Kvinnlig tvspelsnörd på roadtrip i USA

Hej!

Då Aftonbladets blogg lägger ner har jag reggat en ny blogg. Hädanefter hittar ni mig på Resa till USA.

Okej, tjingeling. :P

Varje gång jag har varit i USA har jag bränt minst en bro. Det har tyvärr varit nödvändigt. Om någon beter sig som ett ärsle så kan ni ge er fan på att jag ber den personen fara och flyga. Och folk har många gånger inte tänkt längre än näsan räcker. Men det gäller att hela tiden ligga på plus så att man skaffar sig några nya bros för alla bros man bränner.

Min USA-abstinens tillfredsställdes inte riktigt i och med den här resan. Det enda sättet att få det åtgärdat är att åka dit igen, på helt andra villkor. Förutom att jag förmodligen kommer att flyga dit inför nästa PowerCon så ska jag även kolla upp om jag kan åka och hälsa på lite folk i New York eller Boston.

Jag har fått löfte om att få bo hemma hos en podcastnisse från Chipper’s Paradise när jag kommer till östkusten inför PowerCon så det är redan ordnat. Men det finns ett problem. Han är nämligen upp över öronen kär i mig och det är inte över huvud taget ömsesidigt. Dessutom är han gravt trögfattad. Så det kan ju bli en intressant blogg… Vi kan alltid hoppas att det hunnit gå över till dess.

Så fort jag bokar en biljett till Det Stora Landet nästa gång så ska jag uppdatera här. Det är ett löfte!

Hej då Baltimore, jag kommer att sakna dig… not!

Det är bara att inse. Vi gjorde nästan ingenting under resan. Några partyn, en convention som mest bestod av att vänta på hissar och sedan var det en massa matande av äckliga tusenfotingar och lyssna på gapigt snack om Ronal Reagan och juvelpriser i hundra år. Jag fick trösta mig med att köpa ett kilo smink till priset av ett svenskt nagellack på Dollar Tree.

Men sista dagen hade jag i alla fall tjatat till mig ett besök på Baltimore Aquarium, någonting jag verkligen kan rekommendera om man har vägarna förbi Baltimore (något jag dock inte kan rekommendera att man har). Vi köpte hela paketet med akvariebesök, delfinshow och immersion theater.

Redan när man steg in möttes man av en stor bassäng full med stora fiskar såsom rockor, hajar och en enarmad vattensköldpadda. Fascinerande.

Akvariet närmast entrén – Video.

Jag tyckte om byggnaden som sträckte sig ett antal våningar upp och arkitekturen passade verkligen för ett akvarium. Man kunde gå omkring bland korallrev och längst ner fanns mörkret med hajarna som lurade.

 


Pussgalen fisk – Video.

Förutom vattenlevande varelser fanns här även fåglar, en regnskog med landsköldpaddor och sengångare samt diverse ormar.

 


Delfinshowen var väl sådär. Men har man sett motsvarigheten på Kolmården och nästan börjat lipa för att det är så fantastiskt så finns det förstås inte mycket som går upp emot det.

 

4D Immersion Theater sedan. Låter flashigt eller hur? Men nej. Filmen som visades var ett avsnitt ur BBC:s Planet Earth som många redan har på DVD. 3D-glajer – inget man inte sett förut. Den fjärde dimensionen är ju egentligen tid men i denna biosalong innebar det att man fick en dusch i ansiktet varje gång vatten visades på duken. Andra effekter var remsor som kittlade en på benen och som kunde dyka upp i samband med att man såg råttor samt pålar som pokade en i ryggen. Jag höll i alla fall på att skratta på mig så det var åtminstone värt priset.

Besöket avslutades med en massa depp i gift shopen över alla mjukdjur jag ville köpa men som inte skulle fått plats i resväskan.

Jag råkar ha fått en hel del erfarenhet av sjukvård i det här landet, både frivillig och ofrivillig sådan. Första gången jag konfronterades med den var då jag tvingades söka för urinvägsinfektion i Pennsylvania för några år sedan. Det enda jag lade märke till då var att de var mycket diskreta samt att de inte ville skriva ut antibiotika.

Under nuvarande resa har det egentligen blivit lite väl mycket doktorer för min smak. Varje gång har vi också varit tvungna att skynda oss som galningar eftersom Erics farsa vägrat sluta prata och gjort oss kraftigt försenade.

