Himlen har landat på ett grässtrå

Jag vill på detta sätt hedra soldaterna som omkom i Afganistan. Beklagar djupt det som hänt och mina tankar går till anhöriga, vänner och arbetskamrater till de stupade, unga männen som dog som hjältedöden i tjänsten. 

det visar sig på flera sätt att

                                           livet är en skör tråd

skillnaden mellan liv och död

                                     hänger på den.

...är din nakna kropp

                     dina påsar under ögonen

när vi har knullat tre nätter och morgnar i sträck

           jag älskar det faktum

                      att vi har så svårt att låta bli               när vi ser och tar på varann

Som sagt, en ny dator kräver en hel del arbete med högerarmen.

Men att det kunde bli så jäkligt hade jag då aldrig kunnat ana. Den gör ont. På morgonen är det värst. Nu har jag smort in den med Zon som enligt reklamen är så fantastiskt. Det kan jag säga är en sanning med modifikation. I handleden har besvären inte upphört även om armen i sin helhet inte smärtar lika mycket.

Ska jag verkligen behöva göra en paus så må det i så fall vara hänt. Denna vecka är det många aktiviteter som pockar på min uppmärksamhet.

Gymet, det nya ska besökas i morgonbitti. En timme för tjugo kronor. Jo, det är precis som ni tror det är en speciell rabatt för pensionärer.

Aj, oj, där kände jag mig plötsligt lastgammal. Men det ska bli kul att stifta bekantskap med ägaren och andra gamlingar som tränar där på måndagar och torsdagar mellan 009.00 och 10.00.

Tjilevipp på nästipp.

Med anledning av och hänvisning till vissa av mina senaste inlägg och kommentarer.

Konsumtion till varje pris?

Är det vad livet handlar om att ha den dyraste soffan, duka med trendigaste porslinet och att varje grässtrå på uteplatsen ligger åt rätt håll?

Köper vi oss lycka?

Kan vi leva enkelt men meningsfullt?

Marta Cullberg Weston, Marknadens skamlösa slavar

...djupt inne i hjärtat

                              kommer aldrig mer att lysa

med lika sprakande färger som innan

          den blyertsgrå tristessen fick sitt grepp om

det som var vi och vårt

tiden och ledan tystar ner

    den vackra tonen som är kärlekens

                                 aldrig trodde jag att det skulle vara så stor skillnad på

                   livet  -   nu och då

Vilket hemskt ord och fenomenet är inte försvarbart. Vi som bloggar har alla varit med om obehagliga händelser härinne på Ab-bloggen under årens gång. Antingen mobbning i grupp p.g.a. olika åsikter eller förföljelse och attack från en enda inte fullt frisk individ.

Ändå kan jag känna att det slår så ojämlikt. Det är lätt sagt för mig att det inte är ett problem om man som jag, och många med mig, är starka i sig själva och kan sätta oss över, rycka på axlarna och bita ifrån. Även om det ibland har gjort lite ont i hjärterötterna.

Ändå kan jag tycka att vi som befinner oss på nätet måste vara medvetna om att vi alltid tar en viss risk att alla våra kontakter kanske inte kommer att bli alltigenom trevliga och positiva när vi exponerar oss öppet.

Det finns en annan typ av mobbning som heller inte är okey. Mobbning av rökare, överviktiga, fattiga eller sjukligt trådsmala, är också  enligt mitt förmenande inte helt i sin ordning i samhället.

Vi ska vara framgångsrika, välklädda, extremt vältränade, ickerökare och dessutom ha ett alldeles färgkoordinerat och smakfullt hem.

Hur har vi hamnat i detta likformiga, likriktade samhälle när det är olikheter, de udda och annorlunda personligheterna som alltid röner den största beundran inom områden som konst, litteratur, mode, musik och kultur?

Hur kommer det sig, dessutom, att de flesta hushåll idag består av ensamstående föräldrar/singlar? Kan det vara ett friskhetstecken? Vi köper inte allt som påstås om evig lycka och välgång. Varken i relationer eller vad gäller konsumtionssamhällets förebilder.

