Novalie

Dina vackra läppar

så förföriska

Ditt leende

så förtrollande

Dina honungssöta kyssar

så oemotståndliga

Jag vill ha mer.

Jag vill göra mig fin för dig

vill klä mig i klänning

ta på mig ett par vackra skor

förföra dig med min kvinnlighet

få dig på fall

Kan du inte bara snubbla lite?

Nu är jag i en period i livet då jag gömmer mig. Då jag kryper in i mitt skal. Då jag inte orkar leva ut min fulla potential. Då jag missköter kontakten med mina vänner. Mina vänner vet hur jag fungerar. Dom låter mig ta min tid. Dom vet att jag inte försvinner. Dom vet att jag kommer tillbaka som en person med mer kraft. En person som fått tid att fundera och hittat tillbaka till sig själv.

Jag låter några få komma nära. Några få jag pratar med när jag har dessa perioder. Så har jag alltid fungerat. Mina vänner vet att jag reagerar så. Dom låter mig veta att dom finns där om jag behöver prata. Sen vet dom att jag kommer tillbaka när jag är redo. Dom accepterar mig som jag är.

Just nu går all min energi åt till att finna min yrkesroll. Att komma tillrätta i min profession och finna trygghet i den. All energi läggs på att vara pigg och tillmötesgående på jobbet. Så mycket längre än så räcker jag inte till just nu. Den glada unga kvinna jag normalt är får stå tillbaka lite nu. Därför stänger jag även in mig lite från omvärlden. Tycker inte om mig själv när jag är så här. Men samtidigt vet jag att det är övergående. Vissa låter jag träffa denna person som är trött och förvirrad. Vissa lockar fram ett skratt hos mig som betyder så ovärderligt mycket i dessa stunder, dessa skänker mig ljus. Dessa lyfter mig extra när jag går på ostadiga ben.

Jag älskar mina vänner av hela mitt hjärta, men när jag hela tiden snubblar, då drar jag mig undan.

Ibland är min längtan efter lugnet på landet så obeskrivligt stor att det är svårt att sätta ord för det. Där kan jag andas när tvivlet känns som störst. Där finner jag orken att komma tillbaka och kämpa vidare. Jag önskar att jag kunde ta med familjens underbara vovve på en promenad. Det skulle inte bli någon rask promenad utan vi skulle strosa och ta oss tid. Titta i vägkanten efter vårtecken. Min älskade busmaja skulle få sniffa hur mycket hon ville på det som gömmer sig efter vägen. Helst skulle jag vilja göra detta till en skogspromenad, men nu är vintern förbi och våren är här. Våren innebär inte enbart grönska utan även att min ormfobi hindrar mig från att vistas i den skog som jag tycker är så rogivande. Men hon går där med mig, nöjd över att bara få gå på promenad med sin matte.

Tycker om att vakna om morgonen och alltid ha pappas nykokta svartvinbärs te väntandes på mig. Det teet som funnits där varje morgon, i hela mitt liv. Det är en trygghet. Nu är det inte speciellt ofta jag får chansen att starta dagen på detta sätt men jag njuter desto mer när den ges chansen. Nu är tiden här för att kunna sitta på trappan och njuta av morgonsolen. Känna hur solen värmer ansiktet. Känna hur lyckan sprider sig i kroppen, hur livsglädjen spirar och gnistan tänds.

Vill ta en sväng förbi mormor och morfar där kaffe, bullar och kakor alltid serveras. Givetvis får vovven en bit knäckebröd. Eller en kaka ibland. Eller ett gelehallon när kusinen är på besök. Mormor och morfars kök är en samlingsplats för mamma, hennes syskon och mina kusiner. Vi är uppväxta som barnen i Bullerbyn och jag är så lycklig över att ha haft den möjligheten.

Vill ligga i soffan och titta på flera avsnitt av Morden i Midsomer. Oftast behöver jag se samma avsnitt flera gånger då jag allt som oftast somnar i den där soffan. Men jag har tid med det när jag är där hemma. Det gör inget om jag somnar mellan andra och tredje mordet och missar Troys lite plumpa sätt. Jag har tid att titta igen.

Där ute på landet kan jag gömma mig i några dagar utan att behöva bli nådd. Mobiltelefonen får ligga. Det får vänta. Befriande att slippa känslan att alltid behöva se fin ut i håret, där låter jag sminket vara. Där bor jag i mjukisbyxor och friluftskläder. Där är jag bara jag.

Jag längtar efter att andas.

Jag bröt ihop på jobbet idag. Tårarna rann och och jag kunde inte göra något för att stoppa dom. Det trycket som uppstod på avdelning igår var fruktansvärd för de erfarna och ett h e l v e t e för en nyexaminerad. Eländet fortsatte för mig idag och att gå till jobbet med gråten i halsen inger inte direkt bra odds för en lyckad dag.

Helvete. Piss. Fan. Skit.