Förutom det jag redan berättat om i tidigare två inlägg så har vi varit hos Dr. Olsen, tandläkartjoppen, igen. Det är inte klokt vad man blir proffsigt bemött! Duktiga som fan är de också även om det är lite väl mycket Star Trek (ni vet, ersätta kroppsdelar lite hit och dit). De upptäckte ytterligare ett stort fel med mina tänder som uppstått på grund av tafflig behandling i Sverige. Inte ens när jag flera gånger bett om hjälp har någon kunnat förklara vad som var tokigt. Men här löste de alla gåtor på några minuter. Hade det skett tidigare hade tänder, som nu blivit förstörda, kunnat räddas. Att reparera skiten kommer gissningsvis att gå på approximativt 30.000 spänn. Grrr! Jag förstår att Eric tror Sverige är ett u-land.

Sedan har vi varit hos en ryggsmed igen, en fransk-kanadick till tant denna gång. När hon började säga ”du ser deprimerad ut!” för att sedan dilla om yoga, meditation och att ”gå in i smärtan och titta vad som finns där” hade både Eric och jag lust att nita henne. Men slutet gott, allting gott. Hon skrev ut Oxikodon, ett narkotikaklassat läkemedel som nästan bara ges till cancerpatienter i Europa.

- Börjar man ta det här är det början till slutet! förklarade hon, mycket uppmuntrande. Men du får bara 30 tabletter.

Union Memorial Hospital var den värsta upplevelsen hittills. Vi kom dit 20 minuter innan men fick då reda på att man måste registrera sig. Det tog 45 minuter. Sedan fick vi sitta i ett väntrum i en timme och titta på en tv där ett reportage om Charlie Sheens senaste bravader loopades. Därefter spenderade vi ytterligare en timme i själva undersökningsrummet medan vi väntade på dokton.

- Fuck, I have to fart really bad!

Eric grimaserade och jag tog en stol och sköt fram och tillbaka så det inte skulle höras när han brakade på. Doktorn kom in och bad honom klä på sig en blommig sjukhusrock som såg ut som ett dumt förkläde. Eftersom det bara fanns en enda reflexhammare på hela avdelningen försvann läkaren ut igen för att leta rätt på den. Snabbt tog jag ett kort på Eric i den fåniga utstyrseln och skrattade elakt. Jag önskar verkligen jag kunde lägga upp bilden här men det räcker med att jag har hängt ut hans familj och källare för att roa er. Det konstaterades att han inte hade några reflexer och sedan fick han gå ut bland alla människor i förklädet för att röntgas. Förnedring!

Han kom tillbaka och vi fick vänta ytterligare. Ny doktor. Samma undersökning en gång till. Var någonstans var nu hammaren? Nej, inga reflexer den här gången heller. Och så iväg till röntgen igen. Doktorn försvann iväg.

- I have to take a big dump! klagade Eric.

Men som om det inte var nog med alla andra eländigheter fanns det inte ett dass så långt ögat nådde. Båda läkarna kom tillbaka.

- Vi har kommit på att sprutor vore en bra idé.
- Men sprutor har ju bara gjort mig sämre!
- Nej, det är inte möjligt. Men det är ditt beslut. Adjö.

Nu vill jag inte se ett enda sjukhus eller ett väntrum på ett tag. Ödet har i stället gett mig ett sista party innan jag åker. Yay!


 

Sett på gratiskliniken. "Gode Gud, gör så att medical marijuana legaliseras i Maryland. Amen."

En sak som alltid slår mig när jag åker till USA eller när jag pratar med amerikaner är att allting är så extremt här jämfört med Sverige. På gott och ont såklart. De positiva grejerna kan vara sådant som att min New York-polare Ralph ville göra en dokumentär om kampsport för Discovery och fick ett bidrag på 200.000 kronor från sin polares flickvän som är framgångsrik fotomodell. Eller att en kille i communityn tjänat över två månadslöner på en egenproducerad demo som han sålt till kompisar och deras bekanta.

Men de negativa sakerna folk berättar om slår det mesta man hör i Sverige. Jag kan inte ens komma ihåg hur många av Erics vänner som dog förra året. En av dem hade missbrukat Mefedron under en längre tid och fått amputera ett ben. Kort innan han fick hjärtstillestånd av drogerna hade han byggt fågelburar i hela sitt hem och slängt ut all elektronik. Erics ex’ polare, som dessutom hade barn, dog nyligen när hon blandade sprit och tabletter. Innan jag kom hit första gången hade hans gamla barndomskompis precis hängt sig i samma byggnad dit Eric går för att köpa weed.

