Mela Mitt I Smeten

Jag älskar skvallertidningar. Jag älskar att bedåras av den röda mattan, blingbling och designerklänningar som kostar mer än mitt hus. Jag vill se premiärerna, invigningarna och framför allt bröllopen. Jag vill bli inbjuden i lyxvillan och läsa intervjun och tro att jag känner kändisen.

Jag vill däremot INTE se Katie Holmes bristningar, Pamela Anderssons troslösa rumpa eller Mischa Barton peta näsan. Jag är inte intresserad av Angelinas otrohet eller Robert Pattinsons kaffeköp.

Detta skapar ett problem för mig. Jag vill läsa tidningen, men jag vill inte sponsra paparazzifotograferna och deras snaskpropaganda. I väntan på en skvallertidning som inte inkräktar på kändisars privatliv nöjer jag mig med att bläddra hos frissan.

Jag har inte skrivit på länge, men nu är det dags igen. Typiskt då att mitt första inlägg ska bli gnälligt.

Som många av er redan vet så har jag tre barn och att mitt äldsta barn har ett medfött hjärtfel. Det betyder att jag under ganska många år nu umgås med andra som har små barn.

Något som jag verkligen går igång på är när andra mammor (för det är oftast mammorna som ser detta som ett problem) beklagar sig över att deras barn "inte äter någonting alls". En liten bit längre in i samtalet framgår att de äter "en liten tugga här" och "en liten yoghurt där". Barnet ifråga växer, leker, är nyfiken och mår allmänt bra. Man tycks ha en bild av att ett barn ska äta lika stora portioner som man själv. När man sedan tar sin egen kroppsvikt och delar det med barnets och multiplicerar denna summa med barnets matintag, så ser man att barnet visst ätit ganska bra ändå.

Jag går igång när de beklagar sig att barnen är spinkiga och att de behöver äta. Vadå spinkiga? De vet inte vad spinkig innebär. Deras barn är mjuka och deras barn har underhudsfett. Jag har en pojk som är stenhård och där bröstkorgen ser onaturligt stor ut i förhållande till övriga kroppen. Eftersom där inte finns minsta lilla fett som skaper en mjuk linje någonstans. Bara hårda muskler, skinn och ben.

Anledningen till att jag går igång på detta är just för att jag haft ett barn som inte ätit och jag har sett vad det innebär. I min frustration bjöd jag honom till slut Kinderägg till lunch. Men inte ens det ville han ha. Och om det nu kom en dag då han åt en liten liten portion med makaroner, så dröjde det inte länge innan den kom upp igen. Han bara satt, apatiskt på golvet och stirrade ut i luften. För orkeslös för att leka. Han tittade inte ens på TV. Han bara satt där. I timmar. Stirrandes.

Så äntligen kom brevet. Brevet med ett operationsdatum. Ett datum som skulle ändra allt. Och det gjorde det. Han åt igen, med hjärtans lust. Fortfarande lite konsistenskänslig, men han åt. Så när det kommer en dag eller två när barnen bara vill äta en liten tugga på sin macka eller endast dricka sin mjölk, så trugar jag inte. Jag tjatar inte. För jag vet att de äter imorgon och de kommer inte svälta ihjäl.

Den här killen är ju grym! Klicka på bildspelet längst ned.

http://leionshead.bilddagboken.se/p/main.html#0

Allt för ofta hör jag människor klaga på skatten, momsen och alla dyra avgifter i Sverige. Allt för sällan hör jag någon som faktiskt är glad och tacksam över vad vi egentligen får för dessa pengar.

Väldigt ofta har jag hört kommentarer som;

Långtidssjukskriven...Bah...Han var ute och skottade snö igår.

Psykiska besvär, va? Hon är bara 25, vad kan hon ha för psykiska besvär?

Gå in i väggen? Vadå gå in i väggen? Påhitt är vad det är.

Och nu, när vi har en regering som faktiskt tar fasta på detta "skvaller" och tänker göra något åt saken. Då blir det ett ramaskri utan dess like. RÖR INTE VÅR SJUKFÖRSÄKRING!

Ni vill att det ska löna sig att jobba och en arbetare vill minsann inte betala skatt för att grannen ska kunna vara hemma med sin dåliga rygg. Vadå dåliga rygg? Jag såg hur han bar matkassarna ur bilen igår, så dålig är den minsann inte!

Ni vill betala mindre skatt - men sjukvården och skolorna ska fortfarande vara fria.

Ni vill inte betala för att Bosse har varit arbetslös i 5 år. Den där Bosse är allt lite arbetsskygg. Det är mina skattepengar han dricker i sitt kaffe där, mutter.

Jag säger inte att jag gillar regeringens nya beslut. Däremot klagar jag aldrig över att vi alla betalar en del av kakan. För mig känns det tryggt att det är så, att vi tar hand om varandra.

