Jag är en evig kämpe

Ja rackarns jag är en evig kämpe!

Livet är allt jag vill med vardag och allt som höör det till. Dock är min hjärna inte alltid med mig på det spåret, den drar mig mot andra galna mål rätt va det är. Jag ringer allt å alla för att få till saker och ting, sedan är det dagar då jag bara ligger med näsan i vädret och inte orkar med något. Tänk om man kunde se in i ens egen själ och fatta vad man vill eller är på väg? Men så enkelt är ju inte livet!

Jag brottas med välmående och djup förtvivlan, men är en positiv själ som kämpar för att hålla mig uppe i den positiva sfären. Nu är det bara jag och gubben + våra katter. Hästarna har jag lånat ut ett par månader för att få lite andrum och slippa känna dåligt samvete för att jag inte orkar ta hand om dem. Dom har det gott, jag saknar dom men känner ändå att det är bäst som läget är idag.

Jag balanserar på en spindeltråd som är skör och tunn, vill mer än jag orkar och klarar för tillfället. Ger inte upp utan är fast besluten att hitta min vardag igen, den som jag känner så väl och är sams med. Jag är i den ålder då jag som kvinna dessutom slutat vara fertil, jag är i rent klimakterium. Det har gått fort och jag fattade kanppt vad som hände förän jag började räkna månader sedan jag haft mens senast.

Nu läste jag lite om detta på nätet och förstår att det kan skapa en hel del problem för vissa, jag hade en tuff förpubertet och då säger dom att man får ungefär lika när man går in i klimakteriet. Är det så så kan jag fatta varför jag mår som jag gör och min oror, min rastlöshet och allt annat.

För jag är nere orolig, rastlös och yr i mössan vill jag lova. Svettas som en gris på natten och även dagtid ibland. Svettningarna är nog värst, för jag får byta sänglinne hela tiden och kasta av mig täcket för att i nästa ögonblick frysa. F-n va tufft det är att vara kvinna ibland!

Men jag vet även att det finns hjälp att få i form av mediciner eller naturmedel. Så jag får ta kontakt med min läkare och se vad som kan vara bra för mig. Det är kanske detta som startade allt för snart två år sedan och som gör mig så osäker och klen, vad vet jag.

Men en sak är dock säker och det skriver jag ofta! JAG GER ALDRIG UPP!!!!!!!! JAG vill LEVA och vara med.

Så never give up!! Bara fortsätta att få till allt. Sådan är jag och sådan är jag född.

Ja så är det nu, och jag vill tacka för alla goa kommentarer från er få som finner mig fortfarande trots att jag inte hälsar på eller lämnar en endaste hälsning till er på er egen blogg.

Varmaste kramarna från mig Carina till er där ute som bryr er.

PUSS!!!!