Sedan var det gitarristen Abodes brorsa. Han var transsexuell och skulle genomgå ett könsbyte. Men innan han hann göra det hamnade han på mentalsjukhus efter att ha åkt till New York iförd endast linne och shorts. När Abode hälsade på honom fick han en utskällning och brodern svimmade därefter och föll med huvudet mot marken. För att få den här typen av operation utförd måste man ha gått ett år utan psykologiska problem så därför blev det uppskjutet. Det var antagligen därför han tog livet av sig.

Erics farmors öde ligger ganska långt ifrån min farmors (som för övrigt var en grekisk gammal gumma som lagade mat dagarna i ända och hade nära till skratt). Hon hade bott här i huset hos familjen som äldre men eftersom Erics föräldrar var rädda att deras lille son skulle hitta och ta hennes tabletter ordnade de en lägenhet åt henne. Den femårige Eric tyckte själv inte att det verkade klokt att hon skulle behöva bo där. Halvsenil som hon var glömde hon ibland att låsa dörren och en dag hade hon otur. En färgad man gick in i hennes hem och sköt henne. Motivet var antagligen inbrott men där fanns ingenting att stjäla. Detta är anledningen till att Eric, då han kallas till jury duty aldrig får deltaga när brottet gäller färgade. På begravningen kom en oinbjuden släkting och pappan höll på att starta ett slagsmål men hindrades av mamman genom att hon bröt hans lillfinger. Ingen har längre någon kontakt med Erics halvsyskon eftersom bröderna stal verktyg respektive guldmynt från pappan. Återigen hade Eric, 5 år, ett finger med i spelet – det var nämligen han som tjallade. Systern vägrade ta emot en viss sorts bil i present och kontakten med henne bröts därför.

Mammans släkt är inte mycket roligare. Mer än hälften av hennes syskon är döda. För en tid sedan hamnade en av systrarnas man bakom lås och bom efter att ha misshandlat henne och sonen i flera år.

Men detta och alla andra tokerier är ingenting som avskräcker mig. Varje gång någon säger: ”Vet ni vad jag hörde på nyheterna idag om USA? De är fan helt galna där borta!” och berättar något chockerande så säger jag: ”Dit vill jag flytta!” Och det kommer nog inte att förändras. Jag skulle fortfarande kunna göra vad som helst för att få bo här, nåja, nästan i alla fall. 

But I won't do that...

I det här huset bor, förutom tre och en halv apa, även en bunt husdjur. Låt mig presentera Chi-chi, en förvuxen, glosögd chihuahua som ser ut som en gremlin med struma och skäller på allt, rödhåriga katten Buddy vars favorithobby är att slakta kaninungar och göra mina byxor elektriska samt kissemissen Mew (japp, alltid lika nördigt att döpa sina husdjur efter en pokémon) som saknar framklor och tuggar av sig pälsen av nervositet över de andra två. ”Silverfisken” Skelty känner ni redan.

Att tampas med djuren har visat sig vara lättare än att förstå herr mamma, fru pappa och lilla barnet Eric. Jag är den enda varelse i hela världen som Chi-chi inte skäller på. Min strategi var först och främst att ignorera honom och bara gå förbi med bestämda steg så att han insåg att jag hade högre status. När han fortsatte skälla på mig i köket tog jag fram min bästa dominatrixmin, spände ögonen i honom och körde arga leken tills han gav sig. På Eric skäller han fortfarande, men det är bara för att hans kroppsspråk säger: "Iiiiiiih, gläfs inte då, uschliga vovve!" (med bögröst). När de andra frågade mig hur jag gjorde för att få honom så lugn sa jag bara att jag var noga med att inte mata honom efter midnatt.

Jag är dessutom lilla Mewies favoritmonkey. Hon ställer sig på två ben och jamar om att jag ska smeka hennes nos. Detta eftersom hon vet att jag aldrig skulle hugga tag, hålla fast och tvångsklappa henne som vissa andra. Jag förstår inte riktigt varför Eric envisas med att ha henne i sängen hela tiden och de senaste veckorna har jag fått vissa symptom på allergi. Å andra sidan har jag väldigt lätt för att inbilla mig sådant som involverar näsan så jag vet inte om det är det.

