Novalie

Eftersom jag fortfarande har en hel del sidvisningar på den här bloggen vill jag ge dom som vill en chans att hitta mig på min nya bloggadress.. Trodde jag skulle vara bortglömd vid det här laget men det värmer ju i hjärtat att veta att folk faktiskt fortsätter kika in här ibland. Så tack!

Jag håller nu för tiden till här.

Lite lugnare, lite mysigare. Och endast jag, naket och äkta.

Nu tackar jag för mig! Efter drygt ett års bloggande på Aftonbladet lägger jag nu denna blogg vilande. Kanske tar jag bort den helt om ett tag men jag låter den ligga kvar tills vidare. Novalie har gjort sitt på Aftonbladet och nu är det dags att låta henne vara. Mycket har hänt sen jag startade den här bloggen och nu är jag redo att släppa iväg Novalie..

Kommer att starta en ny blogg på annat ställe, där kommer jag att börja om, där får inte Novalie vara med, är kommer jag att vara bara jag..

TACK för alla underbara kommentarer och alla stöttande ord under det här året som har gått! Kommer att smyga runt här ändå och se vad ni har för er..

Ta hand om er!!!

//Varma kramar till er alla från Novalie!

Att tillbringa en kväll och natt med några goda vänner på en bar på Söder var precis vad jag behövde. Att vara omgiven av vänner som mitt hjärta brinner för, det är speciellt. Att känna vinet värma och skratten eka. Att vara glad över att man inte tagit det där sista tåget hem. Att man trotsar förnuftet och stannar kvar i staden som växer sig starkare för varje besök.

Att vakna bakfull och allmänt ocharmig och inse att man har bråttom att komma med ett tåg. Att man för första gången åker tunnelbana själv och inse att man faktiskt klarar mer än vad man tror. Att upptäcka att man missat tåget och kommer att bli försenad till jobbet. Att rycka på axlarna åt det och tänka att det var värt det. Att jag inte skulle tveka om att ta samma beslut igen.

Igår såg jag mina vänner skratta och må bra, det är värt allt.

Här är jag. Inte perfekt någonstans. Jag bär på för många kilon. Mina bröst är överallt och jag har överrörliga höfter. Bristningar förekommer och min rumpa är bred. Jag har celluliter på ben och rumpa. Jag skrattar för högt, och jag tänker sällan innan jag pratar. Har mina blonda stunder och blir gnällig om jag inte får mat. Har dåligt tålamod och är rastlös. Vill väl men ibland blir det fel. Jag är virrig och glömsk.

Men detta är jag. Det är detta som gör mig genuin. Stundtals ogillar jag mycket hos mig själv men jag är ändå nöjd med den jag är. Jag är bra och jag duger. Visst vill jag bli av med några kilon men nu trivs jag som jag är. Jag har en utstrålning som många avundas. Jag är omgiven av människor som tycker om mig för den jag är. Jag får uppskattande blickar när jag går nedför gatan. Jag har ett jobb som är otroligt givande. Jag har en dröm som jag ska nå. Jag har ambitioner. Jag har en längtan efter att göra bra. Jag vill skänka glädje. Jag är ödmjuk.

Ännu har jag inte mött den stora kärleken. Men förhoppningsvis möter jag den en dag, för jag duger som jag är. Jag må ha celluliter och överrörliga höfter, men jag bär ett varmt hjärta. Jag är lite tilltuffsad, men jag är stolt över den jag är. Faktiskt.

Ett efterlängtat möte

men ändå inte

nervöst

pirrigt

Vad är detta

är vi okej

månader har gått

Läpparna ler

vi ser med öm blick

skrattar

kollar av

Vi är okej.

En vän sa åt mig idag att jag måste sluta vara så kräsen när det gäller karlar. Sen tittade hon på mig med menande blick.

Jag vet att jag är kräsen. Men jag vill ju bara ha det bästa. Efter all skit jag gått igenom vill jag veta att den man jag har vid min sida är den man som är rätt för mig.

Kanske borde tänka till när en annan vän sa att denna låt kunde vara skriven av mig..

Men nej, jag vill bara hitta rätt. Hitta rätt och hitta hem.

Skulle vilja veta exakt hur Vårdförbundet tänkte när de valde färgen på den här tröjan. Färgen på bilden talar inte hela sanningen eftersom den i verkligheten är mycket mera snorgrön och skrikig! Är det för att den ska synas bättre? Är det för att den som valde färgen är färgblind? Kanske en miss i beställningen?

Frågorna är många, men likt förbaskat är jag lojal och har den på mig. Inomhus, där ingen ser.

Jag stödjer iallafall löneupproret! :D

Kan man bli annat än glad?! :D

Kan man sitta på en bar på Söder klockan halv ett en söndagseftermiddag med ett glas vin framför sig?

Nu är jag ju faktiskt långt från Söder. Och inte riktigt beredd på att dricka vin just nu. Men om jag vore på Söder nu, så skulle jag vilja ha ett glas vin.

Busigt.

:)

M - Vilket sött litet hål du har sötnos! Hur ska jag komma in där??

Jag - Du får väl trycka lite!

M -  Jag vil ju inte göra dig illa..

