Senast Skrivet
- Back home
- 2010-02-09 22:03
- Jag ska leva mitt liv...
- 2010-02-09 21:59
- Stilla snöfall
- 2010-02-09 21:58
- Sjöberg
- 2010-02-09 21:57
- Nu säger jag god natt. //noodi
- 2010-02-09 21:57
- Tiden är vår fiende. Ångesten vårat bränsle.
- 2010-02-09 21:55
- Jag börjar nog bli fet!
- 2010-02-09 21:54
- Snabba noter
- 2010-02-09 21:53
- Hittills lång resultatlös kamp måste få en lösning
- 2010-02-09 21:53
- trött i kroppen
- 2010-02-09 21:52
- Vigning
- 2010-02-09 21:50
- Avslöjande dräkt
- 2010-02-09 21:47
- Vin varje kväll eller inte?
- 2010-02-09 21:46
- Girigbukar
- 2010-02-09 21:45
- Överviktig kvinna=fetish?
- 2010-02-09 21:45
Prosa, dikt och verklighet
Om min bardom o uppväxt. Saknad, längtan. Några försök att skriva dikt. Om ett äktenskap som innehöll både misshandel o missbruk. Som jag tog mej ur..till slut. Lite om VARFÖR man inte alltid går.
Senast skrivet
Populära nyckelord
dikt mamma novell längtan lemark vingklippt överlever måne dikt6 dikt3 rida stormprins amfetamin utmaning fånge dikt10 dikt9 dikt5 dikt2 älskande missbrukare ryggen barndom djupet knytnävarArkiv
För dej mamma, ville jag måla hela världen
Följande skrev jag en gång för flera år sedan. Om min eviga längtan efter en nära kontakt med min mamma. Det blev aldrig så, det blev bara ord på ett papper.
Älskade mamma,
varje gång jag ska möta dej
beslutar jag samma sak,
krypa ut ur mitt skyddande skal
och knacka hål i ditt.Dina ögon berättar om samma längtan
till närhet genom förlorade år.
Ingen av oss vågar.
För många frågor hejdar mej
och rädslan för svaren håller oss
på betryggande avstånd från varandra.Då våra förrädiska ögon talar
sitt stumma språk ser vi bort.
Snabbt söker vi samtalsämnen
som för oss tillbaka till fast mark
o armlängds avstånd.Varje gång vi skiljts tänker jag
-nästa gång
men vet. . . en dag finns inte nästa gång
och inga svar på alla mina frågor
23 kommentarer
Skriv en kommentar
5 november 2007, kl 15:11
Ja rädslan är sorglig. O tiden som rinner mellan fingrarna medan man vänta på det rätta tillfället.Kram
5 november 2007, kl 19:52
Aj, som fan.
Denna gjorde riktigt ont att läsa.
... förmodligen för att jag känner igen mig själv i varenda ord...
Denna gjorde riktigt ont att läsa.
... förmodligen för att jag känner igen mig själv i varenda ord...
Adastra
6 november 2007, kl 17:31
Tyvärr är vi nog många som känner/kännt så. Mor o dotterförhållande verkar ofta vara svårt.
5 november 2007, kl 19:54
mmm, va ledsamt!
Kram!
Kram!
Adastra
6 november 2007, kl 17:31
Jaa lesset:(
6 november 2007, kl 12:09
Sorgligt, detta bevisar dock att man aldrig ska vänta med att säga sånt som känns viktigt. Fint skrivet dock.
Adastra
6 november 2007, kl 17:34
Tack:) Nej hur svårt det än är så är det bättre än att få ångra sej efteråt. När ingen kan ge svaren...
6 november 2007, kl 17:37
Åh.. blev ledsen i hjärtat när jag läste detta för livet är inte för evigt :( *krama*
6 november 2007, kl 21:59
Men nästan...för dej som bara är 25. Du har många år, hoppas jag, på dej att ställa de där frågorna. Men jag vet ju inte, ibland kan svaren (eller de som har dem) försvinna redan då man är ung. Kram tillbaka
6 november 2007, kl 23:05
Finaste Du! Tack för de varma orden hos mig! Och Du, Adastra, har så vackra ord hos dig!!!!
Se bara här ovan om din mamma! Det gick ju bara rätt in i hjärtat. Så sorgligt, och vemodigt...
Kram,
Tizzel
Se bara här ovan om din mamma! Det gick ju bara rätt in i hjärtat. Så sorgligt, och vemodigt...
Kram,
Tizzel
Adastra
7 november 2007, kl 09:22
Tack Tizzel:)
7 november 2007, kl 09:53
Tack snälla för grattiset! Faktiskt så var det egenntligen inte så svårt att sluta. När man väl bestämt sig till 110 % så var det "bara" att köra på...skratt. Nej, visst fanns de svåra stunderna och suget men över lag gick det bra. GRATTIS själv till ett bra beslut och ett väl genomfört sådant för 10 år sen! Bra är vi! :)
Näää, blää....blodpudding är inte mat *ryser*.
Jag avundas er som kan skriva så fint! Själv snurrar mycket tankar runt i mitt huvud och när jag försöker skriva blir det rappakalja som inte ens en själv förstår! Men det är ju tur att ni som kan skriva finns! :)
Kram
Näää, blää....blodpudding är inte mat *ryser*.
