DIREKT UR LIVET

Livet!

Ja hur lätt är det?

Vi föds, vi formas och vi gör så gott vi kan. Det kan vara ödet eller våra val som styr vår bana och får oss atttrivas eller må rent dåligt.

Jag vet inte hur saker och ting blir som det blir, men en del är nog vårt nedärvda DNA.

Vad tror ni?

Vissa saker bara sker en del är pga val man gör. Eller är vi programmerade att slå in på en viss bana?

Min tro är att vi både har ett arv och en egen vilja att forma vårt liv. På gott och ont bär vi våra gener från våra föräldrar.

Dels tror jag vi har en fysisk del, ex jag har fått alla sjukdommar min mor haft. Struma, galla mm, sedan bär jag min faders ok vad gäller beroendesjukdom.

Den delen är ingen lek om jag säger.

Om jag bara fick min moders delar så vet jag att jag kommer att vara vacker som bara den när jag är runt 66 år hon tränar tre ggr/v på gym och ser rent yngre ut än jag själv. huga!!!!!

Men min far han söp ihjäl sig då han var bara 49 år och det är skrämmande, jag är ju 48 år nu....

Min önskan är att jag ärver de flesta generna från mor.

Dock vet jag att en stor del är från min far och att hans svårigheter att hantera alkoholen är exakt den del jag bär.

Så min lott i livet är att lära mig hantera den biten och försöka överleva hans ålder och bara komma vidare i livet.
Det är den biten jag sliter med nu och den delen ska jag överbrygga och leva igenom.

Jag har planer på att bli en äldre dam med vackra barnbarn och en härlig familj som trivs med den gamla farmodern och modern som en nykter alkoholist.

Detta kom ur mitt hjärta denna afton och jag behövde skriva ner det.

Varm kram Carina

Ja så kan jag skriva, men jag är inte särskillt lycklig.
Vill ändå bara ge ett livstecken från mig. Jag söker och vill finna lycka igen men har ingen energi att skriva om det.

Så hoppas alla har det gott och att livet leker, jag ska finna glädjen igen jag med.

Kramar till er från mig.

Carina

Ja det är vad som hänt mig! Jag har inget att skriva om förutom att mitt liv är en förbenad berg och dalbana. Känner att ingen har lust att läsa eller att jag känner för att dela med mig just nu så jag lägger denna blogg åt sitt öde så länge som krävs.

Vill tacka er alla som varit mig trogen och även er andra som droppat en kommentar här och där för att bekräfta mitt skrivna ord. Ni har gett mig lusten att fortsätta, men nu är det ren torka i allt vad datorer står för, mig gör det inget men jag vill ändå säga det till er som kikar in.

En dag kanske jag dyker upp igen med nya infallsvinklar och ny inspiration till bloggvärlden. Tills dess lämnar jag över till de som skriver och inspirerar till allt som kan förändra människors sätt att tänka i vardagen. Varma kramar till er goa vänner och alla andra.

See you one day in this life.

Love Carina

Denna vecka har varit i tuffaste laget, gubben har legat på sjukan och det har varit av det allvarligaste slaget.

Hans armbåge svällde upp förra lördagen, på söndag svällde hela armen upp och febern steg till nära nog 40. Inlagd med dropp och isolerad kände jag maktlösheten stiga. Fattade plötsligt hur det är att stå vid sidan av en som mig, med missbruksproblem och hur maktlös dom som står bredvid känner sig då.

Nu idag fredag efter att ha legat på infektion i Gävle och en massa odlingar, mm fick han veta att troligen får han komma hem i morgon. Så himla skönt att veta, jag är tacksam att han klarade denna pers och att han är på bättringsvägen.

För även om vi har en kris i vårt äktenskap, så bryr jag mig om honom. Vi har varit tillsammans i elva år och det betyder en del. Inget man slänger och glömmer utan vidare.

Så idag är jag tacksam att han är på G och att jag får hem honom.

Livet är hit och dit och vi får våra prövningar vill jag påstå!

Ha de mina vänner.
Kram

Nu har jag landat efter Åre helgen. Den var från fredag till söndag, och jag skulle tro det var närmare tvåhundra nyktra och drogfria personer på samma hotell.

