Impromptu

Jag lånar titeln på en bra bok av den franske författaren Jean Echenoz. (Jag skrev om honom här).

Länge har jag funderat på att öppna en annan blogg på ett annat ställe, och efter det senaste krånglet här på AB-bloggen har jag definitivt fått nog. Jag lockas också av de ökade tekniska och estetiska möjligheter som finns på annat håll.

Efter ganska precis två år och drygt 300 inlägg går jag alltså vidare. Min tanke i starten var att i huvudsak skriva om musik och musikupplevelser, men det har blivit en blandning av allt möjligt. Flera av de bloggare som jag följt här på AB har lagt ner eller bytt till en annan plats, vilket också är ett skäl att ta steget nu. Jag låter dock Impromptu ligga kvar och skriver kanske ett och annat inlägg här även i fortsättningen. Det mesta kommer dock att publiceras på den nya bloggen, särskilt det som handlar musik och litteratur.

Ni kan alltså i fortsättningen hitta mig här: Rapsodi 

Jag vill också passa på och tacka för alla kommentarer jag fått. Inte en enda av dem har varit illasinnad, vilket jag förstått inte är så ovanligt här på AB-bloggen.

Tack för mig - och gärna på återhörande!

 Foto: EJ

Hur får man tag i den lämpliga sandjord som gör att kaktusfrön trivs och slår rot?

I Phoenix´ botaniska trädgård fanns en mängd arter av kaktusar i olika stadier av tillväxt. Somliga arter - till exempel den för staten Arizona typiska Saguari  (uttalas saoári) - kan bli hundrafemtio år gammal. Det lär ta cirka sjuttiofem år innan den förgrenar sig. Ofta ser man att de äldre exemplaren fungerar som fågelholkar, precis på samma sätt som den gamla svartpoppeln på mitt eget torpställe.

Naturligtvis föll jag för frestelsen att köpa några fröpåsar i butiken. Där fanns även en påse för den så kallade orgelpipekaktusen. Kanske blir det just den som kommer att trivas bäst i mitt fönster?

Undrar också hur stora de hinner att bli innan min tid är ute, om jag nu skulle lyckas driva upp dem till krukväxter.

Det är med kaktusar som i än högre grad med redwood-träden i Californien, alpgranarna i Schweiz och många andra träd och växter - de kommer att överleva oss med många, många år. Bara detta gör att man faller i begrundan och måste betrakta fröpåsarna med tillbörlig vördnad.

Divor - finns dom längre?

Diva betecknar ursprungligen en operasångerska som blivit så stor att hon måste beskrivas med ord som ger henne gudinnestatus (feminimum av latinets divus, dvs gud). Samtidigt finns en tvetydighet i begreppet, eftersom det också kommit att förknippas med vissa later som egensinne och arrogans, nyckfullhet och självsvåldigt uppträdande.

Maria Callas - var hon kanske den sista riktiga divan? Hon som bland annat skapade rubriker genom att huxflux lämna ett framträdande på Romoperan utan hänsyntill att den italienske presidenten satt i salongen.

Nej, fortfarande utser journalisterna divor bland de mest framgångsrika och omsusade stjärnorna, och fortfarande ska de samtidigt helst ha gjort sig kända för oberäknelighet och skandaler. Jessica Duchen ger i sin blogg (här) en liten historisk översikt och hänvisar till en intervju som hon själv gjort med en av världens just nu främsta sopraner - Angela Gheorghiu.

Duchen konfronterade Gheorghiu med hennes rykte om divalater, bland annat inställda föreställningar och svikna överenskommelser. Hon fick ett svar som inte bara var ett undflyende försvar utan gav en lite mer sammansatt bild av en operastjärnas verklighet.

I grunden handlar det om de enorma krav och förväntningar som ställs på sådana artister som Gheorghiu, krav från publiken som inte är mindre än de krav som artisten ställer på sig själv. Har man en gång nått den ryktbarhet som Gheorghiu har gives ingen pardon. Man måste kunna leverera, som det heter nu för tiden.

Om man vet att man av någon orsak inte kan uppfylla förväntningarna är det bättre att inte alls gå upp på scenen, menar Gheorghiu. Hon vill med andra ord undvika att göra ett halvbra jobb och utsätta sig för publikens och sin egen besvikelse, ja kanske till och med publikens burop och kritikernas förkastelsdomar.

Hur ska vi se på detta? Det är lätt att gissa hur operahus, producenter och administratörer betraktar resonemanget. Men hur ska vi som publik se på det? Kanske beundrar vi den sångare som trots opasslighet heroiskt genomför föreställningen? Jag har själv varit med om att man före en föreställning meddelat att tenoren sjunger med begränsad kapacitet på grund av en halsåkomma. Det var på San Carlo i Neapel, och efter föreställningen applåderade halva pubilken uppmuntrande medan andra halvan buade.

Eller tycker vi kanske att vi kan leva med att aldrig vara säkra på att vi verkligen får uppleva den annonserade stjärnan i huvudrollen, bara vi får den ultimata upplevelse som den gudomliga kan ge när vi har tur och allt fungerar som det ska?

Lördagen gick i musikens tecken. I Berwaldhallen gavs för andra gången detta veckoslut Beethovens Missa Solemnis, ett gigantiskt verk på nära en och en halv timmes speltid med orkester kör, och en solistkvartett.

Det började med att Beethoven lovade att komponera en mässa till vigningen av en ärkebiskop som han kände. Han hann dock inte färdigt till detta tillfälle, men fullbordade ändå verket så småningom. Det berättas att han tog sin uppgift på djupaste allvar och avsatte ett helt år för att förkovra sig i all kyrkomusik som tidigare komponerats, från Palestrina och framåt.

Jag har visserligen ägt en cd-inspelning av Missa Solemnis ett antal år men aldrig kommit att fastna ordentligt för just detta opus i geniets lista. Det är väl som det brukar vara med många stora och komplicerade verk: det krävs rätt tillfälle samt koncentration och omlyssning om man rätt ska kunna uppskatta dem. Därför ger alltid det levande framförandet en välkommen chans att närma sig musik som ännu inte riktigt öppnat sig för en.

Ett sådant tillfälle erbjöds igår när vår störste svenske dirigent för närvarande, nämligen  Herbert Blomstedt, gästade radiosymfonikerna. Åtttiotvå år gammal och med livslång erfarenhet av många berömda orkestrar världen över, håller han ett sådant här gigantiskt uppbåd av sångare och musiker i de säkraste händer.

Och vilka händer sedan! Det må vara en perifer synpunkt, men till live-upplevelsen hör också synintrycken, och jag vet ingen dirigent som dirigerar så vackert som Herbert Blomstedt. Utan partitur och med väl avmätta rörelser tycks han vara så ett med de dynamiska förloppen att man man tror att han faktiskt framkallar själva musiken. Vänsterhandens små vinkningar och svepande rörelser är bara ett av de finstämda medel han använder sig av.

