Rock'n Rumble!

http://www.aftonbladet.se/nyheter/article5094669.ab

Ja, ni har väl läst?!

Kom inte här och påstå att en trettonårig flicka ska behöva genomlida det där, kom inte och påstå att inte kommunen, pojkarna, behandlingshemmet är ansvariga för vållande till annans död!

Jag Hoppas verkligen att den här historien vänder upp och ner på Sverige. Men det kommer det inte gör. Knappast, för svenskar är så otroligt duktiga på att leka apa leken. Ja ni vet, den där "ser inte, hör inte, säger inte" leken. I morgon har Elin aldrig dött, i morgon har misshandeln aldrig existerat. Pojkarna sätts på ett annat behandlingshem och hemmet i fråga får en lätt reprimand. I morgon har vi alla glömt Elin. Vi har glömt hennes mamma.

På samma sätt som vi glömt Pela.

Och de 153 kvinnorna som slagits ihjäl av sina man. GLÖM att det är 153, 153 om året, i snitt kanske. Det är en kvinnas liv som tas av hennes respektive nästan Varannan dag! Men det har vi glömt i morgon. 153 av ungefär, på en höft, fyra millioner, det är ju en droppe i havet. Cancer dödar ju fler...

Det är prostatacancer på radion, Bert som pratar, PROSTATACANCER.

När kommer det radioreklam för att minnas Våldet? Rädda barnen, rädda mammorna, stöd kampen mot prostatacancern... men sopa våldet i sverige under mattan.

Undantagstillstånd, krigszon, brinnande bilar, kastade stenar.. det är inte Palestina, det är inte ghettona i Paris - det är i Sverige! Wakypaky, my dead parrot...

Men lilla mamma, vad är du så rädd för? Är du rädd för ditt eget barn? Vi är bara barn av vår tid.................

kom hem från skolan, sovit två timmar i natt med. Två timmar på 48.

Fick gå från lektionen, jag klarade inte av samlingen ljuden, folket. Det var varmt. Sen frös jag. Kom på då att jag Måstemåste bryta banan, bryta spiralen. Måste få sova snart. Vad är det, två månader nu? Mer? två år snarare.

Det gör ont, det värker. Frös som ett djur hela vägen hem och undrade varför bilarna körde så långt ifrån mig, lyser paniken genom sminket?

Gick och la mig. Tänkte. Tankarna bara dök upp, så jag skriver ner dom.

När jag inte finns mer ska mamma ha Baltazar, men Jannika ska ha Drömmen. Bror och pappa får vad som blir kvar.

Men atte ska ha den lila apan, och Mr T ska ha den rosiga rosen i järn. Och Fio ska ha den vita enhörningen. Vivvi och Jessika ska få välja fritt.  Men mina foton vill jag ha med mig.

Sen kom tårarna. Rinnande långsamma tårar och torra skakningar genom hela kroppen. Nu gråter jag och skriver och tänker att jag bör nog ta dom där sömntabletterna så jag får sova innan jag blir Helt galen, fast det är jag nog redan.

Ja, Helt seriöst Aftonbladet, WWF... vi har barn som svälter och törstar ihjäl, som blir ihjälslagna av sina föräldrar, som dör av sjukdommar och bristsjukdommar som hade kunnat förhindras, vi har tonåringar i vårt välfärdsland som inte orkar mer och hoppar ut från stup, äter tabletter och skär sönder sig. Vi har människor i trapphuset som lider, studenter som inte kan betala både hyra och studentliteratur, vi har folk, i vårt Finafina välfärdssamhälle som raseras och snart har förvändlats till ett värre kontrollsamhälle än usa....

Så, förlåt mig, men jag SKITER faktiskt i isbjörnarna. Det är kris i Gazaremsan så ta Bort den där isbjörnen, Tack...

