Blad ur min Bok...

Det finns inget med ett solit tillstånd allt förändras, hela tiden. Annars har jag svårt att se meningen med livet. Nu känns det som min styrka och kraft börjat återvända. Det hör f_n till om ett sjukdomstillstånd ska få förstöra mitt liv. Inte denna gången heller ska döden få mig, never never. Jag har för mycket att leva vidare för. Nä idag har jag börjat käka riktigt kryddstarkt med chilli i. Det ger mig en inre glöd och pigghet. Skönt, nu ska den dj_vla tumören få igen och krympas. Fåse om jag skriver imorgon igen?

Som att flytta in i en ny bostad med döden som granne... Jag har ju redan haft en NDU (nära döden upplevelse)... som Ni kan läsa om här på min blogg. Här också! Nu är det tydligen tid igen? Har senaste veckan försökt bearbete beskedet att jag "förmodligen" har en malling cancer. Att kastas mellan hopp och hopplöshet. Att vara stark och svag samtidigt. Jag kommer att skriva på min blogg oftare igen. Inte för att, direkt dela med mig, utan snarare precis som tidigare för att "bearbeta mitt liv". Att gå vidare och försöka fatta livet i ett grepp igen.

Jag visste att denna tiden skulle komma igen, där jag betraktar migsjälv. Inte för att vänja mig vid att jag en dag ska dö, nä det är det inte. Det är så enkelt att dö och det är inget farligt i döden, döden kommer snarast som en vän. Nä min rädsla ligger i att våga leva vidare, ta emot den behandling som jag framöver under månader skall ha. Det enklaste hade ju egentligen bara vara att dö slippa all smärta som jag vet jag under månader nu kommer att leva med.

Det gör ont. Visst är jag nu lovad smärtlindring. Men det som egentligen gör mest ont är att behöva den, att inte vara en supermänniska det är det som gör ont. Det gör ont att vara människa men samtidigt känner jag just ett hopp i det. Jag vet att utan smärtan hade jag inte vetat hur det är när livet är OK.

Jag ska ut på min andra långa resa som ingen riktigt vet var den ska sluta. Jag ska känna vingslagen av änglar och döden igen. Min kropp är mitt fordon, från mitt fordon ska jag se och uppleva en dynamisk resa i livet igen.

Mitt andra barn en son kom till jorden denna datum.

Min fru är gravid!

:-)

Nu är allt klart!

Min fru och barnen, de kommer den 13 Juni för att flytta hit. De kommer ifrån en fattig del av våran värld. Det känns underbart att få ge de jag älskar en chans till ett bättre liv. När vi återförenas finns det inget som längre kan skilja oss åt. Vi blir ett...

Mitt liv har inte alltid varit det enklaste men det har gjort mig stark. I morse har jag sett mitt liv i revy igen. Jag har sett mitt största fel och jag vill, jag vill så gärna förändra det på just den punkten där jag gör fel. Jag vill förändra det så att just de jag älskar ska få det så bra som möjligt. Samtidigt hjälper jag migsjälv.

Allt har faktiskt som har hänt mig genom mitt liv har ju faktiskt lett till den punkten där jag står just nu. Genom min tid som sjuk har jag förstått, vad jag aldrig gjort rätt. Genom mitt arbete, genom de människorsom jag där hjälpt har jag fått de verktyg som jag kan hjälpa migsjälv att komma vidare med.

Jag träffade en människa för 10 - 15 år sedan som hade en medial gåva. Han sa att jag strax var klar med mitt Karma. Ja ser ju att jag var det då men han visste ju inte att jag skulle få chansen till att komma vidare. Jag var aldrig riktigt fysiskt död då jag insjuknade. Jag gled tillbaka in i min kropp i min medvetslösa kropp. Då jag vaknade till liv grät jag en vecka har man sagt mig. Det minns jag inget utav? Fast jag förstår att det måste varit så, allt hade tagits ifrån mig. Jag låg i sängen halvsidigt förlamad och kunde inte komunicera med omvärlden... Allt var borta, jag hade mist allt. När jag låg där dag efter dag och kände i min kropp, jag förstår då att jag måste ju ha önskat att jag bara ville dö. Min dåvarande hustru slutade besöka mig, man ville sätta mig i rullstol,  jag betraktades som besvärligt. Alla ville trots det hjälpa mig, jag vägrade ta emot. Just då skedde det ett under. Jag låg där i sängen och kände i min kropp. Känslan gled upp och ner jag kände inte halva kroppen, den kändes död. Jag slängde en blick, mot min högra hand, jag såg mitt pekfinger, det rörde sig en millimeter och lite till. Det var allt som behövdes...