Mässan är minst lika storslagen som den nionde symfonin. Ibland - som i Gloria- och Credo-satserna - är musiken så kraftfull och kontrastrik att man kan känna att gränsen för det bombastiska tangeras. Men Blomstedts tolkning gjorde mig snarare gripen och involverad än analytisk och iakttagande. När han slog av Gloria-satsens "Amen" i det stegrade forte fortissimot skedde det med ett hugg så distinkt och exakt att det nog inte bara var jag som kippade efter andan.

Men Beethoven är ju inte enbart de mäktiga uttryckens uttolkare. Om Deus pater omnipotens i Gloria må dåna så taket nästan lyfter så är innerligheten i benedictus inte mindre gripande i sin stilla vädjan, med ett violinsolo som viktigt inslag. Solistkvartettens Dona nobis pacem är ett annat exempel på renodlad skönhet.

Strålande insatser från samtliga solister: Malin Byström (sopran), Anna Larsson (alt), Werner Güra (tenor och Georg Zeppenfeld (bas). Anna Larsson kvaliteter är ju välkända, medan framför allt Malin Byström för mig var en ny och överraskande bekantskap. Birgit Nilsson-stipendiat stod det i programbladet, och jag har inga svårigheter att förstå varför.

Återigen en minnesvärd afton i Berwaldhallen.

PS. Läs förresten här i Anna Larssons blogg hennes erkännsamma ord om kollegan Malin Byström och konsertmästaren (som stod för violinsolot) Malin Broman! DS.

Vid ett shoppingtillfälle i Scottsdale, Phoenix ägnade jag en timme åt att ströva omkring i en stor och välsorterad bokhandel. I hyllorna för filosofi fann jag ett par böcker av två av mina favoritfilosofer sedan bra många år. En liten och en stor bok, vilket framgår av bilden ovan.

Leszek Kolakowski, den polske författaren och filosofen som under lång tid varit verksam i Oxford har skrivit den lilla boken: Why is there something rather than nothing. 23 questions from great philosophers (Basic Books, 2007).

Charles Taylor, kanadensisk filosof med katolsk bakgrund, berömd för bland annat en stor bok om Hegel, ett mycket tungt verk med titeln Sources of the Self och en pendang som avhandlade begreppet autenticitet (The Ethics of Authenticity), har nu skrivit en ny tegelsten: The Secular Age (The Belknap Press of Harvard University Press, 2007). Det framgår av innehållsförteckningen att den är en utveckling av tidigare teman om den moderna människans identitet, självförståelse och moraliska förankring.

Den lilla boken består av lika koncisa som eleganta sammanfattningar av utvalda filosofers tankar från Sokrates till Husserl. Kolakowski vänder på steken och låter varje sådan presentation utmynna i en eller ett par frågor som stimulerar läsaren till fortsatt tankeverksamhet. På så vis antyder han på vilket sätt några av filosofihistoriens centrala tankegångar är av betående intresse och relevans. Den här boken lindrade avsevärt min jetlag på vägen hem och dagarna därefter. Nog borde Brombergs, som tidigare haft Kolakowski på utgivningslistan, överväga även denna bok för översättning. Jag tänker mig den bland annat som en utmärkt introduktion i filosofins värld för gymnasister.

När jag ska få tid att plöja Taylors bortemot 900 sidor av lärd samtidsdiagnostik vet jag inte. Av och till önskar man att man kunde överge jobbet för en tid och låta sig övermannas av lusten att fördjupa sig i något mera utmanande, t ex frågan om vad sekulariseringen egentligen har för innebörd och konsekvenser. Inte minst för svenskar, som ju antas tillhöra de mest sekulariserade folken av alla, vore det säkert nyttigt att med Taylors hjälp distansera sig till den gängse självuppfattningen genom en historisk-filosofisk exposé över de religiösa föreställningarnas förändring och minskade inflytande.

En tredje bok med en mer direkt jobbanknytning fick slinka med också: The Happiness Hypothesis av Jonathan Haidt. (Basic Books, 2006). Så kallad positiv psykologi har blivit på modet också inom den akademiska hälsopsykologin. Även denna bok anlägger ett idéhistoriskt perspektiv och kan förhoppningsvis förena nytta med visst nöje. 

Sist vill jag illustrera Kolakowskis sätt att spetsa till frågorna genom att citera några avslutande meningar från kapitlet om ärkepessimisten Schopenhauer:

Finally, a supremely metaphysical question: does it make any sense to say that it would be better if the world did not exist? Or is this an entirely meaningless thing to say? (Better for whom? Not for us, since we would not be there. Not for the cosmic will, because for it nothing can be better or worse. So just better in general? What would that mean?) And if the claim is absurd, is its negation - the claim that it is a good thing that the world exists - equally absurd?

Jag ser för andra gången på kort tid den israeliske författaren Amos Oz intervjuad i svensk tv. Ikväll i litteraturprogrammet Babel, SVT2.

Ett tacksammare intervjuobjekt torde vara svårt att uppbringa. Sällan eller aldrig har jag hört en författare så skickligt och underhållande formulera sig kring sitt eget författarskap och samtidigt leverera tänkvärda synpunkter på snart sagt vilket ämne som helst. Fantasi, nyfikenhet och humor - det var de genskaper som han hyllade! Och som man nog kunde ana att han själv satt inne med.

En slags humoristisk eftertänksamhet, där eftertanken sedan länge verkar vara avklarad och bara väntar på sitt formuleringstillfälle. Man förstod att Daniel Sjölin blev både imponerad och charmerad.

Jag går genast till verket, och börjar med "Hur man botar en fanatiker".

 Foto: EJ

Var ska vi bo i natt?

Kanske inte någon upphetsande fråga, men varje oplanerad resenär ute på vägarna måste förr eller senare bestämma sig för ett ställe för natten, helst ett som optimerar komforten i relation till reskassan.

I USA finns mycket att välja på. I Las Vegas kan man naturligtvis bo flott om man nu har råd med både casinospel och exklusivt logi. Mandalay Bay fick alltså bara våra spelpengar.

För bilresenären ligger det nära till hands att välja något motell, för evigt förknippat med detta bilburna land som fortfarande håller sig med ett bensinpris på 4:50 svenska kronor.

Men motellen kan verkligen också vara av olika standard. Stardust Motel i Parker, västra Arizona, var både billigt och acceptabelt. Namnet fick avgöra valet mellan detta ett annat motell som låg mittemot. Notera poolen i förgrunden, som dock vid denna årstid inte var i bruk. Även enkla motell verkar sätta en ära i att ha en liten plaskdamm som man till nöds kan skryta med som swimmingpool.

