Jag ljuger -

Hur vet man vilken väg som är rätt? Hur väger man känslor emot varandra? När jag känner att det är helt rätt att vräka i mig skräp och förhoppningsvis lyckas få upp det igen - då är det ändå fel. Men när jag känner att jag borde kasta mitt förhållande åt helvete för att få vara i fred. Är det rätt då?

Jag vet att det var länge sen... Saker är sig dock skrämmande lika. Varför händer ingenting??

Jag vet inte om jag är tillbaka... Måste varit längesedan jag skrev eftersom jag aldrig använt den här nya "looken".

Idag har jag stoppat i mig 505 kcal hittills. Efter månader av hets och kräk väger jag mer än jag kan klara av och då lockar alltid den snabba lösningen... För att komma i rätt stämning letar jag upp B, googlar reda på en film han var med i då det begav sig, riktigt vältrar mig i nostalgi och tänker att min enda chans till ett värde är minus 10 kilo på vågen, minst.

Har jag inte kommit längre än hit? Här stod jag ju för fan för 4 år sedan också, och innan det var det någon annan som fick symbolisera målet för mitt beteende. Belöningen för mitt kämpande mot ingenting...

För två veckor sedan fick någon i min klass för sig att starta en tävlig... Minus fyra kilo fram till sista tentan, lyckas man inte bjuder man dem som lyckats på öl... Behöver jag säga att det triggade mig? Varje onsdag väger vi oss och rapporterar...

Behöver jag säga att jag "leder" tävlingen? Världens bästa ursäkt till att tacka nej när det bjuds på fredagsfika... Fyra kilo räcker såklart ingenstans, det gör väl antagligen inte alla kilon i världen. Det vet jag. Sen flippar jag över och står där med mitt äckel. Lättretlig blir jag också, när jag äter för lite. Det är NORMALT! Människor fungerar så, men jag verkar ju tro att jag är något jävla specialfall.

Det går inte längre, det jag pysslat med halva livet, min kropp orkar inte med det. Men herregud vad bra det känns när vågen tickar nedåt, det är fejkad lycka. Men det är ju alldeles underbart!

Men ni vet att jag vet att jag inte borde delta i såna där tävlingar, det är ju inte klokt...

Igår var jag ensam, jag är aldrig helt ensam numera, men igår var jag som sagt det. Allt kom då över mig som det alltid gör. Jag måste loss, jag vet inte från vad, men rastlösheten liksom sköljer över mig och jag vill hitta på det ena dummare än det andra.

Drog det så långt att jag fick B att ringa mig, jag trodde inte han skulle göra det, men precis när jag höll på att somna ringde telefonen. Vi pratade en timme, mest uppdatering, bara vänskapligt. Det är mycket märkligt hur en människa kan komma att symbolisera så mycket. Han är min ätstörnings allra bästa kompis, det är helt sjukt med tanke på att han alltid bara velat mig väldigt väl. Men han söker samma perfektion som jag, ger mig creds för samma saker som jag själv värderar. På en nivå förstår han mig, det är en destruktivt härlig känsla.

Kvart över sex i morse kom min bättre hälft hem från sitt tentafirande, ordningen återställd. Jag tror faktiskt att han är det bästa som hade kunnat korsa min väg. Och på måndag skriver vi kontrakt på vår sjukt välplacerade och fina lägenhet!

Men när jag vaknar på morgonen är det intressanta precis som alltid hur mycket höftben jag kan skönja i spegeln (inget typ) och vad vågen står på. - 3,3 kilo på 10 dagar. Firar även min 7:e kräkfria dag...

Någon som ser ett mönster upprepa sig...

kcal kcal kcal kcal

bättre än gråt, ångest och bakelser i toaletten

ge mig mellantinget, tack

Nästan varje dag längtar jag efter att få skriva av mig, men det går liksom inte. Allt känns farligt på något vis, som att mina tankar blir otrevligare om de får riktiga ord placerade på sig...

