Jag stötte ihop med en bekant utanför soprummet och vi stannade till och bytte några ord.

"Har du sett att det börjat flytta in folk igen efter renoveringen?", frågade hon och nickade med huvudet tvärs över gatan.

Jag tillstod att jag hade det.

"Kolla där!" uppmanade hon mig och pekade på en av balkongerna där det hänger en svensk flagga. "Är det inte för hemskt med alla dessa rasister överallt? De vill bara provocera och ställa till bråk! Våra (!) invandrare har det inte lätt!"

Nu begriper inte jag riktigt hur hon får ihop svenska flaggan med rasister men eftersom jag redan sett den som flyttat in där så öppnade jag munnen för att protestera . . .

. . . men innan jag hann göra det öppnades balkongdörren och ut klev lägenhetsinnehavaren, den svartaste svarte jag någonsin sett, med en sexpack öl i näven. Han rättade till flaggan och ställde sedan ölen ifrån sig på balkonggolvet.

Jag vände mig mot henne för att kolla hennes reaktion och visst - hakan hade sjunkit djupt och ögonen spärrats upp, kolikt. "Jo, visst är det för hemskt", höll jag med, "Sverigedemokraterna värvar nya väljare överallt. Snart hänger det svenska flaggor på var mans balkong!"

Visst är det härligt med människor som öppnar munnen innan den har fått kontakt med hjärnan?

Ordet empati är idag något urvattnat. Det har gått mode i ordet och det används i tid och otid, ofta utan att användaren egentligen vet innebörden av ordet. Jag har lagt märke till att många misstar empati för sympati.

Enkelt uttryckt är det så här: Empati är att känna med en annan människa. Sympati är att känna för en annan människa.

Problem kan uppstå när en människa säger sig eftersöka empati men egentligen menar att hon vill ha sympati, till exempel "Jag säger inte det här för att du ska tycka synd om mig utan för att du ska förstå hur jag har det." Min naturliga reaktion på ett sådant uttalande är just att inte tycka synd om - eftersom personen klart uttalat att den reaktionen inte efterfrågas.

Det märkliga är att om jag i dialog med personen, efter ett sådant uttalande, inte säger något i stil med "Åh, vad hemskt! Fy, vad dåligt du måste känna dig! Du har det ju jättesvårt! Men Gud! Får de verkligen behandla dig på det viset? Du har det verkligen inte lätt!" och därmed uttrycker min sympati - ja, då har jag ingen empati!

Nej, det är verkligen inte lätt, det här med empati och sympati! Så vet ni vad? Jag tänker skita i vilket! 

Min systerdotter har svaret på alla mina problem. Hela mitt liv (som jag själv tycker är mer än bra) skulle bli så mycket bättre om jag hade en man som älskade mig i det. Aaaaaalla mina syskonbarnbarn tror tydligen att gammelmoster är synonymt med gammal nucka, eftersom de aldrig har sett mig med en man. Kan jag hjälpa att de är under 7 år allihop, kanske? Hon och hennes syskon och kusiner kunde väl ha satt barn till livet lite tidigare så hade de fått se att även gammelmoster kan!

Ja, i alla fall - det är uppenbarligen så att jag måste visa att jag finns och att jag är tillgänglig. "Det innebär alltså att du måste lämna lägenheten någon gång emellanåt!" Hrmpf! Vad tror hon om mig? Jag var minsann ute på galej - som inte inkluderade en endaste familjemedlem - senast . . . senast . . . eeeh, kan jag hjälpa att jag lider av dåligt minne, kanske?

"Desssutom skulle det inte skada om du då, när du går ut, faktiskt gjorde dig sådär snygg som du kan vara. Du behöver inte gå i jeans och till puben varenda gång! Sätt på dig en klänning och låt håret vara utslaget! Jag har hört att karlar gillar det. Faktiskt!" Hrmpf! Jag har väl klänning på mig? En och annan gång på sommaren i alla fall . . .

"För tusan, moster lilla! Vi vill ju bara att du ska slippa vara ensam och bitter när du blir gammal. Ingen ska behöva dö ensam." Dö? Jag är för tusan bara 40-something! Bitter? Moi? Som om bitterhet skulle ligga för mig? Jag la på luren i örat på henne. Det finns en begränsning på hur många "sanningar" en gammal moster orkar höra en lördagsförmiddag när hon slafsar runt hemma i raggisar, mysbyxor och lusekoften som såg sina bästa dagar för drygt 20 år sedan. Förresten, vad vet hon om mitt kärleksliv? Egentligen? Vavava?

Förutom att det var alldeles för länge sedan det skimrade om mig och mina ögon tindrade.

När jag inbillar mig att jag sover
drömmer jag -
löst

 Du behöver intet säga

Du behöver intet säga
om ditt hjärtas ensamhet,
dina läppar tala redan
i sin form
och slutenhet -
Du behöver inte tala,
dina ögon tala redan
om en värld,
 där ingen talar -
men där alla allting vet.
Du behöver intet säga,
livet själv har sagt mig det.