Post Park Motel i Yuma såg däremot alltför billigt ut...

Matterhorn Inn i Sedona kostade litet mer. Men vilken klass på både sängen och utsikten från sängen!

Jag fann inte mycket på årets bokrea, men jag råkade gå förbi en hylla med DVD-filmer som också reades. Bland annat ovanstående film med Russel Crow i huvudrollen som den fruktade banditen Wade.

Jag köpte den mest för titelns skull. Tänkte mig åtminstone få se några vackra naturscener från Arizona. Bara några dagar tidigare hade jag ju själv stått strax intill det beryktade gamla fängelset i Yuma, den plats som väntar filmens bandit efter tillfångatagandet. Den hederlige och ekonomiskt pressade familjeförsörjaren Dan Evans (spelad av Christian Bale) tar på sig det riskfyllda uppdraget att se till att Wade kan sättas på tre och tio-tåget till Yuma, vilket måste ske innan Wades kumpaner hinner ifatt för att frita honom.

Filmen är faktiskt riktigt bra, överraskande bra. Det är som vanligt i den här genren en blodig historia med många dödsoffer för mängder av skottsalvor. Men herregud, hur många dör inte innan ridån faller för en Shakespeare-pjäs? Särskilt Crowe gör en lysande insats som Wade, en rollfigur som trots sin självkarakteristik ("genomrutten skurk") förlänas både karisma och en sorts egensinnig moral. Ett roande inslag är hans fäbless för bibelcitat, företrädesvis från Ordspråksboken.

         Bild: EJ

Det enda tydliga beviset på att vilda västern fortfarande finns fick vi i Parker, en liten ort på vägen till Yuma.

Yuma, infarten norrifrån.

I Yuma leder en bro över Coloradofloden till Californien alldeles intill det gamla fängelset (som dock inte syns på bilden). Californien till vänster. Arizona till höger. Och några kilometer söderut går gränsen till Mexico.

 Bild: EJ

Rubrikens attribut kunde nog passa i åtskilliga berättelser om mer eller mindre framgångsrika och excentriska amerikaner som känt ett obetvingligt behov av att skapa ett monument över sig.

En sådan man var Robert P McCulloch som en gång, det var 1968, fick för sig att han skulle köpa London Bridge, närmare bestämt den London Bridge som byggdes över Themsen åren 1825-31. Och engelsmännen höll god min; han fick den för 2.460.000 dollar.

Idén var att låta ta isär den sten för sten och skeppa den till Californien för vidare transport till Lake Havasu City, den stad i västra Arizona som McCulloch själv varit med om att grundlägga. Där skulle den byggas upp igen, sten för sten, vilket också skedde. Det krävde att varje granitstycke numrerades med fyra siffror: den första för vilket spann, den andra för vilken stenrad, den tredje och fjärde för platsen i raden. Efter tre år och ytterligare sju miljoner dollar var bron på plats med benäget bistånd av gamla ritningar och engelska ingenjörer. Projektet lyckades och McCulloch hade skaffat sig det monument över sig själv som han så hett åstundade. Bron är idag en turistattraktion.

Staden är vackert belägen invid Coloradofloden där den utgör själva gränsen till Californien. Landskapet i stadens omgivningar rymmer stora naturskyddsområden där de flesta av Arizonas vilda djur kan påträffas om man har tur och ger sig ut i terrängen. Coyote, hjort, stenbock, skallerorm, skorpion, bland mycket annat. Kanske till och med ett bergslejon (även kallad puma) om man har riktigt tur.

Vägen går vidare ända ned till mexikanska gränsen och staden Yuma, till vilken jag återkommer i det som nog får bli mitt sista inlägg om resan till Arizona.

 Foto: EJ

Route 66 är en mytomspunnen väg, besjungen av Nat King Cole och många andra. Den numera nedlagda vägen gick från Chicago till Los Angeles, och en bit av sträckningen finns fortfarande kvar i norra Arizona. Om man lämnar Grand Canyon, South Rim och styr mot Las Vegas kan man välja att åtminstone en liten bit  färdas på denna väg.

Williams, en sömnig småstad söder om Grand Canyon, ligger på denna rest av Route 66. Här får man också nästan övertydliga intryck av gammaldags västamerikansk landsbygd. Husen, neonskyltarna, bensinmackarna, motellen, krogarna - det mesta liknar yttre rekvisita till en road movie. Gamla pumpmackar är det t ex inte varje dag man stöter på längs vägarna.

Man gör klokt i att undvika McDonalds och andra snabbmatslokaler, vars slafsiga utbud är lika erbarmligt i USA som i Sverige. På restaurangerna serveras man dock som regel mycket god och vällagad mat. På Rod´s Steak House i Williams beställde jag en filet mignon, stor som en tournedos och grillad medium rare. Det visade sig helt enkelt vara det godaste i köttväg jag ätit på år och dag.

Las Vegas är en märklig stad, helt och hållet byggd på syndigt nöjesliv i pampiga casinohotell i märklig kombination med små insmickrande bröllopskapell som ligger inklämda mellan skyskraporna. De mest kända monumenten från bland annat Paris och Venedig dyker oväntat upp längs The Strip, som huvudleden genom nöjescentrum kallas. Naturligtvis är det en neonflimrande låtsasvärld där Eiffeltornet, Dogepalatset eller Rialtobron är det enda som presenteras i förminskad skala i ett sammanhang där allt i övrigt är förstorat och upptrissat.

Om "biggest in the world" var det som jag som barn mest av allt förknippade med Amerika så fick jag det till sist i Las Vegas bekräftat på ett litet oväntat sätt.

Det blev aktuellt med kaffe på maten. Jag frågade om servitören kunde åstadkomma en espresso. Och naturligtvis kunde han det. Jag undrade då om jag till och med kunde få en espresso macchiato, dvs det som i Italien och de flesta andra länder innebär att man tillför en liten klick ångvispad mjölk i den lilla koppen. Absolutely!

In kommer en coupe med hårdvispad grädde som möjligen även innehöll en skvätt kaffe i botten. Mina medresenärers förtjusning över mitt ansiktsuttryck bjöd jag gärna på. På bilden har jag dock som synes hämtat mig.

Det enda jag i övrigt kan avslöja är att vi lämnade detta egendomliga näste medförande varken jackpot eller vigselbevis. Dock en säregen upplevelse rikare.

Ser ffg detta år Melodifestivalen i tv. Det lär vara det populäraste programmet i teve för närvarande, och det gör mig deprimerad.