Kanske skulle det inte vara lika illa om jag skrev privat, i en liten bok, som förr, men jag kan faktiskt inte göra det heller längre.

Jag vill skriva att jag inte vet varför jag har panik.
Jag vill skriva om allt jag inte får känna. Allt jag inte får tänka. Allt jag inte vill känna, vill tänka. Allt jag absolut inte förstår.
Jag vill ha min dubbelmoral offentlig i hemlighet.

Jag får väl jobba på det...

Ibland så tror jag att jag aldrig kommer att bli frisk... Det är bara en cirkel med bättre delar, sen är det tillbaka igen. Och hur ska någon kunna förstå det jag inte själv förstår? Varför kan jag inte bara lägga av?

Annars håller saker på att ordna upp sig, vi har fått en galet fin lägenhet, renoverar min gamla, pluggar något roligt osv osv... Det känns lite som en låtsaslek som snart tar slut, jag kräks lite på den i förväg liksom. Vad nu det ska vara bra för...

Har slutat gå på a&b, inte officiellt, men jag hinner på fulltaste allvar inte. Jag jobbar, pluggar, renoverar och försöker vara en bra mamma, vän, flickvän och kvar finns ingen tid för något som jag inte tycker fungerar. Parterapin är snart slut också, den däremot, var väldigt bra. Kanske inte så mycket för min ätstörning, men för oss.

Jag saknar er... Många som försvunnit har jag sett, för jag läser. Är det någon kvar?

Jag vet varför det blev såhär idag. Jag är arg och ledsen, jag har all rätt att vara arg och ledsen. Men hur hanterar man det utan att spöa skiten ur sig själv?

Jag lovar att jag ska försöka lära mig...

Har ni någon gång ätit honung med flingor? Det har jag... Nyss... Jag stoppas inte ens av att han kommit hem, fast han fick halva min andra pizza... Generöst va?

Men om 37 minuter är det måndag och då ska jag aldrig mer stå med huvudet över toaletten. Aldrig. Aldrig.
Äh, det där tror jag inte ens på själv.

Efter bland annat nötter, torkad frukt, godis, sirap och en pizza, precis när andra pizzan skall in i ugnen öppnas ytterdörren och G kommer hem. Det var länge sedan jag hade en så planerad hetsätning, men det var inte så länge sedan jag upplevde sån här ångest. Nu kan jag inte heller kräkas, men jag måste... Han pysslar med målningen av mitt kök, jag får stänga alla dörrar och skämmas ögonen ur mig... FÖR SISTA GÅNGEN... Sista, sista, sista, sista, sista... Om man säger det tillräckligt många gånger kanske det blir sant?

Frukost, lunch, middag och något litet mellanmål, inte svält, men ändå nystart imorgon. Måndag! Måndag! Måndag! Måndag! Måndag! Fuck me.

Nu ska jag testa något nytt... Bättre sent än aldrig att försöka sig på det här med Toutube-klipp i bloggen :P (Det gick inte) Men jag testar en länk... http://www.youtube.com/watch?v=fMUedRUJ_HA

Den här låten lyssnar jag på när jag vill plåga mig själv lite. Den påminner mig om en av mina lyckligaste tider i livet, en tid när jag började drömma, tro att jag kanske skulle kunna bli lycklig. Jag tänker på det lite för ofta och ibland kan jag inte låta bli att "gå in i känslan". Trots att jag har något mycket bättre nu... Allt var på låtsas då, men så verkligt, kanske för att mitt spel var min verklighet.

... Onsdag: 1502 kcal. Torsdag: 1657 kcal. ...

Jag äter. Jag kräks inte. Men jag väger, antecknar och räknar varenda brödsmula. IGEN. Jag går framåt, samtidigt som jag går bakåt.
Det känns väldigt bra när jag får räkna, det dämpar ångest, men bara sålänge siffrorna slutar en bra bit under 2000 kcal, snart kommer jag att sänka den gränsen och plötsligt ligger max under 1000 kcal, eller? Kanske har jag lärt mig något?

