Himlen har landat på ett grässtrå

Först och främst Roten till det Onda. Den, att jag är taskigt vaggad. Har förlåtit mina döda föräldrar för deras bristande kunskap och insikt för längesedan.

Sedan Ansvaret att bli Mamma i unga år och inte ha någon att dela ansvaret med  mer än mormor till barnet. Det var vackert så men långt ifrån naturligt.

Så blev mitt liv, tänker jag, när jag ser i backspegeln på underbara, enastående spännande händelser, fantastiska erfarenheter men även hårt arbete och många bekymmer. Att bära huvudansvaret för tre barn, klara av det skapligt med hjälp av sambon och barnens "långtbortistanboende" far är det jag är mest nöjd med.

Så den stora smällen med företag som kraschar nära och kära som dör bort ifrån mig, långvarig arbetslöshet, diverse förslitningsskador och sist men inte minst den stora, drabbande kärleken som bara blev en chimär, en fantasi.

Nu återstår den förhoppningsvis största utmaningen av dem alla. Att som statsanställd finna min plats i livet på jorden, i universum, världsalltet.

Jag kan ibland säga till mig själv att "bete dig normalt" fast jag vet att det inte finns något "normalt" beteende. Alla är vi unika, och i min värld finns det ett antal olika personligheter att ta hänsyn till.

Jag gör bara det som känns naturligt för mig. Det jag känner mig bekväm med borde även vara till glädje för andra. Vill befästa min egenart. Den ibland vilsna, tokroliga, frispråkiga men lika ofta samlade, förnuftiga och kloka kvinna som jag också är. Jag lever mer än gärna ut min något ekivoka, humoristiska sida. Älskar att få människor att skratta, att glömma sig själva för några minuter eller timmar. Lika utvecklande är den dramatiska ådran att skriva härinne och beröra människors hjärtan.

På scenen kände jag för första gången att jag hade vingar. Det var där jag kände mig fri. Jag lättade från marken när jag uttalade min första replik och började sakta sväva uppåt.  Genom tyngdlösheten kunde jag röra mig, tala, förmedla något av det livet hade lärt mig.

I tre år fick jag medverka och njuta av pjäsen, som handlade om Maria Jansson från Kvarntorp i Närke, den första kvinnan som fick läkarlegitimation av Sveriges dåvarande kung, Oscar I.

Jag var vid den tidpunkten över femtio men hade aldrig känt mig så "normal" som där på utomhusteaterns plankgolv, sammanfogat av några av de händigaste männen i vår stora ensemble. Över femtio personer inklusive manusförfattarinna, regissör, sångpedagog, spelman, sömmerska och sminkös. Sång och talkör, agerande barn och vuxna var hela tiden inne på scenen och bytte skepnad varefter handlingen fortgick.

Tillsammans med denna underbara samling människor bestående av både proffessionella och glada amatörer kände jag mig bejakad av hela universum.

Foto:Kallis

                                                                      genom ord

                                     blir vi synliga

av handlingar

                            blir vi sedda

              med kärlek

                                   blir vi levande

Foto:Kallis

Jag tänker på den hårfina gränsen mellan att kallas feg när vi ger uttryck för ödmjukhet och integritet genom att backa i en otrevlig situation.

Att dra sig tillbaka när det visar sig att vi inte blir respekterade för de åsikter vi har tycker jag är att visa självaktning. Motsatsen är att bli sura, griniga, känna hämndbegär och ha vilja att vedergälla. Eller att som många uttrycker det idag i samhället "jag bryr mig inte". Detta är säkerligen förödande för deras självkänsla.

Jag låter mig inte påverkas av människors godtycke eller önskan att trycka ner mig. Att vara medveten om mitt värde vad omgivningen än gör mot mig är ett bevis på inre styrka och själslig balans.

Det kan tyckas fegt att jag drar mig ur en diskussion om den tar mer energi än den ger. När det inte längre handlar om det jag säger eller gör utan har ett enda syfte vilket är att oskadliggöra och osynliggöra mig som person.