Inte för att jag missunnar folk lättsam underhållning med spännande tävlingsinslag. Men detta som ger sig ut för att vara en mönstring av vår tids melodimakande i den populära musikengenren har ju praktiskt taget ingenting med musik att göra,

Vad är det jag hör? En enahanda, högljutt tjoffande musikmaskin med en mekanisk puls som dränker varje röst och musikalisk nyans. Vem sitter vid spakarna och bestämmer detta meningslösa pumpande av maskinellt ljud som till och med lyckas dränka Malena Ernmans operastämma?

Det här är alltså den musikaliska fostran som barn och ungdomar  bestås med för närvarande! Förlåt om jag låter som en gammal stofil, men det är varken mer eller mindre än bedrövligt!

 Foto: EJ

Det pågår för närvarande en omröstning världen över om vilka platser som ska utses till naturens sju underverk. (Se här och här). För Nordamerikas del torde Grand Canyon vara en mycket stark kandidat.

Och tro mig, detta natursceneri är verkligen en upplevelse av svindlande mått. Färgrikedomen en vacker vinterdag är större än vad de flesta goda kameror förmår återge. De terrasserade stupens skikt av olika bergarter - främst röd sandsten och grå och grön kalksten - skapar tillsammans med den blånande bortre synranden en variation som jag aldrig sett maken till. Kontrasten mot den vita snön och de djupa skuggorna förstärker givetvis intrycket.

De självsäkra korparnas kraxande stod för de enda hörbara ljuden, förutom mumlet från de förhållandevis få turisterna som en dag som denna sökt sig till utsiktspunkterna längs South Rim, dvs den södra kanten. Värt att notera är att bilderna är tagna från en höjd som ungefär motsvarar högsta toppen av Kebnekajse. Coloradofloden i dalgångens botten är inte alltid synlig, men kan här och var skymtas. På den sjätte bilden uppifrån syns den i alla fall som en ringlande orm, halvannan kilometer nedanför kanjonkanten.

Ytterligare kommentarer tror jag är onödiga. Bilderna av detta underverk, som jag själv utan tvekan skulle rösta in bland de sju främsta, får tala för sig själva.

  Bilder: EJ

Ungefär halvvägs upp mot Grand Canyon från Phoenix ligger en liten stad som heter Sedona, senast omtalad i samband med presidentvalet på grund av att John McCain, förloraren, har sin hemadress där. Det är en intagande plats, förmodligen en av de allra vackraste i hela Arizona, med omgivningar som präglas av de dramatiska bergsformationer som tiden och områdets geologiska omständigheter skapat.

Längs denna slingrande väg möter man ständigt nya vyer som man hur ofta som helst vill stanna till vid och beundra och fotografera.

 Här är Oak Creek, en stadsdel i Sedona.

Strax norr om Sedona. Observera snön på bergen. Snöfläckar fanns även i själva stan så här i mitten av februari. Solsken och vår i luften.

Övernattning på det bästa motellet vi stötte på under resan - Matterhorn Inn i Sedona. Med egen terass och en imponerande utsikt från sängen.

Och här ett tips till Systembolaget: drive in-försäljning av whisky och andra spritdrycker via fönstret. Att amerikanerna är ett bilburet folk, med nya fina, i Arizona ofta helvita, bilar är påfallande. Själva hyrde vi en vit Pontiac, som dock inte såg så där vräkigt amerikansk ut som i barndomens dagar. Valet av den vita färgen är förstås betingat av den starka solstrålningen.

.

Dagen därpå fortsatt resa mot Grand Canyon. Mot Flagstaff gick vägen över bergen på allt högre höjder, vilket bland annat medförde en årstidsväxling.

Därefter ett höglänt ökenlandskap, som slutligen i trakten av Cameron på nytt steg mot höjderna i närheten av canyon-området.

 Mer om Grand Canyon följer.

 Foto: EJ

Åter hemma med en tickande jetlag i kroppen efter tio dagar i fjärran Västern, även kallad den vilda. Det mesta föreföll dock gå lugnt till vad jag kunde se, även om det fanns gott om markörer som stimulerade fantasin och minnena från alla stilla och rörliga  bilder som Hollywood spritt över världen. Bilden av Västerns ridande cowboys i ett kaktuslandskap med lilatonade bergformationer i bakgrunden är i själva verket hämtad från Arizona. Jag log också igenkännande åt de låga och rikt skyltade husen med överskjutande gavelväggar mot gatan som kantade mängder av gator också i den flermilsvida storstaden Phoenix.

Resan var framför allt en färd i ett hela tiden vackert, bitvis oändligt och bitvis mycket snabbt föränderligt, landskap som bäst numera genomkorsas i en hyrbil. Åtminstone om man inte är ättling till någon känd, laglös ryttare och drömmer om att spränga iväg över prärien, sitta av, sparka upp dörren till saloonen och omedelbart beställa fram en whisky. Det blev i stället det moderna amerikanska sättet - två par i en bil bromsar in vid ett Motel av hyfsad klass, parkerar framför en av dörrarna, kliver in i ett rymligt och spartanskt möblerat rum och sätter sig med medhavd whisky vid en teve med hundra kanaler, där en vältalig man vid namn Obama dominerar stort. Trots hotfulla rapporter om oväder i grannskapet (snöstormar i Los Angeles!) hade vi också en enastående tur med vädret. Vi såg ett Grand Canyon i strålande vintersol och några minusgrader, och vi lämnade ett Phoenix i plus 24 och stigande temperaturer.

Jag visste inte mycket om Arizona före den här resan. Visste till exempel inte att man där alltså kan uppleva det man som nordbo uppfattar som samtliga fyra årstider under en och samma februari, beroende på var i denna stat man befinner sig - om på de höglänta områdena i norr och öster eller i de varma ökentrakterna i syd och väst. Visste inte heller att jag skulle få se både korp och kondor (eller var det möjligen en örn?) i norr och kolibrier i söder utan att ens behöva anstränga mig som fågelskådare.

Turen gick Phoenix - Sedona - Grand Canyon - Williams (på Route 66) - Las Vegas (Nevada) - Coloradoflodens gräns mot Californien söderut - Yuma - Phoenix. Jag återkommer med mera bilder och beskrivningar.

Jag reser komkring i sydvästra USA från och med i morgon och kommer förstås att ägna mig åt annat än bloggskrivande under den tiden.

Lovar dock att samla på intryck och återkomma om ett par veckor. 

Oslo Filharmoniska Orkester - av många betraktad som Nordens för närvarande främsta symfoniorkester - är på sverigeturné och hade sin första anhalt i Uppsala igår kväll. Ett nytt modernistiskt verk av norrmannen Jon Öivind Ness inledde konserten och Dvoraks nionde symfoni ("Från nya världen") avslutade den. Däremellan Prokofievs andra violinkonsert. Dirigenten hette Eivind Aadland.

