Tramsig

Hur hanterar man det faktum att någon tömmer sitt maginnehåll på ens balkongräcke samt balkongdörr?

Jag hade planer på att bli en mer positiv person. Uppmärksamma glädjeämnen istället för störningsmoment. Men någon, närmare bestämt min granne, har tydligen bestämt sig för att göra det svårt för mig. Jäkligt svårt.

Det finns inget jag skulle göra hellre än sova just nu.

Men nej, istället genomgår jag ett maratonpass av 30 timmars rapportskrivande. Förorsakat av min egen naivitet och min hopplösa tro på mänskligheten (läs: tro på ansvarsnivån hos universitetsstudenter)

4 veckor. FYRA veckor har vi haft på oss att färdigställa denna rapport. Då borde det vara rimligt att tro att man ska slippa vaka natten före inlämning. Eller?

Okej, lite beror på mina egna prioriteringar. Ytters lite.

Har någon sett det danska programmet Unga mödrar? Är det då någon som kan förklara syftet med programmet?

Ska det vara avskräckande? Ska det vara uppmuntrande? Ska det visa "det är tufft men det går"? Jag förstår ingenting. Unga mödrar föresten? De flesta i programmet verkar  faktiskt  vara 18+. Visst, det kanske är tidigt för att skaffa barn men det är definitivt inte för tidigt för att inse att man har ett ansvar och bör bete sig som den vuxna människa man är.

En annan sak. Rökning! De verkar ha en allmänt mer liberal syn på rökning under graviditeten och rökning i närheten av barn där nere i Danmark? Det handlar alltså  inte om en cigarett under en längre promenad med barnvagnen utan mer kedjerökande inomhus i barnets lekrum.

Är det rent allmänt så där nere eller har de haft "rökare" som krav för att få ställa upp i programmet? Idag var dock första gången (under de program jag sett) rökandet togs upp som ett problem. Barnmorskan påpekade att tjejen ifråga kanske borde försöka dra ner på rökningen. Och det lät ju bra. Sedan fortsatte barnmorskan. "Det vore bra om du i alla fall försökte hålla dig under tio cigg om dagen". What?

är vad jag ägnat mig åt de senaste dagarna. Skruvat och skruvat och slitit och svurit och skruvat och böjt och penslat och skruvat och såklart sprayat och blingat.

Mina nya hjältar: Alla som friviligt hanterar skiftnycklar och dylika verktyg vardagligen.

Jag har inte tummen mitt i handen men det behöver nödvändigtvis inte betyda att allt går som det ska ändå. Jag skyller såklart alla missöden på tillverkningsfel. Hur kan man tillverka en cykel på 12" utan plats för stödhjul? 2 mm längre gängor hade inte skadat någon.

Suck.

Jag hatar att vara så negativ. Always look on the bright side of life ... har aldrig varit min melodi.

Men varför varför varför är det så mycket mer intressant att se på saker ur ett negatvit perspektiv? Varför är det roligare (okej, roligare kanske inte är riktigt rätt ord) att förfäras istället för att glädjas, att rulla med ögonen istället för att le eller att utrycka sin skepticism istället för att önska lycka till? Varför är det mycket lättare att säga att andra är dåliga istället för jag är bra?

Äh.

Är det ett orimligt krav att du som mamma efter en speratation från dina barns pappa inte vill att pappan, till en början, skall involvera sin nya flickvän i relationen med barnen?

Med "till en början" menar jag alltså de första 1-3 månaderna efter att separationen offentliggjorts för barnen. Jag pratar även om relativt små barn, under tio år.

Nå?

...se, det var ju inte så svårt.

Är det jag som är konstig som kräver att folk över 20 ska kunna räkna till tre?

Jag vet inte om jag ska skratta eller gråta.

Jag har nu ordnat med inkomst i sommar. Vilket givetvis är anledningen till att skratta.

Anledningen till eventuell gråt är att jag fick ta till nödlösningen. Denna lösning innebär förutom rätt taskig lön och slitsamt arbete att jag ska flytta hem till mor och far (och lillebror). Jippi.

Men vad sjutton. Jag har bestämt mig för att inte vara negativ. Nu har jag hela sommaren på mig att fixa drömjobbet.

Det var omöjligt att inte vara skeptiskt till gårdagskvällens tillställning. Och trots att 74 av  de 75 saker som kunde vara eller bli fel just var eller blev fel så hade jag skoj. Riktigt skoj till och med. Att naglarna var paj, frisyren på sned, att mina fantastiskt låga förväntingar på maten infriades och att underhållningen till en början lämnade en hel del att önska spelade i slutändan ingen roll.

