Vad nu!

...om min magkatarr.

Jag gick till VC om problemet och tog en massa tester.

De hittade inga som helst problem med magen, för det berättade jag för dom.

Men så fick jag ett svar från doktorn om att jag ska ta nya tester...och gjorde som jag hade blivit tillsagd.

Fick svar och de ville att jag åt en ny sort som är mycket svag...för köldkötteln.

Jag har klagat förut över min vätskenivå men inte har gjorts något åt det.

Nu verkar det komma igång.

De ville inte ge mig något starkt och det som fanns var för starkt för mig.

nu efter fyra dagar så känns det lite bättre. Jag har varit trött hela veckan. Man vet inte riktigt om det är medicinen eller om jag var trött redan innan. Jag sökte ju för att jag var trött.

Nu får vi se om det händer någon skillnad.

Dricker vin och jag har inte kunnat dricka ens tre glas och jag blir jätte dålig dagen efter.

Nu har jag testat med tre glas så får vi se vad som händer.

Men jag lever än så länge.

...och jag är rent av lycklig.

Det gick så himla bra och jag var faktiskt inte ett dugg nervös. Kanske lite innan jag kom ner till teatern men det hjälpte med ett glas vin till maten.

Sen var det lite rusning medan man gjorde iordning sig.

Sen kom den där väntan innan pjäsen kom igång och när man skulle själv skulle gå in.

Första anblicken av kontakten med publiken var lite läskig. Hade inte riktigt kommit in i rollen än...men det försvann snabbt.

Publiken var väldigt nära och då kunde inte ljuset riktigt få bort dom så att det kändes som det var bara vi på scenen där.

Sen blev jag varm i kläderna och jag öppnade upp på ett annat sätt men det är tack vare publiken det.

Efter pjäsen blev det blomutdelning. Jag fick till och med en tår i ögat, så rörd blev jag.

Det tog ett tag för mig att komma ner på jorden efteråt.

Jag var helt salig.

Och även om jag inte drack något mycket och åt ordenligt så mådde jag inte bra dagen efter. Så nu ska jag äta lite medicin för sköldkötteln för att prova hur jag reagerar.

Så är det när vätskenivån inte är som den ska.

Nästa gång som vi ska spela är på torsdag. Det pirrar lite i magen när jag tänker på det.

Jag ville överraska min man med lite kul.

Ja, vi firar årsdagen igår och jag ville göra något kul.

Han gjorde att det där som han ska göra...

...tills jag kom för att hämta dom.

Tyvärr så hade jag råkat bokat in mig för massage den här dagen.

Hämtade dom men istället för att åka direkt så var vi tvungna att åka hem och byta kläder på den äldste.

Sen bar det iväg.

Låtsades åka fel för egentligen enligt honom så skulle vi åka och storhandla.

Men vi hamnade hos kompisar som skulle ha barnen.

Vi beslöt oss för att ta tåget men det var förseningar och kom därför iväg försent. Nu blev tiden knapp.

Tog ut biljetter till AVATAR - 3D och sen iväg för att äta och då var klockan 20. Usch, vad jag var hungrig. Det fick bli en snabb kebab.

Filmen var underbar en film man absolut måste se på bio. Tyvärr så blev det den sena filmen kl 20:30 så vi var alldeles för trötta när vi åkte hem.

Kom hem kvart över tolv. Sov alldeles för lite men ändå nöjd.

Har ju inte så mycket tid...ja, för jag har så mycket med teatern.

Gå och se AVATAR oavsett om filmen inte är i eran smak!

...så jag beslöt mig för att gå till läkaren och ta några prover.

Sa något om min magkatarr men det fanns inge konstigt i blodprovet som togs.

Däremot så ska jag tillbaka och ta nya prover för att kolla upp min vätskenivå.

Idag är det 14 års dag för mig och min man och tyvärr så kan vi inte göra något idag. Jag har teatern och kommer hem sent. Jag har grattat oss med att ringa honom.

Men han vet inte om att jag har planerat för imorgon. Så tyst nu så han heller inte få veta något.

Jag har planerat att ungarna ska ta bussen själva till yngstas gudmor med övernattning. Hur jag ska säga var ungarna är vet jag inte. Jag själv ska få massage imorgon mellan 17-18 så han kan inte nå mig.

Jag kommer nog att säga något om att han får komma ner dit och hämta mig och ungarna fast jag har bilen och därifrån åka och storhandla men det går han nog inte med på. Jag har ju inte tagit med mig ölbackarna. Det ordnar sig nog.