..och ja, jag har björnfobi, so Sue me!

http://blogg.aftonbladet.se/28976/perma/1101698/

Det inlägget läste jag och mindes helt plötsligt hur jag satt i väntrummet medan min mamma var inne mes psykiatrikern, eller terapeuten eller vad han nu var för något och jag läste tidningar jag inte förstod för jag var sju år.. och dom hade inga barnböcker där.

jag minns att jag undrade varför jag satt där och att mamma var rödgråten när hon kom ut. Men jag minns inte Varför jag var med, eller om jag också var där.. eller... men det var i växjö och fåtöljerna var gröna och obekväma och jag ville inte vara där.

jag tror min lillebror var med, i så fall var han fem. Men jag är inte säker, det kan vara så att jag Vill att han var med, så att jag inte satt där själv.

jag kommer faktiskt bara ihåg hur konstigt och otäckt det var och att jag ville gråta fast jag gjorde inte det. För jag har alltid hatat att gråta.

jag minns när mamma fick sitt ep anfall när vi var påväg till fjällen. Och min bror grät och skrek att mamma dör. Och jag vägrade titta upp ifrån min kalle anka tidning. "Nej mamma dör inte!" och läste och läste och läste. Och vägrade titta, vägrade se och vägrade känna. Tänk om mamma dog..

...men när jag var tio och fick stryk i skolan och ingen lyssnade på mig. Så tröstade jag min pappa för att hans flickväns söner inte tyckte om honom.

varför tröstade ingen Mig?

Ge mig en joint idag, och dina armar.
Ge mig groggen och solskenet.

Ge mig något, vad som helst som dövar.
För idag vill jag ingenstans...

bara till Narnia.

 Så ska man ORKA med.

Man ska orka vara förstående
Orka höra av sig
Orka plugga
Orka prata
Orka vara
Orka andas.

man ska orka en evighet och lite till
Kanske är det som Veronika sa..
att om jag går till läkaren så sätter de mig
i terapi

så får jag mina tabletter och kanske kan sova
innan jag hamnar framför en bil.

Man ska Orka med. Orka. Lens palla!

Sen ska man Orka
Engagera sig i gazakrisen
I det falierande välfärdssamhället
i flickor ätstörningar och sexualiseringen av samhället
sen ska man orka
jaga sina MVG'n, orka sminka sig orka.
Orka hålla masken när alting bara snurrar
Orka hålla masken när allting blir svart
Men..

Någonstanns finns styrkan ändå
att trösta andra som värker fast man vill bryta ihop själv
att trotsa ensamhetens bekvämlighet
att inte ta sömntabletterna som lämnar en sorgligt utslagen
att stå pall
Att gå på sina lektioner trotts kallsvetten
att läsa 50 sidor på en natt i sällskap av datorn
Youtube och tv'n

Styrkan finns där att ORKA bry sig! fast man inte orkar bry sig om sig själv.

Tror du att allt är bra i en värld
när vita små tomma löften om lycka
är det enda sättet att få sömn
Tror du allt är bra i en värld
där en svensk pojke på 20 år
letar cigarettfimpar i rännstenen

..för att han är hungrig och nicotinet dämpar smärtan i buken?

Tror du allt är bra i en värld
där barnen andas cynism
och bitterhet
och redan som små får lära sig skillnaden
Mellan Lyckad.... och misslyckad.

För det duger inte att bre mackan.

Tror du allt är bra i en värld
där fler och fler studenter stupar under
faller och reser sig aldrig igen
bara för studierna?

För att de skulle Lyckas

...och allt gick för fort.

Är allt bra i en värld...
där människoliv inte har ett värde,
utan mängden nollor är det enda som räknas?

stoppa karusellen. Vi måste kliva av!

finns det något vackrare än två motsatser som möts,
på lika vilkor över regnvåt asfalt
där gatlysena glänser som om de stulit stjärnornas glas
och istället för solen värmer de utestängdas hjärtan

när gräset blir dränkt av lera
och våra kängor blir brunfärgade
med lerstänk på byxorna
och förstora väskor på våra ryggar

finns det något vackrare än den kärlek
som finns i en värld som rusar
fortare och fortare
där den enda som har tid att Se människan
är den raggiga ägarlösa hunden på hörnet

som ingen någonsin sett
förrän den kvällen när regnet
målade asfalten svart och den hemlöse
delade sin fuktskadade baguett

med den enda som såg honom

Du vet,
det här var inte vad jag önskade,
inte vad jag hoppades på - men

jag kan inte säga nej till de gåvor jag får
Kan inte vända mig om och gå
när allt är så rätt och allt är så sant

Jag kan inte göra något ogjort,
kan inte ändra det som är
-
även om jag skulle velat.
Kan jag inte bara gå.

