit in i en sådan där period då jag sover för lite och är trött väldigt väldigt ofta. Idag somnade jag på bussen in till skolan och även när jag kommit hem. Kan tillägga att jag aldrig egentligen somnar just hemma på eftermiddagen. Men problemet är helt och hållet självförvållat, morgnarna har blivit tidigare men det har jag inte sett till att nätterna blivit, ergo, mindre sömn. Normalt sett fixar jag att sova 2-4 timmar per natt men det tar lite tid att ställa in sig på det när man haft väldigt snälla scheman egentligen i lite knappt tre terminer nu.

Det finns dock en väldig fördel med att ha det lite hetsigt. Det håller tankarna borta.. Om det sen håller tankarna borta eller bara lagrar dem på hög så smällen lbir desto tyngre sen det återstår att se.. Men jag har i alla fall inte tid att känna så mycket.

För övrigt kan jag tillägga att det där vuxentestet inte funkar alls.

Hedning skrev ett inlägg... ja med en ganska lika rubrik som till det här inlägget.. eller så har det här inlägget en ganska lika rubrik som det inlägget.. Inlägg.

Han skrev något som bäst kan sammanfattas om skillnader och brinnande buskar.. Ni vet som i bibeln. Det fick mig att tänka, på just skillnader och brinnande buskar..

Om man skrev ett inlägg med rubriken "Min gud är en buske." så skulle det bara vara knäppt, eventuellt religiöst, men om man istället skrev "[SB] Min gud är en buske." så skulle det vara både perverst och blasfemi.

2006-05-05 00:28:18, då skrev jag mitt första inlägg på den här bloggen. Den fyller alltså ett år idag.

Bloggen har gett mig otroligt mycket, framförallt har den funkat precis som den var tänkt, som en ventil. Här har jag kunnat skriva ned tankar och känslor och kunnat lätta på mycket när det varit på väg att bli för mycket. Hade jag aldrig startat bloggen så vet jag inte vart det hela landat.. men jag har mina aningar.. på ett sätt är det positivt att jag startade bloggen, men av samma anledning kanske det är negativt, men det kan bara framtiden utvisa.

Bloggen har också gett mig chansen att få komma i kontakt på lite olika sätt med så många underbara människor. Jag vill inte nämna någon, för då kommer jag säkert också glömma någon. Men jag minns alltifrån den jag först öppnade mig inför ända tills dem jag lärt känna nu under den senaste tiden, och underbara människor finns det gott om, väldigt gott om t.o.m. Vissa har jag tappat kontakten med, vissa har jag mer eller mindre glidit ifrån och vissa har jag fortfarande kontakt med, men i mitt hjärta minns jag fortfarande alla er från förra våren/sommaren.

Just under den perioden, säg mellan maj och augusti/september kanske så vill jag påstå att bloggen var som härligast, både för mig personligen och vad gäller min uppfattning av hur bloggen var generellt.

Alltför många har försvunnit sedan den tiden, och jag saknar många än idag. Går in på bloggar varje vecka som inte varit uppdaterade sedan just maj-september.

Bloggen har varit en bra ventil, en väldigt bra ventil, men den börjar bli lite sämre. I ventilen har jag på något sätt fått in små små filter vilket gör att ventilen inte blir riktigt likadan, men det finns ju andra sätt att ventilera sig.. tur är väl det..

En timma av tyngre jobbigare tankar har precis spenderats.. inte en enda tår föll. Jag tror att hon när hon fick mig att inse hur värdelös jag var också fick mig att inse att jag inte heller har något att leva för.. än.. kanske blir det aldrig något men det vet jag ju inte än.. Jag har alltså inget att förlora och jag ser inget värde i mig själv heller.

Tankar om att dö blir på så sätt väldigt avdramatiserade. Jag har dock inte haft någon dödslängtan de senaste månaderna utan snarare varit ganska likgiltigt inställd inför döden, saksamma om den inträffar.. och för stunden kan jag helt enkelt leva mitt liv för alla andras skull. Det är inte så kul men det gör ju i alla fall att alla andra kan leva sina liv för stunden precis som vanligt.

Jag tror visserligen inte att det är så många som skulle sakna mig eller knappt ens märka om jag försvann om man ser i förhållande till vilka jag skulle sakna, men eftersom det ändå finns ett antal så.. det känns helt enkelt ganska saksamma, jag kan leva det här skitlivet för andras skull ett tag.

Jag har målat upp bilder ibland, hur skulle jag reagera om jag fick en pistol tryckt mot tinningen? Olika scenarion som utspelar sig lite lite lite annorlunda varje gång men alltid med samma resultat, jag kämpar inte ens för mitt eget liv.. själva tanken känns väldigt... befriande.