Jag - Ta i bara!

*gör lite ont i örat*

M - 37,7 grader. du är lite varm om nosen sötis..min maja gräddnos.. *gulligull*

Så går det till när man är lite krasslig på jobbet och blir ompysslad och får en örontemp tagen av en nallebjörn! :D

Dina vackra läppar

så förföriska

Ditt leende

så förtrollande

Dina honungssöta kyssar

så oemotståndliga

Jag vill ha mer.

Jag vill göra mig fin för dig

vill klä mig i klänning

ta på mig ett par vackra skor

förföra dig med min kvinnlighet

få dig på fall

Kan du inte bara snubbla lite?

Nu är jag i en period i livet då jag gömmer mig. Då jag kryper in i mitt skal. Då jag inte orkar leva ut min fulla potential. Då jag missköter kontakten med mina vänner. Mina vänner vet hur jag fungerar. Dom låter mig ta min tid. Dom vet att jag inte försvinner. Dom vet att jag kommer tillbaka som en person med mer kraft. En person som fått tid att fundera och hittat tillbaka till sig själv.

Jag låter några få komma nära. Några få jag pratar med när jag har dessa perioder. Så har jag alltid fungerat. Mina vänner vet att jag reagerar så. Dom låter mig veta att dom finns där om jag behöver prata. Sen vet dom att jag kommer tillbaka när jag är redo. Dom accepterar mig som jag är.

Just nu går all min energi åt till att finna min yrkesroll. Att komma tillrätta i min profession och finna trygghet i den. All energi läggs på att vara pigg och tillmötesgående på jobbet. Så mycket längre än så räcker jag inte till just nu. Den glada unga kvinna jag normalt är får stå tillbaka lite nu. Därför stänger jag även in mig lite från omvärlden. Tycker inte om mig själv när jag är så här. Men samtidigt vet jag att det är övergående. Vissa låter jag träffa denna person som är trött och förvirrad. Vissa lockar fram ett skratt hos mig som betyder så ovärderligt mycket i dessa stunder, dessa skänker mig ljus. Dessa lyfter mig extra när jag går på ostadiga ben.

Jag älskar mina vänner av hela mitt hjärta, men när jag hela tiden snubblar, då drar jag mig undan.

Ibland är min längtan efter lugnet på landet så obeskrivligt stor att det är svårt att sätta ord för det. Där kan jag andas när tvivlet känns som störst. Där finner jag orken att komma tillbaka och kämpa vidare. Jag önskar att jag kunde ta med familjens underbara vovve på en promenad. Det skulle inte bli någon rask promenad utan vi skulle strosa och ta oss tid. Titta i vägkanten efter vårtecken. Min älskade busmaja skulle få sniffa hur mycket hon ville på det som gömmer sig efter vägen. Helst skulle jag vilja göra detta till en skogspromenad, men nu är vintern förbi och våren är här. Våren innebär inte enbart grönska utan även att min ormfobi hindrar mig från att vistas i den skog som jag tycker är så rogivande. Men hon går där med mig, nöjd över att bara få gå på promenad med sin matte.

Tycker om att vakna om morgonen och alltid ha pappas nykokta svartvinbärs te väntandes på mig. Det teet som funnits där varje morgon, i hela mitt liv. Det är en trygghet. Nu är det inte speciellt ofta jag får chansen att starta dagen på detta sätt men jag njuter desto mer när den ges chansen. Nu är tiden här för att kunna sitta på trappan och njuta av morgonsolen. Känna hur solen värmer ansiktet. Känna hur lyckan sprider sig i kroppen, hur livsglädjen spirar och gnistan tänds.

Vill ta en sväng förbi mormor och morfar där kaffe, bullar och kakor alltid serveras. Givetvis får vovven en bit knäckebröd. Eller en kaka ibland. Eller ett gelehallon när kusinen är på besök. Mormor och morfars kök är en samlingsplats för mamma, hennes syskon och mina kusiner. Vi är uppväxta som barnen i Bullerbyn och jag är så lycklig över att ha haft den möjligheten.

Vill ligga i soffan och titta på flera avsnitt av Morden i Midsomer. Oftast behöver jag se samma avsnitt flera gånger då jag allt som oftast somnar i den där soffan. Men jag har tid med det när jag är där hemma. Det gör inget om jag somnar mellan andra och tredje mordet och missar Troys lite plumpa sätt. Jag har tid att titta igen.

Där ute på landet kan jag gömma mig i några dagar utan att behöva bli nådd. Mobiltelefonen får ligga. Det får vänta. Befriande att slippa känslan att alltid behöva se fin ut i håret, där låter jag sminket vara. Där bor jag i mjukisbyxor och friluftskläder. Där är jag bara jag.

Jag längtar efter att andas.

Jag bröt ihop på jobbet idag. Tårarna rann och och jag kunde inte göra något för att stoppa dom. Det trycket som uppstod på avdelning igår var fruktansvärd för de erfarna och ett h e l v e t e för en nyexaminerad. Eländet fortsatte för mig idag och att gå till jobbet med gråten i halsen inger inte direkt bra odds för en lyckad dag.

Helvete. Piss. Fan. Skit.