Ingen av oss,
varken du eller jag
ville det här.
Alltid singel, alltid ensam, alltid ensamstark
Det var inte riktigt så det var
när två av samma skrot och korn
och samma drömmar här i livet
hamnade på samma plats

där ingen tar något alls förgivet.

Där man förvånas över varje levande morgon
och strävar inte efter en morgon dag
utan när målet bara är att andas för dagen
och se om igår var värt att vakna för

Vi som aldrig gör planer,
inte kan se nån framtid nånstans,
Du som aldrig tänkte längre
än nästa timme, nästa andetag
Plötsligt befinner vi oss
Där vi tänker på imorgon, inte som något som kommer

Utan som en gåva att förvalta,
en framtid att bygga och en tillit att behålla
En eld att föda, en trygg hamn, ett annat liv

Vi gav varandra i morgon,
vår framtid, en saga.

Det var inte vad vi ville ha
Inte vad vi bad om.
Det vände upp och ner på världen, skapade kaos och förvirring

Det här var vi inte beredda på
men...
jag önskar bara en sak ogjord,
det hjärta jag fick lämna ensamt kvar,
När du öppnade den dörr som skulle varit stängd
Släppte in mig, villkorslöst
och älskade min fria ande, dyrkade mina tankar
vördade alla drömmar

och plötsligt gick vid min sida, som ingen gjort förut.

Jag är så ledsen vännen, för att det inte räckte ända fram.

Förlåt.

Jag lät någon annan komma in, djupt under mitt skinn. Förlåt.
Jag menade inte att slå undan benen för dig, jag vill inte.

Förlåt. Vissa saker är inte mina att ge, jag kan inte.
Ibland önskar jag att jag kunnat ljuga

för dig, låtsas och ge dig allt.
Men det går inte ihop, jag kan inte, det går inte. Förlåt.

Jag önskar dig allt gott i livet,
allt värdefullt, allt fint.
Att någon ska ge dig det jag inte kunde..
men, trotts att jag inte räckte till,
att det inte blev som jag önskade,
så gav jag dig i alla fall ärlighet.

_____________________________________

Jag vet inte, var det slutar, var det började, hur det gick till
men plötsligt föll så mycket på plats,
jag tror jag hittade hem
Jag smiter inte iväg, till rosenröda ängar och glittrande stjärnor,
jag gömmer mig inte i någon annans famn
jag låtsas inte vara något jag inte är
Jag vet inte hur det gick till
När dörren som borde varit stängd sakta, sakta gled upp på glänt
och någon annan smet in
I det rum jag menat åt dig.

Kanske åren förändrat mig, för mycket - som du sa.
Kanske åren förändrat dig, jag vet inte.
Det är bara inte samma sak,
inte det det skulle var't.

Jag älskar dig, men inte som jag borde
Du är min vän, min bror, men det räcker inte
hela vägen fram!
Förlåt... alla ord som smiter ur min mun,
alla tankar jag inte borde uttala högt.
Förlåt.
Jag ger dig vad jag kan, men jag vet

Det är inte vad du vill.

Länge sen jag skrev här... och inga fina varma ord finns det just nu i mig.

Till min lilla hund som inte lämnar min sida.
Till min vän Gutis, som är en extramamma och en nära vän.
Till min vän Sorrel, som finns där och gav mig ett hem när snålblåsten rev sönder livet.
Till deras Underbara familjer som får mig att känna mig välkommen!
Till min käre Gimli, som förstår.

Och till dig,

Till DIG

har jag inget mer att säga än:
Du har kostat mig många pengar.
Och mycket stress
Några nya ärr
och några blödande sår.

Jag lämnade min juvel hos dig.
Och tack vare dig hade jag kunnat förlora honom.
I flera dagar trodde jag det var så illa att jag Kanske skulle få låta honom somna in.
DU
som jag och min familj hjälpt.
DU
har kostat mig mycket.

Jag trodde på dig
Litade på dig

Men min självkänsla körde du i botten
och nu... är du inte värd mer än att jag beklagar
Att jag någonsin mötte dig, släppte in dig, hjälpte dig
och litade på dig.

DU Zebraälva!
Du är en av de värsta människor jag mött.

I RealyRealy do.....

darling, jag är så glad att jag har dig.

Tack, Tack, Tack, TACK!

You are my joy. <3