Men det är väl som alltid - folket går inte att tillfredsställa.

Jag har köpt trosor från KappAhl, Lindex och Twilfit, men ingen har haft rätt passform när jag ska putta igång bilen. Och så nu - äntligen - är den här!

Den perfekta trosan att putta bilen i. Den rätta passformen kommer från Pierre Robert - Fit for reality! När du ska putta igång en bil - iklädd trosor.

Den här lilla berättelsen hittade jag inne hos Linda och jag tyckte den var så bra skriven så jag snodde den direkt.

Välkommen till Holland
av Emily Perl Kingsley

Jag blir ofta ombedd att beskriva hur det känns att leva med ett barn med funktionshinder - att försöka hjälpa människor som inte har gjort denna unika erfarenhet att förstå, att föreställa sig hur det skulle kännas. Det är så här...

När du väntar barn är det som att planera en fantastisk semesterresa - till Italien. Du köper en bunt guideböcker och lägger upp en underbar rutt: Colosseum. Michelangelos David. Gondolerna i Venedig. Du kanske lär dig några användbara fraser på italienska. Allt är väldigt spännande.

Efter månader av ivrig förväntan kommer äntligen den stora dagen. Du packar väskorna och ger dig iväg. Flera timmar senare landar planet. Flygvärdinnan kommer in och säger: "Välkommen till Holland."

"Holland?!?" säger du. "Vad menar du med Holland?? Jag bokade en resa till Italien! Jag skulle vara i Italien. Hela mitt liv har jag drömt om att åka till Italien."
Men flygrutten har ändrats. De har landat i Holland och där måste du stanna.

Det väsentliga här är följande: De har inte tagit dig till en förfärlig, vidrig, snuskig plats, full av farsoter, hungersnöd och sjukdomar. Det är bara en annorlunda plats.
Så du måste bege dig ut och köpa nya guideböcker. Och du måste lära dig ett helt nytt språk. Och du kommer att möta en helt ny folkgrupp som du egentligen aldrig skulle ha mött.
Det är bara en annorlunda plats. Det är lägre tempo än i Italien, mindre tjusigt än i Italien. Men efter att du varit där ett tag tar du ett djupt andetag, ser dig omkring... och upptäcker att Holland har väderkvarnar... och Holland har tulpaner. Holland har till och med verk av Rembrandt.

Men alla du känner är upptagna med att resa till och från Italien... och alla skryter de om vilken härlig tid de hade där. Och i resten av ditt liv kommer du att säga "Ja, det var dit jag skulle åkt. Det var vad jag hade planerat".

Och den smärtan kommer aldrig, aldrig, aldrig någonsin att försvinna... därför att förlusten av den drömmen är en mycket, mycket betydande förlust.
Men...om du ägnar ditt liv åt att sörja över att du aldrig kom till Italien, kommer du aldrig att kunna glädjas åt det mycket speciella, det väldigt härliga... med Holland.

© Emily Perl Kingsley, 1987. All rights reserved.

Uppmärksamheten kring Fru Ankas uttalanden i TV har varit minst sagt hysteriska. Själv har jag haft svårt att se vad det egentligen är som är så upprörande. För vad är det egentligen Anna säger? Att man måste tillfredsställa varandras behov i ett äktenskap. Jaha, men är det inte så? Handlar det inte om att ge och ta? Handlar det inte om att tillfredsställa sin partners små dagliga behov? Dessa behov som kanske inte är uttalade men som har blivit en rutin under de år ni tillbringat tillsammans. De små egenheter som uppdagats och som man accepterat hos varandra. Behovet av att man kan städa hur mycket som helst, bara man slipper stryka. Eller behovet av att få ha en stund alldeles för sig själv innan man går och lägger sig, behovet av en tidning i pappersformat, behovet av någon som accepterar de 20 timmar i veckan man lägger på sina eltåg eller behovet av en tandpetare efter middagen. Denna ovana att rensa sina tänder efter maten som från början var charmerande men som vuxit till något vansinnigt irriterande, men som man ändå lärt sig att godta. Att det i Annas och Pauls fall handlar om en avsugning varje morgon borde inte göra någon skillnad. Summan är att det handlar om att ge och ta, att acceptera varandra för de man är och ställa upp på den andres behov. Och om det nu inte är behov som man kan sympatisera med borde man, om man vill leva i ett tillfredsställande förhållande, se sig om efter en ny partner.

Att Anna nu gillar män som inte vill vara med sina barn. Är det inte ganska skönt att dessa kvinnor ändå finns? Det betyder ju att det finns någon för alla, för män som inte vill umgås med sina barn är inget påhitt – de finns. Tragiskt – javisst, men de finns. Precis som det finns kvinnor som inte vill ha barn, män som gillar att gå i kvinnokläder och de som gillar masker och piskor. Och om man nu vill fortsätta med dessa små ”hobbys” bör man skaffa en partner som kan leva med dem.

