Argbigga

. . . säger min mamma är, att det är ingen som tar en på allvar längre. Gamla människor ses lite grann från ovan, nedlåtande, och finns bara i bakgrunden. Gamla människor hastas förbi för viktigare saker. Gamla människor är uttjänta och har inte längre någon talan. Till och med barn tas på större allvar.

Hon sa det med allvar och hon menade det allvarligt men samtidigt tillade hon att det är kanske så det är och ska vara. Fast hon hade en sådan saknad i sin röst att mitt hjärta drogs ihop och grät.

Och vad skulle jag svara på det som är alldeles sant?

Det är för väl att varje dag är ny.

Min lycka är förlägen, den vill inte veta och känner inte till,

men du är mitt skydd och mitt värn mot vemod ibland,

när hösten kommer för nära med aska och tre skedar sand.

/Bert Westerström

                                 En livstid
Skälavandring för kortsynta

Den, som är trogen Livet
i sitt hjärta,
skall ej gå vilse,
ej förtvivla mer.

/från Bo Setterlinds Trohjärtat
         

För tre år sedan hade jag ett riktigt Annus Horribilis. Jag har aldrig under min livstid varit så otursförföljd som då. När året äntligen var slut och allt ordnat upp sig tänkte jag att det var once in a lifetime. Visst har det hänt mig tråkiga och olyckliga saker sedan dess men med det året i minne så har jag tagit det mesta med jämnmod.

Och det fortsätter jag att göra. Jag orkar inte slösa energi på att vara arg och ledsen över alla tråkiga saker som händer. Min energi kan jag lägga på mycket bättre saker. Jag har helt enkelt fått lära mig att leva med att jag är en otursförföljd person. Om jag minns rätt så fanns det en karaktär i Kalle Anka som var Alexander Lukas motsats - honom påminner jag mycket om.

För att ge några exempel: de senaste tre månaderna har jag haft inbrott, fått rutan inslagen på bilen, min cykel ligger ihopknycklad ute i periferin av cykelvägen, datorn fann för gott att krascha och ingenting gick att återskapa, jag har haft punktering på bilen två gånger, mitt knä har pajat efter en freakish accident, min mobil dog en dag utan att någon begriper varför, jag tappade en hel låda öl precis utanför ytterdörren då botten på lådan gick ur, jag har skurit av mig fingerblomman på vänstra tummen, jag har blivit påkörd bakifrån i en bilkö och en mås sket ner mig precis utanför fotografens.

Tja, det här är alltså min vardag. Hur har ni andra det?

Nej , det var ingen som fann för gott att bjuda Argbigga på gott idag. Inte ens gås. Fast jag blev ordentligt firad i lördags så det gör inte så mycket.

Dessutom är det inte EN ENDA sak som har strulat idag. Det är väl en födelsedagspresent så god som någon?

Det är mörkt om kvällarna nu. Väldigt, väldigt mörkt. Även här i stan faktiskt. Som bilförare märker man det tydligt. Allting som inte lyser men ändå rör på sig ser man inte så bra. Som karlar, till exempel.

Vad är det med karlar och reflexer? Är det omanligt att använda reflex? Hade jag varit man (vilket jag, Gud give, inte är) hade min självbevarelsedrift kanske inte varit lika stor som den är nu då jag är kvinna men nog hade jag väl ändå velat synas.

Fast det är klart - vad vet väl jag om vad som är manligt? Det är kanske riktigt manligt att sitta i grillen på min bil . . .

Jag har inga fler ord att ge dig

                 Ge mig några av dina, är du snäll

Tillvarons form
kan rubbas utav ingen.
Jorden är rund
och svärdet rakt och vasst.
Men du kan kasta
eldsken över tingen
eller en skugga
med din tankes kast.

Natten blir mörk.
Gott att ha eld i minnet.
Har du ej brunnit
var du aldrig till.
Stjärnor är bleka,
blekt är svepningslinnet.
Men du kan färga
döden som du vill.

/från Arne Nymans Dagen är grå

Har du ej brunnit

                 var du aldrig till

Äh, det får jag. Alldeles för mycket. Det är ju JAG som har makten i mitt liv.