När det gäller hunduppfostran håller Erics pappa nu tyvärr på att förstöra för mig. Han säger att jag ska ge äckeljycken kyckling och rostbiff så att han ska tycka om mig. Men så arbetar inte jag, varken när det gäller folk eller fä. Det är "talk to the hand" som gäller i min värld. Och Cesar Millan. Ett av mänsklighetens svåraste dilemman: Husdjursdomptering eller artighet gentemot svärföräldrar – vilket bör prioriteras?


Ett kök, en katt. Video

Före: Mogwai. Efter: Gremlin. Video

Fotnot: Djurnamnen är inte fingerade. Det vore lite överdrivet, tycker ni inte? Och mig veterligen googlar inte djur lika mycket som människor.

She doesn’t care
Whether or not he’s an island
She doesn’t care
Just as long as his ship’s coming in

She doesn’t care
Whether or not he’s a good man
(John McCrea, 1996)


- Ta vad du vill från köket! säger han, Erics pappa. Är det något du saknar, let me know, så köper vi det!
- Åh, jag tycker det mesta verkar finnas här redan! säger jag artigt.

Fast vad ska man tro egentligen? För några dagar senare när jag tar utav mjölken som inte är non-fat så får jag nästan en utskällning av Eric.

- Du får INTE använda den mjölken! Den är pappas, okej? Det måste alltid finnas mjölk åt honom där, annars blir han galen. Mamma skällde ut mig häromdagen för att det fanns så himla lite kvar.

Pepsi får vi inte heller ta. Potatismos serveras varje dag, och då menar jag verkligen varje dag (förutom de gånger vi får tacos) – allt enligt pappans önskemål, påstås det. Vad är det här, en diktatur?

Mamman lever i skräck. Hon har inte jobbat en dag i hela sitt liv, till det var hon förbjuden eftersom han ansåg att kvinnor inte ska behöva arbeta. De ska köra barnen (eller ja, barnet) till skolan, handla och ha maten klar klockan fem. Punkt slut. Så är det än idag. Maten ska stå på bordet och det spelar ingen roll om man har lite ont i knäet efter ett fall i en cp-trappa. Han äger huset, han har alla pengarna, han bestämmer. Hennes kreditkort har varit spärrat sedan jag kom hit och hon är avundsjuk på den småpotatis Eric tjänat på sin skivförsäljning. Själv sitter pappan framför tv:n, som klistrad vid smyckesauktionskanalen, timme ut och timme in.

Då och då ser jag henne gå omkring och mumla i en telefonlur när hon pratar med sina systrar. Hon har nästan slutat le, slutat leva verkar det som. Att skilja sig går inte eftersom han kommer att gömma undan alla pengar. Under sina utbrott har han sagt hemska saker, slagit till sin son som sedan dragit handen genom en glasdörr och fått en restraining order kastad på sig. Ibland säger Eric att hans föräldrar ska vara glada att de har honom eftersom de annars skulle vara skilda idag. För att nästa gång ämnet kommer upp erkänna skuldkänslor för att de fortfarande är tillsammans.

Pappan å andra sidan är bitter för att hon berövade honom hans dröm – att bygga ett hus på en tomt i Delaware och sedan flytta dit. Men hon törs inte bo ute på vischan ensam med honom.

- I married the wrong goddamn woman! sa han till mig idag.

Till den misslyckade frun har han dock varit iväg och köpt lite bling-bling. Då och då sticker även till mig ett smycke. Han säger att killarna som hjälper honom att fuska med elräkningen gör det för att de tycker om honom, för att han är en bra människa och att karma verkligen fungerar.

Men om karmakonceptet funkade skulle Erics snälla mamma ha ett bättre liv. Jag tror mer på att båda parterna i ett äktenskap arbetar. Det är bra grejer det och även något man kan lära ut till sina barn (hint hint!).

För att inte min mamma (som självklart är en trogen läsare av den här bloggen) ska tro att jag bara umgås med människor som förgiftar sina gästers tacos så tänkte jag nu rapportera om lite normala fester.

Eftersom de flesta amerikaner kör bil så kan man varken dricka speciellt mycket alkohol eller stanna alltför länge då man inte vill köra trött och/eller full. Därför brukar i alla fall gänget jag hamnat med den här gången mest bara spela tv-spel och dansa lite.

Fest nummer 1: Vi såg en antik Kung Fu-film om någon snubbe som tydligen gammelgubben i Kill Bill var inspirerad från och där de fajtades med akupunkturnålar. Jag somnade två gånger. Sen spelade vi tv-spelet Gal’s Panic vars cut scenes faktiskt ligger obehagligt nära barnporr. Då somnade tre av de andra gästerna. Ändå kallade Cohen det hela för en ”epic day”. Där har ni en positiv ung man!