Det blir en speciell känsla, kärleksfullt och varmt med så många med lika sjukdom. I år firade dom tio år på detta konvent, det gjorde även det att det kändes speciellt. Jag mötte många kända ansikten, en hel del hemmifrån, och en hel del från norr.

Sedan ringde min mor och jag hade inte berättat att jag åkt på konventet, så när jag berättade att jag va på Fjällbacka berättade mor något mycket märkligt!

Förr i världen var Fjällbacka ett konvalecenthem för nyopererade, utarbetade eller som vilohem för framför allt kvinnor, men även en del män var där. Detta hem frevs av kommun och landsting.
Mor berättade att min mormor tillbringat en tid där då hon var utarbetad hemmafru. Det kändes lite märkligt, för det är inget jag vetat om och känslan jag fick då och där var att jag nästan kunde känna mormors närvaro. Jag stod henne väldigt nära som barn och tonåring, Så helgen blev speciell på många sätt.

Lördagskvällen var vi i Åre gamla stenkyrka, där växer en björkgren rakt ut från stenväggen, det ser märkligt ut och det sägs att den dag den rasar så kommer något dåligt att ske. Det va två som spelade och sjöng och hela kyrkan sjöng med i refrängen, mäktigt så håren stod rätt upp på kroppen. Det var även två styckna som delade med sig av sina liv då och nu.

Ja det hände mycket hela tiden men jag stannar där. En del bär jag med mig i hjärtat och minns med ett leende, andra saker delar jag med andra.

Ja så denna vecka har jag varit trött både fysiskt och mentalt, dock bara i positiv anda.

Ha det gott i bloggosfären kära vänner

Ja det är vad jag funderar på att göra, åka bort och träffa andra som är i samma sits som jag. Alltså beroende!

Det är ett stort konvent där denna helg och jag känner att jag vill träffa likasinnade, behöver fylla på med goda tankar och få träffa andra. Jag har så lätt att bara fastna här hemma och blir lätt isolerad, så det skulle betyda en hel del att komma ut. Dels tror jag att jag skulle bli gladare och få lite energi av en resa, dels är det just vad jag behöver idag.

Jag åker ju upp och ner som jag skrivit om senaste tiden, nu är jag trött på att hålla på så. Jag vet vad det innebär att vara nykter med vardagen och allt som hör till, och jag saknar det lugnet som det bär med sig. Jag vill kunna se min familj i ögonen och kunna leva som jag vill. Jobb är något jag saknar med, jag är ju en som älskar att jobba och får så mycket mer gjort när jag har arbetat en dag. Men en sak i taget, föröst bygga upp min styrka, sedan jobb.

Jag bestämmer mig här och nu för att jag åker! Ja så enkelt blev det med det beslutet. Göra bra saker så finner jag glädjen igen.

Återkommer efter helgen och berättar hur det blev och vad jag fått vara med om.
Ha det gott i bloggosfären mina vänner.
Kram och ha en fin helg!

Carina

Ja rackarns jag är en evig kämpe!

Livet är allt jag vill med vardag och allt som höör det till. Dock är min hjärna inte alltid med mig på det spåret, den drar mig mot andra galna mål rätt va det är. Jag ringer allt å alla för att få till saker och ting, sedan är det dagar då jag bara ligger med näsan i vädret och inte orkar med något. Tänk om man kunde se in i ens egen själ och fatta vad man vill eller är på väg? Men så enkelt är ju inte livet!

Jag brottas med välmående och djup förtvivlan, men är en positiv själ som kämpar för att hålla mig uppe i den positiva sfären. Nu är det bara jag och gubben + våra katter. Hästarna har jag lånat ut ett par månader för att få lite andrum och slippa känna dåligt samvete för att jag inte orkar ta hand om dem. Dom har det gott, jag saknar dom men känner ändå att det är bäst som läget är idag.

Jag balanserar på en spindeltråd som är skör och tunn, vill mer än jag orkar och klarar för tillfället. Ger inte upp utan är fast besluten att hitta min vardag igen, den som jag känner så väl och är sams med. Jag är i den ålder då jag som kvinna dessutom slutat vara fertil, jag är i rent klimakterium. Det har gått fort och jag fattade kanppt vad som hände förän jag började räkna månader sedan jag haft mens senast.