Och det är jobbigt nog.

Öppna tält, öppna hjärtan

                   Låt vindarna blåsa fritt!

Sökare

Du som har sökt den främmande musiken
i allt och alla, hopplöst och förteget -
jag älskar dig för att du är besviken
och därför att ditt öde är mitt eget.
Vi är alla stumma violiner,
tyst väntande på obekanta stråkar,
och all vår längtan är en pil som viner
mot livets medelpunkt - och inte råkar.
Den längtan har dock intet övervunnit.
Den är den stumma gråten i vår hals.
Du som har sökt och ingenting har funnit -
jag älskar dig för att du sökte alls.

/Anna Greta Wide

Jag slutar aldrig att förundras över att människor ser mig annorlunda mot vad jag ser mig. Visst inser jag att jag bemöter människor olika beroende av i vilken relation de står till mig och att jag har mina masker att visa upp men ändå . . . Hur kan min uppfattning av mig själv skilja sig så från den som andra har av mig?

Igår var det en liten sak bara, en sak som syrran slängde ur sig på skämt och i förbigående men som faktiskt fick mig lite purken. Hon påstod att jag är alltid den som kommer sist och går först när det är kalas. Det är inte sant, och det vet både hon och jag (även om det ligger ett litet korn av sanning i det). Så jag frågade henne varför hon säger så när hon vet att det inte är sant (brorsan hade hunnit gå innan jag ens kommit dit!). Hon blev lite generad för att jag anklagade henne för att ljuga på mig och funderade lite innan hon sa: "Jaaa, ibland är det nog så att du inte är här fast du är här. Jag menar - du kommer till kalaset, kramar om alla, busar med barnen, sitter ner och äter och är trevlig med alla - är närvarande - sen liksom försvinner du; du . . .  avdunstar."

Que? "Avdunstar"? Jag stod som ett levande frågetecken. Här går jag i min enfald och tror att jag är världens socialaste och så påstår hon att jag "avdunstar". Att jag efterhand försvinner ut i tomma intet, likt dimma upplöses i solsken.

Hmm, det är kanske dags att arbeta på min image igen, känner jag. För om det är så att folk upplever mig som inte närvarande är det väl risk att jag snart har förvandlats till en ande. Hah! Vad jag ska hemsöka dem då!

Det som gör gott, är gott.

Après toi

Eftersom "bästa bot
mot hjärtesot
är skratta"

har jag nästan fläkt käften ur led
i snart tjugo år, nu.
Flabbat så kinderna blev till stora bulor,
blossande av livslust.

Istället för att blekna
av den dagligen vaknande
smärtan

i tomrummet

efter dej.

/Majken Johansson

Jämrans, vad allvarlig jag har varit här i dagarna tre. Usch! Man skulle ju kunna tro att jag är sådan jämt. (Och det är jag också, fast tala inte om det för någon!)

I helgen lekte jag och en kompis "Jag har aldrig . . .". Det handlar om att bräcka varandra med sådant man inte gjort. Ju vanligare grej som man aldrig gjort, desto mer imponerande. Man börjar lite löst med att "jag har aldrig varit på Sydpolen", vilket väldigt få människor har, för att fortsätta med "jag har aldrig hoppat fallskärm", vilket ett icke föraktligt antal har, för att drämma till med "jag har aldrig badat i ett badkar". Den sista är nästan en klar vinst - vad tusan?! - aldrig badat i ett badkar?

Jag har två jag sparar på, för jag tror att jag ska kunna slå henne någon gång:

1. Jag har aldrig bantat.
2. jag har aldrig åkt på charterresa.

Vad tror ni?

Finns det verkligen människor som på allvar tror att regering och riksdag, oavsett färg, gör sitt bästa för att jävlas med medborgarna på alla sätt de kan? Va?

De pågående skriverierna om Försäkringskassan och vad de sjuka drabbas av i och med de ändrade förutsättningarna är som bäst sensationshysteri, ett gottande i att regeringen gör bort sig och i de enskildas tragedier. Huruvida regeringen verkligen gör bort sig i det här fallet vill jag låta vara osagt (jag är inte tillräckligt insatt). Att de som drabbas av Försäkringskassans ändrade regler vad det gäller rätt till ersättningar är fly förbannade och förtvivlade är inte alls konstigt. Det är för dem rätt att vara upprörda över negativa förändringar; det påverkar ju deras liv.