Om jag inte går i svaromål och därmed undviker negativ energi för båda parter är det enligt mitt förmenande det enda sättet att undvika oönskade och irreparabla nivåer på samtalen. Annars leder det oftast till prestigekamper och sådana finns det bara förlorare i.

jag dricker dina kyssar

äter din lekamen

andas dína andetag

du drabbar mig

simmar runt i mina vener

oförlåtligt

närvarande

retsamt

berusande

Foto:Kallis

Familjekärleken, en fantastisk källa till värme och energi.

Med glädje och tacksamhet tänker jag tillbaka på umgänget med mina tre barn, deras respektive och de underbara barnbarnen. Nu i helgen var det åter dags att samlas runt bordet för en härlig höstmåltid och spännande, uppiggande samtal.

Herrarna stod för matlagningen. Det gick åt en och annan öl under resans gång, misstänker jag, vilket ju bara är trevligt. Det vankades älgfilé, vildsvinsbiffar, trattkantareller i gräddsås, ugnsrostade rotsaker och en fräsch sallad.  Kaffe och dajmtårta avslutade måltiden.

Påfyllningen av närhetsbehovet och att stärka banden ger mig en kick i vintermörkret. Många glada skratt samt födelsedagsfirande både i efterskott och i förskott ingick i bilden.

ledan gror i mig

kaffet smakar unket

tar en kaka till

du sitter inte i fåtöljen

leende tillbakalutad

med kärleksorden

på läpparna

Vad bryr jag mig

om guld och gröna skogar

jag har ju

din hand

som omsluter min

en armslängd bort

Snön yr, vitt på marken och kyligt i luften. Ändå finns det mycket att glädjas åt. Knep och knåp inne. En gammal degskål får en ljusdiodslinga i botten som silar ljuset vackert genom den gröna mossan och de mörkröda rönnbärsklasarna.

Ut med det gamla in med det nya. Gardiner, ljusstakar, lyktor, begonior, höststädningen och förberedelserna för julefint kan börja redan nu. Det som vi förr brottades med nära jul. Varför jäkta och stressa i adventstider? Då ska vi njuta av tända ljus i mängder, juldofter, kanel, nejlika och apelsin, lussekatter och pepparkakor, vackra fönsterprydnader och den obligatoriska ljusslingan på balkongen. Konserter och promenader med knarrande snö under kängorna.

Tänk vad mycket roligt det ligger i att förbereda i hemmets lugna vrå inför den långa mörka årstiden.

Brasan sprakar och brinner. Värmen känns lång väg för i den virtuella världen kan allt hända.

Överraska

ge mig tecknet

på att

du inte har glömt

sångerna

vi skrattade

befriade från

längtan

drogade av

kärlek

Novembermorgon, ljusgrå himmel som en fond bakom de snart avlövade björkarna och ekarna. Rönnbären i mängder, mörkt röda på bar kvist, ett tecken på att lång och hård vinter väntar oss. En gammal sanning som jag aldrig har brytt mig om att kolla om den stämmer eller ej.

Kaffebryggaren puttrar i köket, jag sitter här, jag, bloggar och tänker på sommaren som var sällsynt underbar. Inte bara för att den var så vacker och oförglömligt fin utan för att det var den sista sommaren för mig som förvärsarbetande. Nu stundar statsanställningen, den livslånga.

"Du vänjer dig", säger vänner och bekanta, snusförnuftigt. Jaha, tänker jag, det blir en vana att inte veta var jag ska göra av min energi, min nyfikenhet, min strävsamhet och min arbetsglädje. Rädslan för de stundande årens monotoni får mig att darra.

Men -  igår blev det en märklig dag. Jag hade tagit ut alla böckerna. Matsalsbordet var täckt av höga travar och drängsoffan likaså. Under tiden jag sorterade i bokstavsordning och dammade tog jag mig en titt och upptäckte hur många olästa titlar som dök upp. Där har vi det. Jag kommer att kunna läsa utan att låna en enda bok på biblioteket på flera år.

Vilken skatt och var kommer dom ifrån?!? Minnet sviker och en del känns som om jag höll i dom för första gången. Så som det kan vara med en stor kärlek. Varje gång vi älskar känns det nytt, pirrigt och oerhört spännande.