Sen är allt hemligt. Berättar allt sen. Vill ju inte att någon som kan berätta för honom vad som ska hända. Inte ens ungarna vet vad som ska hända.

De ska få en lapp av mig som de ska följa och de älskar att få lite överraskningar.

Egentligen så vet vi inte vilken dag det är som gäller. Var det den 26:e eller 27:e så jag har inte så dåligt samvete ändå.

Jag tror att han blir glatt överraskad.

Hur skulle jag klara mig utan min man? Nä, det skulle jag inte.

Jo, jag blev lite stingslig ett tag.

Lätt till utbrott, men lösningen var tillhands.

Jag har för mycket nu och för lite tid att andas ut och koppla av.

Och den tid jag har så är ungarna med och kivas.

Snart är det premiär och då har väl den stressen också avtagit.

Det har löst sig där...och faktiskt ska det bli riktigt kul.

På jobbet känns det också bra. Löst lite jobbiga grejor med en arbetskompis.

Nu ska jag bara knyta lite kontakter, bli lite mer nära med andra. Jag har ju en stor chans på teatern.

Och sen vill jag ju bevisa att jag faktiskt kan, jag också.

Jag ser faktiskt ljuset.

Nu är det bara en dag till så kommer också lite pengar. Har snålat för att pengarna ska räcka.

Och när det bara är en dag kvar så säger min man att han har lagt undan 2000:- och det känns ju underbart. Att det faktiskt går att spara.

Vi är på väg...

Tack ni alla som finns där och som stöttar mig! Ni vet vilka ni är. Min är bara bäst!

Och jag som trodde att ett jobb skulle göra mig lycklig... Det materiala delen är lycklig men resten då?

Som den känslomässiga delen? Nä, den är helt och hållet ur funktion.

Jag gör bara mitt utan att ens tänka och det är nog därför som jag ilsknar till med 0,003 dels sekund.

Och lika fort så får jag dåligt samvete.

Jag sväljer så mycket att jag snart kommer att explodera. Mitt behov att prata med någon är så maxad men jag vågar heller inte prata med vem som helst för då blir jag sårbar.

Vågar inte vara sårbar för det kan användas emot mig.

Vem tänker så om inte en väldigt osäker person. Jag är den mest osäkra just nu, där jag måste tänka på allt.

Att jag t ex inte får dricka så mycket nu får då kan vad som helst hända, något kan explodera och det vill jag inte. Jag kan ju göra bort mig ännu än gång. Så istället för att ta sig ett glas så dricker jag inget och har det skittråkigt. Inte för att man inte kan ha kul utan att dricka, för det kan man ju, men jag spänner mig och tänker på vad jag gör och säger.

Jag vill bara släppa taget och bara vara. Bli accepterad och omtyckt som jag är. Bli del av någonting.

Ensam för mig är inte ett bra ord just nu. Även om jag har min familj så räcker inte det.

Jag söker kontakt samtidigt som jag skriker efter någon att lätta mig för. Men vem fan kan jag lita på?

Jag är i ett moment 22 där jag inte vet hur jag ska lösa mitt problem. Jag måste få mitt självförtroende till att bli bättre, få mig att må bra.

Men annars så mår jag bra...tihi...jag försöker intala mig själv, så tyst så jag inte hör...

...alla ett Gott Nytt År och god fortsättning.

Jag var lite rädd för att behöva vara ensam med familjen i år igen på nyår men i år så blir det andra puckar.

Mitt nyårsllöfte nästa år är att våga mer när det gäller det sociala och att ta för mig mer.

Och att ge mer av mig.

Sen får jag inte glömma att vara mer generös.

Mycket att tänka på.

Till saken...Jo, jag ska fira ihop med några grannar som har blivit bra vänner.

Vi är tre familjen där barnen har tagit första kontakten och vi föräldrar har snabbt hakat på.

Vi ska äta gott, dricka gott och det behöver inte vara alkohol med, och dessutom bada gott i tunna.

Självklart blir det champagne när det är dags. 

Jag känner mig hedrad och hoppas att det slutar gott.

Kramar på er alla!

Många av er där ute vet att jag har jobbat hårt med att lyfta paket och köra bil i flera år.

Och att jag dessutom fått en arbetsskada på det.

Domen var att jag helst inte ska arbeta med det jag gör.

Får ett avgångsvederlag-liknade år, där jag får betalt samtidigt som jag provade olika jobb och gick en utbildning.

Ok, det gav inte så mycket men det är ändå nyttigt.

Året går och nästintill ett år efter i arbetslösheten, för det gick över till det när första året tog slut. I tioende månaden så började jag tappa tron på mig själv och livet.