Men allvarligt talat, Staten sitter inte på en outsinlig skattkista. För att samhället, hela samhället, ska gå runt måste det finnas någon slags balans mellan debit och kredit. Och faktum är att Staten får inte in lika mycket av medborgarna som den lägger ut varje år. Vilket är en anledning till att statsskulden ökar. Statens utgifter är alltså högre än inkomsterna.

Vad är då statens inkomster? Jo, främst består den av medborgarnas skatt. En majoritet av Sveriges invånare betalar skatt och det är gott och väl. Vad går då våra skatter till, det vill säga Statens utgifter? Well, you name it! Allt som rör samhället betalar Staten: vägar, sjukhus, polis och rättsväsende, högskola, tull, posten, med mera. Dessutom står Staten för ekonomiska bidrag till medborgarna för att underlätta deras vardag. Ett av dessa ekonomiska bidrag är sjukförsäkringen. Men det är inte det enda; Staten betalar också ut barnbidrag, studiebidrag, försörjningsstöd, vårdnadsbidrag, socialbidrag, föräldrapenning, aktivitetsersättning, med flera andra.

En av anledningarna till att regeringen ändrat reglerna för sjukförsäkringen är helt enkelt för att den är för dyr. Staten behöver pengar. Utan att öka statsskulden. Och anledningen till att Staten behöver pengar är att utgifterna är högre än inkomsterna. Vilket bidrag eller ersättning är bättre att ta av än sjukersättningen? Tja, barnbidraget kanske? Eller föräldrapenningen? Nej, varför inte studiebidraget? Vad ska gymnasieungdomar och högskolestuderande med det till? Ungdomarna bor ju hemma och de högskolestuderande får väl låna hela beloppet istället! Det måste väl vara mycket bättre?

Ja, jag raljerar men min poäng är den att sjukersättningen som är personlig för den sjuke är bara ett kugghjul i nationalekonomin. Jag kan inte tro att regeringen inte vet vad den sysslar med eller inte vet vilka effekter förändringarna Försäkringskassan genomför har. Men de är kanske tvungna? För att få det att gå runt . . .

Folkhemmet håller på att demonteras och det är inte konstigt med tanke på den tid och den värld vi lever i nu. För närvarande genomlever världen en finansiell kris. Du kanske tror att den inte påverkar dig, eller gemene man. Men det gör den. I år är det sjukersättningarna. Nästa år kapar de i pensionsutbetalningarna. Vad det blir året därpå står skrivet i stjärnorna. Men vad de än kommer på så är i alla fall jag ganska säker på att regeringen inte gör det för att jävlas med medborgarna, vilken färg regeringen än har.

Efter mitt inlägg igår funderade jag vidare - på individens ansvar, skyldigheter och rättigheter kontra statens - och frågade mig hur det kommer sig att Försäkringskassan, såsom varande en statlig myndighet, är skyldig att ta hand om medborgarna.

Tillåt mig därför ytterligare ett tankeexperiment: Livet är orättvist. Det kan vi inte göra så mycket åt. Samhället är orättvist. Det kan vi göra något åt.

Vad är då samhället? Jo, det är vi! Vi svenska medborgare utgör både samhälle och stat. De där beslutsfattarna som vi gärna skyller allt möjligt på är faktiskt också svenska medborgare och de är dessutom utvalda av oss andra svenska medborgare att ställa upp lagar, regler och riktlinjer som ska få samhället, det vill säga oss, att fungera i ett hyfsat väloljat maskineri. Och det är där FK kommer in, som en statlig produkt att bistå medborgarna med ekonomiska stöd som är reglerade i lag.

När samhället är orättvist kan vi demokratiskt försöka göra något åt det: skriva insändare, spamma statsministern, strejka, rösta annorlunda i nästa val - ja, vad man nu kan komma på för att försöka få till förändringar. Exempel på orättvisor i samhället är löneklyftor, brist på dagisplatser i storstäder, brist på jobb i obefolkade områden, med mera. Det är sådana orättvisor som är mer eller mindre generella och som vi medborgare kan förvänta oss att staten ska försöka göra något åt.