/Bo Setterlind

När jag ändå var och sprang på stan svängde jag inom Claes Ohlson för att köpa mig en ny väckarklocka. Min gamla "råkade" gå till de sälla jaktmarkerna i morse. Och ta mig tusan! Jag hittade en jättefräsig, lite 50-talsretro, snygg klocka. Den synades noga i affären - jag klämde och kände, lyssnade och testade alarmet - och slutligen kom jag fram till att den nog skulle duga.

Nöjd med mitt köp packades den upp hemma, batteri sattes i och jag ställde den efter konstens alla regler och Fröken Ur och därpå på sin naturliga plats i sovrummet. Lyckligt leende skulle jag sedan avlägsna mig ur rummet när mina nöjda steg plötsligt hejdades alldeles i höjd med dörrposten och stum av förfäran blev jag stående, lamslagen. Den låter!

Ja, låter! Ni vet, tick, tack, tick, tack . . . Jodå, visst visste jag att jag hade köpt en analog klocka - jag är väl inte dum, heller - men jag hade ju lyssnat på den i affären och skyltexemplaret lät inte ett smack!

Nu är jag synnerligen besviken. Jag har redan hunnit förälska mig i min klocka, INNAN jag begrep att den lät. Inte behöver jag ens ställa alarmet på skrället. Det här kommer ändå att bli en sömnlös natt. Och det av en inte ens speciellt trevlig anledning. Jag kan tänka mig mycket bättre anledning till att ligga sömnlös.

När jag var liten och hade tråkigt och terrade min mamma med "Jag har så trååååååååååkigt, jag har inget att göööööööööra!" brukade min mamma titta avmätt på mig och säga "Jaha, då får du väl ta katten och köra!*" och sen var det inte mer med det. Det var inte det att jag förväntade mig att hon skulle roa mig utan snarare att hon skulle komma med förslag på vad jag kunde hitta på. Jag vet inte om hon led brist på fantasi men om hon kom med förslag så var det typ "Du kan ju alltid städa ditt rum!" Hon hade nog nog med att sköta hushåll, och skvallra över häcken. Så jag fick roa mig bäst jag ville. Och inte låg städningen högt på rolighetslistan, precis.

Nå, jag hade sällan tråkigt längre stunder för nöden tvingade mig att vara fantasifull. Var det ingen som roade mig fick jag väl roa mig själv.

Det jag slås av idag när jag träffar barn och ungdomar är att många verkar ständigt uttråkade. Och vad gör de när de är uttråkade? Inte sätter de igång med att snickra på en fågelholk, göra djur till en bondgård av kottar och tandpetare eller bädda ner katten i barnvagnen. Nej, de sätter sig och spelar eller tittar på film. Helt enkelt bara för att få tiden att gå. För att allt är sååååååååå tråkigt. Ibland undrar jag om den sortens flykt undan tristessen gör att de understimuleras fantasimässigt. Talesättet Nöden är uppfinningarnas moder har liksom inget underlag längre, då den värsta nöden alltid går att bota med amerikanskt och japanskt kapitalistdravel**. 

*Förkortad version av "har du inget att göra, får du ta katten och köra, genom fönster och döra', och går inte det bra, får du vänta till en annan da'"

**kapitalistdravlet har inget med andemeningen i inlägget att göra utan jag kände bara för att skriva kapitalistdravel

Om man klickar här så kommer man till den lilla bloggen och där står allt ni undrar över angående sidvisningar och annat mög. Nåja, kanske inte allt - de kanske inte talar om vad en sidvisning är, till exempel - men det mesta. Så hur skulle det vara om ni klickade på länken?

Jag trodde väl aldrig de orden skulle komma över mina läppar men jag tänker liksom så här: Om folk har något trevligt att tänka på så kanske de glömmer bort, eller kanske inte glömmer bort men snarare lägger åt sidan lite grann, allt det där otrevliga som folk har att tänka på en stund. Så jag ser fram emot braskande rubriker i kvällstidningarna om svenska skidlandslagets fiasko, om felvallade bobbar, om sopiga curlingdamer och om Tre Kronors kaosartade förlust mot Schweitz.

Heja Sverige! Vi är bäst när Vi vinner men Ingmar Stenmark är sämst när han förlorar.

Nej, och det är faktiskt alldeles sant! Men man behöver inte heller tala om för de människor man inte tycker om att man inte gillar dem. Visserligen kan det vara förlösande för en själv men det är också väldigt egoistiskt och vad tjänar det till? Att göra en annan människa ledsen? Tja, är det det man vill uppnå så borde man ta en ordentlig titt på sig själv. För innan jag säger något borde jag nog sätta mig in i hur jag skulle känna om alla människor som inte tycker om mig fann för gott att vara brutaluppriktiga. För inte inbillar jag mig väl att precis alla i hela världen gillar mig?

Nej, man behöver inte tycka om alla människor och man behöver inte tala om det för dem heller. Man kan låta bli att umgås med dem, låta bli att prata med dem, låta bli att träffa dem, låta bli att irritera sig på dem - ja, bara låta bli. Man väljer liksom själv. Och skulle det vara så att jag inte kan välja själv, till exempel att jag är tvungen att arbeta med någon jag inte tycker om, så kan jag i alla fall välja att uppträda civiliserat. Det gagnar varken mig eller någon annan att jag uppför mig dumt och illa. Oavsett vad jag tycker om människor.

