Fröken har speciella vänner

Igår var jag ensam, jag är aldrig helt ensam numera, men igår var jag som sagt det. Allt kom då över mig som det alltid gör. Jag måste loss, jag vet inte från vad, men rastlösheten liksom sköljer över mig och jag vill hitta på det ena dummare än det andra.

Drog det så långt att jag fick B att ringa mig, jag trodde inte han skulle göra det, men precis när jag höll på att somna ringde telefonen. Vi pratade en timme, mest uppdatering, bara vänskapligt. Det är mycket märkligt hur en människa kan komma att symbolisera så mycket. Han är min ätstörnings allra bästa kompis, det är helt sjukt med tanke på att han alltid bara velat mig väldigt väl. Men han söker samma perfektion som jag, ger mig creds för samma saker som jag själv värderar. På en nivå förstår han mig, det är en destruktivt härlig känsla.

Kvart över sex i morse kom min bättre hälft hem från sitt tentafirande, ordningen återställd. Jag tror faktiskt att han är det bästa som hade kunnat korsa min väg. Och på måndag skriver vi kontrakt på vår sjukt välplacerade och fina lägenhet!

Men när jag vaknar på morgonen är det intressanta precis som alltid hur mycket höftben jag kan skönja i spegeln (inget typ) och vad vågen står på. - 3,3 kilo på 10 dagar. Firar även min 7:e kräkfria dag...

Någon som ser ett mönster upprepa sig...