Nu läste jag lite om detta på nätet och förstår att det kan skapa en hel del problem för vissa, jag hade en tuff förpubertet och då säger dom att man får ungefär lika när man går in i klimakteriet. Är det så så kan jag fatta varför jag mår som jag gör och min oror, min rastlöshet och allt annat.

För jag är nere orolig, rastlös och yr i mössan vill jag lova. Svettas som en gris på natten och även dagtid ibland. Svettningarna är nog värst, för jag får byta sänglinne hela tiden och kasta av mig täcket för att i nästa ögonblick frysa. F-n va tufft det är att vara kvinna ibland!

Men jag vet även att det finns hjälp att få i form av mediciner eller naturmedel. Så jag får ta kontakt med min läkare och se vad som kan vara bra för mig. Det är kanske detta som startade allt för snart två år sedan och som gör mig så osäker och klen, vad vet jag.

Men en sak är dock säker och det skriver jag ofta! JAG GER ALDRIG UPP!!!!!!!! JAG vill LEVA och vara med.

Så never give up!! Bara fortsätta att få till allt. Sådan är jag och sådan är jag född.

Ja så är det nu, och jag vill tacka för alla goa kommentarer från er få som finner mig fortfarande trots att jag inte hälsar på eller lämnar en endaste hälsning till er på er egen blogg.

Varmaste kramarna från mig Carina till er där ute som bryr er.

PUSS!!!!

Mitt liv har gått upp och ner i snart 1½ år nu. Återfall, depp, återfall och lugnt en stund sedan strul igen.
Maken och jag har inte haft det enkelt denna tid, vi är mycket långt från varandra just nu, men nu har vi iaf kunnat börja prata med varandra som två sansade vuxna människor. Det betyder mycket för mig.

Att leva med mig är inte någon enkel sak, men det är inte enkelt med gubben heller, han har sina sidor och jag mina. Men så är det ju i livet, vi är olika och har olika erfarenheter från vår uppväxt och har lärt oss att visa kännslor på olika sätt. Det går aldrig att göra om någon, man måste lära sig att axeptera varandras sidor. Men om en sida ställer till det så man inte kan hantera det får den som har problemet ta itu med det.

Som jag med mitt beroende ex, jag måste vara nykter för det funkar ingenting utan att jag är det. Sedan kan jag behöva bearbeta en del som jag inte tagit itu med någonsin, för det poppar upp då och då om dessa saker. Det betyder att det är ett problem för mig, och jag vill bara bli av med det och få en förståelse för mig själv och finna ro.

Som ni vet är jag en kämpe och jag lägger inte ner min längtan att vara med i livet på livets villkor. Jag vill njuta vara nykter och ha ett bra liv där jag får jobba, ha fritid och rida, vill vara nära naturen för den betyder mycket för mig.

Så kort sagt, jag kan få det om jag beslutar mig för att öppna mitt sinne och ta emot det jag får från de som vill hjälpa mig. Jag är där nu och kommer att göra det som behövs för att få mitt liv åter.

Ett nyktert liv är värt mer än guld och allt annat.

Kramr på er ni som lever och njuter.

Tja vad ska jag säga?

Jag har en massa fix denna vecka med myndigheter och sjukvård å så.
Mina hästar har det gott och trivs det är viktigt. Själv är jag vilse i mina tankar, vet varken ut eller in numer.

Men men med tid så får man välan ut trasslet, eller vad tror ni?

Ibland behöver man vara ensam med hu saker och ting ska bli framåt. I dag har jag bara varit och funderat och försöker komma fram till vad jag vill. Så till slut blev dagen ganska bra för lite mer än igår vet jag iaf, lösningen är nära.

Varm kram på er kära vänner.
Snart är jag skrivsugen igen jag har så många tankar som snurrar runt i det oändliga.

Lev å låt leva

Jag har ingen möjlighet att skriva så mycket nu för tiden, det är en massa som måste ordnas och fixas inför min framtid.

