Beethoven i Blomstedts händer

Lördagen gick i musikens tecken. I Berwaldhallen gavs för andra gången detta veckoslut Beethovens Missa Solemnis, ett gigantiskt verk på nära en och en halv timmes speltid med orkester kör, och en solistkvartett.

Det började med att Beethoven lovade att komponera en mässa till vigningen av en ärkebiskop som han kände. Han hann dock inte färdigt till detta tillfälle, men fullbordade ändå verket så småningom. Det berättas att han tog sin uppgift på djupaste allvar och avsatte ett helt år för att förkovra sig i all kyrkomusik som tidigare komponerats, från Palestrina och framåt.

Jag har visserligen ägt en cd-inspelning av Missa Solemnis ett antal år men aldrig kommit att fastna ordentligt för just detta opus i geniets lista. Det är väl som det brukar vara med många stora och komplicerade verk: det krävs rätt tillfälle samt koncentration och omlyssning om man rätt ska kunna uppskatta dem. Därför ger alltid det levande framförandet en välkommen chans att närma sig musik som ännu inte riktigt öppnat sig för en.

Ett sådant tillfälle erbjöds igår när vår störste svenske dirigent för närvarande, nämligen  Herbert Blomstedt, gästade radiosymfonikerna. Åtttiotvå år gammal och med livslång erfarenhet av många berömda orkestrar världen över, håller han ett sådant här gigantiskt uppbåd av sångare och musiker i de säkraste händer.

Och vilka händer sedan! Det må vara en perifer synpunkt, men till live-upplevelsen hör också synintrycken, och jag vet ingen dirigent som dirigerar så vackert som Herbert Blomstedt. Utan partitur och med väl avmätta rörelser tycks han vara så ett med de dynamiska förloppen att man man tror att han faktiskt framkallar själva musiken. Vänsterhandens små vinkningar och svepande rörelser är bara ett av de finstämda medel han använder sig av.

Mässan är minst lika storslagen som den nionde symfonin. Ibland - som i Gloria- och Credo-satserna - är musiken så kraftfull och kontrastrik att man kan känna att gränsen för det bombastiska tangeras. Men Blomstedts tolkning gjorde mig snarare gripen och involverad än analytisk och iakttagande. När han slog av Gloria-satsens "Amen" i det stegrade forte fortissimot skedde det med ett hugg så distinkt och exakt att det nog inte bara var jag som kippade efter andan.

Men Beethoven är ju inte enbart de mäktiga uttryckens uttolkare. Om Deus pater omnipotens i Gloria må dåna så taket nästan lyfter så är innerligheten i benedictus inte mindre gripande i sin stilla vädjan, med ett violinsolo som viktigt inslag. Solistkvartettens Dona nobis pacem är ett annat exempel på renodlad skönhet.

Strålande insatser från samtliga solister: Malin Byström (sopran), Anna Larsson (alt), Werner Güra (tenor och Georg Zeppenfeld (bas). Anna Larsson kvaliteter är ju välkända, medan framför allt Malin Byström för mig var en ny och överraskande bekantskap. Birgit Nilsson-stipendiat stod det i programbladet, och jag har inga svårigheter att förstå varför.

Återigen en minnesvärd afton i Berwaldhallen.

PS. Läs förresten här i Anna Larssons blogg hennes erkännsamma ord om kollegan Malin Byström och konsertmästaren (som stod för violinsolot) Malin Broman! DS.