Johanne Hildebrandt

Världen går under den 21 december 2012. I alla fall enligt en Mayakalendern som tar slut denna dag eftersom krigsguden Bolon Yokte då kommer att nedstiga från skyn. Undergångsstämningen underblåses självklart av en Hollywoodfilm, 2012, som har premiär nästa vecka.

Apokalypsen är onekligen något som ligger i tiden. Svininfluensan sveper över världen, ingen går säker, konserter ställs in, köerna till massvaccinationerna växer.

Och precis som i katastroffilmerna tränger sig hänsynslösa vuxna före sjuka och barn för att få sin spruta. I Tierp hotade en man att hämta geväret om han inte fick sin dos.

Till och med en konspirationsteoretiker har dykt upp. Fettdoktorn Annika Dahlqvist hävdar att viruset är tillverkat i laboratorium av läkemedelsföretag som sedan planterat ut det på strategiska ställen i världen så att det utbryter epidemier. Orsaken är självklart att företagen vill tjäna pengar, vi vet ju alla hur fabrikörerna och de galna vetenskapsmännen är.

Hittills har fyra svenskar dött i svininfluensan. Om alla inte vaccinerar sig kommer 38 svenskar att dö, enligt läkaren Mats Reimer. Detta kan jämföras med de 7 000 svenskar som röker ihjäl sig eller de 17 000 mammor som dör i barnsäng i Afghanistan varje år. Men logik har inget med saken att göra när rädslan för något så hotfullt som en osynlig virusfiende som kan slå till var som helst härjar i vår prydliga, kontroll-maniska kultur. Fast chanserna att överleva är nog goda, till och med om man skulle bli sjuk. Och på samma sätt som mänskligheten tog sig igenom Ragnarök och millenuimskiftet kommer vi förmodligen också att klara oss igenom 2012.

Mayaindianernas äldste, Apolinario Chile Pixtun, försöker nämligen dementera kalenderns undergångsprofetia och är mer bekymrad för vattenbristen i Mexiko. Det finns dessutom fler Mayakalendrar, en sträcker sig till 4 772, så påståendet att de forntida indianerna förutspått att tiden tar slut 2012 är bara en myt. Men visst, gå på undergångspratet, sup upp dina pengar, ägna dig åt new age-flum och sluta ta ansvar eftersom allt snart är över. Själv tänker jag vaccinera mig mot influensan och dansa på gatorna den 22 december 2012, sjungandes ”I’m still standing, yeah, yeah, yeah”.

Newton trodde däremot att världen skulle gå under 2060, det är något att fundera över.

Är det ingen som har märkt att läget i Afghanistan har trappats upp?I torsdags blev svenska soldater anfallna i en dalgång och kallade då in flyg som bombade talibanerna på bergssidorna.

Det var första gången som svenskarna bad Isaf-flyg att öppna eld. Ändå har inte ett enda ”Stoppa mördarimperialisterna”, hörts från tokvänstern. Tydligen har de åkt på höstlov, annars borde de ha reagerat.

Det är snart val i Afghanistan, med allt vad det innebär av attentat. Dessutom har vältränade talibanförband gått in det svenska ansvarsområdet. En förstärkt pluton på 50 soldater skickas därför till Mazar e Sharif nästa vecka, då blir de 500 svenskar i ett område stort som Norrbotten. Försvaret vill skicka ner ännu mer trupp.

Om den svenska insatsen ska kunna göra någon verklig nytta behövs betydligt fler soldater på plats. Men för våra politiker verkar effektivitet inte vara prioriterat. Viktigare är att visa militär närvaro så politikerna kan vinna poäng i Bryssel. Eftersom det verkar som att det börjar bryta ut ordentligt där nere är det dags att Tolgfors presenterar någon form av strategi. Vad ska uppnås i Afghanistan och hur ska man gå till väga? Det borde faktiskt en försvarsminister kunna svara på, även om han kallas tomhylsan.

De soldater som snart kommer hem från Afghanistan har varit med om så mycket att de närmast kan jämföras med Kongoveteranerna.