Det jag har gjort nu för att få lite andrum är att låna ut mina hästar ett par månader till en kvinna som är utbildad dressyrryttare och tränar unghästar. Hon var så himla snäll och tog sig an min Funi med. Hennes dotter som varit hästrädd sedan en ponny hon hade kastat av henne oavbrutet  har nu funnit en vän i min Funi. Hon hade sagt till sin mor att hon ville behålla honom, för han är så himla go och härlig. Men nej, nej han är min och ska så förbli. Men hon får ha honom tills allt ordnat sig i mitt liv och det kan ta några månader.

Att slippa ha dåligt samvete för att jag inte orkar sköta dom som jag ska är en oerhörd befrielse och att jag vet att dom har det minst lika gott där som med mig när jag är stark.
Jag längtar tills allt är på plats så jag kan ägna bloggen lite mer tid, för jag har massor jag vill skriva om och dela med mig av. Både tunga saker, men även goda och trevliga saker.

Som ni vet har jag mitt beroende att brottas med och det har inte varit lätt sedan förra året, men hjälp får jag när det blir tungt. I måndags köpte jag en dunk vin, blev klappfull mitt på dagen men ringde min husläkare direkt och fick remis per omgående.

Jag for till ett ställe som heter Self Help där dom har både avgiftning och behandling för män och kvinnor. Där har jag hållt mig kvar tills igår för att känna mig trygg inför det som jag ska göra nästa vecka. Har beslutat mig för att gå en dagbehandling och få en någorlunda plattform att bygga vidare på. Nu är min depression lite bättre så mina förutsättningar att hitta tillbaka till mitt nyktra jag är bättre nu än innan.

Respekten och värmen från personalen på Self Help har varit A och O för att orka stanna där. Det finns alltid tillgång till någon att prata med och alltid sjuksköterskor dygnet runt där. Alla är väl insatta i missbruksproblematiken och jag kände mig trygg hela vägen, så heder till alla som arbetar där.

Ja det va en snabbbis från mig, jag hinner eller orkar inte svara på era kommentarer från inlägg innan just nu, men det kommer när jag har mer styrka och skrivglädje.

Men jag tror att ni vet att varje kommentar från er värmer mitt hjärta ändå, så tack kära vänner för att ni tittar in ibland.

Varm kram från mig till er

Jag är fortfarande lika frånvarande vad gäller min blogg, men i livet är jag!

Jag är ute, flänger och far för att finna inspiration att gå vidare. Mitt familjeliv är inte vad det borde vara men det är ändå helt ok. Ibland måste man välja väg, som om man stog i en fyrvägskorsning och funderar vart man ska svänga.

Där är jag nu, mitt val står klart för mig men det är komplicerat och mycket att ta tag i. Jag vill ha människor runt mig och särskillt sådana som ger mig god energi. För jag har dränerat mig i flera år så nu behöver jag allt jag kan få.

Ni som hälsar på och lämnar kommentarer, till er vill jag säga tack å de ödmjukaste! Jag orkar inte alltid svara eller hälsa på er men jag läser allt ni lämnar hos mig det är sant! Ni betyder mycket och så fort jag fått ordning på allt jag önskar kommer jag igen och hälsar på er.

Kärlek i massor till bloggosfären.

Kram Carina

Det va ett tag sedan jag skrev något i min blogg nu, men saker och ting i livet har inte varit som dom ska.
Men nu har jag tagit vissa starka beslut och jag gör saker för min egen skull nu. Så denna helg har jag varit med en kär vän och utbytt tankar och funderingar runt livets irrvägar och glädjeämnen.

Jag bestämde mig att åka i torsdags och sa till min make att jag åker oavsett om du inte tycker jag ska det. Jag har alltid först frågat vad andra tycker innan jag beslutar mig för något, men denna gång så kände jag att jag måste göra detta för min egen skull.

Nu är jag åter hemma och ännu mer laddad för vad livet kan erbjuda, jag är stärkt och oerhört lycklig att jag gjorde detta för mig, för min egen skull!

Det är så lätt för oss kvinnor att fastna i vår roll att göra som andra vill eller att först göra vår omgivning glad innan vi tänker på vad vi själva behöver, sådan har jag varit hela mitt liv.