Men det finns ju andra orättvisor, de där som livet tilldelar en. Jag kan drabbas av någon hemsk sjukdom som förstör mitt liv. Är det Statens fel? Är det mitt fel? Inget av det, förstås, men oavsett att det inte är någons fel så är jag sjuk och kan aldrig mer arbeta. Ja, livet är orättvist.

Jag kan drabbas av personlig sorg, så upprivande och själförstörande att jag inte kan arbeta - mitt barn har dött. Vems fel är det? Tja, det kan vara så att det är någons fel men det skulle lika gärna kunna vara ingens. Livet är för jävligt och det är orättvist att det var just mitt barn som dog!

Jag kan drabbas av arbetslöshet. Inte heller det behöver vara någons fel, varken mitt eller företaget som gick omkull. Det bara är så, att ibland finns det inte arbete till alla. Orättvist men sant.

Jag skulle kunna rada upp fler exempel på livets "små" orättvisor men jag tror att poängen gått fram: Livet är orättvist och det drabbar oss olika hårt. Men vems är ansvaret när livet "drabbar" mig? Tja, jag anser att det är mitt. Det är svårt att hålla varken livet eller orättvisan ansvariga. Kan då inte Staten, eftersom jag är en del av samhället, ställa upp när jag som individ har drabbats hårt? Jo, det skulle Staten kunna göra OM det är lagstadgat att den ska det. Och är det lagstadgat så är det något som medborgarna, de där folkvalda som sitter i riksdagen-medborgarna, har röstat om. I annat fall kan jag inte förvänta mig att Staten ska ha några skyldigheter gentemot mig för livets orättvisor.

Sen kan man tycka vad man vill om det. Själv vet jag inte vad jag ska tycka. På ett sätt så har jag svårt att se att Staten skulle vara skyldig att ta hand om mig när jag drabbats av livet eftersom det är på individnivå men å andra sidan så hjälper man varandra i ett samhälle - oavsett om det är i en bonnahåla med 9 invånare och en gödselstack eller i ett land med 9 miljoner invånare.

. . . men hemma hos mig blommar de för fullt i +5 grader.

Japp, jag har städat balkongen idag! Mums!

Jag tillåter mig ett litet tankeexperiment efter att ha läst diverse bloggar och artiklar idag: hur skulle det vara om Försäkringskassan inte fanns?

Jag blir sjuk i svininfluensa. Vems "fel" är det? Ingens. Vems ansvar är det, min sjukdom alltså? Mitt, eftersom det är min sjukdom. Om det då inte funnes någon FK så skulle jag få bita i det sura äpplet och gå utan lön eftersom arbetsgivaren i mitt tankeexperiment inte är skyldig att betala sjukersättning så länge jag inte är arbetsför.

Jag bryter benet i skidbacken? Vems fel är det? Tja, mitt eget skulle jag tro (vad skulle jag i backen att göra?). Om det inte funnes någon FK så skulle jag få bita i det sura äpplet och gå utan lön eller ersättning av annat slag så länge jag inte är arbetsför. Det skulle kunna vara någon tillverkares fel om det vore utrustningen som fallerade och ställde till skada. Då skulle jag stämma tillverkaren som skulle få betala ersättning för utebliven inkomst (+sveda och värk).

Jag får cancer. Vems fel är det? Ingens. Vems är ansvaret? Mitt = min cancer. Om det inte funnes någon FK så skulle jag få bita i det sura äpplet och gå utan lön eller ersättning av annat slag så länge jag inte är arbetsför. Har jag varit smart har jag tecknat en sjukförsäkring i något försäkringsbolag som täcker alla kostnader för behandling och utebliven inkomst. Det skulle kunna vara arbetsgivarens fel om det vore så att jag till exempel har arbetat i miljö som skulle kunna orsaka cancer. Då stämmer jag arbetsgivaren som skulle få betala ersättning för utebliven inkomst (+sveda och värk).

