Fast i mannens skräckvälde

She doesn’t care
Whether or not he’s an island
She doesn’t care
Just as long as his ship’s coming in

She doesn’t care
Whether or not he’s a good man
(John McCrea, 1996)


- Ta vad du vill från köket! säger han, Erics pappa. Är det något du saknar, let me know, så köper vi det!
- Åh, jag tycker det mesta verkar finnas här redan! säger jag artigt.

Fast vad ska man tro egentligen? För några dagar senare när jag tar utav mjölken som inte är non-fat så får jag nästan en utskällning av Eric.

- Du får INTE använda den mjölken! Den är pappas, okej? Det måste alltid finnas mjölk åt honom där, annars blir han galen. Mamma skällde ut mig häromdagen för att det fanns så himla lite kvar.

Pepsi får vi inte heller ta. Potatismos serveras varje dag, och då menar jag verkligen varje dag (förutom de gånger vi får tacos) – allt enligt pappans önskemål, påstås det. Vad är det här, en diktatur?

Mamman lever i skräck. Hon har inte jobbat en dag i hela sitt liv, till det var hon förbjuden eftersom han ansåg att kvinnor inte ska behöva arbeta. De ska köra barnen (eller ja, barnet) till skolan, handla och ha maten klar klockan fem. Punkt slut. Så är det än idag. Maten ska stå på bordet och det spelar ingen roll om man har lite ont i knäet efter ett fall i en cp-trappa. Han äger huset, han har alla pengarna, han bestämmer. Hennes kreditkort har varit spärrat sedan jag kom hit och hon är avundsjuk på den småpotatis Eric tjänat på sin skivförsäljning. Själv sitter pappan framför tv:n, som klistrad vid smyckesauktionskanalen, timme ut och timme in.

Då och då ser jag henne gå omkring och mumla i en telefonlur när hon pratar med sina systrar. Hon har nästan slutat le, slutat leva verkar det som. Att skilja sig går inte eftersom han kommer att gömma undan alla pengar. Under sina utbrott har han sagt hemska saker, slagit till sin son som sedan dragit handen genom en glasdörr och fått en restraining order kastad på sig. Ibland säger Eric att hans föräldrar ska vara glada att de har honom eftersom de annars skulle vara skilda idag. För att nästa gång ämnet kommer upp erkänna skuldkänslor för att de fortfarande är tillsammans.

Pappan å andra sidan är bitter för att hon berövade honom hans dröm – att bygga ett hus på en tomt i Delaware och sedan flytta dit. Men hon törs inte bo ute på vischan ensam med honom.

- I married the wrong goddamn woman! sa han till mig idag.

Till den misslyckade frun har han dock varit iväg och köpt lite bling-bling. Då och då sticker även till mig ett smycke. Han säger att killarna som hjälper honom att fuska med elräkningen gör det för att de tycker om honom, för att han är en bra människa och att karma verkligen fungerar.

Men om karmakonceptet funkade skulle Erics snälla mamma ha ett bättre liv. Jag tror mer på att båda parterna i ett äktenskap arbetar. Det är bra grejer det och även något man kan lära ut till sina barn (hint hint!).