Nu har jag tagit en del beslut som kommer att påverka hela min framtid, det är inga snabba beslut, utan sådant som vuxit fram med tid. Jag har kommit fram till att jag behöver en egen lya ibland där jag får komma undan och vara mig själv utan krav, jag tänker vara hemma i torpet dagtid och ta hand om hästarna och träffa gubben, men sedan ska jag leva själv.

För sedan utbrändheten och min långa sjukskrivning med återfall och behandling har vägen varit krokig och tung. Men jag vill livet och jag vill ha skrattet nära och vänner som är i samma sits som jag, klarar inte att vara maka, dela allt med honom just nu så därför detta beslut.

Under dessa 1½ år har jag hunnit tänkt mycket och jag har fått dela mina funderingar med de som stöttar mig inom vården, och dom tycker jag tänker sunt. För om det ska gå att rädda vårt samliv så behöver vi få distans. Rädda det som räddas kan! Om vi upptäcker att vi kanske mår bättre utan varandra så blir det bra det med. Vill verkligen inte min man något illa, för han är en god, värdig människa som funnits för mig många stormar, det högaktar jag honom för från mitt hjärta. Så min önskan just nu är att vi finner ut vad vi behöver för att gå lyckliga ur denna kris, oavsett resultat.

Jag är ju en egendomlig, och snurrig själ men ett hjärta som ömmar för medmänniskor det har jag och jag vill aldrig, aldrig någonsin såra men så blir det ibland iaf, när man har beroendesjukdomen som jag har.

Just nu är jag uppfylld till bredden av värme, kärlek och inre ro, detta tack vare min vän denna helg. Jag känner mig bortskämd, älskad och lyssnad på. Det är värt guld för mig dessa stunder.

Så tack älskade vän att du tog emot mig med öppna armar och va så snäll och fin denna helg.

Jag glömmer det aldrig så länge jag lever. En bit av mitt hjärta lämnade jag hos dig och jag bär en bit av ditt med mig for ever!

En dag i taget, och i nuet är där jag vill vara och jag kommer att kämpa för det!

Hinner inte svara er men sänder tack till er så här.
Jak kommer att vara borta ett par veckor och kommer förmodligen inte åt någon dator då.

På återhörande när jag kommer åter hem.
Kram Carina

Men ändå agera som om var dag är den sista!

Så känns det för mig nu, jag orkar inte dela med mig, jag orkar inte berätta hur jag har det.
Känner mig som en losska på en väg. Ledsen att behöva skriva så men det är ur mitt liv just nu.

Jag har helt tappat lust att leva det bonnliv jag lever, jag har precis tappat all lust att visa mig bland folk. Är hela tiden rädd att någon ska döma mig. Jag är i ingenmansland och längtar till ett liv utan massa ångest och rädslor.

Det är ingen annan än jag själv som skapar dessa, jag är född rädd tror jag och född misstänksam. Duger bara för tillfället i min värld.

Det är ingen självömkan bara kallt konstaterande.
Livet är inte så enkelt som en del tycks tro.

Men jag hänger inne och kämpar på, viljan att ha livet så gott som det går är superstark, så ni vet.

Ni som följer mig vet hur jag går upp och ner i mående och hur jag sliter för att finna sinnesro, men människor runt mig just nu gör det inte direkt enkelt för mig. Jag måste vara superwoman.

Mina hästar har det tufft med Alla bitande insekter och den heta solen. Jag håller dom inne på dagen och spolar dom med kallt vatten sedan ute nattetid så dom får någo chans att äta.

Kärlek till er som hittar hit.

Vår älskade häst som vi sålde för ett år sedan har det så här underbart. Gissa om jag fick en tår i ögat när jag läste detta! Har fått hennes tillåtelse att lägga ut både bilder och mail.
Han har det Gudagott denna gubbe, eller vad tycker ni?

