Divans försvar

Divor - finns dom längre?

Diva betecknar ursprungligen en operasångerska som blivit så stor att hon måste beskrivas med ord som ger henne gudinnestatus (feminimum av latinets divus, dvs gud). Samtidigt finns en tvetydighet i begreppet, eftersom det också kommit att förknippas med vissa later som egensinne och arrogans, nyckfullhet och självsvåldigt uppträdande.

Maria Callas - var hon kanske den sista riktiga divan? Hon som bland annat skapade rubriker genom att huxflux lämna ett framträdande på Romoperan utan hänsyntill att den italienske presidenten satt i salongen.

Nej, fortfarande utser journalisterna divor bland de mest framgångsrika och omsusade stjärnorna, och fortfarande ska de samtidigt helst ha gjort sig kända för oberäknelighet och skandaler. Jessica Duchen ger i sin blogg (här) en liten historisk översikt och hänvisar till en intervju som hon själv gjort med en av världens just nu främsta sopraner - Angela Gheorghiu.

Duchen konfronterade Gheorghiu med hennes rykte om divalater, bland annat inställda föreställningar och svikna överenskommelser. Hon fick ett svar som inte bara var ett undflyende försvar utan gav en lite mer sammansatt bild av en operastjärnas verklighet.

I grunden handlar det om de enorma krav och förväntningar som ställs på sådana artister som Gheorghiu, krav från publiken som inte är mindre än de krav som artisten ställer på sig själv. Har man en gång nått den ryktbarhet som Gheorghiu har gives ingen pardon. Man måste kunna leverera, som det heter nu för tiden.

Om man vet att man av någon orsak inte kan uppfylla förväntningarna är det bättre att inte alls gå upp på scenen, menar Gheorghiu. Hon vill med andra ord undvika att göra ett halvbra jobb och utsätta sig för publikens och sin egen besvikelse, ja kanske till och med publikens burop och kritikernas förkastelsdomar.

Hur ska vi se på detta? Det är lätt att gissa hur operahus, producenter och administratörer betraktar resonemanget. Men hur ska vi som publik se på det? Kanske beundrar vi den sångare som trots opasslighet heroiskt genomför föreställningen? Jag har själv varit med om att man före en föreställning meddelat att tenoren sjunger med begränsad kapacitet på grund av en halsåkomma. Det var på San Carlo i Neapel, och efter föreställningen applåderade halva pubilken uppmuntrande medan andra halvan buade.

Eller tycker vi kanske att vi kan leva med att aldrig vara säkra på att vi verkligen får uppleva den annonserade stjärnan i huvudrollen, bara vi får den ultimata upplevelse som den gudomliga kan ge när vi har tur och allt fungerar som det ska?