Amerikansk sjukvård på nära håll

Jag råkar ha fått en hel del erfarenhet av sjukvård i det här landet, både frivillig och ofrivillig sådan. Första gången jag konfronterades med den var då jag tvingades söka för urinvägsinfektion i Pennsylvania för några år sedan. Det enda jag lade märke till då var att de var mycket diskreta samt att de inte ville skriva ut antibiotika.

Under nuvarande resa har det egentligen blivit lite väl mycket doktorer för min smak. Varje gång har vi också varit tvungna att skynda oss som galningar eftersom Erics farsa vägrat sluta prata och gjort oss kraftigt försenade.

Förutom det jag redan berättat om i tidigare två inlägg så har vi varit hos Dr. Olsen, tandläkartjoppen, igen. Det är inte klokt vad man blir proffsigt bemött! Duktiga som fan är de också även om det är lite väl mycket Star Trek (ni vet, ersätta kroppsdelar lite hit och dit). De upptäckte ytterligare ett stort fel med mina tänder som uppstått på grund av tafflig behandling i Sverige. Inte ens när jag flera gånger bett om hjälp har någon kunnat förklara vad som var tokigt. Men här löste de alla gåtor på några minuter. Hade det skett tidigare hade tänder, som nu blivit förstörda, kunnat räddas. Att reparera skiten kommer gissningsvis att gå på approximativt 30.000 spänn. Grrr! Jag förstår att Eric tror Sverige är ett u-land.

Sedan har vi varit hos en ryggsmed igen, en fransk-kanadick till tant denna gång. När hon började säga ”du ser deprimerad ut!” för att sedan dilla om yoga, meditation och att ”gå in i smärtan och titta vad som finns där” hade både Eric och jag lust att nita henne. Men slutet gott, allting gott. Hon skrev ut Oxikodon, ett narkotikaklassat läkemedel som nästan bara ges till cancerpatienter i Europa.

- Börjar man ta det här är det början till slutet! förklarade hon, mycket uppmuntrande. Men du får bara 30 tabletter.

Union Memorial Hospital var den värsta upplevelsen hittills. Vi kom dit 20 minuter innan men fick då reda på att man måste registrera sig. Det tog 45 minuter. Sedan fick vi sitta i ett väntrum i en timme och titta på en tv där ett reportage om Charlie Sheens senaste bravader loopades. Därefter spenderade vi ytterligare en timme i själva undersökningsrummet medan vi väntade på dokton.

- Fuck, I have to fart really bad!

Eric grimaserade och jag tog en stol och sköt fram och tillbaka så det inte skulle höras när han brakade på. Doktorn kom in och bad honom klä på sig en blommig sjukhusrock som såg ut som ett dumt förkläde. Eftersom det bara fanns en enda reflexhammare på hela avdelningen försvann läkaren ut igen för att leta rätt på den. Snabbt tog jag ett kort på Eric i den fåniga utstyrseln och skrattade elakt. Jag önskar verkligen jag kunde lägga upp bilden här men det räcker med att jag har hängt ut hans familj och källare för att roa er. Det konstaterades att han inte hade några reflexer och sedan fick han gå ut bland alla människor i förklädet för att röntgas. Förnedring!

Han kom tillbaka och vi fick vänta ytterligare. Ny doktor. Samma undersökning en gång till. Var någonstans var nu hammaren? Nej, inga reflexer den här gången heller. Och så iväg till röntgen igen. Doktorn försvann iväg.

- I have to take a big dump! klagade Eric.

Men som om det inte var nog med alla andra eländigheter fanns det inte ett dass så långt ögat nådde. Båda läkarna kom tillbaka.

- Vi har kommit på att sprutor vore en bra idé.
- Men sprutor har ju bara gjort mig sämre!
- Nej, det är inte möjligt. Men det är ditt beslut. Adjö.

Nu vill jag inte se ett enda sjukhus eller ett väntrum på ett tag. Ödet har i stället gett mig ett sista party innan jag åker. Yay!


 

Sett på gratiskliniken. "Gode Gud, gör så att medical marijuana legaliseras i Maryland. Amen."