Jag är dessutom jäkligt glad att jag i slutändan valde mesiga sju centimeters klackar istället för dryga tio. Det var trots allt det faktum att jag kunde röra mig obehindrat som räddade kvällen.

Jag har precis kommit hem från stan. Där var tanken att jag skulle fixa det sista inför examensmiddagsoutfiten på lördag. Det gick inte så bra, men det är inte det som är det viktiga.

Jag tar examen. Det verkar faktiskt vara så. Jag har lite svårt att tro att jag faktiskt lyckats skrapa ihop de där X antal hundra jäkla poängen. Men det är tydligen sant. Faktiskt. No more universitetsstudier. No more CSN. Inget mer jäkla studentliv. Jag är så sjukt trött på att vara student.

Till alla som skrattade och var skeptiska när jag krånglade och hade mig för 4 år sedan. Jag klarade det. Önskelistan ligger i er inbox!

Okej, det sista var en lögn. Jag har inte skrivit någon önskelista. Jag har dock blivit upplyst (flertalet gånger) om att det är något jag bör göra. Önskelistor är tyvärr inte min starka sida. Eller, realistiska önskelistor är inte min starka sida. Vad kan man önska sig? Jag tvivlar nämligen på att farmor har lust att köpa mig en macbook air.

"Okej, min cykel är stulen igen. Och den här gången är den nog borta för alltid. (Nej, jag orkar varken anmäla eller leta i snödrivor i närheten)"

Ovan skrev jag den 19 februari. Sedan dess har jag inte gjort så mycket som ett halvhjärtat försök till att återfinna cykeln. Jag accepterade att det var sista gången jag sett min röda fina gamla trotjänare. Även om jag var irriterad på de som inte kan skilja på mitt och ditt så tyckte jag i ärlighetens namn att det var lite skönt att bli av med det gamla skrället. Tyvärr led cykeln av sviterna från tidigare bortrövanden vilket innebar att den inte alltid var helt funktionsduglig.

Idag, tre månader senare, passerade jag stället där den blev stulen. Tror ni inte att cykeljäveln står där. Mitt framför näsan på mig. Ungefär tio meter från där jag parkerade den för tre månader sedan (Ja, det är helt osannolikt att den stått där hela tiden). Den står där och jag kände hur glad den blev av att se mig. Jag kände att den verkligen trodde att jag saknat den. Den stod där och förväntade sig att jag skulle tjuta av glädje.

Där står den fortfarande kvar. Tjutet uteblev. Jag kände hur den tittade långt efter mig med sårad blick då jag tog beslutet att lämna den åt sitt öde och fortsätta hemåt. Hemåt, tillsammans med mina nya fina blåsvarta vapendragare.

Okej, jag hittade en klänning, en svart. Vädligt spännande. Den är för stor och det är banne mig på gränsen att jag klarar uppsatt dresscode (tur de kompletterat högtidsdräkt med mörk kostym).

Det enda som är bra med klänningen är att det är en klänning och att den var sjukt billig. Okej, inte sjukt billig, bara billig. Sjukt billig var klänningen jag beställde hem från internet. Inte helt oväntat så var det för bra för att vara sant.

Det här var för övrigt sista gången jag använde ordet billig.  Vilket fruktanstvärt fult ord. Vem kom på det? Billig, billigt, billigare, billigast. Usch.

...en klänning. En snygg jäkla klänning.

Eller nä, den behöver föresten inte vara snygg. Det har nämligen visat sig vara ett orimligt krav. Det enda krav jag har på klänningen är att den ska få mig insläppt på festligheterna.

Jag trodde att jag var ute i god tid den här gången. Haha. Som vanligt har jag förträngt att den enda chansen till att shoppa festkläder här uppe infinner sig i december. Då kedjorna fyllt på med lite nyårsinspirerade plagg. Tragiskt.

Idag gjorde jag det. Jag ringde samtalet jag hade hoppats slippa. Samtalet jag dock borde ringt för en månad sen.

Jag tog mitt förnuft till fånga och insåg att jag måste ha ett jobb. Väntan på drömjobbet kan bli lång och tyvärr kan jag tydligen inte sluta leva i väntan på the big chans.

Min lägenhet ser ut som kom och hjälp... och ingen kom.

Efter ett par veckor i denna misär så tröttnade jag faktiskt. Jag bestämde mig för att ta tag i projektet. Tanken var att jag inte skulle göra något annat före lägenheten var beboelig igen. Det gick väl så där. Det här är ungefär den 74 pausen jag tar. Sen jag började för en timme sen. Suck.