Inte så konstigt.

Jag är hemma en september dag och även ungarna.

Telefonen ringer och min yngsta svarar.

Istället för att be dom ringa upp igen för att jag sitter där jag sitter så ger hon mig telefon sittandes på toa och i full gång med att kissa.

Trodde då att det var min man.

Var tvungen att avsluta mitt i för det blev lite tokigt.

I telefon så säger dom.

-Hej, jag heter....och arbetar på ..... Åh, nej en försäljare, men lyssnar ändå på vad dom vill ha sagt.

- Vi undrar om du kan komma på en intervju? - Visst, när och var?

Jag gick dit och allt kändes bra.

Nu har jag jobbat där i tre månader och nu är jag fast anställd. Jippi, nu har jag äntligen fått det jag velat sedan 2004.

Saken är den att han ringde arbetsförmedlingen och sökte folk till administrativa. Han fick en bunt till sig för att kolla närmare. De är tre styckna på företaget som ska vara med och välja och alla tre valde samma tre.

Och sen när intrevjun kom så valde alla tre mig.

Lilla jag som aldrig riktigt har jobbat med administrativa, kan få chansen.

Min chef har fattat galoppen. Han anställer folk som har ett problem men är inte handikappade.

Som jag, som skulle inte tveka en minut om jag bara fick chansen. Jag fick den av honom men inte av någon annan. Och jag ger 100% och det vet han. Vem vinner inte på det om inte han.

Jag är så glad att det hände mig för annars vet jag inte vad som hade hänt.

Det borde finnas fler som honom.

Nu kan livet gå sin gilla gång...

...så hade jag själ varför ungarna skulle vakna. Det var hur vitt som helst ute.

Klart de kom upp.

Hämtade tidningen som vanligt fast det var lite svårt.

Och då och där hittade jag ett julkort från barnens vän.

FAN, JULKORT!

Paniken fick mig att börja tänka ordentligt samtidigt som jag åt frukost.

Ungarna såg julkalendern medans jag gjorde mig klar med mina morgonbestyr.

Så stod jag där och skulle till att fota ungarna ute med all snö...

...batteritorsk.

Näääääääääääääääääää

...men det var bara att ta ut och tanka batteri i några minuter och sen dags.

Tog några bilder i mörkret och fick acceptera utan ens ha tittat på dom.

Sen blir frågan om fotopapper för det har jag inga hemma.

Får åka på lunchen.

Måste skickas i morgon...

...det ordnar sig.

Puh, vilken stålmorsa man är ibland.

...går jag på jobbets lagergolv och förbannar att jag inte har en hårsnodd med mig

och dyker ner mina händer i fickorna och blir förvånad när jag hittar en snodd.

Dyker ner med huvudet så jag står med rumpan upp i taket.

Då ser jag något som rör sig på golvet liten bit bort

och jag reagerar blixtsnabbt.

Jag håller fortfarande i håret men har inte än satt upp det.

Ta upp flugan med hjälp av flugans egen kraft.

Jag ger den bara mitt finger för flugan låg på ryggen och hade ingen ork att vända på sig.

Jag har den i min hand i några sekunder tills jag tar min fattning...

och kastar den på marken så den blir lite domnad...

...och snabbt kom min fot och mosar den...

...så den inte finns mer.

Den skulle ha dött ändå.

Varför låta den pinas sakta?

Är jag knäpp?

...men tyvärr så har jag fått min magkatarr igen.

Jag vet vad jag har gjort för fel och gör om det om och om igen.

Men jag håller på att avvecklar något stressmoment i mitt liv och hoppas det gör så jag kommer

att må bättre.

Magkatarr är ingen hit. Inte för min mage och inte heller för mitt temprament, ryker ihop fr 0 till 100 på 6 sek. Inge kul som inte fattar ett dugg.

Så nu vill jag bara hem och lägga mig i soffan och ta det lugnt men icke, då ska man på luciafirande. Aaaaaaaaaaaahhhhhhhhhhhhhhhhhhhhhhhhhhhhhhhaaaaaaaaaa.

Mörk och kusligt när man är ute om kvällarna

Men om man ska gå hem så undviker man ensliga skogspartier

för att man just inte ser

Rädd för att snubbla i någonting

Men igår kväll så var det som att gå mitt på dagen fast på kvällen.