Kanske kan jag räkna nu, för att jag MÅSTE komma ur hetsandet, och det är bara genom att vända helt som jag kan göra det. Jag känner ingen annan väg och jag kan inte bli tjockare nu, det går inte. Och sedan trappa ned på räknandet igen? Lita på tallriksmodellen...

För framåt går det, jag lagar mat varje dag och jag försöker lita på dietisternas uträkningar och ge fan i att väga varenda grönsak. Det är bra mot trötthet att vara mätt, det har jag iaf lärt mig...

Drömde om en gammal kärlek hela natten, B för er som minns... En verklig dröm där han träffat en ny tjej, ville städa ut mig helt, inte ens vara min vän och få ett hundraprocentigt avslut. Jag var förtvivlad och lycklig omvartannat, ett krossat hjärta minns, men ett hjärta som håller på att läka blir lyckligt när det får gå vidare.

Jag gick upp för en knapp timme sedan, och känslan håller i sig. Jag vet inte om jag är förtvivlad eller lycklig. Min första impuls var att ringa honom, berätta om drömmen och bli lugnad. Men det är fel väg, jag skall gå på den lyckliga linjen och vara glad över avslutet. Jag är helt säker på att det är rätt väg, men som med allt annat är det den vägen som är svårast...

Vet ni förresten hur jag kan veta så säkert? Jo, för samma röst som sa åt mig att ringa, inte släppa taget... Det är samma röst som nu surar över att jag ätit ordentlig frukost. Tji fick den...

Det finns inga tomma dagar i min kalender, inte på hela våren. Varannan helg ser iofs ganska tom ut, men om jag känner mig själv rätt kommer de att se fullare ut än veckodagarna när det börjar närma sig. Jag behöver ha det såhär för att fungera, på samma gång som jag behöver det motsatta,

Igår började jag på en ny del av min utbildning. Fysik och mer matte än min humanisthjärna sett på mååånga år. Men det är intressant och känns rätt. Fatta att något känns rätt!

Att ta ett lån för att köpa en ny toalettstol och laga ett trasigt fönster känns inte riktigt lika rätt, men jag har väl inte direkt något val. Jag vill inte äga mitt boende, påminn mig om det om jag börjar fundera på typ hus...

Nej...

Jag har inte nerver för provsituationer. På körlektionerna kör jag i princip felfritt, men vid uppkörning kollapsar jag nästan av obefogad nervositet.

Det håller på att bli en historiskt dyr historia det här.

Imorgon kör jag upp igen, astidigt. Det lär ju gå åt helvete den här gången också, men man vet ju aldrig?!

Köpte nya träningskläder idag. Hade lovat mig själv att inte köpa några förrän jag börjat träna regelbundet igen och det gör jag ju nu, helt okej sedan november med undantag för en kräkjul. Testade Sats nya klass PowerStep idag och den var jättebra, typ som 1/3 BodyPump mixat med 2/3 Step. Imorgon blir det bandet och BodyPump med lite fräscha kläder... Jag har sagt det förr och jag säger det igen, säg den lycka som mitt Mastercard inte kan köpa mig... Hoho...

Om jag bara... Fan.

Hej...

Jag planerar min framtid, vi ska flytta ihop, frågan är inte om, frågan är när och möjligtvis hur. Jag undrar hur många hemligheter man får ha. Jag undrar om det är okej att största problemet är hur jag ska kunna bli smal om han också får ställa saker i kylskåpet. Jag undrar hur långt på skalan mellan lycka och olycka man får glida på bara en dag. Jag undrar vad jag gjort för att förtjäna hans underbara famn.

Det går bra för mig. 2009 är hittills kräkfritt, tänkte behålla det så. Men kommer paniken avta? Varje gång hans hand nuddar min hud är min första tanke "känner han hur äcklig jag känns?" Det är inte så det ska vara, jag förstår det, på ett plan, men hur ändrar man på det faktum att det är så? För mig är den ständiga lösningen att få kontrollen över kroppen. Hur ska jag kunna träna mer och äta mindre under 2009, hur ska jag kunna göra det och samtidigt bli frisk? Svår balans mellan att trilla åt antingen ena eller andra hållet.

