De döda reser sig... för att dö igen

Jaha. Är han död nu eller? För... andra gången? Eller?

Jag vet, jag vet, man ska inte skämta om dödsfall. Men när det gäller Peter Steele vet i fan om han ändå inte garvat åt det. Eller rättare sagt, flinar från sin plats någonstans från efterlivet. Kände inte lustigkurren själv, men de som påstår sig ha känt honom menar att det var en rolig typ.

Det var ett par år sedan, men jag minns det tydligt; hur ett rykte spred sig som en flaska vodka runt lägerelden under en skolresa, chockade pressen, satte skräck i metalfansen. 
Peter Steele död. 
Men det var han ju inte. 
Det var bara ett skämt.

Nu hoppas jag att han är smart nog att inte dra ett sådant här skämt två gånger, utan vilar i frid någonstans. Kan inte påstå att jag minns honom i sköna bilder, utan snarare som en lustig filur med smink på sig, viftande med snorren i någon... var det tysk porrblaska? Eller.. Playgirl? Whatever.
MEN.
En oerhört härlig röst hade han. Hur många gånger somnade jag inte som hjärtekrossad tonåring gråtande mot kudden till Type O Negative? Åååh, det var tider det.

Kanske var det ödet, men jag lyssnade på TON för första gången på säkert flera år så sent som förra veckan. Gick igenom arkivet för lite bra musik att ha med till festivalsommaren och fastnade i "October Rust", sorgliga minnen, "Bloody Kisses" och sköna gamla stunder från ungdomens hårda tid. De som helt har förbigått Type O Negative borde i alla fall testlyssna "Love you to death", min personliga lip- och/eller sussa-favorit. 
Den kom med på skivan jag redan har packat ner till Sweden Rock. Ägnar en tanke åt grabben i sommar där jag sitter i solstolen och dricker en kall bärs. Kanske kikar han ner på mig och sjunger en trudelutt med hans lätt magiska hypnosaktiga brumstämma :)

R.I.P Peter Steele