Det svarta guldet. Ett par "baljor" sedan kan jag åter fungera normalt.  En trogen vän och följeslagare men även ett beroende, naturligtvis.

Precis som sex, bloggande och Sex and the city?

Själens lust och kroppens obotliga ensamhet.

Kroppens lust och själens obotliga ensamhet.

Saxat ur goggle:

"Kärlek är vad man har till en människa man behöver.
Ju självständigare vi blir, destå färre har vi att älska".

.

"...tror inte på några köttsliga lustar alls, då jag klarar mig finfint utan dem.
kärlek är att lita på någon och älska den för allt den är.
jag älskar mina hundar och fåglar, människor sviker en alltid."

.

"Ett uppslukande, euforiskt känslotillstånd, som dock avklingar över tiden. En begränsad skara lyckas bevara sin tvåsamhet i form av livslångt, och djupt kamratskap, och det är verkligen inte att förakta. Man har en viss "utmätt energi" att förbränna på kärlekens altare. Bl a Ulf Lundell har uttryckt detta mycket bra. En ärrad själ når i sinom tid den gräns, där flödet av kärleksenergi avklingar. That's life..."

.

"Kärlek är belöningen för det livslånga lidande som kallas livet."

.

"Kärlek är det som förstör dina studier, livar upp din vardag, och slutar i oändlig emotionell smärta."

.

"Många tror att våra sexuella drifter är ett sätt att låta människor hitta varandra för att sedan bli förälskade.

Egentligen är det tvärtom.

Vi har fått förmågan att bli förälskade för ett enda syfte - för att vi ska hitta en partner att ha sex med.

När vi ligger där och stönar och svettas - det är då vi hjälper evolutionen en bit på väg."

.

"...tror ni kärlek är så enkelt att det bara är en kemiskt reaktion i kroppen eller är tror ni det är något mer andligt? eller både och? kanske "köttets lustar och själens obotliga ensamhet"??

finns kärlek ens??

Kärlek finns!

För att älska någon krävs massor av kärlek och för att komma så långt känslomässigt så är jag beredd att göra nästan vad som helst för att rädda livet på den personen.

Jag definierar det alltså efter hur mycket och stora uppoffringar jag kan göra för en person."

Jag vill inte vara den du aldrig kan vara utan

den du måste ha inom synhåll den vars luft du andas

                                jag vill andas själv! för min skull

jag vill var en som du blir glad att se och då vill

                                                     vara mycket nära

en som du vill kyssa lätt och länge

                tills du inte längre kysser lätt men länge

Sen vill jag att du låter mej få väva vidare

                      och vända åter bara när vi båda vill

Märta Tikkanen

tanken svindlar

stiger mig

åt huvudet

att älska

ensidigt går inte

om vi är två 

blir det

dubbelsidigt

som

lunginflammation

Foto:Kallis

Somliga dagrar

ljusnar det

leende löv

faller till marken

nakna själars

ensamhet

virvlar i vinden

jag drömmer inte

jag är drömmen

jag gråter inte

jag är tårarna

jag älskar inte

jag är kärleken

Orangerie. Det vackraste rum jag vet.

Jag vill vara behagligt följsam, glad och idérik.

Mitt hem behöver dessutom en uppsnyggning. Jag borde måla vardagsrumsväggarna. Den gula tapeten som jag aldrig har gillat borde täckas över med en gråbeige nyans. Dessutom är jag trött på sovrumsmöbeln i furu. Skänken också. Blekt lavendelblått skulle göra susen och stå fint mot de blålila tapeterna.

Köksmöbeln som länge har väntat på att bli färdig flinar fult varje gång jag tittar på den med granskande blick. Den ljusgrå färgen på den provmålade stolen blev vacker och har fin lyster.

Att klä om stolsitsarna till matsalsmöbeln är en baggis med häftpistolen. Tyg finnes och det gäller bara att komma till skott. Hur svårt kan det vara?

Istället för att drömma mig bort, sitta vid datorn, teven eller läsa böckerna som finns i överflöd.

Ta mig i kragen, skärpa till mig. Bli strukturerad och effektiv. Det är ju också en av mina styrkor. Om det bara inte rinner ut i sanden denna gången också. Blir så trött på mig själv ibland.