Bara för att jag har lyckats med konststycket att sluta röka så behöver väl inte vågen visa fyra - fem kilo mer innan jag har hunnit blinka.

Ja, jag vet ...julen...födelsedag..mm.mm. men mest av allt är det motionen som har fattats mig. Nu har jag införskaffat nya broddar för de gamla blev kvarglömda i julas och står icke att finna hos äldsta dottern.

Nu jäklar i min lilla låda ska det tränas, oavsett väder och vind, kondition, styrka och smidighet.

Tjohej i galej !!

Njae, till sommaren blir detta verklighet.

*fnissar lite blyyygt*

Samtidigt med att snön faller ymnigt utanför mitt fönster kan jag känna trygghet. En lycka över att inte behöva ge mig ut i snön. En skön känsla när jag nu ska dricka mitt morgonté som snart följs av första koppen kaffe.

Inbäddad i det vita, fluffiga som jag är värmer det min själ. Drivorna ligger djupa och snöhögarna växer till oanade mått. Meterhöga tornar de upp sig på sina ställen och jag börjar fundera på vårfloden. Hur kommer den att se ut i år efter allt snöande?

Lycka är att ha tak överhuvudet och mat i magen. Så mycket är säkert.

Snart har vi åter denna syn att glädja oss åt.

Trots att det är detta som möter oss varje dag när vi kommer ut.

Men håll med om att det är underbart vackert att se på.

En ny dator, HP 2009v.

NK:s handgjorda choklad

Victoria Beckhams parfym och bodylotion

Filmer

2.000 in cash.

Blommor, blommor, rosor och akvileja. Blomsteruppsättningar av olika slag.

5 Trisslotter. En vinst.

Mera cash.

Pussar och kramar av barn och barnbarn. Det underbaraste och viktigaste av allt.

Vännernas omsorger och glada skratt fortsätter idag med nästa go´a gäng. Bor man som jag i lägenhet får det bli en viss uppdelning och kalas i flera dagar. Nu har jag all tid i världen och vad gör man inte för att gamla ex, fd. kollegor, gamla trotjänare och partikamrater ska trivas och må gott.

Idag blir det landgång med ägg o räkor, basturöktskinka med mimosasallad, lagrad ost med oliver och paprika. Cider, Loka, lättöl och folköl. Vetekrans med vaniljkräm, pärontårta ( från kondiset), sockerkaka med limesmak, kokostoppar med likör och apelsinsmak, snickerskakor, schackrutor, allt hembakat så klart. Kaffet är Zoegas, förstås.

Livet är härligt!

Kalas i dagarna tre - Tjolahoppsansa´!!!

Martin Liedberg, fd. brottare

Martin Liedbergs 8 veckors Power-walk - är ett lätt ,roligt och effektivt träningsprogram. Du kan gå när som helst, hur länge som helst och var som helst. Bra kängor eller skor är det enda du behöver. För högsta möjliga motion utan ansträngning ta gärna med stavarna och glöm inte broddar på skorna om du som jag har kommit upp i åren och är rädd för att halka omkull.

Hemligheten är att gå så snabbt att kroppen vill börja springa. Det märkliga är att du orkar i detta tempo längre än du anar. Ta det lugnt i början. Fördelen är att hjärta och lungor får arbeta när du ligger på hög frekvens hela tiden. Skjut ifrån ordentligt med fötterna och rör på höfterna.

En gång om dagen eller två välj det som passar dig bäst. Är du som jag pensionär kan två gånger 15 - 20 minuter vara effektivast. Hinner du bara med en gång p.g.a. familj och jobb räcker det med 30 minuter en gång/dag fem dagar i veckan.

Det ger resultat även om det är det enda du gör i träningsväg. Se bara till att inte äta en extra chokladkaka eller annat kaloririkt för att belöna dig. Ta en banan, päron eller ett äpple när du har avslutat passet. Det är både gott och nyttigt och blir en vana tillsammans med power-walk.

Viktigt är att stretcha efteråt. Härligt med dusch eftersom din kropp kommer att svettas av ansträngningen på ett helt annat sätt än vid dina vanliga långsamma promenader.

Lycka till!!

Allt går att ta igen - det är aldrig för sent att få en lycklig, blomstrande ungdomstid.

