Fester godkända av din morsa

För att inte min mamma (som självklart är en trogen läsare av den här bloggen) ska tro att jag bara umgås med människor som förgiftar sina gästers tacos så tänkte jag nu rapportera om lite normala fester.

Eftersom de flesta amerikaner kör bil så kan man varken dricka speciellt mycket alkohol eller stanna alltför länge då man inte vill köra trött och/eller full. Därför brukar i alla fall gänget jag hamnat med den här gången mest bara spela tv-spel och dansa lite.

Fest nummer 1: Vi såg en antik Kung Fu-film om någon snubbe som tydligen gammelgubben i Kill Bill var inspirerad från och där de fajtades med akupunkturnålar. Jag somnade två gånger. Sen spelade vi tv-spelet Gal’s Panic vars cut scenes faktiskt ligger obehagligt nära barnporr. Då somnade tre av de andra gästerna. Ändå kallade Cohen det hela för en ”epic day”. Där har ni en positiv ung man!

Fest nummer 2: Vi satt mest på ett golv och käkade flottig pizza och tittade på någon som spelade det gamla Super Mario World till SNES medan en kille vrålade ut skitsnack om PowerCon. En tvättäkta hoarder (vanlig företeelse här) vi träffade i köket förgyllde stämningen. Hon berättade att hon hade hundra olika hobbies och redskap för dem alla i sitt hus, t.ex. professionell manikyrutrustning, men att det aldrig blev av att hon tog fram och verkligen använde grejerna. När vi kom på att vi behövde mer öl kunde man bara promenera bort till en liquor store för att köpa lite mer (se där, vad exotiskt!).

Fest nummer 3: Erics och tre andras födelsedag. Folk svullade tårta, dansade och drack saké. Och spelade Super Mario World. Jag och en kompis sjöng vår Zelda-cover högt i kör ute på en terrass och Eric uppträdde med sin gitarr. Video

Nu har det tyvärr varit väldigt glest med fester på sista tiden. Jag misstänker att det har med två inträffade händelser att göra:

A) Sångaren i ett tjejband hade sagt upp domännamnet för bandet utan att säga till de andra. Då snodde basisten inloggningsuppgifterna och bröt sig in på kontot för att föra över namnet till sig själv. Det värsta var att jag försökte hjälpa henne med problemet men anade aldrig att hon skulle gå så långt.

B) Kompisen som jag tog med till Erics födelsedagsfest raggade på nämnda basist på ett stalkeraktigt sätt och fick sedermera en rejäl utskällning på ett forum. En mycket pinsam händelse.

Så kanske är det mitt fel om vår bekantskapskrets nu reducerats till hundplågande cannabissmurfar.

Spik nykter.




Ingen fara på taket.