Månen lös upp och jag kunde se min egna skugga

Som om en lycktstolpe lös upp mig

och skuggan förändrades eftersom jag gick

Jag kunde se var jag satte min fot

Månen var så stor och grann

Då fick jag lite sommartankar så här mitt i mörkaste hösten

Där och då känner tiden så oerhörd långsam

samtidigt som allt måste gå så j-la fort

Jag kan se mig bara stå och blänga

men ändå så hamnde hon i duschen så fort som det bara gick

En person satt i vägen men det spelade ingen roll

Vi brydde oss inte

Skriket var så öronbedövat att man blev nästintill galen

Man trodde inte på det riktigt

Av med det lilla hon hade på sig

så fort det bara gick

och så fick hon vara där inne så länge hon ville och kunde

Jag slängde till mig luren och ringde

för att höra om jag gjorde rätt

Hur illa kan en kopp kokhett vatten göra en

De ville skicka en ambulans men jag trodde inte på det

Vilken tur att jag lyssnade på andra rösten i telefon

Gjorde precis det dom sa

Resan var urjobbig, jag blundade.

Väl där så kände jag att kraften var slut och tårarna föll

Jag kunde tillåta andra ta över och jag bara stödja och hålla hand.

Att en kopp skållhett vatten kunde göra en så illa

för att få andra gradens brännskador

Allt det här för att hon var lite trött och okoncentrerad på vad hon gjorde

I lördags så spelade min äldsta dotter innebandy och laget vann för första gången och mot konkurrenter i från samma kommun. Super kul. Jag är himla glad.

Sen i onsdags så var vi och kollade skolan vi sökt för henne. Engelska skolan. När vi sitter där och lyssnar så säger de - Hur många här har inte en anmälan hit? Och sjugotal räcker upp handen. Tyvärr måste jag meddela att ni inte har kommit in. Vi hade en inbjudan.

Strax före det så säger han att den sista personen som kom in i skolan kom in oktober 2007. Då sjöng det i mitt huvud. Vi sökte in januari 2007. Fast egentligen var det halvår tidigare men det är en annan story.

Så nu är jag dubbelt lyckligt men det tar inte stopp där.

Idag när vi skulle iväg och bad så hade min äldsta en nyhet.

Hon är med i kören och de skulle ta fram skolans Lucia och fick rösta. Min dotter blev Lucia. Jag är så himla glad för henne. Ska bli kul att se en större variant av Lucia med rött hår. Dessutom en som kan sjunga. Jag bara måste vara där.

Tror ni hon är lycklig? Det är hon också.

Dessutom har hon jobbat in på Pandaförsäljning så det står en stor platt-tv i hennes rum. Lyllis henne.

Bra jobbat, dotter min!

Jag sätter mig för att äta

Trodde jag ska bli själv och hade lagt ut tidningen för att läsa

In kommer två personer som också ska äta

Den ena håller på med ekonomi och den andra praktiserar ämnet

Båda kommer från samma land

och har språket gemensamt

mer vet jag inte

De pratar några ord med mig men så byter de språk

och så återkommer de till mig på svenska

Är jag inte välkommen och höra de gånger de pratar persiska

är det därför de pratar ett annat språk

Det är då jag önskar att jag kunde språket de pratar

och chocka dom med att kanske svara på svenska det som har sagts på deras språk

Men jag är tyst och läser vidare i tidningen

Nog kände jag mig lite utanför

men det kanske är just som det ska vara

att jag inte har något att säga till om i det fallet...

Jag känner dig inte men jag vet hur glädjen spred sig hos dig

Du glödde

Din kropp hade förändrats och var nöjd

Jag såg dig på avstånd och sa hej mer var det inte

Ändå så uppfattar jag dig mycket vacker

Du bar ju på ett barn

Men så en dag nu nyligen så var allt förändrat

Här satt du nu och tittar på oss i rörelse och du hade tid för oss

Och när jag söker ögonkontakten med dig så undviker du den

Klart att du unviker den

Din kropp är inte i väntas tider längre

och jag kan känna sorgen hos dig

fast du försöker att spela oberörd

Visst är jag frågande men jag är inte den som ska fråga

Jag vill så gärna bry mig om...

...fast det inte kom så många barn.

Ja, min lill-tjej hade kalas och hon hade kul fast det inte kom så många. Endast 6 av 20. Jag gissar på att det är Halloween och Alla helgona som gör det.

Min lill-tjej har en pojkvän och på honom så tar han det hela väldigt seriöst. Min lill-tjej är lite så där...men ihop är dom.

De pussades och dansade på kalaset. Och när dö öppnade presenter så fick de en jätte fin present av hennes pojkvän. Hon och han skulle på ett pannkaksbowling en söndag.