Även om jag var femtiofyra år gammal var jag som en kalv på grönbete. Gräset i den ena hagen var saftigare och grönare än den andra. Vilken härlig, lekfull och charmig tid - en ofattbar, otrolig glädje att bli uppvaktad och beundrad. För första gången delade jag inte bostad med någon, varken föräldrar, man eller barn. Den känslan glömmer jag aldrig. Nu var jag en alldeles fristående och självständig person - med rätt att leva.

Jag mötte "mitt livs stora kärlek" 1999. Ett halvår umgicks vi men kärleken till den mannen fanns inom mig under lång tid efter det att vi hade brutit förhållandet. 

Ja, ända tills jag tio år senare stötte på den som skulle erövra titeln utan att egentligen anstränga sig nämnvärt. En aprilafton fanns han bara där. När jag höll på att gå under av leda och misströstade att någonsin få uppleva kärlek igen. Som en självlysande, strålande stjärna lyste han starkt och vi upplevde sensationella, fullödiga och elektriskt laddade stunder men så släcktes ljusen hastigt efter några stormande, passionerade månader då han hade mött en ny kvinna att stråla himmelskt tillsammans med. Sån´t är livet.

Samma år som jag stängde igen butiken blev jag erbjuden en av huvudrollerna i en lokal krogshow och flera roller i olika teateruppsättningar därefter. En härlig tid. I tre år fick jag spela i samma pjäs som min yngsta dotter och min dåvarande sambo, som jag numera räknar som den bror jag aldrig fick.

En skrämmande upplevelse, men utvecklande att stå på scenen inför 300 personer och veta att det inte finns någon återvändo. Bara att kasta sig ut i det okända och hoppas att replikerna och regin sitter i ryggmärgen. De åren är de lyckligaste i mitt liv om jag undantar tiden med mina älskade barn under deras uppväxt.

Ungefär samtidigt i början på 2000-talet behövdes jag, lyckligtvis, som vikarie på olika arbetsområden inom kommunen. Det rådde brist överallt och jag blev mottagen med öppna armar. Att arbeta i skolans värld innebar omväxlande och utmanande arbete med barn och ungdomar. Min specialité blev till slut att ta mig an utagerande killar. Dom gillade mig och jag dom. Jag fick därför även förmånen att få vara kontaktperson under ett antal år.

Inom äldreomsorgens arbetsterapi fick jag sommarvikariat och där upptäckte jag att jag hade talang att måla korgar och andra prylar. Jag underhöll även de äldre med visor och berättelser om våra mest kända författare, Evert Taube, Selma Lagerlöf, Dan Andersson m fl. Det var underbart att se dem lysa upp, nicka igenkännande, nynna med och njuta när de fick lyssna till de gamla melodierna, dikterna och berättelserna från förr.

Så kom lågkonjuktionen och den nya regeringen gjorde sin "magnifika" entré. Det blev kärvare och ersättningen minskades från A-kassan. Jag fick kämpa med att hitta olika jobb eftersom skolan drog in alla extratjänster och vikariat. Ett resultat av sparkraven från regeringen.

Jag bet ihop och tog allt jag kunde hitta. Serverade på bjudningar, jobbade som bartender, kallskänka, fastighetsskötare och lokalvårdare. Träffade härliga människor och njöt av att arbeta med fysiskt krävande jobb.

Nu är jag statsanställd livet ut. Det kan väl kännas som en lättnad, kanske,  men jag tror att jag hittar något nytt intressant område att sätta tänderna i. Eller så sätter någon tänderna i mig. Hur det blir med kärlek och romantik kommer jag säkerligen att visa med bloggandet i framtiden.

Vilken tur att det finns flera "stora kärlekar" därute som bara väntar på att bli "plockade". Livet är inte alls slut. Det har just börjat.

http://www.aftonbladet.se/ledare/ledarkronika/katrinekielos/article6494310.ab

Jag älskar att brodera.

Nu äntligen har jag tid och möjlighet att återuppta mitt handarbete.

Det pirrar i hela kroppen och jag ska genast uppsöka Ulrikaboden i min lilla by. Där finns det mesta i handarbete och har dom inte det jag vill ha i lager så tar dom hem eftersom dom även har försäljning på nätet.

