Klasshat, estetik och kulturkonservatism

I förra veckan skrev jag om klasshat (här) apropå en diskussion kring poeten Johan Jönsons nya diktbok Efter arbetsschema. Jag citerade - och ifrågasatte - bland annat Åsa Linderborg som i Aftonbladet hyllade boken som "800 sidor av klasshat" som om detta vore bokens verkliga förtjänst och kvalitet.

Nu, efter att ha läst en del i boken, ser jag ju att hon har delvis rätt. Inte så att det rör sig om 800 sidor av klasshat, långt därifrån, men där finns otvivelaktigt inslag av det som jag också skulle definiera som klasshat. Exempelvis beskriver diktjaget en situation där han skulle vilja smitta ner en rik familj med könsherpes via handdukarna på toaletten.

Även i övrigt finns det upprörande beskrivningar av handikappade och svårt skadade människor, vars liv och människovärde ifrågasätts utifrån de alltför betungande vårdinsatser som krävs av dem som har till uppgift att ta hand om dessa personers spyor och avföring, eller hantera deras psykiska störningar och ibland oresonliga krav. Det är ett arbete som onekligen för många blir avtrubbande och hotar att beröva både vårdaren och den vårdade deras mänsklighet.

Denna verklighet finns och jag är den siste som vill förneka den. Inte heller vill jag förmena författare att skildra klasshat, misantropi, underlägsenhetskänslor, förakt för svaghet eller andra obehagligheter. Det jag reagerade mot var en del kritikers entusiasm för klasshatet som sådant, för dess uttryck som någonting i både litteraturen och verkligheten sympatiskt, eftersom det kan ideologiseras och ställas i politisk tjänst. Dessa kritiker, som samtidigt beklagar att dikten ändå inte är tilräckligt effektivt förpackad i en tillgänglig estetik (vilket även är Göran Greiders invändning i Expressen i torsdags), gör det väl enkelt för sig. Det är ju långt ifrån självklart att den här sortens mörka passioner enbart låter sig kanaliseras i just socialistisk aktivitet. Inte ens om författarna skulle ge dem aldrig så tydliga socialrealistiska pekpinnar.

Jag ser i en intervju med Johan Jönson i lördagens DN att han visserligen valt att skildra arbetet och ur den synvikeln är en del av "arbetarlitteraturen", men att han ingalunda vill göra estetiska eftergifter åt en stagnerad traditionell realism. "Det måste vara estetiskt anständigt på något vis." Och han säger vidare: "Sedan skriver jag inte bara om arbete. Det finns massor av andra partier i boken. Man hinner mycket på 800 sidor."

Jönson vet med sig att han främst kommer att bli läst av "mellanskiktet" men håller ändå på sin rätt att skriva som han gör, oavsett publikframgångar. Han har själv ingen uppväxt med böcker i föräldrahemmet men hade inga svårigheter att väckas i sitt intresse för poesi och filosofi. Han kunde det, och varför skulle inte andra också kunna det, är hans rimliga fråga.

Det är samtidigt ett indirekt svar till Göran Greider, som i sitt inlägg i den pågående debatten om kulturkonservatism (Expressen, se länken ovan) ondgör sig över kanonisering och "borgerligt" kulturarv som ett tyngande ok för många. Oket antas skapa ett bildningskomplex som släcker den förment genuina och politiskt sprängkraftiga kultur som annars skulle kunna uppstå. Dan Anderssons prosa är det enda exempel som anförs. Som vanligt förtigs exempelvis Eyvind Johnson, vars bildningstörst avsatte en rik och mångfacetterad litteratur utan hämmande komplex.

Än en gång alltså detta evinnerliga tjat om förborgerligande, om att hålla sig till sitt, inte lämna sitt ursprung, aldrig glömma sin klasstillhörighet (trots "klassresan") och inte estetiskt överskrida gränserna för vad den minst bildade förväntas kunna smälta. Kort sagt: "Skomakare bliv vid din läst!" "Författare/läsare håll dig till ditt bord, dvs social realism med tydlig politisk tendens!"

Jag undrar om Greider själv skulle vilja underkasta sig sin egen försnävande kultursyn, socialistisk eller ej. Den är djupt fientlig mot individuell utveckling och förändring, och den riskerar att legitimera ett bildningsförakt som jag trodde Greider skulle hålla sig för god för. Skulle en motsatt hålllning av någon anledning tvingas in under rubriken kulturkonservatism så är det definitivt min egen hållning. Och även om Greider säger att han hatar att höra det så var faktiskt den hållningen även arbetarrörelsens, en gång i tiden. Jag tror emellertid att kulturradikaler och kulturkonservativa, ja, faktiskt också de flesta marxister av Åsa Linderborgs typ, kan enas om att kulturarv och bildning inte är av ondo bara därför att de flesta i arbetarklassen inte läser avancerad litteratur på fritiden. Det gör ju förresten inte så många i direktörsrummen heller.

Finns det något mer uppmuntrande än att höra Jönsson och andra tala om sin erövring av poesin och filosofin - trots frånvaron av inspirerande stöd för detta i föräldrahemmet? Alla kommer inte att välja poesin som huvudintresse, men det hindrar inte att vi bibehåller en hög värdering av den västerländska kulturarvet och samtidigt håller alla dörrar öppna för vem som helst som vill in. Inte minst genom skolan borde vi mycket mer stimulera  villigheten att  tillägna sig det kultur- och bildningsarv som ett samhälle måste odla för att kunna erbjuda medborgarna någonting utöver materiellt välbefinnande och massmarknadens simplaste underhållning. Det är en illusion att tro att man bäst gör detta genom att låtsas att allt är lika bra. Eller att det mer komplicerade som kräver viss ansträngning är dåligt och bara till för andra. Eller att det som är bra är liktydigt med det som speglar min egen klassbestämda verklighet.

Om nu betydelsen av kulturellt kapital - för att klippa till med modesociologen Pierre Bourdieus begrepp - skulle öka i samhället så vore det väl ingen katastrof. Snarare tvärtom!

 "Varje klass har sin kälkborgerlighet" - Stanislaw Jerzy Lec