Programmet var välkomponerat och som gjort för att demonstrera en vältrimmad symfoniorkesters möjligheter. Om nu inledningen inte var lättsmält (men dock i mina öron spännande musik) gissar jag att ingen gick hem utan att ha fått sitt åstundade mått av örongodis, om inte förr så när populära bravurnummer av både Brahms (en ungersk dans) och Grieg  (ur Peer Gynt-sviten) levererades som extranummer. Jag noterade också att konsten att kollektivt kunna spela i det svagaste pianissimo är, jämte precision, vad en gästande orkester gärna vill lämna som intyg på gedigen kompetens. Inget fel i det, tvärtom.

För min del blev violinkonserten kvällens höjdpunkt, vilket jag för all del också var beredd på. Prokofiev är ju en av mina främsta favoritkompositörer. Och här nedsteg en mycket ung norska - Vilde Frang - från någon överjordisk musiksfär och spelade detta lika svårspelade som svidande vackra stycke musik som om hon aldrig hade gjort annat. Musikaliskt underbarn har hon tydligen varit med debut redan vid tio års ålder. Det är inte svårt att förutspå att hon nu i början av de tjugo står inför en lysande karriär. Enligt uppgift har hon redan framträtt internationellt med både Anne-Sophie Mutter och Maxim Vengerov, vilket för alla som vet något om dagens världsstjärnor i violinfacket säger allt.

Vilken lycka att med en sådan musikalisk auktoritet kunna låta musiken flöda på detta sätt!

Vilken lycka att få finnas med när detta sker!

Stockholm stod i tur idag. Sedan följer Växjö, Linköping, Göteborg och Vara den närmaste veckan. Se till att inte missa detta, ni som bor i närheten!

Jag har mera förstrött än engagerat läst om och lyssnat till diskussionen kring den konststuderande tjejen som provocerade polis och psykiatri att ta hand om henne som varande psykotisk.

Jag tänker inte så mycket på det ena spåret i diskussionen, det om detta ska räknas som konst eller inte. Jag har ju fått lära mig att allt är konst som konstnären själv definierar som sådan. Att detta ligger snubblande nära allt och ingenting verkar inte bekymra den här sortens konstfilosofer.  

Mer då det andra spåret, det som handlar om att syftet eventuellt skulle kunna vara att åstadkomma ett allvarligt menat inlägg i diskussionen om samhällets tvångsmedel mot psykiskt avvikande personer.

Nu säger ju studenten ifråga att projektet inte är avslutat och syftet därför inte kan avslöjas förrän någon gång senare i vår. Men jag har mycket svårt att tänka mig att hon kommit på något nytt och revolutionerande som en aktion av det här slaget skulle utgöra ett talande exempel på.

Fejka galenskap är hon ju inte den första som försökt sig på. Att på det här sättet dra psykiatrisk expertis vid näsan har sällan haft något annat syfte än att bevisa att det är möjligt, dvs att det går att härma ett akut, psykotiskt beteende, i det här fallet dessutom ett våldsamt psykotiskt beteende, så att läkare och skötare tvingas tackla det med de medel som står till buds.

Än sen då? En psykotisk person uppträder ibland på ett sätt som tvingar omgivningen till "integritetsgenombrytande åtgärder" som det heter på fint, etiskt språk. Kort sagt måste sådana åtgärder vidtas mot en person som allvarligt hotar sig själv och andra och som är ur stånd att ta vara på sig själv och kommunicera sin plåga, förvirring eller desperation på något annat, begripligt sätt.

Borde då inte psykiatrisk expertis ha genomskådat den här studenten för att få kallas expertis?

Nej. Det finns ingen expertis i världen som i en sådan här akut situation skall göra annat än att ta folk på allvar, allra helst när de uppträder skvatt galna. Om vi däremot talar om en längre tids fejkad galenskap så är jag ganska övertygad om att skådespeleriet blir bra mycket svårare att dölja.

Med andra ord: Det enda som bevisats är att studenten gjorde en hyfsad insats som skådespelare, dvs att hon fuskade i en annan konstart än den hon enligt gamla mossiga definitioner egentligen hör hemma i.

Pianon tillverkas inte längre i Sverige, trots att det förr i världen vimlade av pianofabriker i detta land. Expressens musik- och teaterrecensent Gunilla Brodrej skrev nyligen ett vemodigt reportage om detta (här).

Hon skriver bland annat att pianot förr var en bildningsmarkör, ett föremål som under första hälften av 1900-talet visade kulturella ambitioner och aktivt musikintresse. Hur annorlunda mot för nu!

En del gamla pianon finns tydligen magasinerade här och var på obestämd tid, andra har blivit stående i något källarutrymme, ytterligare några står fortarande kvar, ostämda och ospelade, hemma hos personer som ännu inte kommit sig för att sätta in den där annonsen om sånt som kan fås "gratis mot avhämtning". Slutligen finns det trots allt  personer som inte låter sig luras, som inte kan tänka sig att avstå rikedomen i att bara genom anslaget mot tangenten dynamiskt och akustiskt kunna reglera oanade klangresurser.

"Pappa jag vill ha en synt när jag konfirmerar mig", sjöng Galenskaparna redan för många år sedan. Synten, eller elpianot, har alltså ersatt pianot i den mån man vill plinka på ett klaverliknande instrument. I övrigt är det väl elgitarr eller trummor som ungdomarna tjatar sig till när drömmen om idolskap via musiken uppstår.

Ursäkta att jag svär, men en synt är som en jävla plastleksak från Fisher Price jämfört med ett riktigt piano. Ingen sinnrik mekanik med filtklädda hammare som slår mot strängar där inte. Ingen resonerande klanglåda heller. Därför inte heller ett ljud ens i närheten av pianots övertonsrika klangvärld. Det är kort sagt fråga om ett skämt jämfört med den äkta vara som tillverkats av hantverkskunniga instrumentmakare. Synten är ett låtsasinstrument värdigt kortbyxade pajaser med mustascher, ingenting annat.

Det är synd och skam att det blivit omodernt med pianon i hemmen. Samtidigt är det ett hett tips till alla familjer som vill förvalta oeftergivliga musikaliska värden att dessa en gång även ekonomiskt så värdefulla instrument numera ofta kan erhållas nästan gratis. Det som krävs är dock att man låter en pianotekniker ge det en översyn så att man försäkrar sig om att det håller stämningen. 

Det riktigt sorgliga är, om man nu får tro Brodrejs rapport från fältet, att pianoteknikerna som yrkeskategori tycks vara på utdöende. Utbildningen är nedlagd, och tillgången på såväl pianostämmare som teknisk specialkunskap blir därför alltmer begränsad och en fråga om var man bor.

Kalla det en from förhoppning, men jag vägrar i det längsta tro att synteländet ska fortsätta att blomstra på pianots bekostnad.