Framtiden är min.

 Det glada sjuttiotalet. Jag till höger på bilderna.

Min dotter hade fått en lillebror och jag arbetade på Nordiska Bokhandelns kontor på Kungsholmen. Men - så var det dags igen. Tredje barnet var på väg och jag blev mammaledig. Den ledigheten varade längre än de två första gångerna eftersom vi hade flyttat ut till ett säteri på södertörn där vi hyrde en av flygelbyggnaderna. Jag återgick under en tid till jobbet i Stockholm men så kom skilsmässan emellan. Ännu en flytt - denna gång till riktiga landet trettio mil söderut.

Mitt nya liv som öschötska med ny man och en ovan miljö var inte lätt till en början. Men så hände det sig att jag fick arbete i en klädbutik och dessutom blev jag uppmärksammad för min dansutbildning. Nio fantastiska år med husbygge, tre danskurser i veckan och deltidsarbete tog vid.

Riktigt snörika vintrar med utförsåkning och längdskidåkning, somrar med mycket sol och bad i de många sagolika sjöarna borde ha varit rena paradiset. Men så kom skilsmässan. Låter det som en upprepning? Efter att vi hade tagit på oss en storrenovering av en mangårdsbyggnad utanför samhället stod vi åter inför uppbrott och förändring. Det var faktiskt min dåvarande mans idé att vi skulle sälja det nyproducerade huset i samhället. Han förälskade sig handlöst. I huset, ladugården och omgivningen som vi arrenderade.

Vi såg knappt varandra på ett halvår eftersom han arbetade skift och jag skjutsade barnen hit och dit och hade jazzdanskurser flera kvällar i veckan. Deltid i butiken, hunduppfödning och så alla hästarna, ungdjuren, grisarna och hönsen - vansinnigt kan tyckas i backspegeln. När huset stod klart var vårt äktenskap också färdigt att avsluta.

Nu var det inte särskilt synd om oss. Vi hade båda hittat en ny partner innan skilsmässan hade vunnit laga kraft. Men det visade sig snart att vi hade hoppat i varsin galen tunna. Min makes kvinna hittade plötsligt sin fd. svåger, en amerikansk mångmiljonär och min särbo visade sig ha fyra ostyriga, vuxna barn som ständigt var osams och inte lämnade sin far ifred. Dessutom fanns en illasinad exfru med i bilden som älskade att göra livet surt för min nya kärlek.

Snacka om att vara medberoende av både det ena och det andra. Men mest av allt handlade det om familjekonflikter och våldsamma slitningar mellan min särbos barn sinsemellan och hans näriga ex. Inte konstigt att han försökte dränka sina problem i öl och vin. Men som alla vet kan dom simma.

Så äntligen frid och fröjd, tänker ni. Jodå, i slutet på åttiotalet lekte livet och när affären blev till salu slog jag till och blev egenföretagare i klädbranschen. Elva år med mycket arbete och möda men så 1999 kastade jag in handduken. Marknaden var totalt förändrad och det var gallerior som gällde för hela slanten. De yngre kunderna var inte lika köptrogna som de äldre hade varit. Torghandeln med direktimporterade kläder blev tuvan som stjälpte hela lasset.

Fortsättning följer...

1939 gifte sig min mor och far. De flyttade in i en alldeles splitterny lägenhet på Kungsholmsstrand i Stockholm. Sex våningar upp med utsikt över Karlbergs slott och den vackra Karlbergskanalen.

Fem år gick innan jag såg dagens ljus på S:t Eriks BB. En efterlängtad baby. Vi hade barnsköterska och sedemera barnjungfru som det hette på den tiden. Barnsköterskan tillika städerska hette Olga ."Fisenskaft", som min far envisades med att kalla henne. Hon bodde i Huvudsta och tog bussen till oss varje dag. Min mor var sjuklig och fick inte ta i så hårt. Dom  pratade och rökte ikapp och jag har inget minne av att dom "skötte" mig överhuvudtaget.