Anna uttrycker sig rakt och rättfram och det är väl egentligen detta som är så upprörande? För jag har inte en endaste gång hört henne tvinga sin åsikt på någon annan. Inte en endaste gång har hon fiskat efter anhängare och sympatisörer för sin sak. Men är det egentligen inte lite konstigt att hon i ett land, där åsikten är fri, demokratin råder och man anses vara ”öppna”, kan skapa sådant kaos? Feminister som gapar högt och är upprörda över vadå? Att det här står en fri och stark kvinna och uttrycker sin personliga åsikt? Är inte detta vad feminismen handlar om?

Felix säger ibland roliga saker, men roligare är hur han använder olika ord fel. Tex har vi pratat om att när han är på Eliot så kommer Eliot att försvara sig. De gånger Felix får pisk av sin lillebror kommer han och berättar;

Mamma, jag tycker inte om när han ansvarar sig.

Eller när flera fingrar hamnar i samma finger i fingervantarna.

Mamma, det är inte rättvist. (Och så rättar jag till). Så, nu är det rättvist.

Nu har Alvin hunnit gå några veckor i förskoleklass. Han trivs bra eftersom han äntligen kan få glänsa med sin kunskaper. Däremot ser vi att det frestar på. En gång i veckan sedan starten har han haft huvudvärk. Jag får också dra den tidigare morgonpigga Alvin ur sängen. Allt som oftast får jag väcka honom och han masar sig upp. Läggningstiden är samtidigt som sina småbröder.

Att gå till skogen är det Alvin tycker minst om i skolan. Tydligt vad detta kostar energimässigt för honom blev det också den veckan som de inte gick till skogen för att det var så dåligt väder, då hade han heller ingen huvudvärk. Promenaden dit och backen upp är jobbig och jag funderar på hur vi ska lösa detta. Intressant nog så är gymnastiken det han tycker är roligast.

Två friluftsdagar har det hunnits med. På dessa skulle en sträcka joggas. Alvin fick vara med som funktionär på dessa och det gick bra. I november nu ska de åka till badhuset. Ett badhus utan varm/terapibassäng. Vi får se hur vi löser detta för än så länge verkar det vara vi som får planera för detta eftersom inte skolan ha fått in det rätta tänket än. Eller kanske man inte anser sig behöva det eftersom det endats är förskoleklass och denna inte är obligatorisk. Jag vet inte, men många gånger är det frustrerande.

Ett föräldrarmöte har vi hunnit med också. Där kom frågan upp vad barnen får ha med sig till skogen. En mamma verkade upprörd över att det tydligen förekommit saft. Frukt/grönsak och vatten blev svaret. Nu i efterhand ångrar jag att jag inte lyftet handen och förklarade varför Alvin har med sig lite saft och en macka utöver sin frukt. Men jag orkade inte. Orkar inte förklara för sockerhysteriska föräldrar varför min unge dricker saft när de går till skogen.

Maken är och handlar med Alvin 6 år och Felix 4 år. De pratar om bästa kompisens födelsedag men hur det först ska vara jul och nyår. Samtalet glider in på Tomten.

Felix: Men, jag tror att Tomten bara är nån som har klätt ut sig. Det är en vanlig människa som satt på sig sånna kläder.

Alvin: Det är det inte alls! Tomten finns på riktigt, eller hur pappa?

Maken, som är helt oförberedd för detta, lyckas smidigt parera in samtalet på något annat. Jag kan ju nu tycka att om vår 4-åring redan klurat ut hur det ligger till så kan vi nog avslöja den tragiska sanningen för vår 6-åring. Lite svider det dock när jag tänker på hans besvikelse över att Lisebergskaninerna inte var riktiga kaniner.

Maken och jag sitter och tittar på Svenska Hollywoodfruar. Anna Anka berättar om när hon var med i Baywatch.

Maken: Jaha, är det därifrån jag känner igen henne.

2 sekunders tystnad

Maken: Fast jag aldrig sett ett avsnitt av Baywatch.

Jag skänker min man en tyst blick.

Maken: Aaaa, inte annat än när de springer så där i början alltså.

Felix: Mamma, du är en tant.

Jag: Näe, jag är ingen tant.

Felix: Jo mamma, du är en tant.

Jag: I så fall är du en pruttrumpa.

Felix: Näe, du är en tant.

Jag: Näe, jag är ingen tant.

Felix: Jo du är en tant. Det säger pappa.

Är det någon som vet hur man ansöker om skilsmässa?