       Foto: Sune Jonsson

Det meddelas att Sune Jonsson, mästerfotografen och författaren, inte längre finns i livet. Jag ser på nytt en del av hans bilder passera revy i TV1:s Kulturnytt och hoppas innerligt att tittarna får upp ögonen för vilket enastående livsverk denna konstnär lämnar efter sig.

Jonsson var en av de mindre kända, men icke därför mindre betydande, av de västerbottniska berättare som skildrat denna landsända i både fiktion och dokument på ett sätt som kommer att bli bestående. Om detta är jag helt övertygad.

Det talas ibland om Värmland som den svenska berättelsens främsta hemort, givetvis med hänvisning till Selma Lagerlöf och andra sentida författare efter henne, som Tage Aurell, Göran Tunström, Lars Andersson, m fl. Men jag undrar om inte Västerbotten redan erövrat förstaplatsen som Sveriges främsta provins på prosans område. Sara Lidman, P O Enquist, Torgny Lindgren, Nikanor Teratologen och flera därtill. Och nu nämner jag ändå bara dem för vilka hemtrakterna spelar en betydande roll i verken. Till dessa måste alltså även Sune Jonsson räknas.

Jonsson var en mästerlig fotograf som gjort en ovärderlig insats som dokumentär skildrare av förra seklets västerbottniska småbrukarliv, det som ännu fanns kvar i tidigt sextiotal. Det inre av Västerbotten var, och är väl delvis fortfarande, en bygd präglad av småjordbruk och småföretagsamhet, lågkyrklighet och väckelsefromhet, vilket var Jonssons främsta ämnen oavsett om det var kameran eller pennan som han berättade med.

Jag minns förstås särskilt hans skildring av pingstmötena i tältet i Husbondliden i fotoboken Sammankomst i elden (1966). Där var det inte estradens predikanter och sångare han riktade kameran mot, utan folket i bänkarna, de uttrycksfulla ansiktena i bön och hänryckning. I flera böcker återkommer bilderna av de rymliga gamla köken med vedspisar, vedbänkar, bonader med broderade bibliska ordspråk och med strävsamma människor sittande på pinnstolar eller på utdragssoffan. Att betrakta detta är som att se sina egna morföräldrar och deras grannar och bekanta.

Och jag plockar ner hans vackra Jordabok (1976) från hyllan, bläddrar mig fram till bilderna där kameran ställts på samma platser under skiftande årstider med sikte på  hässjor och lador på lägdorna som böljande sluttar mot älvdalar och skogsrander. ”Kusmark, 21 oktober 1971” och sedan 15 juni 1972, 30 augusti 1972, etc...till och med augusti 1975.

Jag minns också min läsning i unga år av romanen Brobyggarna (1969), en bok med delvis dokumentära inslag som handlade om en brobyggnadskatastrof i början av förra seklet. Den var bra, och den borde jag förstås läsa om.

Han publicerade mycket annat också. Foton från både Prag 1968 och från Kongo och New York. Men det är ändå Västerbottens liv och landskap som för alltid kommer att förknippas med hans namn.

Det är en storartad konstnär som har gått ur tiden.

”Tiden är en vandrande pilgrim. Plötsligt är sommaren hotad. Gränssättningen mellan bondens skörd och fältets vila är oklar, då hösten först når dig. De rastlösa och allt svalare andetagen säger, att detta endast var ett av de liv som sommaren levat.

Landskapet talar ordlöst till dig. Kornåkern klarnar. Havren bleknar. Haren vitnar och lyser i jordmörkret. Du ser sjörök under tätnande skymningar. Vid midnatt upptäcker ögat den första kalla stjärnan. Daggen ligger längre om mornarna och dagarna får skärpa. Horisonterna är glasrent klara.”

(Ur Jordabok, LT:s förlag, 1976, sid.65)

PS. Se här ett bildspel med Sune Jonssons egen kommentar:

http://www.momentagency.com/sune/bildspel/

Hur ofta hör man inte folk säga att det är viktigt att ha något att se fram emot. Jag faller själv in i den trallen ibland, särskilt när det är mycket på jobbet och jag samtidigt vet att om ett par veckor, eller kanske ett par månader, så kommer allt att vara annorlunda.

Det kan handla om en resa som sedan länge är bokad och närmar sig. Eller våren som man börjar hoppas på nu när dagarna blir ljusare, trots det evinnerliga gråvädret. Eller kanske lite mer kortsiktigt en festlig middag med vänner som man äntligen kommit sig för att bjuda hem till helgen.

Min almanacka säger mig att en resa till USA väntar inom ett par veckor. Vad gör det då att samma almanacka fram till dess är packad av föreläsningar och annat som måste vara gjort innan dess!

Det blir en semesterresa med gamla goda vänner som känner det stora landet i väster mycket bättre än jag. En bilresa genom storstad och omväxlande natur, i ökentrakter och över svindlande bergmassiv.

Jag har aldrig tidigare varit i Phoenix eller vid Grand Canyon, Arizona. Inte heller i Nevada eller södra Californien. Kanske gör vi en avstickare till Las Vegas också. Denna spel-och nöjesmetropol lär ju på många sätt vara så pass egenartad att den bara därför blir sevärd. Den ligger dessutom i en öken, och mitt relativt nyväckta intresse för öknar kommer säkert att få sitt lystmäte under denna resa. 

Allt detta påminner mig om en liten apparat som fanns i mitt barndomshem, ursprungligen hos morfars, nämligen en View Master. Genom en sådan kunde man se skarpa färgbilder stereoskopiskt som i en kikare, dvs med viss djupverkan. Bilderrna fanns i dubbel uppsättning på en skiva som matades fram för hand. Flera av dessa bildskivor ägnades olika intressanta resmål, inte minst amerikanska sevärdheter. Jag minns särskilt "Vulkanutbrott på Hawaii" och "Niagara-fallen" med mycket spektakulära bilder. Vagt tycker jag mig också minnas Grand Canyon och Coloradofloden från en sådan skiva.

Nu kommer jag alltså inom kort att efter alla dessa år kunna kika på sydvästamerikansk natur i verkligheten.

På senvåren väntar sedan en helt annan resa, ett återbesök i Berlin.

Något att se fram emot, som sagt.

I både tidningar och teve har "Lollos" förfärande historia beskrivits. Det gäller en 16-årig romsk flicka från Blekinge som utsatts för misshandel i hemmet av sin far, numera boende i Kroatien, och som Migrationsverket nu dömt till utvisning till detta land, trots att hon är född och uppväxt i Sverige och endast talar svenska och lite romani. Enligt uppgift är Lollo just nu försvunnen, vilket innebär att beslutet gudskelov ännu inte gått att verkställa. Gissningsvis är det barmhärtiga människor som tagit hand om henne.