Som tack för sina insatser lovades de fortsatt anställning inom försvarsmakten, deras enhet skulle hållas samman, erfarenheter skulle tas tillvara. Besvikelsen blev därför enorm när generaldirektören dök upp på lägret i Mazar e Sharif och förklarade att LAS dessvärre gjorde att denna anställning inte kunde genomföras Men militärerna ska få förtur om de söker tjänster inom försvarsmakten. Det blev med andra ord bara en tummetott av den utlovade vanten, vilket sannerligen inte var vad de slitna soldaterna behövde.

Just nu håller Försvarsmakten på att omvandlas till en professionell utlandsstyrka, den största omdaningen sedan de slutade använda hästar. De ska försöka anställa de bästa soldaterna som finns och sedan skicka dem utomlands för att skapa fred. Politiker som förstår vad de håller på med och en försvarsmakt som håller sina löften hade förmodligen underlättat rekryteringen.

I fredags delades 13 medaljer ut på gården framför Armémuseum i Stockholm. Överbefälhavaren gav dem till de svenska FN-soldater som 1961 räddade livet på en grupp irländska kollegor i Kongo.

Deras insats uppmärksammades dock inte när de kom hem, utan glömdes bort. Det var inte pk att svenska FN-soldater krigade på 60-talet, soldaterna i Kongobataljonen beskylldes för brutalitet och rasism och vågade till slut inte berätta vad de varit med om.

Men i fredags, 48 år senare, belönades farbröderna i den gråkalla oktobereftermiddagen. Några verkade riktigt rörda. För dem var medaljen en upprättelse och ett erkännande att de handlat rätt efter alla dessa tysta år. Ibland har det förflutna en förmåga att rätta till sig själv och sanningen kommer nästan alltid fram, förr eller senare. Det sistnämnda är något som Jan Guillou är väl medveten om.

I går avslöjade Expressen att han under 60-talet varit avlönad av den sovjetiska underrättelsetjänsten KGB. Guillou säger att skälet till att han lät sig värvas var att han ville avslöja hur KGB arbetade inifrån, men han skrev aldrig något om det. En reporter ska inte förknippas med spioneri, blotta misstanken kan vara livsfarlig så även om syftet var gott var handlingen omdömeslös.

Jan Guillou var länge en hjälte och sanningssägare som jag respekterade och beundrade. Nu vet jag faktiskt inte längre vad jag ska tro. Bilden började krackelera under ”Gömda”-skandalen då han tvärsäkert försvarade affärspartnern Liza Marklund utan att ha läst någon av böckerna det hela handlade om.

Delägaren i Piratförlaget har också attackerat förlagskonkurrenten Bonnier på kolumnplats samt kallat IB-avslöjarkollegan Peter Bratt för golbög i sina memoarer. Bratt tillbakavisar alla uppgifter om att han skvallrat för polisen under IB-affären och säger att han känner sig mobbad och sviken av sin forna kollega.

Och nu avslöjas det alltså att Guillou värvades av en kommunistdiktaturs underrättelsetjänst. Hans syfte med avslöjandet om IB-affären har redan ifrågasatts, andra jublar skadeglatt, några kommer att försvara honom in i döden.

Själv känner jag bara sorg och besvikelse och hoppas att Guillou kan föra sig med samma värdighet som Kongoveteranerna hade när de äntligen fick sina medaljer.

Snart kommer de 400 soldater som tjänstgör i Afghanistan hem till Sverige efter att ha tillbringat mer än ett halvår i ett av världens farligaste och fattigaste länder.

Under månader har de varit skilda från familj och barn med alla de slitningar det innebär. De har desarmerat vägbomber, stöttat afghansk polis och armé, patrullerat landsbygden, övervakat valet, blivit beskjutna och dödat fiender i strid.

Nu landar de åter i Ankeborg och ska hitta tillbaka till sitt gamla liv med tjafs om extrapriser på köttfärs och ”Idol” på fredagskvällen.

Jag vet själv hur svårt det kan vara att sväva i limbo mellan krig och vardag. Det tar tid att anpassa sig och kan göra ont.

Tänk själv att ha huvudet fullt med bilder av döda och lidande människor och sedan tvingas lyssna på gnäll om meningslösheter. Det kan få den mest stabila av själar att dunka pannan i matbordet.

Inte blir det bättre av att okunskapen om krig och insatsen i Afghanistan är så stor.

