Början på mitt nya liv

Nu är det tre dagar sedan jag påbörjade min utredning om mitt liv framåt. Det har varit en bergochdalbana kan jag söga, mitt humör springer amok, lugna förmiddagar, vilsamt och skönt. jobbigt mitt på dagen och sedan ångest, oro och rastlöshet resten av dagen. Sedan skit trött tidigt på kvällen.

Maken tycker jag är olik mig men det är ju bara en övergångsfas enligt läkaren. Vi hart hållt ihop mot alla odds i anrt tolv år, i galenskap, lugna tider och orostider. Så jag är övertygad om att vi rider ut det här med. Jag längtar till den dag när jag kan känna ett inre lugn utan en längtan till något mer hela tiden. Jag har varit på väg sedan 9 års ålder mot vad vet jag ej, men sökt har jag ändå.

Nu är vi det jag sökt på spåren och jag känner att det är åt rätt håll. Här vill jag landa och få njuta av en tillvara där jag slipper ha så bråttom och, slippa ha tusen ideer och projekt på gång. Vad underbart det skulle vara att bara kunna slutföra en påbörjad syssla hur enkel den än må vara. Jag kommer fortfarande att vara jag med eller utan medicinsk hjälp, men de högsta och lägsta topparna kommer att bli något mindre.

Man kan säga att jag får en liten broms på bilden som jag aldrig haft tidigare, utan jag har kört tills soppan tog slut förra året. Sedan efter det har jag ändå hållt fast vid att jag mår bra och är lycklig och nööjd.
Men inom mig vet jag att jag gör så för att inte oroa andra runt mig. För jag hatar när folk är oroliga för mig. Det borde vara skönt att bli lite omhuldad av sin familj, men så har jag aldrig kunna se det .

Jag ska hulda om mig själv nu och avvakta några dagar och se vad som kommer då. För hoppet hos mig dör aldrig. Det har ni nog förstått när ni följt min blogg.

Jag är en överlevnadskonstnär av rang, haha. Sorgligt men sant, jag måste skratta åt mig själv ibland för det fungerar inte annars. När livet är bra så är det det underbaraste som finns. Så har jag det ibland och tänker då, ja så här vill jag ha det! Nu är jag på väg att få det så.