Men det ska gå. ellerhur?

julen kräktes bort det var befriande och inte pappa är sjuk jag åkte hem till mitt nu är det nyårsfunderingar och andra var ska man vara och hur får man vara antagligen åker jag bort måste nog bort vet inte vad jag flyr ifrån kanske mig själv jag vill ha något som inte finns idag tränade jag i två timmar åt sen kan man gå ned sju kilo lite snabbt det är ingen ordning i skallen det saknas skiljetecken jag ska nog sola måla mina naglar inte kräkas göra några situps träna igen eller bara sova jävla C-uppsats som inte är klar nästa termin är det för mycket igen jag vet inte varför jag är ledsen kanske är jag glad jag tror inte jag vill jobba i julklapp fick jag rakblad släta ben

45 kräkfria dagar klarade jag. Jag förstår inte hur... Och trots att jag sabbade det i natt och fortsätter sabba det idag är jag ganska stolt, det kanske går trots allt?! Jag har ätit lite skit, gått upp i vikt, haft ångest, men ändå inte hoppat på svälta-hetsa-kräka-karusellen. Det är stora framsteg.

Funderar mycket på för VEMS skull jag ska vara perfekt, se ut på ett visst sätt osv. Jag ogillar svaret, för inte fan är det egentligen för MIN skull.

Samtidigt sitter jag här i panik och tänker på HUR jag ska klara av att vara såhär tjock en enda dag till. Hur jag ska kunna gå utanför dörren.

Idag är det dag 39. Det känns inte bra. Men det är bra. PUNKT.

I morgon har jag lösa planer på att gå ut. Men jag har glömt varför det är roligt. Varför är det roligt? Människor överallt. Fan. Ta på sig något snyggt. Existerar det ens något snyggt. Jag springer bort från speglarna.

Den här tjejen är konstig...

Idag är det måndag, en dag för nystart... Det är även den 1:a december, även det en bra dag för att börja "sitt nya liv". Men jag behöver inte börja idag, jag har nämligen lagt 4 kräkfria veckor bakom mig. Det här kommer att bli min tjugonionde dag...

Imorse var jag hos min dietist, vi har träffats i över ett år nu och kände väl båda två att det inte finns så mycket mer att säga. Så vi avslutade, det känns bra. Hon har varit otroligt bra för mig, men hon är dietist, inte psykolog, tyvärr...

Lagade just lunch till mig själv, spenattagliatelle med fraichesås, DET om något berättar hur långt jag kommit. Jag äter, normalt...

Jag ser det. Men känslan är svartare än natten. När jag inte har min mat, min svält, mina kräkningar så måste jag tydligen känna. Känna allt obehagligt, och ALLT är verkligen obehagligt. Jag vill inte träffa människor, det känns som om de stjäl min luft. Jag vill inte synas, inte finnas... Och det är känslor jag har svårt att kännas vid. Det jaget jag känner är en översocial tjej, inte den här livrädda människan. Är hon jag?

Imorse när jag ställde mig på vågen så hade jag för första gången på länge gått ned i vikt. Detta trots att jag på intet sätt ätit för lite mat. Bara ganska bra mat, och tränat lite lagom sådär. Det är såhär det ska vara, det är såhär kroppen funkar. Inse det nu Sarah...

Det är lite lättare sagt än gjort, men jag försöker. Och jag försöker vara nöjd med att jag efter C-uppsatsen har avklarat 3 år på min utbildning och "bara" har 2 år kvar.

Jag är 25 år gammal, har en fantastisk son på 5 år, världens bästa pojkvän (jag överdriver inte), en lägenhet som jag aldrig engagerar mig i, men som duger så länge, ett bra betalt extrajobb, en hjärna som uppenbarligen fortfarande fungerar under stress... Men jag ser inte nuet. Även det som går bra är ett smärre misslyckande. Det blir så när perfektion är måttstocken. Hur byter man mätinstrument?