Soldaterna i pluton Delta Qubeck, som hamnade i en hård strid i somras, berättade att de var nervösa för att de skulle uppfattas som mördare här hemma eftersom de dödat talibaner i strid. Detta trots att de blev anfallna och skulle ha dött om de inte hade besvarat elden.

Fast det är kanske inte så konstigt att människor får en konstig bild av vad som händer i Afghanistan, soldaterna har ju varit gisslan i en debatt där de alltför många debattörerna har varit mer intresserade av att synas än att ta reda på fakta om själva insatsen.

Bristen på kunskap och uppskattning är förmodligen en stor orsak till att var fjärde svensk soldat som återvänder från Afghanistan drabbats av problem vid hemkomsten. I hälften av fallen handlar det om psykiska besvär.

Något vidare stöd från försvarsmakten får de inte, bristen på allmänt erkännande är stor. Det är ofattbart att de soldater som Sverige skickat till en krigszon sviks på detta sätt.

Därför borde vi alla göra en insats och visa dem respekt och uppskattning. Säg något positivt när ni möter en veteran på gatan, bjud på en öl, inse att de inte orkar lyssna på långa utläggningar om Hollywoodfruar.

Oavsett vad man tycker om insatsen i Afghanistan förtjänar soldaterna förtjänar all respekt, de har riskerat sina liv när de försökte göra en insats i världen. De har förtjänat en riktigt bra hemkomst.

Alia Khalifa går barnskötarutbildningen på ett gymnasium i Tensta och kräver att få bära den heltäckande niqaben som täcker allt utom ögonen.

Hon säger att det är hennes rätt att få vara sig själv, att niqaben är en del av islam, och att hon är chockad över att rektorn förbjudit henne bära plagget under utbildningen.

Men är det inte självklart att en arbetsgivare har rätt att ställa krav på sina anställdas klädsel? När jag arbetade som tågklarerare hotades jag med löneavdrag om jag inte kom till jobbet klädd i slips och uniform. Den som väljer att bära burqa eller niqab tar ett beslut att avvika från den kulturella kontexten man lever i, på samma sätt som någon som piercar sig i hela ansiktet, och det är svårt att kräva saker på arbetstid.

I en lysande debattartikel i DN skriver Dilsa Demirbag Sten att: ”Kraven på religiöst motiverade undantag från klädkoder ingår i en större global trend, där islamister har flyttat fram sina positioner.”

Hon är less på att Helena Benaouda, Abd al Haqq Kielan och tidigare den uttalade islamisten Mohamed Omar säger sig representera hennes familj och resten av landets 400 000 muslimer. ”Hur många svenskar vill bli representerade av Ulf Ekman i Livets ord?”

Jag kan förstå frustrationen över att några extremistgrupper plötsligt dikterar villkoren. Mänskligheten består av individer, inte grupper och de som flytt till Sverige för att komma undan förtryck och förföljelser ska självklart inte tvingas på det som de flytt från.

Det borde vara en självklarhet men debatten om muslimer verkar ha blivit så infekterad och onyanserad att det knappast går att diskutera saken utan att bli kallas rasist.

Förra veckan demonstrerade Mohammed Omar, hans islamistpolare och ett gäng nazister mot Israel på Sergels torg. Motdemonstranterna var dock dubbelt så många, vanliga muslimer hade gått man ur huse för att protestera mot islamisterna.

Men detta var självklart inte något som medierna uppmärksammande nämnvärt. Katastrofrapportering från förorterna och en tjej som vill klä sig som spökplumpen är ju mycket mer spännande än det faktum är att de flesta människor faktiskt är likadana oavsett varifrån de råkar komma från och att de värnar om de rättigheter som vi i Sverige alltför ofta tar för givna.

Är du trött på massmord, tortyr och diktatorer som bara skriker? Gör som Gunnar Bergström och Jan Myrdal, prova de rosa Maoglasögonen som gör att allt hemskt blir vackert.

I veckan öppnar Forum för levande historia sin utställning Middag med Pol Pot och i en reklamfilm driver man med de två svenskarna som besökte Kambodja 1978 och inte såg något av massmorden som pågick i landet.

Utställningen handlar om hur ideologisk övertygelse, grupptryck och tidsanda förvränger all tillgänglig information. Inget kunde vara mer sant i en tid då ultrahögern hyllar USA med en sådan intensitet att till och med en felbombad by full med civila ursäktas.