Och jag vet hur många tänker, jag vet vad många skulle påstå att jag har att leva för, men tyvärr, det goda i livet väger inte upp det onda för tillfället. Jag är lite rädd att det bara är en sak som kan göra det, jag hoppas att jag har fel, för har jag rät så är det ganska så kört.. Men jag hoppas att det här bara är något övergående, dock lätt utsträckt nu i över ett år, men som sagt, den riktiga dödslängtan, eller än värre, var ett tag sen jag hade, och det är ett steg framåt, och kanske ett tecken på något övergående.

Jag hoppas en del, samtidigt som jag lärt mig att inte tro eller förlita mig på hoppet, det slår på tok för sällan in.

Dags att begrava huvudet så gott det går i sängen snart och låta tårarna rinna det de behöver, för de är inte långt borta.

Jag vill inte inse det riktigt men jag börjar väl göra så mer och mer, jag kan inte fly dem, tårarna, ensamheten och att må såhär är något som helt enkelt följer med mig. Mycket kan uppenbarligen förändras på ett drygt år, eller kortare än så... Mycket kan förändras bara på ögonblick.

Hon lyckades förstöra mig, betalade jag med mitt eget liv? Var det priset för att få... ingenting? Inget att ta med mig annat än lögner skyddade av 70 långa långa mil.

Ofta förstår jag inte ens riktigt själv hur patetisk jag är.. eller rättare sagt ofta förtränger jag det, låtsas inte om hur sorgligt värdelös jag kan vara... är...

Tårarna var det ja.. sen ett hett bad och försöka glömma... igen.. 

I söndags kändes det som jag var på väg ned i en liten svacka igen, något som besannades under första halvan av eftermiddagen i måndags. Många jobbiga tankar blev det, mycket självförakt kanske man kan kalla det. Allt försvann hastigt, och mindre lustigt, under den andra halvan av eftermiddagen då vi avlivade hunden, det slog bort allt annat ur mina tankar, ögonblickligen.

Jag minns när jag kom emot bilen, han såg så lycklig ut när jag kom, han älskade att åka bil. Lite visste han då om vad som väntade. Jag minns också de där jobbiga fyra andetagen, de där jobbiga fyra sista andetagen han tog när han fått överdosen. Fyra andetag som vittnade om att han troligtvis sov, andetag som var enormt tunga och väldigt högljudda. Fyra andetag som man hörde var hans sista andetag, fyra kämpande andetag som lät som de tömde hans små lungor totalt. Det gick så snabbt.

Usch.

Den där svackan börjar göra sig lite påmind idag igen, kanske dyker den inte upp igen förrän imorgon, i övermorgon, till helgen eller nästa vecka, men jag anar att den kommer inträffa förr eller senare. Det är nog bara en tidsfråga. När får den helt enkelt tillräcklig plats i huvudet? Jag känner mig ganska maktlös inför det.

Som vanligt.

Nämligen människans bästa vän.

Jag trodde ärligt talat inte det skulle ta så hårt på mig. Jag visste att det skulle bli jobbigt och jag visste att det skulle kännas sorgligt, men inte att det skulle vara så pass hårt. Det är bättre såhär för honom, och därmed även bättre för oss, han var helknasig, han mådde inte bra och han kunde driva oss till vansinne. Men det var ändå vår knas och han hade stunder emellanåt då han var helt underbar, och inte underbar som andra hundar jag upplevt eller ens andra husdjur jag upplevt.

Jag kommer nog aldrig få uppleva en hund, eller ens ett husdjur som honom, han hade en personlighet (om ordvalet ursäktas) som jag aldrig upplevt förut. Han kunde vara väldigt jobbig emellanåt och han kunde ta enormt mycket kraft, energi och tid men in i det sista så var det värt det. Men det blev för mycket till slut, och med tanke på alla kringgrejer så funkade det helt enkelt inte.

Men jag kommer aldrig mer kunna kolla in genom fönstret när jag låser upp dörren och se honom stå där med nosen nästan tryckt mot dörren ivrigt väntandes, jag kommer aldrig se honom komma springandes om dörren redan är upplåst ´för att välkomna en hem. Jag kommer inte att få höra det där förbannade, och det där underbara smattrandet från hans tassar när han springer omkring härinne.

Det är fruktansvärt tyst nu.

Jag kunde tycka att den där hunden var så enormt jobbig emellanåt, men jag älskade honom, jag märkte idag hur mycket jag älskade honom.

Kommer ta bort det här inlägget så småningom tror jag, det kanske är lite väl oanonymt..

Jag kan inte riktigt känna för stunden, känner mig tom, ihålig.. Det skulle kunna vara ett bra tecken, allt som inte är dåligt är bra.. Men det känns som det är lugnet innan stormen kan man kanske säga. Jag är en känslomänniska, det har jag lärt mig, och jag börjar mer och mer kunna förstå och förutse mina känslor, mina reaktioner.

Jag tror att det kommer fortsätta nedåt, jag känner det.

Mina nattliga hymner brukar antingen vara hårda eller snabba (eller både och), men inte inatt, inatt har man nattliga hymn blivit en annan helt underbar låt. Helt helt underbar.

Nattens Hymn: Petula Clark - Downtown