Hemlig offentlighet

Nästan varje dag längtar jag efter att få skriva av mig, men det går liksom inte. Allt känns farligt på något vis, som att mina tankar blir otrevligare om de får riktiga ord placerade på sig...

Kanske skulle det inte vara lika illa om jag skrev privat, i en liten bok, som förr, men jag kan faktiskt inte göra det heller längre.

Jag vill skriva att jag inte vet varför jag har panik.
Jag vill skriva om allt jag inte får känna. Allt jag inte får tänka. Allt jag inte vill känna, vill tänka. Allt jag absolut inte förstår.
Jag vill ha min dubbelmoral offentlig i hemlighet.

Jag får väl jobba på det...