Alla, utom folket på Migrationsverket, har upprörts över detta utvisningsbeslut, inklusive de sociala myndigheter som haft med Lollo och hennes familj att göra. Ingen begriper hur man lagenligt kan kasta ut ett i princip föräldralöst barn till en helt okänd värld med hänvisning till att det även i Kroatien finns sociala myndigheter.

Dan Eliasson, generaldirektören på verket, har tappert och ihärdigt försökt förklara att man följt lagen och den praxis för tolkningen av lagen som utformats av svenska myndigheter. Inga portalparagrafer i världen, inget fagert tal om barns rättigheter, sägs kunna rubba den saken. Återstår bara att ändra lagen i så fall, enligt denne verkschef som alltså helt sonika passar vidare till riksdagspolitikerna. I bästa fall kan väl hans ståndaktighet leda till en justering av lagen, om det nu verkligen är där det sitter.

Men jag undrar över journalisternas bristfälliga grävande i denna sak. Två följdfrågor som aldrig ställs är:

Hur många liknande fall har redan expedierats, med stöd i denna brutala praxis? Eliassons hänvisning till praxis måste ju betyda att det inte är första gången något sådant här händer.

Vem eller vilka står för den tolkning av lagen som resulterat i denna praxis? Det måste finnas någon eller några som är ansvariga, och som anser att de följt den politiska intentionen med lagen.

Gräv fram dessa personer så vi får se dem i ansiktet och eventuellt höra vem de i sin tur pekar ut! Till sist måste någon eller några personer stå där och erkänna att tolkningen är korrekt, att det var så här det var meningen att det skulle se ut i Sverige idag.

             Foto: EJ

Gårdagens besök på Folkets Hus i Heby blev en speciell upplevelse. Bara det att slå sig ned i en gammaldags svensk biosalong samtidigt som publiken bänkar sig i  Metropolitan Opera House i New York är ju sällsamt. Det är snudd på att man vill vinka och heja lite på varann, eller i varje fall artigt växla ett vänligt leende med de som passerar i närbild.

Trots att föreställningen, som alltså direktsändes i HD, infriade högt ställda förväntningar i de flesta avseenden måste man konstatera att ett sådant här arrangemang ändå aldrig blir samma sak som att vara på plats i operasalongen. Ljudet i de kraftfulla högtalarna blir t ex alltför vasst i diskanten i starka partier. Men så är det ju: ingen digital ljudåtergivning i världen slår akustiken och närvaron i en för musik särskilt utformad konsertsal.

Mest besvärande är den bristande synkroniseringen av bild och ljud som verkar vara ofrånkomlig vid sådana här långdistansöver-föringar. När munrörelser, eller ännu värre balettstegen, inte exakt överensstämmer med sången och musiken blir åtminstone jag störd och vill helst bara lyssna, inte titta.

Hur som helst, jag kan tänka mig fler besök på operan i Heby. Att kunna ta del av vad som ges på en av världens främsta operascener utan att behöva resa längre än några mil är trots allt ett fantastiskt erbjudande.  

Ikväll ska jag för första gången gå på operan i Heby.

Jag skojar inte, det är fullaste allvar!

Heby ligger fem mil västerut från Uppsala. Ni vet, en sån där liten håla med ett par mackar, ett par pizzerior, någon varmkorv-kiosk, ett litet bankkontor, enstaka butiker och - fortfarande! - ett Folkets Hus med biograf. Det var länge sen sist jag var i Heby, ja, så långt jag kan minnas har jag väl bara passerat som hastigast, eftersom ärenden saknats och ingen av mina bekanta bor där.

Nå, ikväll bjuder i alla fall lilla Heby på storartad opera i Folkets Hus´ biosalong. Det är nämligen inget lokalt amatörsällskap som försökt sig på Glucks Orfeus och Eurydike, utan självaste Metropolitan Opera som via länk och storbildsskärm sänder direkt från New York.

Snacka om teknikens under! Det är alltså möjligt att till en mycket överkomlig penningsumma se denna föreställning lite varstans ute i världen, inklusive en hel del orter runt om på den svenska landsbygden. Vad jag förstår har detta blivit en formidabel succé och det är inte alldeles lätt att komma över biljetter till de föreställningar som med jämna mellanrum ges på detta sätt.

James Levine dirigerar kvällens föreställning och ett par för mig okända solister har huvudrollerna. Man kan vara helt lugn: på Mets scen släpps ingen halvtaskig sångare upp. När jag för ett par år sedan satt på plats i den verkliga salongen när Verdis La Traviata gavs visste jag inget om den numera så omsusade tyske tenoren Jonas Kaufmann. Det var en fullkomligt lysande föreställning och jag undrade då varför jag inte tidigare hört talas om denne förträfflige sångare. Men de är uppenbarligen snabba på att plocka upp blivande storsångare på Met.

För den nyfikne finns här en lista över kommande föreställningar och de orter där de ges under våren.

Traskade igår genom ett mulet Stockholm med snöflingor i luften som blev regndroppar mot rocken. Efter uträttat ärende, ett sammanträde, snart tillbaka ute på gatorna i den sena eftermiddagens mörker och elljus. Övervägde att stanna på något kvällsevenemang, men vilket? Operan med Batseba? Dramaten med Kasimir och Karoline? Konserthuset med Dvoraks 8:e symfoni? Bokafton med Jesper Svenbro på S:ta Katarinastiftelsen? Utbudet kan vara imponerande stort en vanlig torsdagkväll och valet var verkligen inte lätt.

Bestämde mig till sist för bokaftonen.

På S:ta Katarinastiftelsen var vi ett trettiotal personer som väntade på en något försenad Jesper Svenbro som kom direkt från Svenska Akademiens torsdagssammanträde. Han berättade utförligt om bakgrunden till sin senaste diktsamling från i höstas - Vingårdsmannen och hans söner - , läste flera av dikterna och delade frikostigt med sig av sina tankar om själva läsaktens betydelse för mening och innebörd.

Svenbros diktsamling är faktiskt en ganska märklig produkt i det svenska kulturklimatet. Inte ett dugg svårtillgänglig med sitt klara språk och direkta tilltal, men med ett djup som gör att man först vid andra eller tredje läsningen får klart för sig sammanhanget och allt det som dikterna rymmer.

Man skulle kunna säga att han lämnar en poetisk rapport från en resa mot den kristna tron. Den resan sker via en undersökning av den egna familjebakgrunden (prästfamiljen) och det fragmentariska Tomas-evangeliet, med dess Jesus-ord utan sammanbindande ramberättelse, dess gnostiska budskap om att gudsriket finns inom oss.

