Jag var ett mycket ensamt barn. Mormors jänta, morfars lilla tulta. Men jag var också en enda stor (eller liten) saknad efter mamma där jag gick mellan deras kära ben. Alltid en hand full av smek och värme att tillgå. Alltid en famn att gömma tårar och längtan i.
Så mycket kärlek fanns där innanför dessa väggar. Så mycket trygghet men... så mycket saknad, så mycken längtan, så många tårar, så stor förtvivlan. För att mamma inte fanns där. Utan bara ibland dök upp, från ingenstans och varje gång hon gick gröpte ur en bit av mitt hjärta o tog med sej.
Hon var inte ens en tiondel så kärleksfull mot mej som mormor och morfar. Ändå.
Visst är det konstigt.