Hejsan. Idag var jag och en vän ut i kvällssolen och knäppte några bilder på mig och min absoluta favoritpojk!
Jag är verkligen nöjd med bilderna, fast man kan inte bli annat med en sån pudding som Ian är.
Han är verkligen bildskön utan gränser! Och i verkligheten med för den delen. Finast i världen är han!
Skickar bilderna för jag vill att du ska se hur otroligt fin han är, och hoppas att du kanske förstår en bråkdel av hur stolt jag är över honom.
Hoppas såklart även att du känner dig nöjd med oss också, det känns väldigt viktigt för mig, för jag vet hur mycket du tycker om honom.
Vill att du ska veta att du har hjälpt mig otroligt mycket genom Ian, han gör mig så lycklig.
Och jag tycker personligen att han är hemskt fin i kroppen just nu. Börjar få ordentligt hull och lite muskler :-)
Och vi tränar på stenhårt nu med massa olika övningar då vi är ute på och han lyssnar otroligt fint.
Jag är lyckligaste människan på jorden med honom helt enkelt!
På bilderna har jag bara grimma och grimskaft, men jag känner mig aldrig någonsin rädd med honom för jag litar på honom till 100%.
Jag vet att han tar hand om mig, och jag hoppas han tycker att jag tar hand om honom också.
Vill bara säga tack för att du gett mig en sån otroligt fin häst, kan inte beskriva hur glad jag är.
Han är min ögonsten och den jag håller av mest i hela världen.
Kan fortfarande känna den där underbara känslan i magen när jag tänker att han är min, och allt bara vänds upp och ner för jag är så glad!
Nu när jag skriver ner alla mina känslor som bara svallar för honom blir jag helt tårögd, så det är bäst att jag slutar här :-)
 
Ha det så bra!

Kramar! Jennifer

Ja så har då midsommar varit och den vart inte helt bra för min egen del. Jag var i gott sällskap, fick god mat och allt sådant. Vet inte vad det är med just denna dag som som får mig ur balans. Förmodligen att den är sommarens mesta festarhelg. Det pratas om just denna dag långt innan och alla frågar vad man ska göra och alla är så förväntansfulla.

Hur som helst, jag hade mer än trevligt och var riktigt uppspelt. Tyckte själv att jag hade koll på läget, skämtade och pratade med alla. Men det inser jag nu att det är då jag har minst koll. Det har varit rätt mycket för mig den senaste tiden, bra saker alltså. Jag har fått en stor hjälp för att klara min vardag och så småningom en kontakt som kan hjälpa mig leva med det yrväder som jag är. Jag är ju så mycket, yvig pratig och tänker ut saker hela tiden. Det kan vara tröttande, mer för de som är runt mig än för mig själv.

Men jag kommer att få vägledning i hur man lever med det också. Ja resten av helgen var sådär, jag har samlat mig igen och får se det som det är, lägg till handlingarna och se framåt. Jag kämpar på, är ju ingen som lägger mig ner och ger upp oavsett vad som händer. Så denna måndag ska bli bra, solen skiner och vi får veta hur det står till med vårt sto. Det ska bli spännande att höra om ägget släppt och om dom fick bukt med vätskan i livmodern.

Sänder ett tack till en kvinna som var med på festen, hon gav mig mycket och jag blev så glad av hennes ord.
Tack för att vi fock en pratstund! Du vet vem jag menar.

Ha en fin start på veckan, ut i solen och njut.

Tittar in en snabbis för att önska er en underbar helg och ge ett livstecken från mig.

Vårt sto var inte dräktig denna gång men är nu inseminerad igen , så vi får se om det fungerar denna gång. Lite ledsen vart jag men sånt är ju livet.

Själv mår jag bara bra för tillfället och tänker pyssla med min Islandshäst idag, hans exem är ovanligt stora denna tid. Normalt brukar det bryta ut i sept-okt. Men vädret har varit gynnsamt för alla bitande insekter denna vår.

Men ha det nu fint och krama varandra.

Kram från mig

Ps. tack för alla midsommarhälsningar i mitt förra inlägg. Ds

fann jag mig själv.

 Som vanligt tog jag in mina hästar, och vi har en liten rackare på besök hos oss, En chettis som heter Batseba, hon är 16 år, nyss pensionär från sitt tävlande som ponnytravare, och är hur snäll som helst. Hon gnäggar när man kommer ut för att hämta henne, hon står som ett ljus och njuter när man borstar och pysslar med henne.