Redan i slutet av maj skulle vi, " som fina familjer", ta skärgårdsbåten ut till Furursund. Det var bara fint folk som bodde i skärgården hela sommaren. Vi var ju dessutom släkt med den inhemska befolkningen på min morfars sida. Min pappa kom ut till helgerna. Ångbåtsbryggan var full med fruar och barn på lördagseftermiddagarna. En och annan av fäderna var också full eftersom båten serverade diverse alkoholhaltiga drycker och resan tog åtskilliga timmar.

Kondiset med världens godaste wienerbröd låg nere vid bryggan. Sedemera fick dom jukebox och där hörde jag för första gången Buena Sera, som blev en landsplåga den sommaren.

Gänget på femtiotalet som höll ihop var Kina, Kicki, Maggan, Eva-Britt, Peter, Bobbo, Leffan, Janne(Jan Guillou) åsså jag. Vi tjuvrökte och hade kräftskivor utan kräftor men med Tokajer och Vino Blanco, de billigaste viner som fanns. Några painriche med räkost fick ersätta kräftorna.

Våra föräldrar hade inte den blekaste aning om att deras telningar också hade "skiva" djupt inne i storskogen skyddade från all kontroll.

Skolan flöt på och realexamen avlades. Skoltrött som jag var drev jag min vilja igenom att få börja arbeta vilket skedde. Den första arbetsplatsen var ASG på Strandvägen. Där arbetade jag på inköpskontoret. Jag dansade en sommar kan vi nästan kalla det. När hösten kom hade jag tröttnat, sade upp mig och skyllde på att jag skulle resa till Paris för att studera.

Sanningen var den att vi hade börjat vistas i Gamla Sta´n på jazzklubbarna där, min konstfacksstuderande väninna,  Anna-Kajsa, och jag. Bobbadilla var vårt favoritplace och det gick inte så lugnt till utan vi slog klackarna i taket mest varje kväll. Snart nog träffade jag killen som skulle bli pappa till min äldsta dotter.

Bara sjutton år gammal och redan blivande mamma. Stort rabalder, mor och far omåttligt engagerade (!) men jag och min fästman tog det med ro och en kall februarimorgon bar det iväg i taxi till Allmänna BB på Fiskartorpsvägen. Tjugo minuter i nio på kvällen såg jag in i de  vackraste, mörkblå ögon jag någonsin hade sett. I hissen på väg upp till salen studerade jag det lilla näpna flickansiktet och tänkte förundrat att detta är mitt alldeles fantastiskt, välskapta, lilla flickebarn som ligger här på min arm och snusar.

Fortsättning följer....

Så viktigt det är med bakgrunder. I livets alla skiften. Har vi bakgrunden, den bakomliggande, kan vi lättare förstå sammanhanget.

Veliga jag kan aldrig bestämma mig för vilken bakgrund min blogg mår bäst av. Det är frustrerande men säkerligen mänskligt.

Ser de mest förundrande sidor som fyller mig med ständig beundran. Hur gör dom? *suck*

Återgår till standardmallarna.

Snart, mycket snart står jag inte längre till arbetsmarknadens förfogande. Dagarna som återstår innan pensioneringen är nu åtta.

De sista tio åren har varit ett arbetsliv på gungfly. Det började med nedläggning av min klädbutik som jag drev i elva år efter att ha varit anställd i tolv år som avdelningschef.

Fick oerhört många fina erbjudaden från personer som sökte upp mig men i slutänden stod jag ändå utan fast jobb. Projektanställningar duggade tätt och jag engagerade mig samtidigt politiskt och började som lärarvikarie och resurs på låg och mellanstadiet. Naturligtvis hade jag några underbart roliga år i skolan men så kom nedskärningarna och de första som fick gå var vi med viss behörighet men inte tillräckligt för att få ett fast jobb.

Idag pågår samma debatt om visstidsjobben. Nu gäller det LAS vara eller icke vara. Jag följer debatten noga för alla ungdomars skull. Bemanningsföretagen har sett sin chans och det undrar jag inte alls på. Tuffa tider kräver tuffa företag för att överleva. Trist är det emellertid att det går ut över dom som verkligen behöver en trygg anställning för att våga satsa på eget boende och familj.