 . . . varken på sig själva eller på andra. Det tycker jag är synd, för då känner man sig nog väldigt ensam.

Att tro kan försätta berg tror jag fullt och fast på.

Och då menar jag lol-löjligt! SLUTA SNÖA NUUUUUUUUUUUUUUUUUUUUUUU!

Det enda positiva är att man har ett givet samtalsämne vid vilket middagsbord som helst. Fast personligen skulle jag kunna hitta 1003 andra ämnen jag hellre skulle tala om.

Drömmar måste inte nödvändigtvis förverkligas.
Bara drömmen i sig värmer gott kalla nätter

och långt in på småtimmarna hela sommaren.

Men stannar Du vid suset
i sommargröna salar
en dag, när himmelskupan
står blänkande och blå,
då skall Du varmt förnimma
att hjärtats vilda rosor
kan ingen frost föröda
och inga vintrar nå.

/ från Pälle Nävers Hjärtats vilda rosor

Tänk om jag skapar min egen tur

Vem skapar då min otur?

Vi måste passa på när vi har turen på vår sida och göra allt vi kan för att hjälpa den, på samma sätt som den hjälper oss. Det kallas för gynnsamhetsprincipen, eller nybörjartur.

/från Paulo Coelhos Alkemisten

Åh, jag har ju glömt att berätta att jag har blivit utmärkt! Det var en mycket fin utmärkelse, med diplom och pris och hela medivitten, som jag mottog av några kunder som Årets XXX (dvs 2009) för några veckor sedan. Jag visste inte ens om att jag var nominerad, än mindre att utmärkelsen fanns, så min förvåning var stor när de dök upp på mitt arbetsrum för att hedra mig. Tacksam och rörd tvingades jag inse att jag kanske gör ett bra jobb i alla fall. Ibland.

De som känner mig kan googla på mitt namn så kanske ni hittar ett snyggt kort på Argbigga med diplom. 

Jag tog del av en intressant utredning om fusk idag. Den handlade i stort om människors inställning till fusk och om jag fattade saken rätt var summan av kardemumman att de allra flesta tycker att fusk är etiskt fel men att det ändå är okej att fuska.

Snacka om dubbelmoral! Men är det inte sådana vi är, vi människor? Vi vet vad som är rätt - i teorin - men i praktiken väljer vi ändå att agera fel.

Kommentarer i utredningen var bland andra att det är okej att andra fuskar så länge det inte drabbar en själv och att det är okej att fuska så länge man inte blev påkommen. På frågan om fusk genererade dåligt samvete svarade över 50% NEJ.

Det fuskas överallt och fusk handlar till största delen om att vinna eller uppnå någonting. Det kan handla om allt från fusk i Fia med knuff till prov i skolan till datummärkning på köttfärs till milersättning i deklarationen. Fusket som sticker mest i ögonen på folk är det som politiker står för: obetalda TV-licenser, privatresor på Statens bekostnad, et cetera. Men annars verkar fusk vara ganska accepterat; så länge det inte handlar om att folk åker snålskjuts. För fan ta den som försöker vinna fördelar på något jag har gjort utan att ha bidragit med något arbete själv! Då tjallar jag! Till chefen, till skatteverket, till rektor, till Gud . . .

När fuskade du senast?

Först tänkte jag bara länka men hon har skrivit det så mycket bättre än vad jag kan så här kommer det som jag tänkte skriva i ämnet:

Med tiden blir vi alla glömda bort.

In Egypt's sandy silence, all alone,
    Stands a gigantic Leg, which far off throws
    The only shadow that the Desart knows: --
"I am great OZYMANDIAS," saith the stone,
    "The King of Kings; this mighty City shows
"The wonders of my hand." -- The City's gone, --
    Nought but the Leg remaining to disclose
The site of this forgotten Babylon.

We wonder, -- and some Hunter may express
Wonder like ours, when thro' the wilderness
    Where London stood, holding the Wolf in chace,
He meets some fragments huge, and stops to guess
    What powerful but unrecorded race
    Once dwelt in that annihilated place.

/Horace Smith

Återigen blev jag påmind om livet, det sköra, när döden, befriaren, hälsade på.

För hur gärna vi än vill leva; hur gärna vill vi än ej dö?

Meningen har lekt jojo i mitt huvud hela kvällen och jag går och suger på innebörden - så sant, så rätt, så enkelt.

Livet ska vara som för en fjäril en sommardag.

(från Håkan Nessers Kim Novak badade aldrig i Genesarets sjö)

Alltså, jag skulle kunna bli helt addicted, typ. Inte på datorspelet eller nåt töntigt X-boxspel utan på de där söta rullande bollarna som förvandlas till monster när de fastnar på magnetkortet. Det tog några rundor innan jag lärde mig att det krävs minsann strategitänkande i klass med att spela Risk. Snart slår han mig inte längre, systersonen!

Förresten behöver jag nog köpa mig egna bollar snart . . .