Vänstern fördömer å andra sidan allt som inte innehåller orden: Hata USA-imperialism.

Själv har jag blivit utsedd till krigshetsare av dem, förmodligen för att jag tycker att vi ska stödja de soldater som detta land har skickat till Afghanistan. (De som på kultursidorna kallas legosoldater för fossilkapitalismens sista strider.)

Det spelar ingen roll vad jag än säger, hur mycket fakta jag lägger fram, mina meningsmotståndare kommer ändå tolka allt jag säger som tecken på att jag är den krigshetsare de bestämt sig för att jag ska vara.

Sanningen har nämligen väldigt lite att göra med ideologier där fakta ofta undanhålls eller vrids till ens egen fördel.

Jag vet själv hur det är, mea maxima culpa. Under den tid då jag var involverad i feminismen användes samma slentrianmässiga förklaringsmodeller.

Allt, från slarv på jobbet till världsläget, bortförklarades av meningsfränderna med ett ”det är bara för att du är kvinna”. De som opponerade sig förstod helt enkelt inte hur förtryckta och hjärntvättade de var av patriarkatet. Det finns tyvärr många fler exempel. En del är övertygade om att alla invandrare är kriminella utsugare, andra att judarna snor ens organ om man råkar vända njuren till.

Själv missade jag inledningen till den etniska rensningen i Bosnien eftersom jag vägrade tro att människor kunde vara så bestialiska.

Man ser det man vill se och det är lätt att göra misstag när övertygelsen är stark.

Gunnar Bergström vet, och han har massor att lära ut.

Därför ska jag se utställningen Middag med Pol Pot, för att försöka undvika några av de framtida blindskären.

När Sverige 1993 skickade en bataljon FN-soldater till inbördeskrigets Bosnien hördes upprörda utrop om att Sverige är i krig för första gången på 200 år och vad har vi där att göra, de skjuter ju på våra soldater?!

För oss som var på plats och såg övergreppen på civilbefolkningen och det enorma lidande var däremot insatsen självklar.

Just hemkommen från Afghanistan känns det som om allt är ett enda stort deja vu. Dumvänstern och bombhögern utkämpar samma verbala boxningsmatch som på 90-talet, tjuvnyp är viktigare än fakta och som vanligt lyssnar ingen på civilbefolkningen, trots att de är de är de enda som verkligen vet vad de pratar om.

De flesta afghanerna avskyr krigsherrarna i regeringen, korruptionen och droghandeln. De utländska trupperna tolereras motvilligt, många fruktar att inbördeskriget ska bryta ut om de lämnar landet innan den afghanska armén är tillräckligt stark att skapa någon form av stabilitet.

Att bekämpa fattigdomen är ett viktigt steg mot säkerhet, men trots att omvärlden pumpat in miljarder i bistånd lever folk fortfarande i armod och man kan undra vart pengarna tar vägen.

Av Sveriges bistånd hamnar av någon outgrundlig anledning bara 20 procent i det område där de svenska soldaterna finns. Och medan Tyskland och Norge stolt sätter upp stora skyltar framför sina biståndsprojekt så syns inga skyltar i Mazar-e-Sharif som berättar att här byggs en skola eller sjukvårdsklinik för svenska pengar.

Detta är en enorm pr-miss som gör att alla, från mannen på gatan till provinsens guvernör, tycker att de svenska soldaterna inte gör någonting för återuppbyggnaden. Därför måste detta självklart åtgärdas, upp med skyltarna, de svenska soldaterna behöver sannerligen all goodwill de kan få.

För oavsett vad man tycker om insatsen så har Sveriges riksdag och regering beslutat att skicka ner 500 kvinnor och män till Afghanistan. Dessa soldater sliter hårt och riskerar sina liv när de gör sitt jobb och förtjänar allt tänkbart stöd de kan få från oss här hemma.

Det är också dags att börja fokusera på det som verkligen är viktigt. 17 000 kvinnor dör i barnsäng i Afghanistan varje år, vart tredje barn dör innan det fyllt fem.

Borde inte dessa döda mammor och barn vara i fokus i stället för soldater, politik och material? Är det inte dags att sluta tjafsa om politik och i stället fokusera på att rädda liv?

För mig är i alla fall svaret självklart.