fann jag mig själv.
Som vanligt tog jag in mina hästar, och vi har en liten rackare på besök hos oss, En chettis som heter Batseba, hon är 16 år, nyss pensionär från sitt tävlande som ponnytravare, och är hur snäll som helst. Hon gnäggar när man kommer ut för att hämta henne, hon står som ett ljus och njuter när man borstar och pysslar med henne.
Hon är ju till åren så man får hjälpa henne med att få bort det sista av vinterpälsen. Hon är en minikopia av min Islandshäst Funi, han är lika snälll och kärleksfull han.
Där satt jag på golvet och smörjde Batseba när hon plötsligt vände blicken mot mig och jag dök ner i den djupa blicken. Något i den blicken fick mig att storgråta, Jag mötte mig själv djupt inne och sorgen välde över mig, hulkande, snorande rann tårarna ner på min kind. Samtidigt var det tårar av en enorm lättnad, att kunna känna mig rofylld och ta in vad som händer runtomkring mig. Jag lutade mitt huvud mot hennes sida, då buffade hon på mig och sedan började hon klia mig med sin mjuka mule. Fram och tillbaka drog hon den över mitt hår, som för att trösta.
Känslan av något stort och underbart, det går inte att beskrivas bättre än så här. Resten av kvällen grät jag av glädje och en nyfunnen stillhet i mitt huvud.
Tänk vad ett öga med en kan göra!
Underbara djur som ger så mycket av sina liv för oss. Jag är tacksam att jag har den möjligheten att ha dom hemma, nära mig.
Livet är stort !
Här är den lille krabaten som ruskade liv i mig.
Somligt
kloktok
Sundsvallsliv
Knytet
Knytet
kloktok
kloktok