I de allra flesta fall av sjukdom skulle jag i mitt tankeexperiment inte ha någon inkomst. Egentligen ser inte jag det som något konstigt alls; arbetar jag inte tjänar jag inga pengar. Mina föräldrar jobbade större delen av sina liv utan någon Försäkringskassa och de fann det inte ett dugg konstigt att de inte hade någon inkomst om man var sjuk. Ja, de fick ibland arbeta fast de var sjuka, och det skyndade säkert inte på några tillfrisknanden, men det var så det var. De hade förpliktelser att uppfylla och räkningar att betala.

Jag säger inte att människor idag är vekare än förr, eller gnälligare, eller sjukare, men visst tenderar vi medborgare att ta våra rättigheter för givna? Folkhemmet som tidigare sågs som fyllt med förmåner ses idag som en funkisvilla från 1960-talet  fylld med obestridliga privilegier. För jag tycker att det är ett privilegium att leva i ett land där jag får betalt fast jag inte arbetar. Visst betalar jag skatt men jag inbillar mig inte att den skatten på något sätt täcker kostnaderna när jag är sjuk.

Att det sedan är staten som bestämmer villkoren för när, för vilka och hur mycket det ska betalas sjukpenning och sjukersättning  finner jag inte ett dugg konstigt; det är nämligen staten som håller i plånboken.

Att livet är orättvist hoppas jag att alla redan vet. En del drabbas hårdare än andra av orättvisor och det är för jävligt. En del blir också sjukare än andra och det är också för jävligt. Men tänk om Försäkringskassan inte fanns alls . . . skulle det inte göra ditt liv ännu jävligare?

Vi lever i en tid och i ett samhälle då arbetsgivaren tycks vara i sin fulla rätt att behandla den anställde som en livegen. Den personliga intrigiteten på arbetsplatserna runt om i Sverige hotas och mes-Svensson, LO och fackförbunden tycks inte märka vad som händer.

Den tid och det arbete arbetsgivaren betalar för ska han naturligtvis ha. Men ska någon annan verkligen kunna bestämma för din del vad du ska ha på dig, hur du ska vara klippt och hur du ska tala? Arbetstagarens personliga integritet naggas upprepat av dem som betalar lönen. Landsting och kommuner går i bräschen och förbjuder sina anställda att röka under arbetstid, företag förbjuder snusande och tuggummituggande. För många är det förbjudet att använda företagets datorer och telefoner till annat än jobbrelaterade ärenden. Drogtester börjar bli mer allmänt utbredda. Anställda övervakas genom kontroll av datorer och av kameror uppsatta snart till och med på toaletter. Arbetsgivarna kräver intyg på än det ena, än det andra. Var ska det sluta? Ska det vara så att min chef äger mig till kropp och själ den tid han betalar för?

Tack och lov finns det nu ett lagförslag på skydd av integriteten i arbetslivet. Men det ska remissas och remitteras och alla förstå-sig-på:are ska få säga sitt först. Så det lär dröja innan det händer något på allvar, om det händer något.

Fast . . . är det så mycket att bråka om egentligen? Vavava?

Sitter och lyssnar på Sally Oldfield och minns när jag väcktes om söndagsmorgnarna till denna sång . . .

Vissa fläckar går aldrig bort

Varför är redan avståndet
mellan jagen i satsen
"jag är jag" oändligt?
Vad är det som till varje
pris måste hållas isär?

/från Kay Glans Filosofi

Den senaste månaden har jag träffat en man. Han är trevlig, attraktiv och han får mig att skratta. Jag tittar på honom och inser att jag kan skatta mig lycklig att han är intresserad av mig. Han har det mesta av det som jag söker hos en karl. Men . . .

varför i hela fridens namn kan det inte en endaste liten gång pirra till i magen? Vavava?

Jag vet att livet är orättvist men vad tusan? Kan inte jag få lite passion nån gång? Alla andra tycks ju få det.

Jag inser att jag borde låta honom stå till en ann' men samtidigt känner jag mig barnslig och vill inte låta någon annan få det jag inte kan. Shit! Slå mig i huvudet, någon. Hårt!