Det som hjälpte och gjorde mig frisk är att jag aldrig ville ta emot någon hjälp. Fast den styrkan kan också stälpa mig. Nu måste jag lära mig att människor också vill hjälpa mig. Idag ska jag be någon hjälpa mig, så att jag kan ge min nya familj en riktig man och far. Ibland undrar jag om om operationen där man satte clips om ett kärl som inte skulle vara där om det var det kärlet som förändrade mig? Fast jag hade ju clipsen i mitt huvud efter det jag vaknade upp pånytt. Mina rädslor är borta, det finns inget att vara rädd för, det som sker det sker...

http://www.youtube.com/watch?v=R6WDdZ6xaPg&feature=related

http://www.youtube.com/watch?v=PL-uL2M3xvM&feature=related

http://www.youtube.com/watch?v=n7CuJ8cR9sg&feature=related

http://www.youtube.com/watch?v=39KZ2afBtLU

http://www.youtube.com/watch?v=M2pNF_IXfyI&feature=related

5 dagar kvar till min NDU som jag upplevde 2006 och 13 dagar till min andra födelsedag...

Min andra födelsedag den 16 Juni 2006 blev till när operationen lyckades och jag överlevde utan några större men.

Min nya fru som jag gifte mig med den 14 december 2007, fyller ju år den 17 Juni! Är det en tillfällighet och ett sammträffande? Jag har inte tänkt på det tidigare? Det har liksom inte kommit för mig, först nu har det poppat upp. Nu är jag medveten om det. Den 16 Juni är ju min andra födelsedag och min fru fyller ju år den 17 Juni. Om någon förstår hur det kan ha blivit så kan väl berätta???

Idag hade jag mitt avslutande samtal med Nerukirurgen Lxxx Hoxxxxxxx som haft hand om mig. Visst känns det vemodigt att bryta kontakten med en människa som betyder livet för mig. Nu är jag friskförklarad och ska inte ha kontakt med honom mera. Det gör ont.

Snart är det den 8 Juni, då har det gått 2 år sedan jag opererades inne i huvudet, i hjärnan. Förmodligen bearbetar jag fortfarande händelsen jag var med om. Förmodligen bearbetar jag händelsen här på min blogg. Jag blir påmind, inte obehagligt. Jag blir påmind om händelser jag gått igenom som har påverkat hela mitt liv, sådant måste ju bearbetas.

Nerukirurgen i Lund och min son är de enda som förstått och vet vad jag gått igenom! Hur sjuk jag var när jag insjuknade på förmiddagen den 8 Juni 2006. Nu är jag som alla andra igen. Fast ändå kanske inte? Jag upplever att ingen förstår, inte ens på vårdcentralen tror man på mig. Tror inte på att jag varit så dj_vla sjuk som jag var. Tror inte på min återkommande huvudvärk. Det syns eller märks ju inte utanpå. Bara ett långt ärr som går ifrån, lite över översta nack-kotan och neråt. Jag var född med ett hårfint blodkärl för mycket i min hjärna. Idag är det 15 patienter som gått igenom liknande operationer. Neurokirurgin har gått framåt 20x förstoring på elektonmicroskopet kan göra under. Det måste ju folk få reda på. Jag hade varit ett kolli utan operationen, det måste ju folk också få veta. Idag lever jag ett helt normalt liv. Om en läkare på min vårdcentral träffar patienter i 2500 år så hittar de "kanske" en till patient som gått igenom det jag gått igenom. Så är det säger neurokirurgen och det är honom som man ska tro på.

Man säger läkare leker Gud, det är inte sant! Min "huvudman" är en Gud! Han råder över liv och död. Fast är det så? Det är så många tankar jag ska leva med resten av mitt liv. Jag skulle kanske gå med i en patientförening som... fast jag är rädd att de bara talar om sina sjukdomar. Jag har ju ingen sjukdom längre bara en liten svit ifrån operationen, lite huvudvärk då och då, lite stelhet i nacken och det kan jag ju leva med.

Men mina upplevelser från sjukdomstiden och ingreppen, de får jag leva med. Jag känner mig mycket mycket ensam i det. Vem valde mig att jag skulle få leva vidare och bli helt återställd? Vem är huvudmannen egentligen? Jag ser ut genom fönstret men för mitt inre ser jag barnen, i Burma, i Kina som går igenom naturkatastrofer och blir lidande resten av sina liv. Vem valde ut dem att lida? Vem är huvudmannen egentligen? Hur litet är inte mitt lidande i jämförelse med alla barnen som drabbas i världen?