Hon är ju till åren så man får hjälpa henne med att få bort det sista av vinterpälsen. Hon är en minikopia av min Islandshäst Funi, han är lika snälll och kärleksfull han.

Där satt jag på golvet och smörjde Batseba när hon plötsligt vände blicken mot mig och jag dök ner i den djupa blicken. Något i den blicken fick mig att storgråta, Jag mötte mig själv djupt inne och sorgen välde över mig, hulkande, snorande rann tårarna ner på min kind. Samtidigt var det tårar av en enorm lättnad, att kunna känna mig rofylld och ta in vad som händer runtomkring mig.  Jag lutade mitt huvud mot hennes sida, då buffade hon på mig och sedan började hon klia mig med sin mjuka mule. Fram och tillbaka drog hon den över mitt hår, som för att trösta.

Känslan av något stort och underbart, det går inte att beskrivas bättre än så här. Resten av kvällen grät jag av glädje och en nyfunnen stillhet i mitt huvud.

Tänk vad ett öga med en kan göra!

Underbara djur som ger så mycket av sina liv för oss. Jag är tacksam att jag har den möjligheten att ha dom hemma, nära mig.

Livet är stort !



Här är den lille krabaten som ruskade liv i mig.

Nu är det tre dagar sedan jag påbörjade min utredning om mitt liv framåt. Det har varit en bergochdalbana kan jag söga, mitt humör springer amok, lugna förmiddagar, vilsamt och skönt. jobbigt mitt på dagen och sedan ångest, oro och rastlöshet resten av dagen. Sedan skit trött tidigt på kvällen.

Maken tycker jag är olik mig men det är ju bara en övergångsfas enligt läkaren. Vi hart hållt ihop mot alla odds i anrt tolv år, i galenskap, lugna tider och orostider. Så jag är övertygad om att vi rider ut det här med. Jag längtar till den dag när jag kan känna ett inre lugn utan en längtan till något mer hela tiden. Jag har varit på väg sedan 9 års ålder mot vad vet jag ej, men sökt har jag ändå.

Nu är vi det jag sökt på spåren och jag känner att det är åt rätt håll. Här vill jag landa och få njuta av en tillvara där jag slipper ha så bråttom och, slippa ha tusen ideer och projekt på gång. Vad underbart det skulle vara att bara kunna slutföra en påbörjad syssla hur enkel den än må vara. Jag kommer fortfarande att vara jag med eller utan medicinsk hjälp, men de högsta och lägsta topparna kommer att bli något mindre.

Man kan säga att jag får en liten broms på bilden som jag aldrig haft tidigare, utan jag har kört tills soppan tog slut förra året. Sedan efter det har jag ändå hållt fast vid att jag mår bra och är lycklig och nööjd.
Men inom mig vet jag att jag gör så för att inte oroa andra runt mig. För jag hatar när folk är oroliga för mig. Det borde vara skönt att bli lite omhuldad av sin familj, men så har jag aldrig kunna se det .

Jag ska hulda om mig själv nu och avvakta några dagar och se vad som kommer då. För hoppet hos mig dör aldrig. Det har ni nog förstått när ni följt min blogg.

Jag är en överlevnadskonstnär av rang, haha. Sorgligt men sant, jag måste skratta åt mig själv ibland för det fungerar inte annars. När livet är bra så är det det underbaraste som finns. Så har jag det ibland och tänker då, ja så här vill jag ha det! Nu är jag på väg att få det så.

I dag har det hänt massor. jag har varit till min psykiatiker och min make va med. Det gav så oerhört mycket att få berätta hur livet är och även höra min make berätta om hur det är att leva med mig. Han har ju levt med mig sedan nära nog 12 år. Så nog vet han hur jag fungerar allt.

Jag måste smälta allt och återkommer med mer när jag lagt allt på plats i huvudet.

Men en sak är helt säker !

Jag känner mig sedd, trodd på och bekräftad i mina misstankar.

Så underbart skönt, befriande och härligt känns det.

En sak i taget och stanna upp i nuet.