. . . säger min mamma är, att det är ingen som tar en på allvar längre. Gamla människor ses lite grann från ovan, nedlåtande, och finns bara i bakgrunden. Gamla människor hastas förbi för viktigare saker. Gamla människor är uttjänta och har inte längre någon talan. Till och med barn tas på större allvar.
Hon sa det med allvar och hon menade det allvarligt men samtidigt tillade hon att det är kanske så det är och ska vara. Fast hon hade en sådan saknad i sin röst att mitt hjärta drogs ihop och grät.
Och vad skulle jag svara på det som är alldeles sant?