Imorgon ska Alvin ha gymnastik för första gången i skolan. Det handlar mest om att de ska komma in i rutinerna för att byta om och att duscha. I Alvins klass med 20 elever så finns det två kvinnliga lärare. Dessa kommer nu att dela på sig och hjälpa till i pojkarnas respektive flickornas omklädningsrum.

Eftersom Alvin själv inte har sagt något om detta så vill jag inte sätta griller i huvudet på honom. Själv har jag inga problem med att en kvinna ska vara där när han byter om. Samtidigt känns det lite konstigt att en kvinnlig lärare ska följa med in till pojkarna. Hur känns det för killarna? Jag kan inte låta bli att undra om föräldrarna varit lika lugna om en manlig lärare skulle följa med deras små flickor in i duschen?

Storebror Alvin förklarar pedagogiskt för lillebror Felix samtidigt som han visar beskrivande med händerna.

Pappor är sånna med små bröst. Inga alls. Helt platt, så här. Mammor är sånna med jättestora bröst, så här.

På barnsjukhusets dag på Liseberg kunde man se kändisar som Mark Levengood, Lilli och Sussi, Casper Janebrink mfl.

När vi står i kön och väntar på att få våra åkband kommer Lilli och Sussi med sina familjer. De passerar kön och ställer sig vid sidan om bordet och får sina åkband på en gång - utan att behöva stå i kön. Med tanke på att de är där för att uppträda ser jag inget konstigt i det.

Det som däremot sätter igång mina grå är, gör de alltid så? Får de alltid går före i kön? Och nu börjar jag fundera över vad deras barn i så fall har för bild av samhället. Har de en bild av att de alltid kommer först i kön? Eller vet de inte ens vad en kö är, utan det är bara att kliva fram och beställa.

Jag såg en intervju av Brad Pitt på Oprah. Hon frågade honom om det var jobbigt med alla paparazzi. För mig var hans svar lite oväntat, något som jag tidigare inte tänkt på. Han tyckte det var jobbigt eftersom hans barn numera trodde att alla människor blev omringade av fotografer var de än gick. För dem hade det blivit en vardag. Och hur skulle det inte kunna bli det. Fotograferna har ju alltid funnits där. Precis som sjuhus för Alvin är vardag. Plötsligt får jag ytterligare förståelse för att människor agerar, tycker, tror och upplever så olika.

Senaste tiden har det cirkulerat en hel del negativa energier runt mig. Trots att jag försöker skaka dem av mig så klibbar de fast, snurrar runt i huvudet som en upphakad LP-skiva. Dåliga energier har en förmåga att sprida sig som en farsot i familjen. Barnen hinner knappt slå upp sina blå innan gnället är igång. Min första djuriska instinkt säger åt mig att fly. Vi smiter härifrån. Vi flyttar...

Näe, nu måste jag sätta på en annan skiva och se saker för vad de är och inte vad mina hjärnspöken gjort dem till. Alla problem försvinner inte i och med en flytt.

Kom igen - Hjälp mig att skratta!

Antal gånger barnen varit sjuka sedan skolstart - 2

Antal byggda övervåningar - 0

Antal UNDERBARA semesterdagar - 5

Antal dagar kvar till nästa sommar - nåja, det är faktiskt jul snart

Antal färdiga kapitel - 7

I affärsvärlden finns det massor av oskrivna regler för hur man uppför sig i olika länder. Generellt sett är man i Sverige ganska duktig på att inte se kineser i ögonen eller gå framför en arab. Nyligen läste jag en intressant och faktiskt ganska komisk rapport från en engelsman om hur svensken fungerar.

Det handlade om att man inte kan förvänta sig att en svensk chef ska fatta ett beslut på egen hand. Näe, det måste ut ett PM och sedan ska man ha ett möte där alla får säga sitt. Om man nu inte skulle kunna komma överens på mötet så skjuter man upp det, tillsätter en utredningsgrupp och väntar på analys. När denna sedan är klar försöker man igen att komma till något slags beslut - på ett möte.

Detta kan anses vara ganska charmigt, att man är så demokratisk så att alla hela tiden måste vara överens. Och är man inte på samma linje så har man möte på möte på möte tills man kan komma fram till något slags gemensamt beslut. Det kan anses rättvist och ganska skönt att alla faktiskt kan få möjlighet att föra sin talan.

Men detta är OTROLIGT frustrerande när det finns klara, tydliga demokratiskt fattade regler, lagar och förordningar som ingen vill använda. Man vill inte använda dem eftersom det kanske kommer att få någon känna sig trampad på tårna. Man vet att det i slutändan kommer fattas ett beslut som följer dessa regler, lagar och förordningar men man måste dra ut lite på det. Vi måste ha ett till möte. År ut och år in - på skattebetalarnas bekostnad.