Det är inte säkert att en herre är ond bara för att hans tjänare bär sig illa åt...

... fast jag kan förstå att man tänker så.

Jag får många sympatier. En del av dom är i stilen..."Ja, se där hur ond Gud och kristendomen är".

Det gör mig ont att det som drabbat mig blir ett vapen i handen på trons motståndare.

Det som händer mig sker inte som en naturlig följd av kristen tro. Tvärtom.

Det som händer mig händer därför att människan visar sig i sin prydnad. Högmod, prestige och makt är ett problem för alla människor. Det spelar ingen roll vilken ideologi eller livsåskådning hon har. Människan är fallen i synd.

Det som kan skilja är modet att erkänna sin synd, be om förlåtelse och räta ut det som blev fel. Där gör det skillnad om människan mött nåden.

En människa som mött den nåd som förlåter allt är inte längre rädd för sina egna fel. Hon vet att hon gör misstag, faller för sina egoistiska begär... men hon vågar säga att det är så. Hon vågar tillstå sin svaghet.

Den som inte mött nåden måste försvara och bevisa att hon har rätt. Oavsett vilka konsekvenser det får.

Det finns människor som kallar sig kristna... som rent av nått långt i den kyrkliga världen... som aldrig mött sig själva och än mindre Jesus. Människor som aldrig skulle våga erkänna ett fel eller en svaghet. De är livsfarliga.

Många av er berättar om möten med sådana människor.

Jag kan bara önska att jag kunde göra skillnad. Jag hade kanske kunnat.