Hemma hos mamman, pappan och alla ungarna

Har ni känt er felfördelade någon gång? Orättvist behandlade? Baktalade? Kanske t o m mobbade? utfrusna?
Blivit arga, förbannade, sura, ledsna, upprörda, ilskna…?

Och sedan på bakvägar fått reda på att livet inte är så där jätteskoj för den som orsakat alla dessa känslor hos dig?

Hur har ni reagerat? Njutit… lite?

Har ni tänkt “du kan gott ha det!”, “det här har du jobbat ihop själv”, “rätt åt dig”, “det här har du förtjänat”….?

Ibland kan jag känna mig otroligt barnslig när sådana här tankar dyker upp - samtidigt undrar jag om de inte är rätt mänskliga?

Ödet griper in - fixar en liten hämnd… utan att man behöver lyfta ett finger eller ens medverka. Man kan bara stiga åt sidan och iaktta.

Ibland känns det ju faktiskt som om rättvisan segrar - alldeles av sig själv!

Det blir liksom betydligt lättare att släppa och gå vidare om man vet att den andre personen inte samtidigt glider runt på en räkmacka, utan istället kravlar runt i lera….

Eat your own shit - ungefär

Aftonbladet har idag en intressant artikel där man ger lite livsbakgrund till de 5 pojkar som nu är uppe i hovrätten för dödsmisshandeln av Riccado.

Det skrämmer mig - för utan att namnge pojkarna, så skulle delar av deras tidiga historia kunna vara hämtat ur något av våra åtgärdsprogram i skolan.

“Placering i liten grupp”, “indragen assistent”, “soc.anmälningar pga oro”, “adhd”, “skolk”, “disfunktionellt hem”. Allt det går att återfinna - redan hos elever på  mellanstadiet. I vackert utformade åtgärsprogram, överlämnade till  skolchefer och socialarbetare….

Och så denna Beatrice Ask som står och säger att det behövs “bättre vuxna”… Usch jag blir så argh! Vaddå “bättre vuxna”? I princip alla vi som arbetar med de här killarna har handplockats för att vi anses extra lämpliga. Vi har lång arbetslivserfarenhet, långa utbildningar (ofta tvärvetenskapliga tex pedagogik/psykologi), och utbildas kontinuerligt. Vi är oerhört engagerade. Vi har breda kontaktnät inom många olika instanser, och vet vilka trådar vi kan dra i (om pengarna fanns!)… Vi tar ansvar. Vi ÄR redan “bättre” vuxna!

Men vi räcker inte till!

De här killarna är resurskrävande. Inte bara i skolan, utan även på fritiden. En del av familjerna är disfunktionella. Där behöver hela familjen stöd och behandling. Pronto! Vad hjälper en ADHD diagnos som kommer i tonåren? Ingenting! (Fast symtomen såg garanterat redan förskolepersonalen - och larmade…)

Sedan kan en minister stå där och ordbajsa bäst hon vill… Jag vill minnas att fru (fröken?) Ask lämnade sitt nyfödda barn till en nanny, efter bara ett par veckor, för att kunna återgå till sitt arbete 20 mil bort… Har hon ö h t rätt att uttala sig om “bättre vuxna”? Jag tycker inte det…

Samtidigt kan jag faktiskt hålla med henne - det behövs bättre vuxna. Bättre vuxna i ledande befattningar. Vuxna som fattar att prioritera rätt. Vuxna som vågar sticka ut hakan och drämma näven i bordet - och ta sitt ansvar. Men jag tror inte Beatrice Ask syftade på sig själv - hon är väl inte dum nog att skjuta sig själv i foten?

Vi som jobbar “ute på golvet” kan inte göra mer än pengarna räcker. När de ansvariga politikerna drar ner vår budget, så drar de samtidigt undan de möjligheter vi haft att förändra. Tillslut blir det  bara en “förvaring”. En skrubb... en tillfällig lösning.

Men... det som göms i snö kommer upp i tö...!

En plats i en specialgrupp inom tex St Örjans terapiskolor kostar kring 350 000 - 500 000 per läsår. Det är billigt i förhållande till vad de här killarna kan komma att kosta samhället längre fram. Inte bara rent ekonomiskt - utan även i personliga lidanden.

Så Beatrice Ask, Jan Björklund, Göran Hägglund och alla ni andra som tror att ni ska kunna skylla era fattade beslut på att det inte finns “bättre vuxna” runt omkring barnen - ta ert ansvar, och inse att era skrivbordsbeslut faktiskt drabbar människor - utanför regeringkansliets välstädade korridorer och privatanställda barnflickor….

Det är lite snurrigt och skärrat här hemma i AB familjen.

Dottern är ute och reser på Australiens östkust och hade i början av veckan bokat in en segeltur ut mot Stora Barriärsrevet.

Natten mellan måndag/tisdag blåste det upp till orkan, och båten förliste mot klipporna på en mindre ö.

Lär mer här i Aftonbladet

Ungdomarna mår förhållandevis bra - det har börjat dyka upp en del variga sår och någon har rejält ont i en fot. Idag skulle de till sjukhuset.

Men de lever!

Bilden är tagen med dotterns mobilkamera strax innan uppvinschningen till helikoptern. Därav den något taskiga bildkvaliten.

• Favorittidning:
  Alla inredningstidningar...
  
• Favoritplagg i garderoben just nu:
  Mina nya svarta läderstövlar!
  
• Byter gärna garderob med:
  
• Sarah Jessica Paker
• Vanligaste färgen på mina kläder:
  Vitt och svart
  
• Modetips till allmänheten:
  Sy om så det passar dig!
  
• Min lägenhet/hus kan beskrivas som:
  Ombonad och ljus
  
• Dig själv med tre ord:
  Snäll, stabil och med ett väldigt stort tålamod.
  
• Jag tränar: