För två veckor sedan fick någon i min klass för sig att starta en tävlig... Minus fyra kilo fram till sista tentan, lyckas man inte bjuder man dem som lyckats på öl... Behöver jag säga att det triggade mig? Varje onsdag väger vi oss och rapporterar...
Behöver jag säga att jag "leder" tävlingen? Världens bästa ursäkt till att tacka nej när det bjuds på fredagsfika... Fyra kilo räcker såklart ingenstans, det gör väl antagligen inte alla kilon i världen. Det vet jag. Sen flippar jag över och står där med mitt äckel. Lättretlig blir jag också, när jag äter för lite. Det är NORMALT! Människor fungerar så, men jag verkar ju tro att jag är något jävla specialfall.
Det går inte längre, det jag pysslat med halva livet, min kropp orkar inte med det. Men herregud vad bra det känns när vågen tickar nedåt, det är fejkad lycka. Men det är ju alldeles underbart!
Men ni vet att jag vet att jag inte borde delta i såna där tävlingar, det är ju inte klokt...
blodblomma