Tron går inte att ärva, och den finns inte heller i det yttre, i skriften eller i bokstäverna. Den uppstår först i mötet mellan det inre och det yttre. Ögat är en lykta som inifrån måste lysa upp den mening som i själva verket är resultatet av en skapelseakt. Ungefär i sådana termer skulle man kunna förstå grunden för dessa dikter, enligt poeten själv. Svenbro berättade att han visserligen gick via Tomas-fragmenten som det hypotetiskt mest tilltalande synsättet men ändå till sist hamnade i de kanoniserade evangelier som vi har i Nya Testamentet.

Detta kan låta som avancerad tolkningslära och mystik i skön förening, och är väl också det. Men oavsett om man delar den kristna referensramen för dessa dikter eller ej är det en både vacker och existentiellt engagerande poesi som Svenbro skrivit, en i det stora hela mycket ljus och fascinerande berättelse om en väg till personlig tro.

Jag ångrar inte mitt val av S:ta Katarinastiftelsen den här kvällen.

Tydligen har det gamla temat sanning kontra fiktion på nytt blivit ett stort diskussionsämne, denna gång i bloggvärlden med senare spridning till dagspressen. Anledningen är Lisa Marklunds gamla bästsäljare om kvinnomisshandel. Är den en sann historia ur verkligheten eller bara en dokumentärroman baserad på valda delar av det verkliga fallet "Mia" och hennes livssituation?

Jag har inte läst Gömda av Lisa Marklund, men tror mig ändå kunna dra vissa slutsatser om varför debatten ser ut som den gör.

I likhet med Leif G W Persson i Expressen skulle jag säkert också - trots omslagets försäkran om motsatsen - ha tagit för givet att Marklund skrivit en sorts "dokumentärroman", med de friheter som författaren då kan tillåta sig i förhållande till det verkliga livsöde som berättelsen utgår ifrån. Givetvis borde säljknepet att beteckna boken som en sann historia ur verkligheten ha undvikits. Skälet till denna möjligen inte helt oavsiktliga blunder är troligen att Marklund är journalist, att hon spelar med yrket som insats och att hon också (enligt egen uppgift) haft politiska syften med böckerna på samma sätt som när hon som journalist och kolumnist skriver mot kvinnovåldet. En sådan skribent (och säkerligen också förlaget) tror säkert att läsarens föreställning om att texten verklighetstroget återger hur det faktiskt var, effektivare når sitt syfte än om den presenteras som fiktion eller "dokumentärroman". Just därför slår  "sanningen" nu tillbaka mot Marklund när många läsare reagerar mot att den delvis är förvrängd och utbroderad, och att delar av helhetsbilden av Mia och hennes situation är utelämnade.

Marklund försvarar sig med att hon återgivit  "Mias sanning", att hon skrivit en "partsinlaga" - ett påstående om avsikten som knappast vinner trovärdighet när det levereras så här i efterhand. Det är helt i sin ordning med partsinlagor om man vill skildra en sammansatt verklighet utifrån endast subjektivt upplevda utgångspunkter. När Jan Myrdal skrev om sin barndom skrev han om sin barndom, som inte nödvändigtvis i alla stycken var hans systrars. Men om man som journalist tar sig för att skildra ett fall av kvinnomisshandel ur verkligheten duger inte partiskheten som argument när delar av den verklighet som sorterats bort eller omskapats förändrar bilden av hur det verkligen förhöll sig.

Det är följden av denna glidning mellan subjektiv partsinlaga och objektiv sakframställning, mellan fiktiv berättelse och reportage, som lett till att både Marklund och andra nu oroar sig för en back lash som resultat. En viss risk finns väl att folk som menar att kvinnomisshandel nog inte bara är mannens fel får vatten på sin kvarn, att man kommer att hävda att feminister av Marklunds typ överdriver och döljer vissa saker så att inte hela "sanningen" kommer fram. Kort sagt: den bild av ett enskilt fall som så här i efterhand uppdagas som ensidig och delvis falsk kommer i värsta fall att motverka det politiska syftet.

Vilket är då mitt skäl att inte bry mig om Marklunds skönlitterära skrivande (eller för den delen Jan Guillous; båda säger sig ju ha politiska syften med sina böcker, även om Guillou aldrig huttlar med att han skriver spänningslitteratur eller historiska romaner)? Jo, det är helt enkelt att jag inte delar deras tro att spänningslitteraturens enkla indelning av  världen i svart och vitt, ont mot gott är ett bra och övertygande sätt att skildra verkligheten och att politiskt påverka den.

För att lyckas med en sådan ambition tror jag i så fall följande är viktigt: a) att den verklighet som skildras är enkel att ta ställning till b) att skildringen har trovärdighet. Det är långt ifrån givet att spänningslitteraturen förmår uppfylla dessa förutsättningar. Den blir därför paradoxalt nog frestad att bedyra sin verklighetsanknytning och stödja sig mot sanningsanspråk.

I fråga om kvinnomisshandel utgör det förstnämnda inget problem; det är givetvis alltid fel att misshandla kvinnor. (Annorlunda blir det om man vill förstå orsakssammanhangen kring våld mot kvinnor. Då passar den svartvita framställningen sannolikt mycket sämre).

Hur det förhåller sig med trovärdigheten är givetvis en intressant fråga för varje författare som tillstår att han eller hon sysslar med fiktion. Trovärdigheten minskar inte nödvändigtvis av att berättelsen "bara är en roman", medan den sjunker kapitalt om den först ställer falska anspråk på faktisk redovisning av ett verkligt fall, sedan försvaras som fallets subjektiva sanning och sist och slutligen visar sig vara författarens, dvs. Lisa Marklunds, sanning om detta fall.

Men även Marklunds egen fiktionaliserade sanning om kvinnovåldet kan givetvis kan ha en hög trovärdighet i den mån som läsaren blir övertygad om att berättelsen gestaltar problemet - inte det enskilda fallet - på ett med verkligheten överensstämmande sätt. Jag håller inte för otroligt att det kan vara så i det här fallet, trots allt.

Själv föredrar jag Marklund och Guillou som journalister och som kontroversiella debattörer/kolumnister. Som författare av populär spänningslitteratur åstadkommer de bara bekräftande världsbilder av ett slag som jag menar är motsatsen till den seriösa litteraturens syften, nämligen att berika, komplicera och nyansera bilden av de fenomen som skildras, inte propagandistiskt förenkla dem. Genom fiktion kan man i bästa fall nå en rikare och därmed "sannare" bild av verkligheten, vilket dock inte alltid har med graden av "realism" att göra.

 Anders Ehnmark vill i Expressen försvara Marklund genom att avvisa den "skomakarrealism" som han anser att den upprörda debatten kräver av henne. Problemet är bara att det som Marklund sysslar med just är en form av spänningsladdad skomakarrealism med dokumentära anspråk, och som läsaren mycket riktigt tar för en sådan. Därav upprördheten när såväl detaljer som helhetsbild inte visar sig vara med verkligheten överensstämmande.