Och när jag pratade med hans pappa så var det hans egna idé.

Ja, jag var tvungen att prata med honom om det var sant...tihi...nä, för att se att det verkligen blev av.

Han är tydligen bestämd av sig vem som ska bli hans tjej. Han hade en flickvän på dagis och henne ville han köpa en klänning till. Han vet verkligen hur han ska behandla flickorna.

Jag sa till hans pappa att hon brås väl på någon och jag sa att det var jag. Jag hade min första pojkvän när jag var sju och så blev jag lite generad...

Jo, jag var lite tidig, men ursäktade mig med att jag tror jag sökte mig till män för att de är för mig rätta vännerna.

Är det så? Jag vet i alla fall varför lill-tjejen är som hon är. Hon är väldigt lik mig.

Vi är båda lika karltokiga.

Trevlig lördag alla där ute! 

Allt känns bra.

Jag om någon vet ju att det kan gå fort utför så jag får helt enkelt inte tänka för mycket.

Lev här och nu.

Jobbet går bra. Mycket att lära sig.

På lördag är det barnkalas för lill-tjejen och vet inte hur många som kommer men känns inte som många. Hoppas att det blir kul för henne i alla fall.

Och på lördag ska här öva teater. Januari är det premiär. Pjäsen är full av humör och komik. Få se om det får folk och verkligen skratta.

Allt känns bra helt enkelt.

Hur har ni det?

Kramar

Jag är absolut inte långsint på något sätt men ibland kan man ju undra.

Min morfar var en mycket ensam man.

Han levde i en etta i stan. Jag hälsade på honom några gånger inte allt för ofta. Visst var det kul att se honom men vad säger man till en gammal morfar?

Han såg dåligt, det var väl inte igår som han bytte sina glasögon då. Han såg väl det han behövde se. Han körde inte bil längre och om han gjorde det så skulle han gjort stan osäker ordentligt för han körde som en blådåre men var väl bra på det.

Jag vet att jag brukar fråga honom om andra han träffar men han brukar bara muttra om att han inte ville prata om det. Han sa väl något om att han inte har några telefonnr kvar eller bilder. Allt som var i vikt att ha kvar fanns i hans huvud.

Jag tror nog att han var bitter på livet.

Nog att han var glad att se mig när jag kom men inte var det tillräckligt. Jag hade nog gjort mer om idag var då.

När jag tänker på honom så tänker jag på min bror på hur han beter sig och hur ensam han är.

Han har stött ifrån sig mig för jag inte har tid, här och nu, så tror han att jag inte tycker om honom. Precis samma känsla kan jag tänka mig som morfar hade.

Så ensam och så övergiven.

Men hallå, ni är ju båda vuxna och kan helt och hållet ta hand om er själva.

Varför har jag då så himla dåligt samvete?

Min bror har sagt upp bekantskapen med mig för att jag sa att jag vill ta det lugnt ett tag för min mage led fruktansvärt just då. Brusade upp för minsta lilla gjorde jag men det var ju inte hans fel och jag bad om ursäkt. Men det dög inte och så svisch så fanns jag inte för honom mer.

Jag känner så igen mig när det inte känns bra - då tar man avstånd. Är det ett släktdrag? En sjukdom?

Morsan gör likadant - tar avstånd hellre än att ta tag i saken.

Det bara klack till hos mig och det stämmer så väl.

Men så tittar jag upp på en bild som jag har tagit på morfar. Jag är så himla glad att jag hann ta en bild innan han dog. Han var verkligen så fin.

Jag vill inte bli ensam när jag blir stor... :  )

...ja, jag vet. Men jag kunde inte låta bli.

Vi hade sålt våran kära combi-camp för att vi inte tyckte den gav oss lugnet som vi ville ha.

Att hela tiden packa upp och ner med förtält och andra saker som ska ställas fram. Just för att myset ska bli så ultimata som möjligt.

Tanken med husvagn dök upp när en vän kom med med sin söta husvagn och också hade en buss. Precis som vi.

Jag har varit emot husvagn så mycket som det bara går.

Men att se ett gulligt ägg då kunde jag inte motstå.

Det måste fixas lite och jag hoppas att vi grejar det. Byte av fönster, hur vi nu ska hitta plexiglas osv.

Jag har redan köpt tyget att göra om madrasserna med.

Puh, om man inte har något att göra så skaffar man sig.

Men jag gillar den här inrednings grejen. Och speciellt när jag har hittat tyg i färgerna som jag hade valt. Då blir det dessutom himla roligt. Jag lovar, när det blir klar då ska jag fota den.

Kramar på er!