Jag avundas er som kan skriva så fint! Själv snurrar mycket tankar runt i mitt huvud och när jag försöker skriva blir det rappakalja som inte ens en själv förstår! Men det är ju tur att ni som kan skriva finns! :)
Kram
Adastra
9 november 2007, kl 11:27
Jag tycker då inte du skriver rappakalja alls:=) Inte nedvärdera dej själv... fast det är jag rätt bra på också:(
vi gör vad vi kan o alla har vi något att säga alla har vi en ryggsäck att bära. O det är skönt lätta på den lite ibland.Kram
vi gör vad vi kan o alla har vi något att säga alla har vi en ryggsäck att bära. O det är skönt lätta på den lite ibland.Kram
7 november 2007, kl 10:32
Hej Adastra. jag blev rakt tårögd. Så vackert skrivet!
Och den där bilden älskar jag. Har den inramad på väggen, en tavla som jag köpte på en marknad i England för länge sen.
Tack för din kloka kommentar hos mig. ;o) Kram
Och den där bilden älskar jag. Har den inramad på väggen, en tavla som jag köpte på en marknad i England för länge sen.
Tack för din kloka kommentar hos mig. ;o) Kram
Adastra
9 november 2007, kl 11:29
Hej o tack. Jag har målat av den i olja. En vän ville ha den. Jag tycker också den är fin men sorgsen. ´Dock skamvrån till trots, hoppas jag flickan på bilden var ett älskat baran:) Kram
8 november 2007, kl 17:38
Så oerhört tänkvärt och sorgset som du skrev ner till din mamma.
Jag hoppas det löser sig för er en dag.
Ha en fin kväll.
Jag hoppas det löser sig för er en dag.
Ha en fin kväll.
Adastra
9 november 2007, kl 11:31
Tack Marre. Man får släppa saker o ting o det har jag väl gjort men ibland kommer de upp. Mamma är lite glömsk nu o det är ingen mening ta upp gammalt med henne nu. Jag försatte min chans. Men jag får leva med det:) Kram
11 november 2007, kl 15:10
Jag blir lite nyfiken på vad som gått snett emellan er, speciellt med tanke på din dröm som jag nyss kommenterat.
Din längtan är verkligen så stark, vilket både drömmen och dikten visar på, att du måste, hitta en "väg" till din mamma. Vad har du att förlora genom att knacka ännu hårdare på hennes "skal"
Hon längtar ju enl dig också efter att ni skall komma närmare varandra.
Nu fick jag också veta hur gammal du är genom ett annat inlägg, precis samma ålder som min egen dotter. Hoppas din mamma har förstått vilken liten pärla till dotter hon har.
Appropå pärlor och dikter skrev jag detta till min son när han var liten;
Som en liten liten pärla
ibland sten och grå betong
med en lyskraft som är nära
och långt borta på en gång
Sträcker jag min hand att smeka
söker jag att fånga den
pärlan i den grå betongen
vid allt heligt vad jag älskar den
Så känner nog också din mamma ge henne bara chansen att säga det..
Guncai
Din längtan är verkligen så stark, vilket både drömmen och dikten visar på, att du måste, hitta en "väg" till din mamma. Vad har du att förlora genom att knacka ännu hårdare på hennes "skal"
Hon längtar ju enl dig också efter att ni skall komma närmare varandra.
Nu fick jag också veta hur gammal du är genom ett annat inlägg, precis samma ålder som min egen dotter. Hoppas din mamma har förstått vilken liten pärla till dotter hon har.
Appropå pärlor och dikter skrev jag detta till min son när han var liten;
Som en liten liten pärla
ibland sten och grå betong
med en lyskraft som är nära
och långt borta på en gång
Sträcker jag min hand att smeka
söker jag att fånga den
pärlan i den grå betongen
vid allt heligt vad jag älskar den
Så känner nog också din mamma ge henne bara chansen att säga det..
Guncai
Adastra
21 november 2007, kl 14:56
Förlåt***förlåt*** att jag inte svarat på din fina o utförliga kommentar till mitt inlägg om min mamma.
Kan bara skylla på att allt omkring mej är så jobbigt nu och det upptar alla mina krafter. Jag hoppas kunna återkomma till din blogg o dina kommentarer hos mej en annan dag. Att du inte lämnar bloggen! Stor stor kram Dikten du skrivit här som du skrivit till din son är oerhört vacker. Tycker mycket om det. så är den kärleken till våra barn.
Kram igen
Kan bara skylla på att allt omkring mej är så jobbigt nu och det upptar alla mina krafter. Jag hoppas kunna återkomma till din blogg o dina kommentarer hos mej en annan dag. Att du inte lämnar bloggen! Stor stor kram Dikten du skrivit här som du skrivit till din son är oerhört vacker. Tycker mycket om det. så är den kärleken till våra barn.
Kram igen
14 november 2007, kl 07:48
Så bra beskrivet när det gäller avstånd mellan människor! Så har jag och har haft med min bror...
Adastra
21 november 2007, kl 14:58
Ja tänk att det ska vara så svårt o så långt mellan oss ibland. Trots så mycket kärlek. Kanske därför? Kram