Fest nummer 2: Vi satt mest på ett golv och käkade flottig pizza och tittade på någon som spelade det gamla Super Mario World till SNES medan en kille vrålade ut skitsnack om PowerCon. En tvättäkta hoarder (vanlig företeelse här) vi träffade i köket förgyllde stämningen. Hon berättade att hon hade hundra olika hobbies och redskap för dem alla i sitt hus, t.ex. professionell manikyrutrustning, men att det aldrig blev av att hon tog fram och verkligen använde grejerna. När vi kom på att vi behövde mer öl kunde man bara promenera bort till en liquor store för att köpa lite mer (se där, vad exotiskt!).

Fest nummer 3: Erics och tre andras födelsedag. Folk svullade tårta, dansade och drack saké. Och spelade Super Mario World. Jag och en kompis sjöng vår Zelda-cover högt i kör ute på en terrass och Eric uppträdde med sin gitarr. Video

Nu har det tyvärr varit väldigt glest med fester på sista tiden. Jag misstänker att det har med två inträffade händelser att göra:

A) Sångaren i ett tjejband hade sagt upp domännamnet för bandet utan att säga till de andra. Då snodde basisten inloggningsuppgifterna och bröt sig in på kontot för att föra över namnet till sig själv. Det värsta var att jag försökte hjälpa henne med problemet men anade aldrig att hon skulle gå så långt.

B) Kompisen som jag tog med till Erics födelsedagsfest raggade på nämnda basist på ett stalkeraktigt sätt och fick sedermera en rejäl utskällning på ett forum. En mycket pinsam händelse.

Så kanske är det mitt fel om vår bekantskapskrets nu reducerats till hundplågande cannabissmurfar.

Spik nykter.




Ingen fara på taket.

Det är hett nuförtiden att i bloggar tipsa om shopping i diverse glammiga städer såsom New York, London, Paris eller Milano. Tillåt mig därför att haka på trenden och ge er: Shopping i Baltimore!

Först och främst tänkte jag ta er på en tur i Parkville som ligger på gångavstånd härifrån. Låt oss promenera ner för Harford road för att titta på de pärlor till butiker man där kan finna. Först och främst, bli inte avskräckta av att en liquor store och laundromat slagits ihop till en och samma enhet. Här kan du köpa dig en återställare och samtidigt lämna in den nedspydda skjortan för rengöring. Tobak i kombination med mobiltelefoner är lika logiskt det i dessa kvarter, fast jag vet inte på vilket sätt.

Människor är inte de enda varelser som vill shoppa loss en vardagseftermiddag. Även möss har väl rätt till lite avkoppling, inte sant?

Längre ner på gatan ligger Shockers som precis som namnet antyder är ganska chockerande. Låt inte beskrivningen ”Contemporary glass works” lura er att det här är någon sorts Kosta Boda-återförsäljare, nej, här säljs glaspipor, bongar, vattenpipor, blunts och annat haschrelaterat. Allt utom själva huvudingrediensen då. Det är mer fixerat än en sexshopp och jag måste faktiskt säga att många av pryttlarna är förvillande lika dildosar. Bakom en grind som leder mot disken står en ilsken pitbullkorsning som bara väntar på att få flyga på dig och slita dig i stycken.

Köpcentret i Towson som ligger lite längre bort är en skön kontrast. En ganska glassig shoppingmall, ni vet en sådan där som stinker parfym och där man får ont i ögonen av den starka belysningen. Jag vet inte om amerikanskt mode är så särskilt annorlunda mot det som svenskar föredrar, men spontant känns det så. Kanske är det lite samma som i England, att man har en strikt dresscode på jobbet och att det därför säljs lite fler dräkter och kavajer. Här hittar man två kategorier av affärer – de extremt damiga och de alldeles för streetiga. Beige tantkjol eller duffel med hood, det är bara att välja.

Favoriten hittills är dock Dollar Tree som ligger något kvarter bort. Här kan man köpa allehanda smutta grejer för endast en buck. Nagellack, smink, mjukdjur (ta bort mig innan jag tjackar rubbet!) eller varför inte en ost och ett paket minipizzor? Gör som jänkarna och riv åt dig ett helt knippe kuponger så får du skiten för 45 cent. Halleluja.

Mr. Silverfish, var god håll dig på behörigt avstånd medan jag wipar min butt!

De goda nyheterna är att man kan ta en promenad i t-shirt idag!